08 måndag Feb 2016
Posted in Betraktelser från hemmahorisont, Renoveringar
Voila!
… eller vänta nu…
Ooops!
Fast det är faktiskt snyggt gjort annars men det är roligare att visa det som går snett. Vill ju gärna bjuda på lite vardagsdramatik om utfall ni skulle ha tråkigt och i tristessen börja fundera på om det inte vore skoj med en aldrig så liten köksrenovering.
24 februari är jag i Murviel och då sätter poolarbetena igång. Jag riktigt längtar efter ännu ett projekt att bita på naglarna över.
Fortsättning lär följa.
À bientôt!
07 söndag Feb 2016
Etiketter
Här står de på tork, Ibsen, Hamsun och Undset – mina klenoder! De höll så när på att falla offer för renoveringskaoset, när halva stapeln av flyttkartonger kapsejsade sedan de understa lådorna, försvagade av fukt från garagegolvet, gav vika och säckade ihop. De fallna lådorna packades upp i en hast och i botten av de understa kartongerna, de mest anfrätta av fukt, upptäckte jag Henrik, Knut och Sigrid. Fina jubileumsutgåvor på klingande vacker norska och fådda av mamma för dryga tjugo år sedan. Det finns böcker och så finns de här…
Och jag vet; de är bara böcker, men jag har strukit med handen över ryggarna på dem, sett till att placera dem på bästa och synligaste platsen i bokhyllan, fastän undan alltför stark sol och jag har viskat till dem i hemlighet hur fina jag tycker att de är. Bladen är sådär kraftiga, lite milt gulaktiga. Texten har behaglig font och när jag öppnat dem och stuckit näsan i dem har de luktat hemtrevligt och klokt.
När jag hittade dem därnere i källarmörkret, där gnagare av något slag ätit upp ett tvättmedelspaket i ett eller annat obevakat ögonblick, snörde magen ihop sig och efter en snabb räddningsaktion, bars de varsamt upp till en torr plats på vårt matbord. Dessbättre ser de ut att ha klarat sig med blotta förskräckelsen; bladen har inte krullat sig och pärmarna ser ut som de alltid har gjort och den något unkna lukten skall väl kunna vädras bort?
Men även av fukt kapsejsade flyttkartonger kan få saker att hända med smilbanden; ur sista delen i trilogin om Kristin Lavransdatter föll ett litet julklappsrim. I särskilt kära böcker har jag för vana att lägga särskilt minnesvärda ögonblick, den här gången några rader i rött bläck, som säger så mycket om den lilla julklappsgivaren som skrivit dem.
Hennes värld var det röda tegelhuset där allt var välbekant och tryggt; allt mammans prat om hus och visningar något som hotade att förändra allt det. Men ett hus blev det, fastän långt senare och först efter att stora förändringar av annat slag ruskat om familjen. Jag tänker på det när jag sitter här i det västkustska huset med vinden återigen vinande runt knuten efter några dagars stiltje. Barnen är vuxna allihop och jag har hunnit ge mig ut på ett antal omvälvande utflykter. Hus har jag. Det har snart den lilla konstnären också. Ett alldeles eget för sig och sin familj. Och alldeles nytt är det, byggt i en rad tillsammans med andra likadana och utan att de blivande ägarna behöver fundera på vare sig råttor, fukt eller halvfärdiga kök.
Kök, ja. Såhär såg det ut härom dagen när jag kom hem från jobbet. Kaos och bråte men med hopp om bättre tider snart, snart…
Idag åt vi middag i köket för första gången. Torsk med skirat smör.
Wilda ville vara med så vi hämtade en stol till henne också. Jag tycker nog att hon ser lite högtidlig ut. Lite tagen av stundens högtidlighet, så där.
Ingen tristess i sikte ännu, dock, för fläkten är inte på plats, lister och några hyllor saknas och inte riktigt allt kakel har fått sin fog ännu. Men på måndag skall det vara klart, har de sagt.
Tills dess får jag sitta framför diskmaskinen och lyssna på när den hummar och sedan spritta av pur glädje över den rena disken. Det lyser en grön lampa ner mot golvet när den är klar, maskinen. Bara en sån sak.
31 söndag Jan 2016
Etiketter
Jag hade tänkt att jag skulle få berätta om det färdiga köket på den västkustska ön men nu kan jag ju inte det. För det är inte klart. När den försenade bänkskivan väl kom på plats i tisdags, drabbades hantverkarna av influensa och jag fick hålla i mig hårt för att inte bli rasande ilsk. De kan ju inte hjälpa att de blir sjuka men nu har vi varit utan kök sedan i början av november.
Nykaos efter att bänkskivan kommit på plats…
Tvättstuga har vi inte heller. Fast nästan…
Golvvärmeslingor på plats. På måndag skall det flytspacklas.
I Murviel har vi låtit startskotten gå för inte bara ett, utan tre projekt.
Bertrand skall fortsätta med terrasserandet av slänten i trädgården och tillsammans med sin medhjälpare Robin skall han jämna till och stenlägga infarten bakom järngrinden.
Det blir en liten avsats till med några trappsteg, för att infarten skall bli helt plan och lätt att använda som parkeringsplats. Det skall bli skönt att slippa baxa järngrinden genom gruset som hela tiden lägger sig i högar och gör det omöjligt att trycka portarna ordentligt åt sidan. En och annan bil har fått sin lack repad på grund av det.
Nedanför den nedersta trappan i trädgården blir det ytterligare en nivå och några trappsteg ner till den blivande stenlagda parkeringsplatsen.
Och poolen? Av de tre poolexperter vi anlitat för att få en devis är det bara en som levererat. Vi har jämfört och hört oss för och kommit fram till att BG Batiment får uppdraget att reparera vårt slukhål.
Det är inte gratis men något val har vi inte om vi vill fortsätta att bada. Mosaiken plockas bort,
ny armerad betong läggs på och därefter en beständig plast, som dessutom har antihalkegenskaper. Inte lika snyggt men säkert och hållbart. Liner blir det alltså inte och det känns bra. Sådana håller ju inte heller. Så en värmepump på det och badlivet är säkrat samt säsongen förlängd.
Och vilket var så det tredje projektet?
Jo, att barnsäkra sagda poolområde, naturligtvis. Staket och grindar blir det, både för att se till att ingen liten älskling trillar i plurret i ett obevakat ögonblick eller tumlar ner för stentrappan när de vuxna inte ser. Så välkomna, alla gästande småttingar med päron, till vårt murvelparadis; nu blir det lite lugnare att ägna sig åt lojt lögande i vår murvelträdgård!
19 tisdag Jan 2016
Posted in Betraktelser från hemmahorisont, Hantverkare, Inredning, Renoveringar
…de lämnar liksom ingenting till fantasin. Du kan till exempel inte ställa dig i ett av kökshörnen, lägga huvudet på sned och fundera över hur det skulle se ut med öppna hyllplan istället för väggskåp. Eller hur det skulle te sig utan den där smutsiga gamla trasan som den förre husägaren stoppat i det gapande friskluftshålet:
Vitt och fräscht!
Inte heller kan du surfa in på Nacka byggnadsvårds hemsida och leta upp ett gammaldags ventilationsgaller i smide och försöka visualisera hur det skulle se ut med den istället för den smutsiga trasan:
I Murviel har vi ännu inte de problemen. I fyra år har jag kunnat lägga huvudet på sned och fantisera. Två hantverkare har varit inne för att fixa det värsta. Den första lade på en stenskiva på skåpsstommarna som ingen skiva hade och vände på ett skåp. Inget mer. Språkförbistring och slarv i uppdragsbeskrivningen från vår sida är trolig orsak. Hantverkare nummer två fixade till nästan alla hål där det istället borde ha suttit lådfronter och anslöt äntligen köksfläkten till utblåset och vi fick till slut, om inte ett snyggt, så åtminstone ett funktionsdugligt kök.
Planerna för murvielköket har varit många och har till slut tagit en helt ny vändning. Vi skall bygga vidare på det vi har. Det går, har vi kommit fram till. Överskåpen, som jag hela tiden velat plocka ner, eftersom de sitter för högt upp och gör kökshörnet mörkt, skickades under den senaste vistelsen i Murviel till sällare jaktmarker med hjälp av L:
Köket kändes plötsligt mycket större och det blev lättare att visualisera de där öppna hyllplanen på plats. Men vilken sort och vilken färg; det är frågan…
Kanske jag sedan återgår till tanken om kaklet från Franska kakelbutiken i Stockholm? Jag har annars ganska länge tänkt att vi bara skulle måla, att kaklet blir för plottrigt och gulligt?
Vi får se. Jag visualiserar ett tag till, spacklar igen hålen och skyndar långsamt.
Om jag utan att gnissla tänder alltför mycket levt med ett halvfärdigt kök i Murviel i snart fyra år, så tryter till slut tålamodet vad gäller det västkustska köket, där vi väntat på bänkskiva i ”bara” två månader. Nästa vecka skall den komma. Kaklet ligger och väntar och idag fick vi knoppar och handtag.
Ska bli skönt när det blir klart. Nästa projekt är ju redan igång och på fredag skall det fuktskadade badrummet planeras. Ingen risk att jag blir uttråkad inom överskådlig framtid, alltså.
16 lördag Jan 2016
Posted in Betraktelser från hemmahorisont, Renoveringar
Etiketter
Jorå, såatte… Nu är en sverigehemma igen, i vårt lilla västkusthus. Jag blir alltmer förtjust i det vindpinade huset längst ut vid havsbandet. Just detta – att jag gillar det – kan tyckas en smula märkligt, med tanke på vad det är vi travar runt i de timmar vi tillbringar på hemmaplan. Det är renoverings- och förbättringsarbete som pågår, både häruppe bland minusgraderna och i favoritbyn med det betydligt behagligare klimatet längre söderut.
Det var så här det var tänkt när vi offrade vår stockholmsbas för att ha råd att ge både västkusthuset och det i Murviel den omsorg som de båda behöver. Att vi skulle vara på plats för att byggleda ett hus i taget. På kuppen upptäcker jag att jag inte saknar Stockholmshetsen alls. Det är ekvilibrium som råder nu och jag mår bättre än på mycket länge. Frisk luft, jordnära dinglemänniskor och det faktum att jag tror mig ha tagit kommando över tillvaron är de viktigaste ingredienserna i dessa sakernas lugnare tillstånd.
Fast i Stockholm finns ett sammanhang som jag trots allt saknar. Och Bertil – den allra finaste av små människor som jag känner!
Bertils stolta päron.
Och A:na – de där finurliga flickorna som jag vant mig vid att ha nära.
Jag lördagsfunderar över var jag kommer att befinna mig om ett år, både geografiskt och mentalt och nöjer mig med det. Det kommer att visa sig. Jag behöver inte veta det just nu och bara det är fantastiskt skönt.
Här och nu.
Inga färdiga planer.
Så har jag aldrig levt mitt liv tidigare och det är, märkligt nog, befriande för ett kontrollfreak som jag. Ingen färdig back-up solution, ingen uttänkt reträttpost. Riktigt skönt. Faktiskt.
Men jag ger mig ut på sidospår, för jag skulle berätta om våra renoveringar. Om att Laurent, smeden som fixat våra fönsterräcken inne i huset, har fått klartecken för att barnsäkra poolområdet inför stundande småbarnsbesök. Om poolbestyr, där vi inväntar deviser för säkerställande av kommande lata dagar invid och i det turkosblå och om renoveringarna som vi har alldeles inpå oss.
Jag skulle berätta om råttor, till exempel. De rackarna är närmare än vad som känns helt tryggt. Nästa projekt i västkusthuset är nämligen sjösatt och när golv slitits ut och panna flyttats ut från tvättstugan till garaget, upptäckte byggarna att vassa tänder gnagt sönder golvbrunnslocket av plast.
Snart en fräsch och fin tvättstuga…?
Vi har inte sett det, eftersom golvbrunnen dolde sig under sagda panna men vi har känt odören och trott att det handlade om mögel. Tanken på att råttor nästan tagit sig in i huset känns sådär…
Men inte ens närvaron av gnagare ruckar mitt jämnmod. Jag rycker på axlarna och konstaterar att här får Anticimex och kanske kommunen kontaktas medan golvvärme installeras och klinker läggs. Jag slänger i en omgång tvätt i maskinen i den tillfälliga tvättstugan i garaget,
huttrar i kylan och parkerar mig sedan framför datorn för att läsa om våra nya murvielgrannars begynnande husäventyr i Murviel.
Här och nu.
Bekymmer av praktisk natur.
Sådana som går att hitta en lösning på utan alltför stora åthävor. Oavsett om det handlar om råttor eller val av klinker.
Jämnvikt.
Åtta minusgrader och lite ny snö utanför fönstret men jag har Mas des dames i glaset och ett murvelhus att drömma om, så jag har det bra.
Fin lördagskväll på er, wherever you are!
10 söndag Jan 2016
Etiketter
aires, autobahn, Autohof, autoroutes, bil genom Europa med hund, Stena Line Gbg-Kiel
Det är lördagkväll. Ännu en roadtrip med jycken är avklarad och vi har stängt in oss i båthytten, Wilda och jag. Lilla pälsen har fått kalkon till kvällsmat och snusar lyckligt med buken i vädret på sin bilfilt i en gigantisk biabädd.
Jag har fått glada tillrop i mobilen längs med min rutt och en och annan som kanske tycker att jag är smått galen som ger mig iväg solokvist genom Europa.
Igen.
Det börjar bli några gånger nu och jag tycker inte själv att det är särskilt märkvärdigt. Både autorouterna i Frankrike och autobahn i Tyskland sträcker sig mil efter mil med aires och autohofs för trötta chafförer spridda längs med rutten.
Vet inte om jag skall känna mig smickrad över omtanken eller kränkt av att förväntas vara i behov av skydd…?
Det känns aldrig som om det är för långt emellan dem. Maten är förstås oftast ganska trist men det finns undantag och vid det här laget har jag hittat mina favoriter. Eftersom hunden är med, har någorlunda trevliga promenadstråk prioritet. Pälsdjurets toalettbestyr kräver de rätta omgivningarna, eftersom hon inte gärna vare sig drillar eller släpper högar på hårt underlag. En sätter liksom inte ner rumpan var som helst.
Tyska snöhögar är finfina att både gnufsa nyllet i och att skita på! Att smaka på den är förstås ett måste. Snöhögen, alltså.
De egna piffiga skinkhalvorna är för övrigt något krävande de med. Och här, håll i er, avviker jag i min frankofila vurm och skickar priset för bästa dassen till de tyska autohoferna. Frågan är om en kan älska offentliga porslinsfåtöljer? Isåfall älskar jag de tyska. När du sveper med handen bredvid spolknappen, så åker toaringen in i cisternen och kommer ut igen desinficerad och fin. Det är nästan halleluja på den! Jag har snudd på varit lite frestad att ta fram kameran och fotografera härligheten men det får ändå finnas gränser för vad en bloggläsare skall behöva utsättas för, alldeles utan att vara beredd på vad som poppar upp på skärmen.
Vad så med de franska? Hål i golvet på rastplatserna som bara har picnicområden och små toahus, så de går bort. Krislägen som kräver besök på sådana faciliteter uppstår icke. Inte en chans.
Och på de stora rastplatserna med fullservice, då?
Rent, modernt och välskött, för det mesta men av någon anledning finns sällan någon sittring. Finns oftast inte ens fästen för dem… Men det är nittio mil mellan Murviel och Heidelberg, så ja, ni förstår.
Sverige har i alla händelser mycket att lära av både Tyskland och Frankrike vad gäller service efter de stora vägarna. Det är en säkerhetsdetalj som jag är övertygad om räddar liv, eftersom det är så lätt att svänga in på dem och eftersom de är fullt ut anpassade efter stressade bilister.
Sedan skall vi inte glömma alla uppmaningar på skyltar ovanför vägbanan. I både Frankrike och Tyskland. Ofta har de en humoristisk udd.
”Glöm inte att ta paus varannan timme” uppmanas du upprepade gånger genom Frankrike. Ungdomar påminns om att familjen vill att de skall komma hela hem. Jag får plötsligt se mitt registreringsnummer i stora orangea bokstäver ovanför mig.
– Vad nu, tänker jag, och ser sedan att skylten tycker att min ”vitesse” skenar en aning. Så bromsen tas i bruk och sedan kör jag lugnare.
Tyskland är mindre high tech, så där är det istället banderoller som uppmanar till försiktighet och som påminner oss bilister på de fria farternas vägar om det ansvar vi har för våra medtrafikanter och att vi skall visa hänsyn. Också här påminns vi om att nära och kära väntar på oss och vill att vi skall komma helskinnade fram.
Min älskade, allra finaste mamma är alltid orolig när jag är ute och far. Det innebär att hon tvingas vara orolig ofta, så det är till henne jag hör av mig allra först när jag pausar och när jag kommit fram. Det är fint att vara 54 och att ha en mamma som oroar sig för en och som måste hållas uppdaterad.
Jag är fortfarande någons barn.
Tänka sig.
Jag vill också bli över åttio och uppleva ynnesten att få oroa mig för mina 50+ barn.
Så jag lovar att köra försiktigt också nästa gång det bär iväg. De får lova att göra detsamma, älsklingarna.
07 torsdag Jan 2016
Posted in Byliv, Murvelhuset
Wilda och jag kom precis in från vår sena kvällspromenad. Vår sista för den här gången. Lamporna i vår utetrappa i trädgården lyser upp fint men nere vid grinden är det mörkt.
Det tar emot att lämna det trygga upplysta huset, där jag alltid stänger voleterna ut mot natten när jag är ensam. Det är rentav lite spöklikt i byn så här års när du vågar dig ut i natten. Tystnaden ute på gatan ekar mellan öronen. Det är så tyst att jag kan höra Wildas klor raspa mot asfalten när hon vaggar fram på trottoaren. Gatlamporna lyser sjukligt gula ovanför oss och vi är alldeles ensamma. Alla fönsterluckor på husen längs med gatan är stängda och bakom grindarna är det nattsvart. Vi går längs med gatan. Hör en bil långt borta. En TV skickar sitt dämpade ljud ut genom ett av husen, sedan blir det tyst igen.
Det är trettondag och juldekorationerna som dröjer sig kvar börjar se lite sorgliga ut
men jag får vandra genom tystnaden i min vinterby tillsammans med min hund. Jag har en tröja på mig och en liten halsduk i bomull, det är allt. Jag är vemodigt lycklig över att få gå här, bara lite, lite rädd för tystnaden, med min hund och med vårt trygga hus som väntar på att snart få omsluta oss igen.
Sverigehemma väntar minusgrader och snö men också de allra bästa människorna i hela världen. Ytterligare en sådan liten mänscha får jag träffa i Heidelberg på fredag, så inte hänger jag läpp helt och hållet över att tvingas åka norrut igen. Jag skall ta det lugnt. Ta en extra övernattning på vägen upp genom Frankrike och stanna många gånger efter vägen.
Bilen är rentvättad och redo för långfärd, huset är städat, Wilda veterinärbesiktigad inför avresa,
och morgonens frukost förberedd. Imorgon kväll är jag i Belfort; där har jag aldrig stannat förut. En vet aldrig – det kanske är jättetrevligt där…?
06 onsdag Jan 2016
Posted in Hantverkare, Min franska trädgård, Murvelhuset, Renoveringar
Ibland är det så att den viktigaste egenskapen hos en lycklig ägare av franskt viste är en smällfet plånbok. Här har lägenhet sålts,
pengar för förbättringar av finlirskaraktär avsatts på ett renoveringskonto, glada planer smitts och förhoppningsfulla om än amatörmässiga ritningar uppdragits för framtida finputs av paradiset och så faller ridån. Verkligheten kommer ikapp. Skiten träffar fläkten. Budbäraren går inte att skjuta eller ens fräsa åt och mitt ansiktsuttryck går från godmodigt flinande till alltmer sammanbitet, smal-läppat (fick infoga bindestreck för förståelsehjälp av mitt egenhändigt hopsnickrade nyord) surmuleri.
Tre sinsemellan oberoende duktiga typer har förkunnat domen över vår vackra mosaikbelagda pool.
Grundarbetet är förmodligen inte tillfyllest, stödmur saknas och betongen spricker, inte bara på ett ställe, utan på flera. Sättningar i marken på grund av otillräcklig dränering runtom är ytterligare en bov. Resultat?
Såvida vi inte skiljs från en ansenlig summa pengar, finns ingen långsiktig lösning på problemet. Alltså öppnar vi plånboken och tar farväl av några surt förvärvade tillgångar, låter en av de duktiga spackla över den vackra mosaiken, byta skimrar och slänga på en liner istället. Resultat?
En inte lika vacker men tät pool. För att trösta oss (mig?) installeras samtidigt en värmepump, så att vi badkrukor kan påbörja badsäsongen redan i mars och inte kliva upp ur vätan förrän tidigast sent i oktober. Det ni; det blir grejer, det!
Så till slut – är det synd om oss? Nej, verkligen inte ett skvatt. Det gäller att ha perspektiv på lyxtillvaron och jag känner stor ödmjukhet varje dag inför det faktum att vi äger en liten bit paradis, att vi kan dela med oss av det och att också andra har glädje av det. Annars vete tusan om jag skulle ha mage att unna mig allt det här.
När säsongen börjar behöver jag njutningshjälp. Jag behöver vännerna, familjen, grannarna runt vår varma, fixade pool. Annars kanske det blir dålig karma. Annars kanske jag tycker att jag gapat över på tok för mycket alldeles själv. Annars blir det väldigt ensligt i jättebadkaret.
Välkomna!
Murvielklotter 