Så var också denna bilresa genom Frankrike och Tyskland avklarad.

Min trogna V70 är inte längre en rar, exotisk fågel, utan redan vid kielkajen bland idel lika smutsvita volvokompisar. Resesällskapet är kanske inte så smutsigt men ganska så reselurvig,

och trött på att gång på gång motas in i bilen. Två resdagar går utmärkt och hon är lycklig över att få hänga med men en tredje resdag brukar hon alltid tycka är övermaga. Jag fjäskar med goda ben men hon vänder demonstrativt sin skäggiga nos åt ett annat håll.

– Inte i bilen; är du helt dum, eller?, verkar hon vilja säga.

Kontinentala hotellrum, däremot, det är grejen! Wilda rusar in (nåja, så mycket som den gamla madamen nu mäktar rusa), inspekterar varje hörn, dricker vatten, accepterar det där benet, äter lite och vill sedan bli upplyft i sängen, där högljutt snarkande genast vidtar.

Varje gång vi gjort de här långa resorna tillsammans, jycken och jag, förundras jag över hennes anpassningsförmåga, hur världsvan hon är och hur många mänskliga huvuden hon lyckas tippa åt sidan. Jag förundras också över hur välkommen hon är överallt. På restauranger kommer nästan genast en vattenskål fram och lite kli bakom det lurviga örat hinns också med.

När vi kom fram till Hotell Best Western Ambassador i Baunatal, Kassel igår kändes det välkomnandet alldeles särskilt fint, efter ett par mörka timmar över kasselbackarna med hotfull snö i skogarna invid Autobahn. Receptionisten mötte oss med ett glatt leende, rundade receptionsdisken och hukade framför Wilda, som malligt lät sig klias. Sedan fick jag nyckeln till en nyrenoverad svit med vardagsrum, sovrum och med löfte om middag uppburen på rummet innan sänggående. Jag tyckte mig se ett leende bakom hundskägget; jag somnade i alla händelser med uppdragna mungipor ovan dubbelhakorna!

Fast internet är inte tyskarnas starka sida. Så bortskämd har jag blivit att kunna vara ständigt uppkopplad, att jag inte längre frågar efter uppkoppling. Här fanns inget trådlöst på rummet, så jag fick läsa i min bok och titta på nyheterna på TV istället. Kändes lite old school och småmysigt när irritationen väl lagt sig.

Att ta två övernattningar på vägen upp gjorde att resan kändes mycket lugnare. Så här års är det nästan en nödvändighet med ett kontinentalt vinterväder som varit betydligt mer nyckfullt än vad det var förra året. Klimatzoner i ränder på tvären har följt med på resan, med försommartemperaturer och slösande sol fram till Lyon och betydligt svalare väder efter den kulinariska staden.

Detta bildspel kräver JavaScript.

En häftig storm slet i hotellväggarna i Mulhouse och förmiddagen bjöd på lovikkavantesnö utanför fönstret,

där jag satt i jobbmöte innan vidare färd norrut.

När det var dags för mig att åka vidare mot Kassel, hade det slutat snöa men det blåste och var snorkallt. På Autobahn var vägbanan föredömligt torr men där vägen ormade sig allra högst upp, låg snön som sagt decimetertjock vid sidan om. Idag, så snart vi lämnat höjderna runt Kassel bakom oss, bröt solen fram och det blev vårlikt igen, förutom en mörk rand av plötsligt, intensivt och mycket kort snöglopp i närheten av Hannover. Ombytligt väder alltså och jag har tackat min klokskap och våra spenderbyxor många gånger om för att vi beslutade att köpa ytterligare en uppsättning (dubbfria) vinterdäck och byta till dem istället för till sommardäcken innan vi for. Sommarsulor hade varit bortom dumdristigt redan norr om Lyon. Att inte så var fallet under fjolårets resa var bara ren och skär tur. Samma tur, kanske, som i år gjort att jag haft perfekt timing och undkommit alla de värsta ovädren på vägarna och till havs. Köerna har också de lyst med sin frånvaro. Nu väntar wallenbergare, som jag tänker dela med min pälskompis och kanske lite lakrits till mig. Imorgon är vi på ön hos L igen. Fint att se fram emot!