Kategoriarkiv: Väder

Snart är det jul igen

20 lördag Dec 2025

Posted by in Betraktelser från min nya hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Murvelhuset, Tjuvkil, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Solen har brutit igenom det kompakta mörkret och jag är hemma. Ljuvliga, underbara, fina hemma.

Jag är inte en typiskt hemmakatt, utan tycker om miljöombyte, vill att det skall hända saker och jag har vid det här laget packvanan inne. Men det kan bli för mycket av det goda även för mig och jag inser att det att må bra när man är nomad handlar mer om människorna än om platserna.

Mitt småländska uppdrag är avslutat och det är väldigt skönt. Som alltid när jag är ute som flygande rektor möter jag personer som fastnar och som jag gillar skarpt. Skolan i den gamla orten mitt i glasriket är inget undantag och det är inte helt lätt att säga hejdå till dem. Frustrationsnivån i just detta uppdrag har dock varit hög, inte på grund av skolan och det nödvändiga förändringsarbetet där, utan på grund av brister på annat håll. Transparens, ärlighet och öppenhet har lyst med sin frånvaro när det hade behövts som mest. Sådant har jag bevittnat tidigare men det var dessbättre längesedan. Men nog om det för nu lämnar jag det bakom mig – i vår väntar nya rektorsäventyr!

Om väldigt snart hägrar både barnbarn och efterlängade dagar i Murviel. Maj, Märta och deras mamma hänger med,

och kanske kan de hjälpa mig med lite diy? L har fraktat ner gul färg som några av utemöblerna skall målas i,

Här skall målas utemöbler!

och sedan förra året finns kalkfärg på plats som någon gång under våren behöver få hamna på gästrummens väggar. Tre innerdörrar på övervåningen återstår också att måla, liksom hallen, men det är ytterst tveksamt om det kommer att hinnas med under just denna vistelse.

Längtar gör jag oavsett, efter både det formidabla sällskapet, vilan, sysselsättningen och ljuset. Har vi otur, blir det en januari kallare än normalt för Languedoc, så som det var för några år sedan, när det till och med kom lite snö!

Ljuset får vi ändå, det är åtminstone garanterat och det räcker väldigt långt.

Den svenska snön lyser dock med sin frånvaro denna midvinter. Vi fick en laddning i mitten av november och då lekte de småländska eleverna gladare ute på rasterna än när det är grått och blött, vilket ju inte är så konstigt.

Stina och Armani tumlade ystert runt i snönutanför mitt växjöviste!
Besök på Bergdala glashytta

Jag erkänner motvilligt att jag inte tyckte att det är alldeles oävet. Det är så förtvivlat mörkt när tillvaron stavas dimma och gråsörja.

Någon vit jul lär det dock inte bli men riktigt så långt vill jag inte gå att jag skulle påstå att jag längtar efter det där vita. Julstämning blir det ändå. Många paket är redan inslagna och rimmade, men jag har en ganska duktig hög kvar att slå papper och snören om🎄

Huset är julpyntat sedan länge,

Grufset som följde med hem från växjölägenheten är undanröjt och änkan som gonat sig i kylskåpet i två år korkades upp igår kväll för att fira att nu är det rejält med ledighet och älsklingar som gäller framöver.

Solnedgången på vägen till Marstrand igår får avsluta dagens klotter. Blir det mer tid för klottrande nästa år tro? Vi får se.

Nåväl, julstöket väntar och snart kommer jag att vara alldeles särskilt fryntlig🤶

En romjul* i Tjuvkil

28 torsdag Dec 2023

Posted by in Betraktelser från min nya hemmahorisont, grand-mère, Livet i Tjuvkil, Om dagsläget, Resor, Väder

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Det är skymning utanför mitt köksfönster i Tjuvkil och av snön som föll inatt finns bara blöta högar kvar. Temperaturen skall hålla sig på plussidan de närmaste dagarna härute vid västerhavet, medan det bara några mil nordost om oss ser helt annorlunda ut. Det gjorde det för övrigt även i Oslo, där vi firade jul med två av mina småfolk. Det var julkortsvackert, kallt och precis så juligt stämningsfullt som man kan önska sig.

Jag tillät mig att kapitulera för en stund och njöt av att se hur glada familjemedlemmarna var över att julhelgen bjöd på riktig vinter. Min entusiasm är möjligen något mer dämpad än övrigas, även om jag, som sagt, tvingades tillstå att det, förutom att vara smällkallt, också var smällvackert. Dock räcker det alldeles utmärkt för min del med den dos av snö som jag hittills fått denna vinter. Eländet är alldeles för nyckfullt för att min barndoms snökärlek skall ha kunnat ha ens en minimal chans att bestå. Jag lämnade ett nästan sommarvarmt Murviel helgen före jul och landade i brun snösörja:

Hemma i Tjuvkil var det barmark men första kvällen hemma kom stormen Pia, och jag vaknade till snörosor på fönstren och ny vinter.

Vackert, förvisso, men också glashalt. Och kallt.

Sedan dess har också det töat bort, fyllts på med mer snö, som sedan försvunnit och så börjar härligheten om. Nu känner jag därmed igen vintern, för så här håller den på.

Inte kul.

Jag längtar till Murviel.

Fast de här kravlösa romjulsdagarna tycker jag om. Jag har tillåtit mig en hel dag utan några som helst måsten. Hunden och jag stannade kvar länge i sängen imorse, frukosten tog en evighet att äta och sedan har jag lyssnat klart på min julbok medan stickepinnarna varvat fram nya alster. Tankarna har fått fritt spelrum och jag känner mig utvilad igen.


En småtrevlig liten feelgood-bagatell utan alltför smöriga romansharanger. Mer engelskt country village-mys, pubmiljöer, stickade jultröjor och en liten haberdashery-butik som behöver räddas undan klåfingriga släktingar som vill åt ägorna den ligger på. Ni hör ju; förutsägbart och lika kravlöst som en romjuldag. Och trevligt.

Vi hann klämma in en fika med goda vänner igår eftermiddag men imorgon är det dags att packa igen. Vi skall fira nyår med solnasmåttingarna och sedan stanna där i några dagar innan avfärd mot Murviel igen. Det stilla livet får vänta. Jag längtar efter ett lugnare tempo men jag är samtidigt så tacksam över alla mina och att de finns där att hälsa på. Det är arbetslivet jag istället försöker trixa med så att det skall fungera med mitt kringflackande liv. En fast tjänst med lön varje månad är det inte längre tal om. Det skulle låsa mig för hårt, så jag ”säsongsarbetar”. Det innebär en något osäkrare tillvaro och en lägre inkomst än vad jag annars skulle ha som heltidsarbetande rektor men friheten en sådan tillvaro ger, är så oändligt mycket viktigare. Nu hägrar två månader bara med pyssel med mitt lilla företag, resten av tiden skall jag vara jobbledig. Det ser jag fram emot.

*(fra det norrøne rúmheilagr som betyr «som ikke trenger å holdes strengt hellig»)

En helt vanlig vinterdag i Murviel

11 måndag Dec 2023

Posted by in Allmänt strunt!, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Nästan två veckor har gått sedan jag kom hit och även om temperaturerna varit behagliga i stort sett hela tiden, så är det dagar som denna som är särskilt välgörande.

Jag vaknade av fågelsång och sol genom fönstret på glänt imorse. Jag behövde inte dra upp täcket över öronen mot sval morgonluft, utan konstaterade att luften där utanför var mild redan.

Dörrarna har stått öppna hela dagen,

medan vi plockat bort efter gårdagens adventsmys med vännerna.

Jag har suttit i solen och stickat,

men yllet i knäet blev till slut för varmt, så jag fick lägga det ifrån mig och istället vända nyllet en stund mot solen.

Vinterdag iförd solglasögon och kortärmad T-shirt är min sorts vinter! Morgondagen ser också ut att kunna bli fin, enligt Métio-France.

Får se vad vi kan tänkas vilja hitta på då.

December

07 torsdag Dec 2023

Posted by in Allmänt strunt!, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , ,

Har jag berättat att jag är barnsligt förtjust i advent? Julafton är fin men jag är inte överdrivet förtjust i julmat. Lika mycket som advent älskar jag vårt årliga julbak, numera med stafettpinnen för huvudansvaret överlämnat till nästa generation:

I matchande förkläden, naturligtvis

Fast varje år slänger jag pepparkakor och hittar sista påsen saffransbullar någon gång runt påsk, för inte heller är jag särskilt förtjust i bullar och kakor.
Men att julbaka är ett måste.
Inför varje första advent.
Glada barn, som äter mer deg än de borde, kaos, julmusik och ibland snö utanför fönstret hör till. I år bakades det med ymnigt snöande utanför köksfönstret i Solna.

Mästerbagaren…
…med mesta tindret
Sju småttingar hjälpte till…
…att baka men alla får inte vara med på bild
Mmmmmm…

Andra bakomgången företogs däremot med slösande sol utanför den öppna terrassdörren i Murviel:

Julkänslan finns här också men den är annorlunda. Mitt på dagen är solen intensiv som en påsksemesterdag i min barndoms norska fjäll men när kvällen kommer och alla ljusen tänds i vårt murvelhus, då är julkänslan nordiskt mysig. Inga gigantiska tomtar eller blinkande blå ljusslingor som bara ser malplacerade ut i en miljö där vintern, som jag känner den, är på säkert avstånd.
Igår tog jag och Åsa en tur in till Béziers. Log, ändå uppskattande, åt vinterlandskapet med fakesnö som byggts upp vid Jean Jaurés,

tog en tur längs med Paul Riquet, som kantas av små bodar med saker att äta och krimskrams att köpa.

Det gör ingenting att det är en smula tacky, att det inte är julgranspynt av tovad ull och hantverk av god kvalitet till salu, som på den enklaste av svenska julmarknader. För eftermiddagsljuset är varmt där det silas genom de kvarvarande guldfärgade löven på platanerna,

och att sedan kunna ta en kaffe i solen innan hemfärd slår det mesta.

Hemma i murvelhuset står granen på sin plats invid trappan och i fönstren lyser en stor adventsstjärna och dito stakar. Pyntet är bara svenskt, för här får de occitanska fransoserna ursäkta; de har inte en chans mot oss nordbors känsla för julgemyt! Och hur skulle de ha kunnat skaffa sig det när de aldrig har behövt betvinga ett kompakt midvintermörker månader i sträck?

Occitansk vinter

29 onsdag Nov 2023

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, Resor, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Den är kännbar redan i luften ovanför Stockholm, euforin över ljuset där ovan molnen; där fanns den ju kvar, solen! Jag lämnar Sverige i den värsta av mörkertider och den korta resan i bil mellan Solna och Arlanda påminde mig återigen om varför murvelhuset finns, varför vi gjorde det till vårt för ganska exakt 12 år sedan.
Det började snöa i det kompakta tisdagsmorgonmörkret utanför köksfönstret i småttingarnas radhus i Ulriksdal. Det singlade lite trevande först men tog fart ordentligt efter några kilometer på E4:an. Till sist var sikten närmast obefintlig och avfarten till långtidsparkeringen vid Arlanda var nästan omöjlig att skönja. Som att köra inuti en lovikkavante var det. 

Jag har ju, som bekant för alla som känner mig bara lite, gjort slut med vintern. Den är för besvärlig och potentiellt farlig, helt enkelt. Kvar i det eländet lämnar jag alla mina kära, som dessbättre inte hatar vinter lika intensivt som jag. Men anar jag ändå inte en viss vinterutmattning hos några av dem, nu när de själva i några år tvingats stångas med bångstyriga barnoveraller, tidiga vintermorgnar med barnvagnshjul som trögar sig fram genom snömodden och få eller inga tillfällen att snöra på sig skidorna för att ge sig ut och njuta av det i fantasin gnistrande vinterlandskapet?

Jorå, så där kan det faktiskt se ut under några sällsamma vinterdagar vid kusten…

För inte har heller jag i alla tider fått något desperat i blicken vid åsynen av det där kalla, vita. Det är istället den brunsörjiga och obevekliga besvikelsens verk. Sällan blev vintrarna i Stockholm så där julkortsvackra i rätt tid och när så skedde, var det sällan vid en tidpunkt som lät sig användas till vinterutflykter i den gnistrande naturen.

Men nu är jag här, i murvelhuset och i en livgivande occitansk version av vinter med de där intensiva himlarna och temperaturer som har vett att hålla sig inom anständighetens gräns.

Redan vid inflygningen till Montpellier, lättade trycket över bröstet och jag tog djupa andetag genom min snuviga näsa.

La Grande Motte i kvällssol

En vacker solnedgång mötte oss och luften kändes mild och snäll. Mina torra läppar och händerna med självsprickor anade genast morgonluft och de närmaste dagarna skall jag mest ägna mig åt att tanka ljus och hämta nya krafter. Huvudet skall inte tillåtas tänka ut alltför många husprojekt den här vändan ner. Jag önskar bara att mina fina, som strävar sig fram i snögloppet i norr, också var här. Då skulle jag placera dem framför brasan om kvällarna

och bjuda dem på luncher vid havet om dagarna;

Barnen skulle få leka med hunden på vinterglesa medelhavsstränder,

och när andan faller på, skulle vi dra iväg på en och annan julmarknad.
Fast de har fullt upp med sitt, förstås, så jag får göra allt det där utan dem. Det blir bra det också. Jag är hemma här.
Mår bra och slipper axlar som ständigt vill upp till örsnibbarna.

Och det är ingen liten sak, minsann.

Fullmåne och nya grannar bakom poolhuset…

Natthimlen är ljusare där den möter havet

20 fredag Okt 2023

Posted by in Betraktelser från mon nya hemmahorisont, Inredning, Jycken, La mer, Livet i Tjuvkil, Murvelhuset, Tjuvkil, Väder

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Hur länge sedan är det vi senast var i Murvelhuset?
Fem oändligt långa veckor sedan är det. Långa, eftersom jag fyllt dem med så mycket arbete långt hemifrån att jag blivit smått desorienterad. Jag bor bokstavligt talat i min resväska och i den råder kadaverdisciplin; packpåsar och noggrant planerade outfits för den kommande veckan letar sig ner i sagda resväska varje söndag och tidigt varje måndag morgon rattas bilen tjugosex mil österut.

Växjöhoodsen
Den lilla, men mycket funtionella …
… enrummaren.

Nästa vecka är sista veckan jag är borta hela veckan, sedan återstår strödagar kombinerat med distansjobb och det skall bli så skönt. Jag längtar inte bara till vårt franska hemma, utan också till tryggheten i Lycke;

Snart är jag nöjd med soffhörnan – tavlor med murvielskt tema skall upp på väggen men de har inte kommit än. Gardiner skall vi ha men de får vara diskreta och bara täcka fönstren när solen ligger på.

Det hinner bli mörkt innan jag är hemma om fredagarna nu,

och igår åkte jag från jobbet så sent att skogen längs med de ändlösa landsvägarna i Småland rentav kändes kusligt dunkel. Men strax efter Landvetter hände något med kvällshimlen. Där var det plötsligt solnedgång fortfarande och himlen brann vid horisonten och blandades med stadsljusen allteftersom Göteborg kom närmre.
Något händer i mig då. Det liksom lättar och jag slutar gäspa. När jag sedan svänger av på Marstrandsvägen och kör rakt västerut, har solen till slut gått ner. Ändå finns där en ljusare skiftning och även om jag inte hade vetat att havet finns där längre fram, så hade jag kunnat ana det.

Kvällshimmel i Ulebergshamn för ett år sedan

Om helgerna sover jag dessa pendlarveckor länge och drar mig ännu längre tillsammans med hunden. Hon vill aldrig lämna min armkrok halvvägs under täcket och jag nänns inte störa henne. Sovrumsfönstret är öppet och vinden tjuter i det. Jag drar täcket upp till öronen och borrar in näsan i den varma, trygga hundpälsen. Det är bortom skönt att vara hemma. Höstens veckopendlande fram och tillbaka till Växjö börjar tära och jag är en aning sliten.
Ursprungsplanen att november skulle vara fransk gäller inte längre. Det blir en barnbarnsmånad istället och det är minsann inte dumt. Men sen bär det av! Vi skall hålla advent i Murviel för första gången sedan vi fick huset för snart tolv år sedan. Jag skall gå på franska julmarknader,

Fjolårets julmarknad på Allées Paul Riquet i Béziers

njuta av stilla liv framför brasan med ullbetofflade fötter och varva det med luncher i solen.

Mèze, Marseillan och Bouzigues med flera pärlor vid havet lämpar sig alldeles särskilt bra för sådana aktiviteter vintertid, så säkert blir det också en och annan tur till några av dem

December 2012
Serignan plage december 2018
decemberstrand 2018

Jag älskar vintrarna i Languedoc. Det där att vissa dagar kunna njuta av sommarvärme dagtid och sedan kunna kura inomhus när kvällskylan tar över, passar mig alldeles utmärkt. Jag får det bästa av två världar, för trots allt tycker jag om årstidsväxlingar och jag älskar mina ylleplagg. Men jag sticker inte gärna ut näsan när det är jämngrått och solen knappt orkar upp över midvinterhorisonten invid ägorna längre norrut.

Men västkusten ändå! Det må blåsa och regna på tvären men luften är frisk och närheten till ett stort öppet hav som inte slutar förrän det möter den nordamerikanska kusten (den där lilla detaljen som heter Danmark är bara en liten vågbrytare) ger mig en säregen ro där jag sitter i mitt lilla radhus bakom en vindskyddande knalle.
Vi ser inte havet från vårt hus, även om det är väldigt nära, så i måndags, på väg till Växjö, blev jag tvungen att först svänga vänster från vår parkering istället för till höger och österut. Jag var tvungen att få titta på havet i blek oktobersol först.

Småbåtshamnen vid Tjuvkils huvud i morgonljus

Nu är klockan snart halvsex och vi tänder lamporna inomhus. Eldar stearinljus gör vi också och åtgången är monumental. Jag har inte varit ute alls idag – hundpromenaderna har hussen tagit hand om. Eller promenader, förresten; Stina har gått ut och gjort toalett, sedan har hon skyndat sig in igen. Regnet har stundtals varit snöblandat, så jyckens huttrande mänscha har inte protesterat mot älsklingens modesta krav att hålla utevistelserna korta.

Kanske är det ändå min tur att ta kvällspromenaden? Jag gör det, bestämmer jag, om jag hittar mina vantar.

Att äga ett franskt maison

15 torsdag Jun 2023

Posted by in Livet i Tjuvkil, Murvelhuset, Resor, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Det har sina sidor att vara med franskt maison. Med all glädje över dess blotta existens följer också ofrånkomligen en del bekymmer; stora ibland, som fullständigt förödande och kostsamma vattenläckor. De flesta orosmoln är dock dessbättre mer bagatellartade och tämligen lätt avhjälpta.
Naturen gör precis som hon vill. Hon låter vildvinet göra skäl för sitt namn och ta över snabbt som ögat; Hon förvandlar vår trappa vid entrén till ett veritabelt törnrosasnår;

och med hjälp av solen och vinden sliter hon sönder pergolatak på mindre än ett år;

så fransar hon upp vår ganska så nya markis liksom hon ser till att parasollåtgången genom åren rentav blir lite spännande – skall det gömma sig ett getingbo när det fälls upp för första gången efter vintern eller skall det visa sig att solen bränt tyget så skört att det gått hål?

Ibland, det skall erkännas, känns det som något av ett sisyfosarbete att hålla förfallet stången. Inledningen av den senaste vistelsen kändes faktiskt inte så lustfylld som jag är van vid att den gör. Jag är tröttare än vanligt efter den svenska mer än halvårslånga och nyligen avklarade flyttkarusellen.
Nu är allt jag vill bara att toffla runt och njuta, så då har jag gjort det också och bestämt mig för att det är charmigt att naturen inte låter mig kontrollera allt. Den är vild och gör som den vill. Lev med det, liksom.

Nu är jag tillbaka i Sverige för några dagars jobb. Här är lika varmt som i Murviel men soligare. Jag flög hit i ett mindre än halvfullt Ryan Air-plan, ett faktum som gör mig lite orolig; kommer rutten Sthlm-Béziers att försvinna igen, om vi inte är tillräckligt många som utnyttjar den? Rutten är smidig som tusan och prisvärd. Lilla flygplatsen i Béziers är fortfarande mer som en busshållplats än som en flygplats och vi tar oss snabbt dit och därifrån med murvelhuset som bas. Att rutten numera utgår från Arlanda och inte Skavsta, är också ett stort plus, eftersom Arlanda från vårt perspektiv är mer lättillgängligt, trots att vi har vår svenska bas på västkusten.
Den här korta vändan hinner jag bara med jobbet och kommer inte att hinna träffa någon. Det känns konstigt och till och med lite dumt men jag tvingas inse att jag inte lyckas klämma in mormor-farmor-dotter-vän-mosterskapet nu. Geografin ställer sig i vägen för det. Att susa förbi Ulriksdal med Arlanda Express kändes mer än märkligt. Där skall man ju hoppa av, ju! Vara med prinsar och en liten Elsie!
Men jag njuter av vårt radhus och de ljumma kvällarna på terrassen. Jag hejar på grannar och tittar på havet. Det är fint att inse att det blivit så bra här i Lycke – vår postadress är Lycke. Visst är det ett vackert ortsnamn?
Det bästa av två världar har vi. Jag omfamnas av det och känner mig trygg, jordad. Utanför kan det blåsa, både bokstavligt och bildligt men i Lycke och i Murviel kan jag vila och finna ro. Mina två ”hemma”. Väsensskilda men lika fina.

Det doftar sommar och jag har klippt vår lilla gräsplätt,

liksom rosen och lavendeln bredvid mig, där jag njuter kväll i min vilstol medan de skickar iväg ljuvliga doftpuffar.

Nyinförskaffad ros och lavendel i maj
Och nu! Den trivs, uppenbarligen!
Prinsesse Mary heter hon

Jag njuter av fräschören, ljuset och vilken skyddad liten minioas vår terrass blivit. Ingen ser mig i mitt lilla hörn men grannarna är nära och jag hör dem i bakgrunden.

Imorgon lämnar jag igen. Det känns bra. Lika bra känns det att veta att det är det här jag så småningom återvänder till.

Murviel och Lycke. Två stycken hemma.

En bättre söndag

05 söndag Feb 2023

Posted by in Allmänt strunt!, Livet i Ulebergshamn, Väder

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , , , , , ,

Efter avklarat jobbmöte på Teams igår – jo, jag vet att det var lördag – var jag på väg ner i tvättstugan för att sortera tvätt. Dittills hade jag inte riktigt höjt blicken och lagt märke till vädret. Torsdagens ljuvligheter,

  • Kanske dags att berätta att berget i fonden heter Vineklätten och inte mitt hemsnickrade ”Uleberget”?
  • Överblivna granitblock från tiden då man skeppade granit till världens alla hörn just härifrån.
  • Av granitblocken har man på senare tid byggt en kaj …
  • … med en badstege för den hugade!
  • Ett rejält stycke uthuggen bohuslänsk historia …
  • Hunnebostrand mellan klipporna
  • Stina tog täten
  • Fiskebåt på väg ut alldeles vid foten av Vineklätten, aka ”Uleberget”

förbyttes nämligen under fredagen till snökaos och gråslask. Jag såg därför framför mig en helg spenderad inomhus, eftersom snöslask inte är kompatibelt med mig. Men utsikten utanför vårt tillfälliga ulebergsboende drar alltid till sig mina blickar, oavsett väder, och gårdagens gnistrande solsken knockade mig. Alltså gick jag ut. Drog ut en stol på den vindstilla terrassen och slog mig ner.

Vårvinter, minsann!

Dagsmeja.
Takdropp.
Intensivt ljus.
Februari.
Att en sådan inledning på februari tar över stafettpinnen från en jämngrå januari är en veritabel lisa för en vinterhatande själ som min. Kan det kanske till och med vara så att jag gillar februari lite?

Stort som smått väntar denna vår; som flytten till vårt nybyggda radhus till slut och mer jobb. Undervisa lite skall jag till och med göra, minsann! Det var längesedan sist och nu känns det därför lite nytt och spännande. En del jobbiga saker finns med i mixen också, men när är någonsin tillvaron bara glass och ballonger? Ett nytt litet barnbarn – mitt sjätte! – väntas i maj och det är naturligtvis det allra största!

I Murviel hoppas jag äntligen få utrymme för inredning av det mer enkla slaget. Det innebär dock inte att det inte fortfarande pågår visst detaljarbete innan vi tar paus från större förbättringsarbeten. Väggfasta hyllor skall upp vid matplatsen i stora rummet, som också skall få en ordentlig tavelvägg – att den befintliga tavlan sitter så högt har sina rutiga skäl, men snyggt är det inte, så det skall åtgärdas.

duschdörren i en suite-badrummet hoppas vi skall vara fixad när vi kommer ner nästa gång,

och den svarta kranen utbytt mot en likadan som den vi har i gästbadrummet;

Det lilla glasfönstret ovanför ytterdörren har haft en trasig, tejpad ruta ända sedan vi flyttade in men nu är snart också den åtgärdad;

Sue från Suzanne Art gör ett nytt halvmånefönster åt oss, som blir rena konstverket. Temat är stjärnhimmel à la van Gogh och Murviel, liksom den också är en flirt med L:s bakgrund inom rymdindustrin; en skyttel får därför dyka upp i det ena fönsterhörnet!
Jag ser fram emot det färdiga halvmånefönstret något alldeles ohemult och det är så spännande att få följa med i processen.

”Bespoke” hade det beskrivits som, om det hade dykt upp i något brittiskt inredningsmagasin. Platsbyggt, anpassat och en spegling av våra intressen och preferenser är det lilla fönstret.

Jag har en glad dag idag, fastän varannandagsvädret denna söndag började med gråtrist snöslask igen. Men dagen är ledig och kravlös, så jag kan ge tankar om smått som stort fritt spelrum. Det längtas men jag är framförallt helt nöjd med att bara vara här, precis där jag är. Vi har till och med käkat söndagslunch med en himla trevlig mänscha på Bella Gästis i Hunnebostrand, så inte går det någon större nöd på oss. Att det dessutom sprack upp igen och Bohuslän kråmade sig å det grövsta, lättar förstås också upp.

Kan undra om tanken ens föresvävade en hårt arbetande stenhuggare att människor skulle söndagsflanera på kajen, där en gång larmet måste ha varit öronbedövande och olyckorna många. Granit är tungt, oförsonligt. Blir till och med lite rädd för de kvarlämnade blocken där uppe på klippavsatsen …

Men det gör något med en när historien är så närvarande och omhuldad som här. De fastboendes engagemang syns på fler sätt än ett och kommunens storstilade planer på det ena bygget glassigare än det andra har stött på ständig patrull. Kvar är därför promenadstråket längs med vattnet och en skulpturpark får husera här istället för vräkiga bostadsrätter med gloriös utsikt, förbehållet företrädesvis utsocknes med tjocka plånböcker. Jag tycker nog att det är fint, jag. Respektfullt.