Längtan och långrandig saknad

07 tisdag Apr 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Om dagsläget

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Mössen har flyttat ut till sitt lantställe. Iallafall verkar de ha ledsnat på vår tvättstuga för den här gången och det är helt ok för mig. Känner mig inte övergiven. När det gäller tvättstugan bekymrar mig just nu bara det faktum att det franska tvättmedlet börjar ta slut.

En smula lappsjukt börjar det ändå bli. Jag pratar gärna och mycket. Bollar gärna ideer med likasinnade. Far iväg i tankarna och kommer tillbaka. Så iväg igen. Träffar vanligtvis med jämna mellanrum idel lika pratglada och det ger mig energi.

L är inte lika pratsam.

Vi är lite som Gubben Pettsson och katten Findus.

Jag vevar, petar, stirrar, försöker locka fram reaktioner, blir frustrerad och ger upp.

Vi är olika, helt enkelt.

Det finns något bra och fint i det. I vanliga fall. När vi är bara hänvisade till varandra, gäller det att visa hänsyn från båda håll. Vi gör det. Nästan hela tiden. Och jag är tacksam för det vi har tillsammans.

Men jag saknar mina andra sammanhang, mer och mer för varje dag. Jag vill till jobbet,

Detta bildspel kräver JavaScript.

till mamma, till prinsfamiljen och jag vill träffa Susanna och Erik, Emil och Lena. Jag vill till Murviel och till sammanhanget där. Egentligen borde jag skrota runt där nu, om det hade varit som vanligt men UD avråder från utlandsresor fram till 15 juni och Agnes Wold inskärper att utlandsresor är uteslutet sommaren 2020. Samtidigt skruvas parkbänkar bort från gator och torg i Béziers, så att inte flanörer i stipulerad frihet skall drista sig till att slå ner bakdelen utomhus. Just en sådan  åtgärd kan inte beskrivas som annat än galenskap och jag frågar mig hur lång tid det kommer att ta innan livet kan återgå till något slags normalitet igen. Påskvistelsen i Murviel har redan brunnit inne och nu hänger sommarvistelsen också den på en skör tråd.

Om jag dristar mig till att tänka på det, att försöka ta in det, blir det alldeles förfärligt (jo, jag vet; det är förfärligt bara ur en priviligerads perspektiv, förlåt), så jag väljer att tänka att det nog hinner ändra sig snart. Jag orkar inte tanken på att inte få åka till Murviel i sommar. Blir det så, tar jag det då men jag vägrar ta ut sorger i förskott. Jag vill tumla runt i det turkosblå tillsammans med prinsarna tills vi är som tre russin som aldrig vill sluta bada!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den lugna lunken på ön har dock sina fördelar och tillsammans med L ägnar jag en del av vår oväntade gemensamma lediga tid till att upptäcka delar av vår ö som vi tidigare inte sett, trots att vi haft en fot här ganska länge nu. Under söndagens upptäcktsfärd invigdes mina nya pumpstavar;

Efter en försiktig inledning på knappa 20 minuter fick jag, lätt överrumplad av effektiviteten, upp flåset en smula och det kändes i hela kroppen. Nu gäller det att stavarna inte blir stående. All tid hemma bjuder också på tid som pockar på rörelse och kroppsomsorg på ett sätt som jag inte riktigt mäktar med när jag annars flänger omkring. Eller kanske snarare inte prioriterar trots att de timslånga bilfärderna fram och tillbaka till jobbet är allt annat än välgörande för en kropp som för länge sedan ledsnat på just den sortens stillasittande.

I söndags styrde vi mot sydsidan av ön och hamnade till slut i Gamla Höviksnäs.

Vem hade väl kunnat tro att en sådan liten pärla skulle gömma sig bortom den intetsägande infarten vid Häggvallskolan! Anonyma radhusområden, som skulle kunna ligga varsomhelst i landet, övergår plötsligt i en liten marina med gammaldags bykänsla. Husen är små, lågmälda och charmiga. Här skulle jag kunna bo!

Nu har vi inga omedelbara flyttplaner men på sikt behöver vi kanske hitta något som innebär att vi inte har närmare en halvtimmes bilfärd innan vi tagit oss av ön. Från Höviksnäs syns Tjörnbron – alltså betydligt närmare det stora vägnätet och dessutom i bättre skydd från de vildaste vindarna som har den fula ovanan att med jämna mellanrum piska mot vår stackars husfasad.

Tillsvidare räcker vetskapen att vår ö bjuder på stor variation. Den är vild och skummande vacker ena dagen och ljuvligt skärgårdsidyllisk nästa.

Jag tycker om den.

Mycket.

Precis som det myllrande sociala livet i Murviel är en alldeles egen sorts lycka. Där är säsongsinvigningen satt på vänt. Där apéroskålar murvelgrannarna varandra över trädgårdsmurar och från balkonger.

I Skärhamn pågår försiktiga förberedelser inför en ny säsong; glasskiosken putsar sina fönster och ställer ut cafémöblerna,

de små butikerna har varor i skyltfönstren igen, en och annan båt har redan sjösatts och kajerna fejas för alla semesterflanörer som kanske ändå kommer att dyka upp när sommarsäsongen drar igång på riktigt.

Är vi här då? Eller har vi kunnat åka till Murviel? Håller vi sommar tillsammans med dem som är viktigare än allt annat eller klättrar vi på de fortfarande tämligen nyrenoverade väggarna i huset på ön?

Jag fortsätter kika in på Facebook då och då och tycker att tonen ändå förändrats en del. Visst osar det ibland rejält i kommentarsfälten men jag tycker att de förnuftiga inläggen vinner terräng. Alla är numer tämligen överens om att vi måste hålla oss ifrån varandra, så det är inte längre samma heta debatter kring det. Huruvida den svenska modellen är bättre eller sämre än andra länders är inte heller samma heta debatt längre.

Är det isoleringen som börjar ta ut sin rätt?

Är det otåligheten och en allt obändigare önskan om att få ge sig ut i friheten igen som mattat ilskeutbrotten?

Jag tänker på dem som stillsamt försökt göra sin röst hörd genom bruset, med påpekanden om att det inte går att hålla människor inlåsta hur länge som helst. Att det är viktigt att vidta rätt åtgärder vid rätt tidpunkt för att säkerställa uthållighet och förståelse för restriktionerna. Får de rätt nu?

Jag vet förstås inte.

Jag läste ett inlägg imorse om en ägare av franskt hus som försiktigt undrade om det är troligt att hon skulle kunna få åka ner och titta till sitt franska viste inom överskådlig framtid; kunde det månne räknas som ett giltigt skäl att åka ner? Självklart dök de där ilskna kommentarerna upp igen. Genast och meddetsamma. Hon fick höra att det var egoistiskt att ens fundera i sådana banor. Att hon skulle skärpa sig. Att hon borde fatta bättre.

Jag tyckte att svaret hon gav inte bara en gång, utan flera, var fint; hon längtar inte längre efter något som självklart finns där utan hon saknar det som en gång var och som inte längre självklart är något hon har tillgång till närhelst andan faller på.

Längtan och saknad. Besläktade, men inte riktigt synonyma.

Hon tog sig rätten att uttrycka saknad. Vi är många som kan relatera till det och det gör ingen av oss till egoister. Det får anses vara en synnerligen mänsklig egenskap att ibland kunna hänge sig åt saknad. Och att förmå uttrycka den.

Igår var en jobbdag, men nu tar jag påsklov. Jag tänker tillåta mig att sakna Murvelhuset och alla människor i och runt det

Detta bildspel kräver JavaScript.

medan påskris pyntas med fjädrar (konstgjorda, naturligtvis) och huset på ön fejas vidare på inför påsken. Om vädret tillåter kanske vi kan få till lite socialisering av något slag utomhus?

I annat fall får jag fortsätta nöja mig med umgänget på paddan och i telefonen. Inte alls lika roligt men ändå bra att det finns när inget annat går att ordna.

Hejdå mars 2020 – du är inte välkommen tillbaka

01 onsdag Apr 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Mitt – allas våra(?) – livs hittills märkligaste vårmånad läggs till handlingarna. Jag har stigit upp i vanlig tid minus den restid jag annars måste ta med i beräkningen. Dagens första möte har börjat klockan åtta i stort sett varje dag och sedan har det rullat på. Framemot fyratiden  stillnar det och jag tar tag i dagens mejlskörd, planerar för kommande dag och funderar över vad jag hunnit med och vad som eventuellt glömts bort. L har samma rutiner. Vi äter en sen frukost tillsammans och det är en trevlig nymodighet; en försmak kanske av hur vår pensionärstillvaro skulle kunna te sig. Förutom jobbtimmarna framför datorn, då.
Jag städar ur köket en låda i taget.
Jag sorterar pappershögarna som annars inte hinns med när resorna blir fler än vad som kanske är att rekommendera. Nu reser jag i stort sett ingenstans. Efter de senaste par veckornas inledande rastlöshet börjar jag vänja mig och kanske att jag till och med förmår vila lite i det. Jag hinner ikapp med livet på ön som annars är det som mest får stryka på foten.
Så blir det till slut så att den där redskapsboden jag funderat på att skaffa i några år ligger i en levererad packe på vår parkering utanför huset.

Många otympliga kilon att bära upp för trapporna…

Jag har långtgående planer på att snickra ihop den själv. Något sådant har jag aldrig gjort förut, så det går säkert bra; var det inte så hon sa, Pippi Långstrump?

Efter en jobbdag med blicken gång på gång glidande mot en dammig fönsterkarm, tar jag så fram en fransk wipe, dammar av och fyller köket med en doft av fransk såpa.

På lördag skulle jag egentligen ha flugit ner till Murviel. Firat sedvanlig påsk. Tagit första doppet i säsongsöppnad, gnistrande ren pool.

Av det blir inget, förstås. Jag får nöja mig med bilderna grannarna H skickade från huset igår. De offrade några av sina värdefulla minuter i frihet på att titta till vårt murvelhus. Allt är sig likt;

Ingen har varit där och ruckat på handdukarna jag lagt över de öppna hyllplanen som skydd för dammet, ingen har klivit över mattor som därmed halkat på sned och ingen har suttit i möblerna som också de fått skynken över sig till skydd mot dammet, som har den fula ovanan att leta sig in genom de gamla fönstren mot gatan.

Mitt på golvet ligger draghunden kvar dit jag sparkade undan den när jag stängde voleterna mot trädgården.

Draghunden, som tovades fram en varm sommardag i murvelträdgården för ganska många år sedan redan och som gjordes med älskade Wilda som modell;

Detta bildspel kräver JavaScript.

Wilda morrade när hon konfronterades med sin avbild. Jag tror hon blev förolämpad för särskilt likt blev det ju inte.

Med bilderna kommer murvelhuset nära igen och det är välgörande. Huset väntar på oss. Huset finns kvar. Jag tänker hoppas på en sommar som förmår vara åtminstone nästan som vanligt. Med glada barn i poolen och gemytligt sorl i sammetsnatten.

Skratt och avlägsen musik när jag dröjer mig kvar på terrassen efter att vännerna gått hem och L gått och lagt sig. Ofta med ett nytt blogginlägg på skärmen som trygg återkoppling på dagen.

Prinsar vid frukostbordet medan cikadorna blir allt mer högljudda i takt med att dagen rusar mot middagshetta;

Fingeravtryck från glasskladdiga små händer och hela havet stormar bland soffkuddar och ditsläpade täcken.

Semesterlivet som pösande stolt mormor.

Ingenting kan tas för givet. Jag vet. Men det är fint att med jämna mellanrum få inbilla sig att somrarna är oändliga, att de är många och att de alltid kommer att se likadana ut, bara jag bestämmer mig för det.
Snart, snart skall vi öppna murvelhuset mot en ny säsong, något försenat men i övrigt med samma mall, samma innehåll, samma älsklingar. Om jag har någonting som helst att säga till om.

Detta bildspel kräver JavaScript.

La Mer

29 söndag Mar 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, La mer

≈ 5 kommentarer

Etiketter

Vi har fått låna hunden Kerstin i helgen. Hon är ett sällsynt ljuvligt litet lyckopiller.

Den lilla lägger sig tätt intill i soffan om kvällarna, gnyr lite försynt vid dörren när det är dags för toalett, sover nära om natten och pockar på uppmärksamhet när det blir för enahanda. Men framförallt får hon ut oss. Flera gånger om dagen.

Idag ville vi se havet från olika horisonter, så vi hoppade in i bilen och for iväg. Vi undersökte den lilla ön bortom gistna plankor på Röra Strand på Tjörn,

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi slog en lov ut på Mjörn mellan Tjörn och Orust men tyckte inte att den kunde mäta sig med de mer spektakulära storasyrrorna Tjörn och Orust, så vi drog till Mollösund.

Pittoreskt, tjusigt, gentrifierat, svinkallt och stendött.

Jag kan se hamnen myllra om sommaren. Sommargäster som äter glass eller tar ett glas på en restaurang i hamnen. Alla båtarna, flanörerna, kinder rosiga av både sol och alkohol. Sorgfri sommar.

Idag helt stängt och med en så narig vind att inte ens de modigaste söndagsflanörerna vågade sig ut i några större horder, trots den fullkomligt formidabla solen och intensivblå kusthimlen.

Mollösunds kyrkogårds uppmaning att vi skall tänka på döden bidrar till den mågot ödesmättade stämningen där idag.

Men varför denna rundtur för att se havet när det räcker med en halv minuts promenad till gattet mellan grannhusen för att njuta av samma hav?

Jo, men för att det ter sig olika beroende på från vilken plats det avnjuts, havet. Jag blev dessutom inspirerad av en facebookuppmaning att dela havsbilder som motvikt till den senaste tidens något enahanda coronarapportering. Här kommer därför mina hav och pockar på uppmärksamhet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Om några månader tänker jag guppa i något av dem. Kanske, förhoppningsvis, har jag fått guppa i åtminstone två hav in sommaren 2020 övergår i höst.

Idag fokuserar jag alltså på havet; det som är alldeles nära och de som ligger längre bort. Längtanshav – omslutande, ljummet, ibland skummande men alltid vackert.

Har du tröttnat på coronasnacket kan du skippa det som följer här

26 torsdag Mar 2020

Posted by in Om dagsläget

≈ 5 kommentarer

Etiketter

,

Jag är ingen alarmist

Tar inte ut sorger i förskott. Tycker att det räcker med den tid som krävs att hantera sorgerna när de är ett faktum.
Jag hänger med så snart en coronapresskonferens aviseras; lyssnar, värderar, tolkar och försöker förhålla mig till det jag hör, både som privatperson och som yrkesperson. Jag anstränger mig för att hålla en någorlunda tydlig linje och kommenterar till slut sparsamt i sociala medier.

Jag blir för arg.

Inte i första hand över det som sägs, utan över tvärsäkerheten och elakheterna som haglar över såväl de som är satta att fatta beslut för allas bästa och över dem som dristar sig till att ta dem i försvar.

Resultatet blir förvirring, förstås. Vilket ben skall jag stå på idag? Imorgon? Borde jag också inta en annan, mer ilsket kritisk hållning? Men nej, svaret blir att jag måste fortsätta tro på att vi har kompetent folk där de behövs. I alla händelser lär de ha oändligt mycket mer på fötterna än vad jag någonsin ilsket skulle kunna ha att komma med i frågan om hur smittspridningen skall hejdas och skydd för de mest sårbara skall säkerställas.

Som alltid när det krisar, blir det tydligt vilka vi känner mest samhörighet med och jag tror att när denna coronakris är över, har vänskapsband både stärkts och ibland kapats.

Sociala medier hinner jag inte med på samma sätt som tidigare och det är förstås kanske bara en fördel. Bloggat har jag tänkt göra i en vecka men när arbetsdagen rundats av, har jag varit skärmtrött och behövt vila från flimret ifrån den.

För sedan beskedet kom förra veckan om att Sverige stänger sina gymnasieskolebyggnader och går över till fjärr- och distansundervisning, jobbar jag intensivt hemifrån framför datorn. Det har hållit tankarna på den rådande situationen borta, jag har tillsammans med dinglefolket kört ner huvudet i kragen och fokuserat på att få den nya undervisningssituationen att fungera. Det har gått över förväntan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lärarna har skickats hem, även om några är kvar på skolan, eftersom de inte har tillräckligt bra uppkoppling hemifrån. De har tagit till sig fjärrverktyget och idéer kläcks på löpande band, liksom de låter tankarna på hur det här sättet att undervisa kan tänkas fungera som ett komplement även sedan krisen är över, få fritt spelrum. Eleverna har anammat nyordningen meddetsamma och jag är extra nöjd över att vi har fått igång såväl digitala klassrum, som dito uppehållsrum och personalrum. Vi kör digital personalfika tillsammans varje förmiddag för dem som vill. Rutinerna ser vi alltså till att försöka hålla fast vid. En digital variant av normalitet som blir nog så viktig när hela tillvaron är satt på svajig sparlåga.

Så har det förbaskade viruset så fullständigt tagit över min tankeverksamhet att jag inte förmår hålla bloggen fri från den. Jag drömmer mig inte bort till murvelhuset. Jag är intensivt här och nu, utan tillgång i närtid till det ekvilibrium som tankarna på murvelhuset alltid ger mig.

Än svårare är avståndet till alla mina fina. Det gör mig rastlös och modfälld.

Jag har inte träffat prinsarna på rekordlänge.

Två morgonprinsar på väg mot dagen med varsin elefant i släptåg

Deras mamma, mitt barn, befinner sig i virusets absoluta skottglugg i Stockholm och i helgen är det dags för ett jourpass på sjukhuset för hennes del. Jag hade behövt vara där hos dem för att avlasta nu men måste stanna på min ö för att kunna avlasta sen. När det värsta är över. När kurvan planat ut.

Det är för få balkonger där jag bor för att vi skall gå ut och applådera vårdpersonalen, så som det görs på andra håll. Men det gör mig glad att se inlägg där filmsnuttar visar just den sortens solidaritet. Jag tänker då att nu applåderar de mitt barn och alla hennes kolleger runt om i världen. De applåderar de riktiga hjältarna. Det gör det lite lättare att bära oron för det hon tvingas utsätta sig för medan jag själv tryggt lyssnar på vinden som viner runt huset på ön.

Det är bakvänt. Jag i relativ trygghet medan älsklingar befinner sig mitt i stormen. Med en sådan ordning är jag allt annat än nöjd men tvingas ändå kapitulera. Det är så jag kan bidra just nu. Genom att göra just ingenting alls vad gäller det.

Varje dag pratar jag med min mamma. Henne träffade jag helt kort i mitten av februari. Då var jag så förkyld fortfarande att jag inte vågade krama henne eller stanna någon längre stund. Hade det varit nu, hade jag inte klivit över tröskeln till hennes lägenhet över huvudtaget. Som tur är smittade jag henne inte. Jag var på sluttampen av min segdragna förkylning men nu känns det resonemang jag förde då som något från en annan tid. Alldeles otänkbart nu, naturligtvis och jag reflekterar över hur mitt och andras förhållningssätt ändrar sig i takt med det massiva informationsflödet. Det gör mig ödmjuk inför hur exceptionellt svårt det har varit, och fortsätter att vara, att bedöma vilken information som har mest tyngd. Att det lockar fram de allra sämsta sidorna hos oss alla med jämna mellanrum är kanske inte så konstigt. Rädslan gör det med oss.

Det som gör just mig mest rädd nu är vetskapen att detta drabbar precis alla. Att vi reagerar på olika sätt och att paniken lurar runt hörnet. Ledare som tar kommando och pekar med hela handen vinner poäng och nog funderas det lite för lite offentligt kring vilka konsekvenser hela den här sitationen får för vårt öppna, demokratiska samhälle. Åtminstone sådana funderingar som förmår tränga igenom bruset.

Det skrämmer mig också en smula att jag efter bara en knapp vecka drabbas av insikten om hur otroligt svårt det kommer att bli att leva med alla restriktioner, trots ett bekvämt hem och ännu så länge tillgång till allt vi behöver. Måtte det inte bli alltför långvarigt.

Jag vill hänga med mina barn, barnbarnen, mamma. Jag vill kunna tänka på ett Murviel inom ständigt räckhåll och jag vill hålla vardag med kolleger och på min ö. Normalitet är min högsta önskan, inklusive den som ibland är hektisk i övermått, inklusive mina resor kors och tvärs. Fast åkej då, just resorna får jag kanske förhålla mig till på ett annat sätt framöver.

Det har varit onsdag i strålande vårsol på min ö. Jag har tillåtit mig ett lugnare tempo denna eftermiddag och då släpper anspänningen. Jag gick ut på vår blåsiga veranda och släppte fram en stilla gråt med havet framför mig. Inte en ledsen men låg gråt, lite sorgsen.

I helgen som var planterade jag ett träd.

L använde helgen åt att äntligen få igång projekt garderobsdörrar i källaren medan min  hjärna höll på att gå i spinn över funderingar kring sådant som hade behövt hinnas med innan helgen var över. Hjärnan har ju inte fattat att det blir mycket ”hemma” de kommande helgerna.Vi kommer att hinna med både garderobsdörrar och införskaffande av täckbark.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så läser jag Magda Gad i Expressen (25 mars 2020), återfår perspektiv och inser att min tillvaro fortsatt är oerhört priviligierad:

”Vårt fokus nu – positiv attityd och tacksamma för det vi har. Kämpa! Ett osynligt virus som vi kan bekämpa med handtvätt och skönt häng hemma i soffan kommer inte att vinna över oss.”

Alltså återgår jag till se ut över havet och njuta av utsikten.

Imorgon.

Soluppgång över Toftenäs

Bonne nuit.

I huset på ön

14 lördag Mar 2020

Posted by in huset på ön, Om dagsläget, Reminiscenser, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Jag sitter tryggt i ett hörn av vårt vardagsrum som denna lördag i mars badar i solljus. På golvet bredvid mig ligger GP, Aftonbladet och en inredningsblaska. På Readly har jag konsumerat en ansenlig mängd andra diton i vad som till slut blivit en helt nödvändig coronanyhetsdetox.
 Fortsätt läsa →

Klotter kan ibland provocera…

09 måndag Mar 2020

Posted by in Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 6 kommentarer

Etiketter

, ,

Ibland ser jag mig föranledd att förklara varför jag skriver på min blogg. Jag behöver ibland på förekommen anledning förklara vad jag skriver om men kanske framförallt vad jag inte skriver om. Det är nämligen sällan särskilt mycket djup eller allvar som tar plats i raderna på bloggen. Det är ett mycket medvetet val från min sida. Har man följt mig ett tag, hoppas jag ändå att det framgår att betraktelserna här bara är en liten, men ack så viktig, del av det som på daglig basis upptar mina tankar.

Vardag är för mig, precis som för de flesta av oss, rader av måsten, tider att passa, problem att lösa, arbetsuppgifter att bocka av, en älskad mamma att oroa sig för eller ett lika älskat barn eller barnbarn som jag bara vill vara nära. Det är inrutade dagar planerade in i minsta detalj månader i förväg och någonstans vid horisonten en förhoppning om ett lugnare tempo. Jag jobbar på det där senare.

Under tiden flyr jag, bokstavligt ibland och bildligt talat andra gånger, till just Murviel. Mitt andningshål. Platsen där det mesta förmås rinna av mig; det är tankar kring det som sedan rinner ur fingrarna på mig och ut till tangentbordet. Det blir funderingar kring en upphittad fågelholk, en vinkel av trädgården jag inte sett förut, högst hanterbara bekymmer kring vilken färg vi skall ha på väggarna och så en förundran över hur starkt orangea vallmor som växer i dikeskanten i grannbyn. Ni som läser bloggen får ta del av den där murvlande sidan av mig.

Jag är dock också en person med ett självklart intresse för min omvärld, både för det som är alldeles nära och för för sådant som får hänföras det större perspektivet. Med såväl mina franska vänner som med mina svenska diskuteras högt och lågt och tillsammans kan vi ondgöra oss över både Herr Åkesson och över nyhetsrapporteringen om coronaviruset. Eller för den delen diskutera vilka lokala frågor vi hoppas skall komma upp på agendan i det stundande franska borgmästarvalet. Det är så mycket mer jag förstår om just det nu, än när det senast begav sig 2014 men det är naturligtvis också mycket jag inte vet. När behovet av att få mer kött på benen, fakta i målet, gör sig påmint, finns det fantastiska källor av allehanda slag att tillgå. En av dem är en för de flesta frankofiler välkänd blogg;

https://franskafonster.blog/

Den föreslår jag för förkovran i ämnet franska kommunalval och annat franskt matnyttigt. Mycket bättre som kunskapskälla än denna klottrares fritt springande tankar om vadhelst som dyker upp under min franskt nyfriserade blonda kalufs.

Imorgon bär det norrut igen. Vardag av ett annat slag än min franska väntar.

Bonne journée!

En borgmästare tackar för sig

08 söndag Mar 2020

Posted by in Byliv, Inredning, Min franska trädgård, Murvelhuset, Renoveringar, Utflykter

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Igår morse knackade Bertrand och Benjamin på dörren

Jag hade precis hoppat i mina merylbrallor för att efter en frukost i solen på terrassen (det var inte jättevarmt men skönt ändå) sätta igång med att målartvätta väggarna i köket. Ögonen rann och näsan var tjock och jag pep att det nog måste vara en hel del pollen i luften.

Joråvars, menade Bertrand och berättade att de vackra blommorna på lagerträden är tämligen pollenpotenta, liksom cypresserna uppe vid poolen.

Mina stackars plågade luftrör får alltså brottas också med pollen men jag letade raskt fram en karta Clarityn från husapoteket och kunde därmed fortsätta med dagens värv.

De båda trädgårdsexperterna berättade sedan om det enorma buskaget mot grannladans vägg, som de hade fått kämpa med ett bra tag. Inga råttor hade synts till, däremot råttornas hem… Det känns därför fantastiskt skönt att de där gnagarna inte längre har någon vegetation att gömma sig i nu när säsongen står för dörren. Samtidigt kan jag inte låta bli att rysa lite av obehag vid tanken på kvällsprasslet jag hört just där de senaste somrarna när jag dröjt mig kvar ensam ute i den varma sammetskvällen sedan L gått och lagt sig.

Jag tycker inte om gnagare. Iallafall inte i min trädgård och inte i mitt hus!

Så pratade vi klimat och om den gångna, ovanligt milda, vintern. Mycket av det som blommar nu borde inte göra det, berättade Bertrand. Vintern kom aldrig till Occitanie heller och så ägnade vi oss åt en stunds gemensam huvudskakning över sakernas tillstånd.

Så försvann de båda herrarna iväg och jag traskade upp i terrasseringarna för att hämta dagens apelsin. De har tjockt, fint skal, är saftiga och smakar gott, om än inte så väldigt sött.

Helt mogna är de dock och jag tycker att det är helt fantastiskt att kunna plocka dem direkt från trädet, skala dem och mumsa i mig. Jag tror att jag nog aldrig kommer att sluta betrakta det som något alldeles väldigt exotiskt.

Dagens apelsin avnjöts i solen uppe vid den vinterstängda poolen. Vinden, som under lördagsmorgonen hållit sig lugn hängde med upp men det var skönt ändå. Fint är också att släntra runt och upptäcka sådant som länge gömt sig under den myckna vegetationen;

En fågelholk med påväxt
…och ett stuprör som slutar i tomma intet
Utsikt vi inte visste att vi hade bakom de nu ansade träden

och att fundera kring det fix som kommer att krävas innan hus och trädgård får anses redo för en ny säsong. I påsk åker vi förhoppningsvis ner tillsammans igen, L och jag. Om inte Corona fortsätter härja så att vi får hålla oss på backen.

Vi får se vad vi hinner åstadkomma då.

Imorse blev det en tidig revelj och färd till grannbyn med det gröna kyrktornet. Där var det loppis och minsann fick jag inte med mig ett par gamla glasburkar därifrån.

En alldeles fantastisk söndagsmorgon har blivit till en solig och varm dag och jag har hunnit med både lunch och ännu en strykning grundfärg på kortväggen i köket.

Det är alldeles fantastiskt vad till och med lite grundfärg kan göra med en misshandlad liten väggstump!
Läst borgmästare Norberts hyllningsskrift till sig själv har jag också hunnit med.

Han har åstadkommit mycket, tycker han, och det kanske han har. Alldeles strax är det borgmästarval i Frankrike men då finns Norbert inte längre med, efter flera decennier som kung över Murviel. Han har velat pensionera sig länge men det har varit svårt att hitta någon lämplig som velat ställa upp som kandidat. Så vem är vår nye borgmästare? Ingen aning, men det blir nog bra. Vi skall/kan(?) inte rösta. För att kunna göra det måste man ha registrerat sig och det har vi inte ens försökt oss på, eftersom vi inte är skrivna här. Vi har tagit för givet att det då inte går att rösta i borgmästarvalet. Men som med så mycket annat härnere, är också detta föremål för livliga nätdiskussioner. Alla som ger sig in i den diskussionen är lika tvärsäkra på sin sak och det är svårt att till slut veta vem man skall lita på. Det verkar dessutom variera från den ena byn till den andra, oavsett vad lagen må föreskriva. Vi gör därför vad vi finner rimligt och överlåter med varm hand åt de garanterat röstberättigade bofasta att välja sin maire. Har vi tur, tycker han (jo, det lär bli en han) att det är dags att göra någonting åt trafiken genom byn och att de små torgen lämpar sig bättre för människor än för bilar.

Det viner runt knuten

05 torsdag Mar 2020

Posted by in Hantverkare, Inredning, Kennari fjärrundervisning, Min franska trädgård, Murvelhuset, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Det gnisslar och slår i fönsterluckorna. Ett lätt regn smattrar mot rutorna och det är kväll i Murviel. Jag är solokvist i huset och har noggrant stängt ute den kvällsmörka trädgården med hjälp av fönsterluckorna som vetter just mot trädgården.

Mot gatan fösöker jag envist hålla dem öppna men vinden vill något annat och till slut ger jag upp och stänger också luckorna mot gatan. Inte för att gnisslet och slamret skrämmer mig, utan för att jag trots allt inte vill att vinden plötsligt rycker tag i någon av dem och virvlar iväg med en fönsterlucka över gatan.

Imorgon när jag vaknar och släntrar ner för trappan, kommer rummet därför att vara dunklare än vad jag vill att det skall vara och jag kommer att få bråttom att öppna luckorna mot morgonljuset igen.

Två välfyllda dagar har jag bakom mig; jobb med fjärrundervisningsföretaget, samtal med Dingle, en tur till St Chinian och samtal med François medan han fått både kakel och hyllor på plats i vårt kök, som om alldeles snart är klart.

Några knoppar, lite färg, en fläkt, och lite småfix på det där och vi är hemma!

Igår kom en glad nybliven ägare av franskt hus och hämtade delar av vårt gamla kök. Jag är glad över att bli av med sakerna och att de kommer till användning. Förhoppningsvis får den nye ägaren glädje av attiraljerna.

Den förre ägaren till vårt hus satsade stort på vitvarorna. Gaggenau och Miele, minsann. Men istallationerna kan inte ha gjorts av någon särskilt kunnig och det ursprungliga köket har i alla år lämnat en hel del övrigt att önska.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det var till och med så att när huset köptes, så var köket högst upp på priolistan. Nu, åtta år senare, har köksplanerna, som dessutom naturligtvis ändrat karaktär genom åren, äntligen blivit verklighet. Det som återstår att göra innan det är helt klart är överblickbart och redan nu kunde jag inte vara nöjdare. Flera års, låt vara milda, irritation över det knasiga och opraktiska köket har med hjälp av köksbyggarkunniga älsklingar förvandlats till en dröm.

April 2019

Hade det blivit lika bra om inte ett trasigt tak,

Takrenovering i april 2013

en veranda

Detta bildspel kräver JavaScript.

och en trilskande pool

ställt sig i vägen och knuffat ner köksrenoveringen på prioriteringslistan? Alldeles absolut inte alls. Om det är jag tämligen övertygad.

Imorgon beger jag mig iväg till en av våra franska frisörer i byn för en välbehövlig personlig  ansning. Det blir första gången jag klipper mig på franska. Skall bli spännande att se om en fransos klarar av mitt skandinaviska, typiskt mjuka och tunna hår!

Renoveringar är alltså vad dessa mina marsdagar i Murviel handlar om. Såväl byggnadsmässiga som personliga, uppenbarligen.