Kategoriarkiv: Resor

Det får bli ett karibiskt inlägg till

12 onsdag Feb 2025

Posted by in Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Saint Martin/ Sint Maarten är visserligen bara EN ö men kontrasterna mellan norr och söder kunde inte vara större. Den franska sidan, där vi hyr vårt semesterboende, har ett skönt lugn och känns, trots trängseln på vägarna, både genuin och inte fullständigt ockuperad av turister. 

På den holländska sidan, däremot, är dollarturismen allestädes närvarande. Vi for till Philipsburg idag, där de stora kryssningsfartygen kommer in. Då fylls shoppingatan och boardwalken med kryssningsgäster

och vi får kryssa mellan inkastarna utanför juvelbutikerna. Diamanter är grejen här men diamanter står inte riktigt på min inköpslista!

Det mesta är återuppbyggt på holländska sidan men visst finns även här ruiner efter orkanen Irma.

Ett övergivet hotell längs med boardwalken

Det händer något med mig när jag står inför dem. Jag tittar länge, fascineras över hur det är som fruset, som att tiden stannat. Vackra golv, som en gång haft hus över sig, tas över av naturen som låter grästuvor spräcka klinkerplattorna, övergivna solsängar och rester av parasoller som samlats i ihopblåsta högar, fönsterluckor på trekvart och vissna palmrester är kvar fortfarande mer än sju år senare. Det är bitvis som att vandra runt i ett modernt Pompeji, fast med nya byggnader bland ruinerna.

Grand Case på franska sidan har fler ruiner än Philipsburg men har så oändligt mycket mera charm och stolthet än sin större holländska syster. Till Grand Case har vi återvänt flera gånger och efter vår utflykt till Philipsburg på förmiddagen och en stunds vila hemma, for vi dit igen för att äta middag i solnedgången.

Restaurangerna längs med stranden är många och vi lyckades pricka in en riktig pärla;

Restaurang Java

Där satt vi länge och njöt av maten med ett surr av matgäster omkring oss och väl vald musik i bakgrunden. Mest av allt njöt vi nog dock av den ljumma kvällsbrisen från havet och av lätta vågor som bröt in över stranden under oss.

Det är dock mycket människor här också. Gendarmer patrullerar gatorna och dirigerar trafiken till parkeringsplatser bortom den lilla butiks- och restaurangkantade gatan. Här blir du inte anfallen av inkastare, utan kan knata runt och välja själv vart du vill gå in. Men som sagt, vi är många som vill njuta av Grand Case, så det är inte alldeles lätt att bli av med bilen. Till slut flyttade vi helt sonika på några vägkoner vid ett bygge och ställde oss längs med vägen. När vi kom tillbaka stod sagda vägkoner på biltaket…

Saint Martinsk version av parkeringsböter?

Gendarmen som vill markera?

Eller kanske en förbipassernade som ville skämta?

Det får vi aldrig veta men ett gott gapskratt fick vi oss som avslutning på kvällen.

Imorgon är en ny karibisk dag – det får nog bli en strand igen.

Karibisk semester. Igen.

11 tisdag Feb 2025

Posted by in Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , , , , ,

Jycken är hos hundvakten, jobbmåsten har betats av, komihåglistan är avbockad i alla delar och barnbarn – åtminstone fem av sju underbaringar – har tankats. Mamma hann jag inom på väg upp till Stockholm också.

Ändå kändes det i flera dagar som att jag hade glömt något.

Men nej, jag vet inte vad det skulle ha kunnat vara, förutom att det hade känts bra att kunna skaka av Luther från axeln. Jag begriper inte varför han biter sig fast där men det är något med att åka lite längre bort än vanligt. Vetskapen om att jag inte är särskilt tillgänglig nu i några veckor. Bara tidsskillnaden i sig ordnar ju den detaljen.

Jag känner igen den här märkliga rastlösheten från förra gången det begav sig; längtan efter värmen, det totalt avslappnade livet som jag visste väntade mig, i kombination med den där gnagande känslan av att jag borde. Borde vad är dock något oklart.

När jag nu väl är på plats, tar det något längre tid än vad jag önskat att få axlarna i rätt läge. Den mentala stressen under större delen av 2024 tar ut sin rätt och jag inser att jag nog är tröttare än vad jag riktigt förstått.

Så, kära Luther på axeln; du kan ta semester du med, för här på andra sidan Atlanten, med fem timmars tidsskillnad, så är jag, om inte onåbar, så åtminstone något mer svårfångad! Jag jobbar ett par timmar varje morgon när det är eftermiddag hemma. Jag är faktiskt rasande effektiv då, eftersom jag vet att min deadline är skarp.

Klockan tio börjar dagens äventyr, varje dag. Då sätter vi oss i vår hyrda bil och ger oss ut i den fullkomligt galna trafiken och far på skumpiga vägar fulla av pot holes till favoritstranden Friars Bay, där vi parkerar oss i varsin solstol i skuggan av ett parasoll;

Där öppnas lämplig, lagom lättsam lektyr,

medan en ljum vind mjukar upp varje del av våra vinterfrusna kroppar. Vid den här stranden finns inga stora turistkomplex, bara tre enkla strandklubbar som serverar vällagade luncher och goda mocktails. Hit kommer inte många av alla de minibussar fulla med kryssningsturister som korkar igen trafiken när kryssningsfartygen lägger till.

Friar’s Bay är så gott som alltid laid back, med en bra blandning turister och locals. Inga barbord ute i strandkanten,

Pinel Island, februari 2024

inget skränande och bara några ölflaskor i handen på strandkantspromenerande amerikaner. Istället kunde vi häromdagen bevittna en skolutflykt med simundervisning på schemat.

Ett lagom turistanpassat ställe är det, med andra ord. Inga grindar att forcera, måttligt tillrättalagt och framförallt tillgängligt inte bara för turister. Känslan av att befinna sig mitt i den karibiska vardagen är vad som för mig gör de här veckorna så speciella. Jag är i allra högsta grad en turist, förstås, och som alla andra bidrar jag, förutom till öns ekonomi, också till en gigantisk påverkan på miljön. Det kräver hänsyn och eftertanke. Jag inbillar mig att sådan hänsyn är lättare att ta när vi inte stänger in oss på en resort och glömmer verkligheten utanför.

Sedan måste ju denna tes testas,varför vi härom dagen for till just en resort för att äta lunch;

Hotell JW Marriot vid Oyster Pond, fick det bli. Här gällde amerikanska och dollars. Klientelet skvallrade om välfärd men havet brusade på och Saint Martin var fortfarande Saint Martin, så vi åt vår lunch, tittade på havet och hade det bra.

Idag behövdes dock en kontrast, så vi for till Baie Rouge, där barer och solstolar lyser med sin frånvaro men där stämningen är alldeles speciell.

Vi bredde ut våra handdukar i sanden och tampades sedan med vågorna som slog in mot stranden och som slet och drog i oss innan vi kom tillräckligt långt ut för att kunna guppa omkring i sagda vågor.

Då var det å andra sidan så galet skönt i vattnet, att dagens bad nog får räknas till vistelsens absolut bästa.

Nu har vi dock inte bara badat och slöat i solen; i fredags tog vi oss upp till Fort Louis ovanför Marigot och fick oss lite historia till livs medan vi blickade ut över hamnen i Marigot och havet bortom den.

Fortet byggdes under Louis XVI:s tid för att skydda Marigots hamn och varulagren där från klåfingriga engelsmän, som hade svårt att skilja på mitt och ditt. Fortets historia blev dock kort – redan efter mindre än ett sekel övergavs fortet 1851 och föll i glömska. Nu är det tillfixat och är ett populärt utflyktsmål för turister med bekväma skor.

Tillbaka till frosten

12 lördag Okt 2024

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Murvelhuset, resa med hund, Resor, Tjuvkil

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, ,

Vi är tillbaka i vår svenska verklighet, eller kanske snarare vår nordiska, eftersom vi genast efter återkomsten till Tjuvkil packade om och drog till Oslo.

Där finns två sötnosar som skulle barnvaktas och mysas med innan en mer ordentlig landning i Tjuvkil igen.

Det där med ”ordentlig” är kanske i och för sig en sanning med modifikation, eftersom hösten kommer att fortsätta att innehålla en del kuskande. Fast lugnare blir det definitivt och att komma hem till vårt radhus igen kändes annars obeskrivligt skönt.

Höstbild installerad på The Frame i köket. Med fransk touch, naturligtvis.

Jag har längtat intensivt efter vårt sverige-hemma, kanske inte under murvielveckorna men definitivt annars. Var det kanske inte till och med ett lyckorus jag kände när jag för en och en halv vecka sesan klev in genom dörren och allt var precis som när vi lämnade?

Var det inte till och med så att jag njöt av den välbekanta utsikten från övervåningen trots att marken frostgnistrade i morgonsolen och att nattkölden slagit sig på de stora fönsterrutorna?

Njuta av just frost är kanske att ta i i mitt fall. Kanske kan det till och anses vara att fara med osanning? Jag har ju liksom gjort slut med vintern, jag. Fast jag gillar ju ull och det är skönt att inte ullstickningen kräver ett bord att ligga på medan den stickas för att det annars blir för varmt i knäet.

Nisselue med rudolfar…

Ända sedan i slutet av maj är det linneplagg och möjligen ibland en tunn kofta som hängt på min kropp. Förvirringen vid återkomsten var därför påtaglig; höstkläder, äger jag ens sådana?

Med i bilen på väg upp genom Europa fanns höstjackan som jag i en hast fick med mig när jag lämnade ett somrigt Sverige i början av september. Den kom till användning redan i Metz i norra Frankrike, där regnet hällde ner över vårt lilla Wikkel-house på Domaine de la Residence;

Ett riktigt bra och hundvänligt stopp på vägen visade det sig vara. För det fanns fina små promenadstråk och för mig fanns en pool, där jag plaskade runt i ensamt majestät.

Mat fick vi också på restaurangen, där plötsligt stora filmdukar rullades ner för fönstren och ett nästan halvtimmeslångt bildspel om Rom spelades upp, ackompanjerat av italiensk musik i en salig genreblandning.

Lite udda, onekligen, men det var förvånansvärt underhållande.

Resan genom Tyskland flöt sedan på ovanligt bra men autobahn är, comme d’habitude, mestadels en mördande trist historia. Men vi plöjde hela sträckan och landade i Heiligenhafen för övernattning innan ruttens sista resben genom Danmark och Sverige.

Soluppgång över Fehmarn

I Heiligenhafen stötte vi helt oplanerat på languedocvänner, som också var på väg hem. Vi käkade trevlig middag tillsammans och sedan övernattade vi på ännu ett riktigt bra ställe; ett mysigt, rent, väldigt trevligt och framförallt hundvänligt ställe:

Handdukar till blöta, sandiga hundtassar i hotellentrén
Beach Motel Heiligenhafen

Jag tror att vi hittat en ny favoritrutt genom Europa. Bra övernattning är A och O – jag är färdig med hotell som inte håller måttet! Prismässigt var de båda ställena högst rimliga också. Men det kanske skall få dröja lite innan vi bilar ner igen, för trots god nattsömn i sköna hotellsängar, så tar det på krafterna att vara ute på långtur på vägarna.

Men med det sagt är redan nästa murvielresa bokad. Med flyg och utan övernattningar efter vägen.

Sista kvällen i Murviel för nu

25 torsdag Jul 2024

Posted by in Allmänt strunt!, Hunden Stina, Jycken, Min franska trädgård, Murvelhuset, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Det är mindre än två veckor sedan vi kom hit och ändå känns det som vi varit här länge. Sommarvistelsen har aldrig varit så kort som i år och det känns lite märkligt. Skälen är många till att det blev så och det är också alldeles självvalt. Imorgon fylls huset med gäster och innanför terrassdörren är huset fejat och iordningställt för deras ankomst. Jag har hällt upp ett glas immande kallt rosé och bälgar dessutom i mig det ena glaset vatten efter det andra.

Dagen har varit varm och jag har varit igång en stor del av den. Mitt på dagen går dock inte det; då ligger jag istället nedsänkt i det turkosa i vår trädgård.

Boken jag fick i födelsedagspresent förra året och som jag började läsa då och sedan glömde bort. Nu har den hållit mig sällskap vid poolkanten och gett mig många igenkänningstillfällen. Författaren skriver om sitt hus i Roquebrun…

Sista badet innan hemfärd är alltid bitterljuvt. Aldrig är det så skönt som just då och aldrig blir det så långt som då. Efteråt blir jag sittande och tittar på rörelserna i vattnet, som min kropp just skapat och nyss lämnat, och tankar på vad som väntar därhemma bråkar om att få ta plats.

Jag är mer rastlös än vanligt inför denna hemfärd. Jag skulle behöva vara på minst fem olika ställen samtidigt de kommande veckorna och att det inte är görbart stressar mig mer än vanligt. Det blev en stökig sommar på alla möjliga sätt för många av mina allra mest älskade och vi får gå in i hösten utan den där långa, slappa, vilsamma sommaren som vi alla hade behövt. Jag tror att vi måste vara snälla med oss nu ett tag och inse att stordåden får vänta.

Ikväll, medan mörkret snabbt sänker sig över vår trädgård, har jag ändå tagit mig tid att som vanligt beundra tornsvalorna som blixtsnabbt susar genom luften, dyker och vänder uppåt igen De är färre nu. De är på väg söderut redan. Men cikadorna stannar. De gnisslar och fortsätter låta tills de plötsligt tystnar tvärt, nästan samtidigt allihop. De får sällskap en kort stund av fladdermössen, som byter av tornsvalorna i jakten på mygg och andra insekter. De fladdrar verkligen. Man hör det när de kommer nära, för ganska nära kommer de. Det är skönt med pergolataket, för med tanke på all fågel- och fladdermusspillning som hamnar på det, hade det inte varit så kul att behöva ducka för det.
Fast jag gillar de små rackarna! De är häftiga, väldigt skygga och, som sagt, världens bästa myggjagare. Fast jag undrar om de inte ändå är ena riktiga latmaskar, för jakten pågår inte särskilt länge och fladdret från dem tystnar samtidigt som den sista cikadan ger upp och fäller ihop sina vingar någonstans i lövverket i trädgården. Då drar ensamma ugglan igång med sin klagolåt. Den låter lite spöklik men det är sommar och byn låter också av annat. Som bilarna på gatan utanför, grannhundarna som skäller eller barn som nattbadar i någon av alla trädgårdspooler som omger oss. Det känns tryggt och värmen om kvällarna är något som jag definitivt kommer att sakna så fort jag är sverigehemma igen. Den och alla nattljuden, det försiktiga prasslet i det torra gräset, kyrkklockorna, glada röster på gatan utanför och vår Stina, som jag jagar in varje kväll, eftersom hon får spel av minsta lilla plötsliga ljud, hur försynt det än låter. Den lilla vovven, som kurar ihop sig på sin egna kudde mellan sina människors diton varje kväll,

och vars kroppsspråk berättar så tydligt det bara går att vi är hennes och att hon både älskar och älskas så där självklart och förbehållslöst som bara en liten kärleksfull jycke kan.

Imorgon sätter vi oss i bilen och kör första etappen till Luxemburg. L har redan lagt sig, medan jag klämmer ut det sista av sammetsnatten och tänker stanna uppe tills ögonen faller ihop. Det blir inte jag som kör. Jag tänker sova första biten, sedan skall jag öppna bilkontoret. Vi sticker innan solen hunnit upp över cypresserna i trädgården och jag måste vakna av väckarklockan istället för av att solen värmer mina bara ben.

07.30
07.40

Det får gå. Det är bara att vänja sig.

Det är något med berg …

05 tisdag Mar 2024

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Reminiscenser, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

Att njuta av utsikten från toppen av ett berg, eller för all del från en någorlunda upphöjd kulle också, har förmågan att ta andan ur mig.

Barcelonaberg från flyget
Pyrenéerna
Bell’s Lookout Point, St Martin
Tarn
Tinnsjøen
Austbygd, Telemark
Gaustatoppen

Att se dem i fonden med vidsträckta fält framför,

Vy mot Pyrenéerna från Rivesaltes

eller som ett utropstecken, ett ”hit-men-inte- längre” i en dalsänka,

Utsikt til Gaustatoppen fra dalbunnen. Foto: Per Roger Lauritzen / © NAF

sätter igång fantasin på mig på ett alldeles eget sätt. Hittar jag fjällvidder däruppe eller är det bara en hoper vassa toppar som kräver järnfysik för att bestiga?

På vägen från Béziers till Barcelona med tåg häromsistens hänger Pyrenéerna med länge. De dyker ständigt upp utanför tågfönstret och ingen skärm i världen kan konkurrera med utblicken över dem.

En riktigt klar dag kan vi se dem långt borta från utsiktsplatsen utanför slottet i Murviel men för de mesta göms de i soldis och för all del ibland av moln. Jag har flugit över dem många gånger

och nuddat kanten av dem i bil men aldrig på riktigt prioriterat att faktiskt åka upp i den i mäktiga bergskedjan. Varje gång jag ser dem, påminns jag om att det borde vara dags men hittills har det stannat vid det.

Men, som sagt, jag älskar berg. Fraktas gärna upp på dem, njuter av utsikten från dem och mot dem. Men de är också besvärliga, lynniga och till och med potentiellt farliga. Allt sådant vill jag hålla mig ifrån. Ändå dras jag till dem; känner mig trygg när de finns i närheten. Berg är barndom och trygghet. Berg känns igen. Halvvägs upp på ett berg med oändligheten framför mig är jag omsluten och känner mig vaktad på. Det är Telemark, Hardangervidda, Gaustatoppen, iskalla, blygrå Tinnsjøen och oändliga sommarveckor utan kompisar.

Det gamle huset, Tinn, Telemark

Men där fanns bestefar, onkel och tante och kusin Jarle, som byggde serpentinvägar för leksaksbilarna i dikeskanten tillsammans med mig. Jag kan blixtsnabbt plocka fram de där minnena. Allrahelst så fort ett berg dyker upp i mitt synfält.

Tillbaka i Murviel

23 fredag Feb 2024

Posted by in Resor

≈ 9 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

Vi har sovit i egen säng och duschat i egen dusch och gjort vad vi har kunnat för att komma ikapp med förlorad sömn. Det blommar i vår trädgård och det är fint att vara tillbaka.

Vi har haft en alldeles fantastisk semester och jag vill absolut tillbaka till St Martin igen. Axlarna sjönk ner till ett läge som de nog inte befunnit sig i på väldigt länge. Jag skulle kunna berätta om hur härligt det varit med värmen och de kritvita stränderna;

och jag skulle kunna orera vidare om alla mocktails;

Och om mysiga, spektakulära, enkla och lite flådigare restauranger;

eller om den som var en stor besvikelse;

Emilios
The Boiler House

jag skulle också kunna berätta om upplevelsen under Mardi Gras, då vi pustade i värmen och njöt av all färgprakt på Marigots gator.

Men jag låter bilderna göra just det jobbet. Jag skall istället ägna några rader åt det som istället golvade mig och som satte igång alla möjliga tankar hos mig. Jag har inte hunnit sortera dem alla ännu, men gemensamt har de att de har mycket få beröringspunkter med det som beskrivs i turistbroschyrerna om ”the friendly island”. Visst kändes St Martin både vänlig och välkomnande och ganska snart förstod jag att vår och andra turisters närvaro är alldeles avgörande för den lilla öns existens. Mycket lite produceras på St Martin, så det mesta måste importeras. Det gör ön sårbar. Att handla på SuperU hade känts helt hemtamt, om det inte vore för att hyllorna med jämna mellanrum gapade tomma.

Det två dagar långa relativa oväder som vi fick uppleva, märktes direkt i butikshyllorna, eftersom leveranserna försenades på grund av de kraftiga vindarna.
Det är också förstås en kontrasternas plats, med vräkiga megalyxjakter i hamnarna och ute på redden;

Liksom groteska kryssningsfartyg,

Monstruösa Icon of the Seas

från vilka passagerarna fraktas i bussar till shopping och stränder i några timmar;

Bikini Beach när kryssningsfartyg anlänt…

Lyxiga hotell och semesterhus sågs också förstås, men det som framförallt ständigt var närvarande i mitt synfält var alla förstörda byggnader i olika stadier av återuppbyggnad eller som övergivna ruiner;

Över 90% av ön förstördes av orkanen Irma i september 2017. Vindar på över 80 sekundmeter hamrade över de Karibiska öarna i 37 timmar, vilket gjorde orkanen till den kraftigaste och mest ihållande sedan mätningarna började göras. Och St Martin var en av de hårdast drabbade öarna. Det återstår ohyggligt mycket återuppbyggnadsarbete och takläggarna på ön är de som över sju år senare får slita mest – utan hållbara tak är det ingen idé att göra något annat, så överallt står betongskal med vackra, solida plåttak i väntan på att mer pengar skall trilla in.

Här kommer vi och våra turistkolleger in i bilden. Vi handlar och vi handlar dyrt. Går det att veta att pengarna hamnar där de behövs som mest? Nej, det gör det förstås inte. Vi hyrde en liten studio av en privatvärd på Airbnb, handlade i affärer bortom turiststråken och på marknaderna och åt middagar tämligen långt borta från de lyxigare kvarteren. Direkt ner i småbutiksägares fickor, hoppades jag, men det där med att turista på ställen där fattigdom syns överallt är alltid ett moraliskt dilemma.
Särskilt tydlig blev de stora skillnaderna i levnadsvillkor när vi gjorde en dagsutflykt till den gamla svenskön St. Barths. Den drabbades också hårt av Irma men av det syntes inga eller ytterst få spår. I Gustavia var gator och husfasader prydligt återställda och hamnpromenaden var en uppvisning i överflöd och privilegier.

Här fanns och finns resurser. Anrika Eden Rock, till exempel, totalförstördes men tronar återigen på sin klippa och bröstar sig med sin vackra, välordnade strand som om ingenting har hänt.

Hit åker Hollywoodeliten och här häckar kungligheter skyddade (nästan) från paparazzi och nyfikna blickar. En natt på detta hotell är inget för en plånbok i normalstorlek men en öl eller mocktail i baren, det unnade vi oss. Att sitta där omgiven av allt överflöd och fundera över alla sköna 💸 som sänkts ner i bygget för att de redan besuttna skall få tillgång till sin tummelplats igen, gör mig smått illamående. Hur många återställda bostadshus hade de summorna räckt till på St Martin, kan man undra?

På St Barth handlade jag ingenting. Men vi åt lunch på en ohyggligt trevlig restaurang längst inne i hamnen och dessutom var maten där både fantastisk och i sammanhanget helt normalt prissatt.

Bästa måltiden på hela resan!

Där satt vi en bra stund och mumsade, medan vi betraktade besättningarna på lyxyachterna svabba däcken och polera jollarna blanka.

Är det kanske en smula förmätet av mig att oja mig över hur vulgära skillnaderna mellan de båda öarna är? Eller för den delen över kontrasterna bara på St Martin? Behöver jag skämmas över min relativt sett priviligierade ställning och är det jag gör?

Jag vet inte. Men kanske det kan beskrivas som ett slags ansvar att se och att reagera; att åtminstone försöka förstå hur min egna närvaro påverkar i såväl negativ som positiv riktning. Jag behöver också ta reda på mer innan jag eventuellt åker dit igen, för tillbaka vill jag nästa år. Att klippa svansen av nordisk senvinter och landa en sväng i fransk vår innan återfärd till Sverige är det ljuvligaste och mest själviska jag har gjort på länge. Det har gett mersmak.

Pinel Island

14 onsdag Feb 2024

Posted by in La mer, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , , , , ,

Vi tog en liten färja till Pinel Island på atlantsidan och hamnade på ännu en paradisisk strand; den bästa hittills, i mitt tycke. Stranden är inte stor men sanden är gnistrande vit och den ligger skyddad från hårda vindar och de dyningar, som på flera av de stränder vi besökt, gjort bad omöjligt och rentav farligt.

Färjan tar inte många minuter och den åker fram och tillbaka i skytteltrafik. Den enda bebyggelse som finns på ön är de två strandklubbarna. Vi valde Yellow Beach alldeles där färjan lägger till.

Hit åker man inte för att det är lyxigt, utan för att känslan är avspänd och karibisk – om jag nu är rätt person att fundera över vad som är karibiskt och inte!

Oavsett strand, har jag skaffat mig den något dekadenta vanan att beställa en fruktig mocktail från min solstol under parasoll.

Piña Colada utan alkohol

Badar gör jag förstås, i ett salt, mjukt och ljummet hav; just den här dagen är det dessutom så lugnt att ett skönt guppande i det intensivt turkosa är fullt möjligt. En kombination av snälla vindar och den skyddade viken, troligen.

Det där att tillbakalutad i sin solstol betrakta allt som händer runt omkring är ingen oangenäm sysselsättning. Alldeles i strandkanten ligger till exempel ett par sumpar fulla med humrar.
Med jämna mellanrum kommer restaurangpersonal ångande för att hämta en eller ett par av stackarna för att förbereda dem för grillen eller grytan – en bättre måltid på den färskaste av humrar når snart en lycklig mage!

Det är ett litet skådespel i sig, liksom det också är nyfiket spännande att betrakta livet ombord på de många katamaranerna, som kastat ankar alldeles utanför stranden.

Jag fantiserar om Below Deck och funderar över om det det möjligen är ägarna av båtarna själva som vi ser ombord, eller om figurerna på katamaranerna har chartrat härligheterna.

”It’s a fun day” bräker högljutt de amerikanska damerna i solstolarna bredvid oss och vi håller med. En av de bättre, till och med.

Vi reagerar över att klientelet här är företrädesvis amerikanskt. Vi hör i stort sett allt de säger, för särskilt tystlåtna är de inte och kanske inte heller helt nyktra för det konsummeras en del öl. Gärna stående eller sittande i vattnet.

Ganska underhållande är de i lagom doser.

Pinel Island är så härligt att vi bestämt oss för att åka hit igen till helgen. Sedan börjar det närma sig hemfärd. Jag både vill och inte vill åka tillbaka men jag börjar sakna vårt murvelhus och jag längtar efter hunden. I Sverige och i Norge finns sedan en hel hög älsklingar som jag vill träffa nu, trots att jag då måste dra på mig ullpaltorna och fullständigt byta klimat. Det blir tufft, men älsklingar kan kompensera för mycket, vill jag lova!

På jakt efter den tid som flytt

13 tisdag Feb 2024

Posted by in Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Häromdagen åt vi middag på en tidigare sockerplantage. Jag hittade stället under en av mina många futila googlepromenader i jakt på öns historia bortom romtillverkning, lyxjakter på väg in och öns bästa äterier. Stället heter Emilios och här utlovades en historisk upplevelse tillsammans med den smaskiga maten.

En del av det vi åt var verkligen smaskigt men i övrigt kom alla förväntningar på skam. Vi satt i vad som kallas ”The Boiler House”.

Det var snyggt inrett men också fullständigt rensat på allt som kunnat påminna om den verksamhet som en gång fanns här; platsen där saften pressades ur sockerrören och sedan omvandlades till råsocker genom att kokas i olika omgångar tills all vätska och alla orenheter var borta.

I marknadsföringen utlovas även historieberättande serveringspersonal men inte ens när ägaren själv kom förbi och hälsade, erbjöds historieberättande.

Till slut har ändå googlandet gett resultat och jag hittade en ganska nyutgiven bok av en svensk uppsalahistoriker. Boken ger genom ett antal människoöden en bild av slavkolonin St Barthélemy under de knappa hundra år som ön var svensk.

Redan i de inledande texterna är den informativ och intressant och att Sverige faktiskt var en slavnation under slutet av 1700-talet och under första halvan av 1800-talet är inte något som det pratats så mycket om. Vi är mer upptagna av historien om mordet på kungen, som fått ge sitt sitt namn åt öns huvudort Gustavia.

Att ligga under en parasoll på ännu en paradisisk strand medan jag läser om detta är en upplevelse av ett alldeles eget slag.

Eller som bokens inledande motto citerar:

”Det förflutna gör fysiskt ont när vi närmar oss det med ögonen fulla av nuet.”

//Carlos Drummond de Andrade, 1929

Den här ständigt dubbla upplevelsen följer med mig under våra veckor här. Vår och andra turisters närvaro ger ön välstånd men står också för en kontrast som med jämna mellanrum smärtar. Vi är inga miljardärer och det här är en semester som krävt ett år av planering och sparande för att komma till stånd.

I ett ljuvligt slött otium på en av de mer lyxiga stränderna, beställer jag en Lobster Hot Dog, som smakade så gott;

Jag försöker att inte skämmas när allt jag kan önska kommer till mig där på stranden, men min ganska enkla (med svenska mått mätt) bakgrund knackar mig på axeln och undrar om jag hade kunnat föreställa mig detta när jag som barn lekte bland de idylliska hyresradhusen i den lilla bruksorten. Den enda referens till något liknande, som jag då hade, var Pippi Långstrump på de sju haven…

Det värsta är att det ger mersmak; hit vill jag igen!

Så får det kanske bli men då skall jag vara ordentligt påläst. Inte på vilka restauranger eller plager som är bäst eller var jag hittar den bästa shoppingen. Istället vill jag tugga i mig romaner, där de karibiska öarna figurerar i en eller annan form, liksom mer faktabaserad läsning. Jag har många frågor som jag vill ha svar på innan jag flyger in över Maho beach nästa gång.

Maho Beach