Roadtrip i Sveriges sydvästra delar

Etiketter

, , , ,

Kalenderwidgeten säger 13 dagar kvar till avfärd mot Murviel medan nationaldagshelgen har firats med roadtrip till Skåne, Göteborg och Tjörn

Jo, den är på riktigt, regnbågen - panorerad av V

Jo, den är på riktigt, regnbågen – panorerad av V

med bonusfrun och lilla älskade yngsta som nu lämnar Skåne för en ny tillvaro på Västkusten. Det är omtumlande och fint på samma gång. Intensivt är det med hektiska jobbveckor, terminsslut och flyttlass och jag drömmer allt intensivare om långfrukostarna i skuggan vid vårt olivträd i murvelträdgården, om morgonens första simtur, om cikador och ljumma kvällar i sällskap med vännerna på plats. Det är en helt annan tillvaro och tankarna på den får mig att orka lite till, masa mig ur sängen ännu en tidig morgon och navigera mig genom vardagarna fram mot hägrande semester.

Men två nätter på Tjörn utan att också kunna njuta av dagar där, får mig att inse – än en gång – att jag vill ha svensk sommar också. När den är som bäst är den nästan oslagbar och klarar faktiskt att mäta sig med tillvaron i Murviel. Om det bara gick att lita på, det svenska sommareländet!

Fast nu, när Murviel finns, får inte vädret samma betydelse längre för sol, det får jag ju! Så jag dristar mig till att i tanken planera för en semestervecka på hemmaplan också… kanske. Om solen skiner. Om jag får nog av cikadeväsen, kall rosé i eftermiddagsglaset, sammetsnätter, lojt poolplaskande och utflykter till vinggårdar, havet, kristallklara bad i hisnande raviner, marknader och barn och vänner på besök.

Som om. Det skulle hända.

Men det skulle kunna bli en svensk semestervecka ändå. Jag skall tänka på saken.

Vive La France

Etiketter

, , , ,

Det är lördag. Läsa-dagstidningar-i-en-halv-evighet-och-långt-efter-avslutad-frukost-dag.

Jag läser.

En text fångar mitt intresse och jag måste googla.

Så en bild, ett klokt citat, en rolig anektdot och jag plockar fram mobilen och knäpper ett kort, som jag skickar via Messenger till mig själv och sedan sparar ner på datorn.

Det är tidsödande. Tankarna sticker iväg på många spretiga utflykter och ibland hinner jag inte ens läsa färdigt artikeln som just fångat mitt intresse innan jag blir tvungen att dela med mig av vad jag läst. Som nu. En text av franska författaren Marie Darrieussecq i DN:s boklördag får mig att öppna locket till datorn och börja knattra. Jag vill att ni ska läsa den också, förstår ni. Men först skall jag läsa den själv, så jag skall be att få återkomma…

anti-NP-plakat

Sådärja. Är ni kvar?

Det är högintressant, högaktuell läsning. Marie D berättar med sig själv som utgångspunkt om den splittrade traditionella högern, en skröplig vänster och en president som är till synes oförmögen att komma åt arbetslösheten i landet. Hon nämner, som så många andra, Algerietkriget, Vichyregimen, störtandet av Pariskommunen och Frankrikes förhållande till de forna kolonierna som alla är hemsökande spöken från en historia som förklarar Front Nationals framgångar. Och om pappa Le Pen och dotter Marine som båda har hittat och hittar sätt att spela framgångsrikt på de historiska strängarna; den förre med ett grovt rasistiskt, och den senare med hjälp av ett på samma gång motsägelsefullt, irrationellt och polerat språkbruk. Mycket farligare, menar Marie, än vad Chirac ens kunnat drömma om när han 1985 sa: ”För ögonblicket är det inte så farligt” om Jean-Maries och FN:s framfart.

Marie själv, som ser sig som en samhällsmedveten medlem av Les bobos – de borgerliga bohemerna – berättar vidare om hur i övrigt kloka, stillsamma släktingar varit med och röstat fram Front National, medan hon själv och hennes intellektuella vänner gjort allt för att utgöra en motvikt.

1999 fick hon vittna i en rättegång mot sitt förlag och författaren Mathieu Lindon. Åtal hade väckts av Jean-Marie Le Pen angående huruvida Lindon hade rätt att låta en av sina romanfigurer kalla Le Pen för rasist.

Le Pen vann.

Till och med i Europadomstolen.

Nu fruktar Marie D att Marine Le Pen kan bli Frankrikes första kvinnliga president.

Måtte förnuftet segra över de mörkrets krafter som fört FN till maktens högborg i Bryssel. Måtte en folklig motrörelse likt den i Kärrtorp och de franska studenternas motdemonstrationer i efterdyningarna av EU-valet mota Jean-Marie, Marine och deras anhängare tillbaka under den sten där de hör hemma.

Önskar jag mig.
Imorgon fyller jag år.

Då önskar jag mig snälla barn. I alla åldrar och av alla nationaliteter.

Och Marie Darrieussecqs bok Suggestioner, där den kvinnliga huvudpersonen förvandlas till en sugga som en metafor för den svinaktiga förvandlingen av det franska samhället. Någon ”råkade” snappa upp denna min litterära önskan och störtade iväg in till stan. Kanske kan han hitta åtminstone den engelska översättningen…?

Klicka på bilden för att komma till Bokhoras recension.

Klicka på bilden för att komma till Bokhoras recension.

 

Ett riskmoment mindre

Etiketter

, ,

Jag tror att jag nämnt tidigare att det är förenat med en inte obetydlig fara att köra ut och in ur vårt garage i Murvelhuset. Gatan utanför är periodvis ganska hårt trafikerad och den ursprungliga garageporten var gisten och gammal men utan den charm som en gammal port kan ha. Någon, någon gång, verkar ha kapat av den ursprungliga, förmodligen både vackra och imposanta porten in till vineriet och ersatt den med en enklare, mer lättmanövrerad variant. Överstycket är fortfarande kvar, liksom de gamla kraftiga gångjärnen. Jag tycker om sådant som berättar husets historia, så de får vara kvar.
IMG_0683

Så lättmanövrerad var den ”nya” porten dock inte längre och det har hittills varit en både tidsödande och inte helt ofarlig procedur att öppna och stänga den och sedan få ut bilen. Alltså har avfärd och ankomst med voituren planerats nogsamt. Morgnar före klockan 9 har gått bort. Då åker fransoserna till jobbet. Mellan 12 och 2 är en idealisk tid att plocka ut den egna bilen. Då äter de lunch. Trafiken kommer igång igen så sakteliga bortemot halvtre, då det är dags för eftermiddagspasset på jobbet. Sedan är det lugnt ett par timmar igen, innan det börjar bli bråttom att komma hem till aperón och middagen.

För oss semestrande expatrioter är det oftast inga problem att försöka tajma det här – vi är både läraktiga, flexibla och ivriga att passa in, dessutom. Men – och det är ett stort och viktigt men – att stänga av AC och radio, veva ner rutorna och lyssna efter trafiken innan bilnosen sticker ut för långt ut i gatan för att sedan trycka på gasen och elegant svänga upp i byn utan att stoppa trafiken, var en procedur som började påverka välbefinnandet i negativ riktning. Väl uppe i byn gällde det dessutom att hitta både en lämplig plats och en lämplig tidpunkt för en U-sväng för att sedan åka tillbaka, parkera bilen, hoppa ur och stänga porten och sedan påbörja den planerade färden till SuperU i grannbyn. Och så omvänt då, vid hemkomst. Svettigt, vill jag lova.

Men nu, kära vänner, kommer bloggarn att med ett knapptryck rulla upp den mörkgröna nya porten, svänga ut medan en blinkande lampa förebådar min gatuentré och med samma knapptryck stänga den igen bakom mig.

Hur elegant som helst. Tror att jag skall öva in ett lätt knyck på nacken för att liksom med en viss nonchalans visa hur fullkomligt oberörd jag är när jag framgent glassar mig fram på Murviels gator i min sassiga gamla Ford. Samma Ford som i sommar får emigrera på riktigt och får prydas med franska plåtar.

Pionlängtan

Etiketter

,

En kusins bild av elaka kvickrötter bland de älskade pionerna triggade en intensiv, trånande längtan efter de här skönheterna

IMG_0301

The real deal

The real deal

De blommar nog nu och en annan familj får njuta av mina omhuldade pioner – för övrigt placerade i den enda rabatt i vår tidigare trädgård som trots allt fick ordentlig omsorg. Ambitionerna var lika stora som de högtflygande trädgårdsplanerna när vi köpte vårt hus vid millenniets början. Resultatet blev sisådär men vi njöt av trädgården ändå.

IMG_0295

Äppelträdet blommade flitigt varje år

Äppelträdet blommade flitigt varje år

Lite sved det att offra trädgården när murvelhuset seglade upp på datorskärmen och inte lämnade mig någon ro förrän det var vårt.

Jag tänker ganska sällan på ältahuset och trädgården nu, trots att jag, när vi flyttade in där, svor att ut ur det här huset får de bära mig med fötterna först.

Men pionerna.

Svårodlade på en balkong på sjätte våningen men pioner, det måste jag ha, så jag kör fake-varianten

… fast de doftar inte så värst mycket

Ganska naturtrogna…

Ganska naturtrogna..

… fast de doftar inte så värst mycket

Tack, Ingvar, för dem!

Googlade pionodling i Frankrike och insåg till min stora förtjusning att de är än mer gångbara därnere och jag vet den perfekta platsen för dem i murvelträdgården.

 

Här behövs färgklickar - ljusare är det redan sedan träden ovanför ansats!

Här behövs färgklickar – ljusare är det redan sedan träden ovanför ansats!

Flera sorter får det bli. Doftande, färgstarka och blekt puderrosa. Jag har ju lyckats med pioner förr!

 

När någon kommenterar

… plingar det till i min inbox och jag blir glad. Det är roligt med respons. Det bor alltså en uppmärksamhetstörstande narcissist även i mig, hur mycket jag än försöker hävda att bloggandet handlar om att jag för min egen och min familjs skull vill dokumentera hela den upplevelse det är och hittills har varit att bli med franskt hus. Jag ser ju att ni läser. Statistiken tickar på – lite drygt 65.000 träffar under de dryga två åren jag bloggat om murvelparadiset. Det är en trogen skara läsare som tittar in varje dag och delar drömmarna med mig. Jag tycker om det. Det känns fint. Flera av er känner jag, några har jag lärt känna genom bloggen, andra är för mig helt okända personer och det spelar ingen roll vilka ni är; ni är med och gör min franska resa ännu intressantare.

Oftast kommenteras det senast publicerade inlägget. Ibland får jag några likes. Lika ofta kommenteras det inte alls men jag ser att ni är med. Ibland hittas ett inlägg från förr av någon och när jag då läser vad som kommenterats, börjar jag läsa mina tidigare inlägg och kör en repris på gamla, halvt bortglömda upplevelser.

Ett årsgammalt inlägg heter Under vädret idag. En läsare hittade dit, kommenterade och tog mig med på en resa bakåt. Bara ett år sedan men så länge sedan. En notis om alltings förgänglighet. Vemodigt, lite nymornat och med en föraning om vad som komma skulle, trots att jag inte hade en aning om vad som väntade mig.

Det har glimtat fram på bloggen ibland, den där andra, mindre glättiga delen av livet, inser jag. Fast här på klotterplanket låter jag det bara anas. Här är jag lycklig ägare av ett sydfranskt paradis och lever ett till synes bekymmersfritt liv. Priviligierad. Genomlycklig. Naivt ovetande om allt trist som också kan vara livet.

Eller inte.

Förstås.

Men att det är upp till mig själv hur motgångar tacklas, det blir jag varse när jag letar mig bakåt bland inläggen. Jag tror att jag är basglad. Basnöjd, liksom. Bastillfreds, nånstans. Fullblodsoptimist, rentav. Om det inte är bra för stunden, tänker jag nog för det mesta att det blir bra sen.

”Sen”.

Smakar på ordet.

Är inte det ett ord fullt av möjligheter?

Sen, om en stund lugnar det ner sig på jobbet. Sen, lite senare vet jag hur det blev och kan titta tillbaka och förhålla mig till mina nyvunna erfarenheter.

Sen, om en månad är jag i Murviel; har semester.

Det finns ett sen. Bara den grejen.

Godnatt, vänner – dags för amatörfilosofen att gå och lägga sig!

Nu blir jag tvungen att bli politisk moraltant

Etiketter

, ,

Jag tänkte att jag skulle låta bli. Jag tänkte att jag skulle klara att avhålla mig från att kommentera valresultatet just här. Men det var innan en av mina facebookvänner gjorde mig uppmärksam på den här:

 

En så oändligt sorglig kartbild

En så oändligt sorglig kartbild

Och det var innan Dubbelörnen gjorde mig uppmärksam på att i Murviel fick Front National mer än 50% av rösterna i helgens EU-val. Drygt F-E-M-T-I-O procent. Vad i helvete…?

Förhoppningen att det skulle ha sin förklaring i att murvielborna inte gått man ur huse för att rösta, får väl sägas stämma, konstaterar jag när jag googlar fram hemsidan Les élections européennes 2014.

”Le taux de participation à Murviel-lès-Béziers a donc été de 47.8% et le taux d’abstention de 52.2%.”

Men de är ju för många ändå och jag kommer att möta dem dagligen på plats i sommar. Kommer jag då att titta på dem och undra vem av dem som är FN-anhängare? Kommer jag att titta på dem jag möter på gatan och undra om det är samma personer som i borgmästarvalet nyligen röstade kvar byns socialistiske borgmästare och som sedan la sin EU-röst på FN? Och kommer jag då att titta på dem och undra över hur i herrans namn de fick ihop den ekvationen?

När alltså murvielborna gjorde som resten av sina landsmän – att knappt hälften av byinnevånarna orkade hasa sig iväg till vallokalerna – betyder isåfall det att jag kan hoppas att soffliggarna i byn liksom i övriga Europa är av en ädlare sort?

Eller?

Fast då infinner sig förstås frågan varför ett sofflock får högre prioritet än den alldeles fantastiska rättighet, möjlighet, privilegium, men framförallt skyldighet vi har att använda vår rösträtt. Hur ädelt är det att låta bli? Hur var det han sa, nu igen, Einstein (klok gubbe, förresten)?

love-quotes-by-albert-einstein-359

Och jag vet, det är ett slitet citat men det är inte mindre relevant för det, så jag dammar av det och tröstar mig samtidigt med att det, trots allt, kommer att sitta en romsk kvinna bland kostymerna i Bryssel. Känn på den, Marine, Jimmie, Stjärt (förlåt; Gert) och alla andra rasister.

Nöff på er.

 

 

Det är inga helger kvar

Etiketter

,

Den där weekendtrippen för att titta till huset innan vi åker ner för sommarvistelse blir det ingenting med. Dagarna runt de kommande helgerna är fulltecknade, antingen med jobb eller andra trevligheter, så nä – no can do.
Men huset får sällskap ändå, av vännerna M och P. De måste ha landat nu och kanske har de till och med hunnit få ut sin hyrbil och är på väg mot favoritvyn över favoritbyn i fonden

Corneilhan till höger och Murviel framför bergen i fonden

Corneilhan till höger och Murviel framför bergen i fonden

Det är bra. Jag tycker inte om när huset står tomt för länge. Det känns som slöseri och väldigt onödigt. Fast det har inte varit så lätt att planera och boka upp veckor för andra än familjen, eftersom året hittills varit stökigt med datum som inte vill falla på plats. Till midsommar skall vi åka ner själva.
Tror vi. Kanske
Om inte E skall dit med sina vänner. Eller är han kanske rentav där med oss?
När kan L börja sin semester? När kan jag börja min? Hur länge kan vi vara borta? Måste nog vara i Stockholm några dagar i början av juli – har lite halvårsredovisning att vända och vrida på.
Och så vill jag träffa mamma. Och J.
Så där håller det på, ända intill resdagen.
Synd om oss, eller? Kanske det, ibland, men inte av ovan beskrivna skäl, för en av anledningarna till att vi överhuvudtaget kan vela fram och tillbaka är ju att huset finns. Att vi kan åka dit precis när vi vill och när andan faller på. Att vi inte är hänvisade till sista minuten-alternativen.
Låna ut det kan vi göra ändå men det har krävts en något spontan och flexibel läggning av gästerna också för att få till det och det är förstås inte lika lätt.
Planeeering skall bli mitt signum. Någon gång. Jag lovar. Kanske.

Det där franska stenhuset…

Etiketter

, ,

Men på riktigt! Hur mycket kan en (inte ”man” – jag är feminist och det vinner över mina lingvistiska dubier över ersättningspronominet ”en”) längta till ett gammalt fransk stenhus?

Jag for till jobbet halvt folkilsken imorse och hann tänka många varv, att det här vill jag inte. Jag vill kunna fara ner till murvelhuset närhelst andan faller på och inte behöva vänta tills det är lugnt på jobbet igen. Jag blev tvungen att förklara för mina stackars medarbetare att idag är jag inte nådig.

Idag är jag inte att leka med.

Idag är stressnivåerna höga och längtet efter sydfranska nejder svårt.

Det där sista sade jag inte men de som känner mig hade kunnat gissa. Helgens besök på skånsk vingård kan ha triggat alltihop. Eller en slösande sol över guldgula rapsfält. Hela (nästan) stora, brokiga familjen samlad och allt det viktiga i livet runtomkring mig;

familjen

Bonusfruns frukostbild från svalövsköket

 

Det är konstigt det där, hur bra jag mår av familjen. Hur skönt det är att sticka iväg till mina smultronställen, om så bara i tanken. Och det krävs inte så mycket. Det räcker med en bild på en sittbänk i en tidning

dyr bänk

10.300 kronor hos House Doctor…

för att jag skall förflytta mig till Pezenas en varm augustidag förra året och till en i det närmaste identisk sittbänk i en av de otaliga brocantes som finns i den staden

100 relativt sett billiga euros

100 relativt sett billiga euros

Jag minns att jag tyckte den var dyr. Några brädor. Ett par ben. Men allt är ju som bekant relativt och en tiondel av priset jämfört med den i det glassiga magasinet får mig, så här nio månader senare, att tycka att bänken som nu nyttjas som viloplats för bakdelar när skor skall träs på fötter i murvelhuset var ett riktigt kap.

Och den där folkilskna starten på morgonen? Äsch. Det gick över. De är för bra, både elever och personal, för att jag skall sura någon längre stund. Och snart får jag ju åka ner till murvelhuset igen. Bara en månad kvar. Typ.