En fransyska har flyttat hem till oss. Hon är så där elegant, till synes helt utan ansträngning, som fransyskor har ryktet om sig att vara. Hon är tuff och lite egensinnig, Överraskar med egenskaper du inte visste var viktiga men som när du förstått dig på dem, förefaller helt oundgängliga.
Vi är ute på vår första längre resa tillsammans för att lära känna varandra och se hur vi passar ihop. Hon gör sitt yttersta för att vi skall ha det bekvämt, masserar ryggarna när de blir trötta och håller dryckerna kylda åt oss under resan på ett sätt som är så smart att man undrar varför ingen madame, monsieur eller herre hjälpt oss med det förut! Rikligt med kyld dryck ser hon till att få plats med också. Hon vet dessutom vad som krävs för en praktisk packning.
Min tidigare trogna och högt uppskattade följeslagare på resor kors och tvärs var inte helt lätt att säga hej då till, men han blev tvungen att gå vidare i karriären och erbjuda sina tjänster och förtjänster där de behövs bäst. Han är stor och stark (det senare är för all del Madame P också, vi pratar inte könsskillnader här) och kan bistå den nya lilla familjen som han nu bor hos med all deras packning. Trygg och stabil är han också. Lite som en foträt och ganska snygg sneaker. En del tycker att han är lite präktig och tråkig men det tycker inte jag. Inte är det tråkigt att vara pålitlig, anser jag. Madame P har alltså stora skor att fylla och förväntningarna på henne är höga.
Jag betraktar henne ingående. Beundrar den vackert blå lacken, ännu så länge helt utan blemmor, och konstaterar att hennes inre, som för all del inte är utan svärta, är något som jag också kommer att uppskatta.
Det har hunnit gå en dryg månad sedan vi lämnade Murviel – mitt i full sommar och semestrar.
Det känns både som alldeles nyss och väldigt, väldigt länge sedan. Sverigehemma väntade så otroligt mycket, både spännande och fantastiskt men också sådant som krävde både resor och en hel del fix.
Att två små nya barnbarn gjort entré kan knappast ha undgått de mer regelbundna besökarna på Murvielklotter, så om det skall jag inte orda mer just nu, iallafall. Min mamma, återigen frisk och med sina gamla förmågor mirakulöst nog på plats igen, lämnar sin lägenhet och har flyttat in på ett fint äldreboende. Det har förstås krävt inte bara min närvaro utan också en del annat fix med flytt, telefonsamtal, inköp och planering. Men det är också så oändligt skönt att det äntligen faller på plats. Det dåliga samvetet över att så mycket av det dagligt praktiska hamnar i knäet på min syster stillas något när omsorgen om mamma är ordnad på boendet. Att höra henne glad igen och bestämd, envis och ibland besvärlig känns välgörande bekant och det är förstås det viktigaste av allt.
De då ännu blivande norska föräldrarna kom på besök och jag njöt i fulla drag,
sedan for vi till Solna för en snabbvisit och till systerdottersonens dop, som också visade sig vara ett bröllop. Det blev en makalös fest och utsikten över vattnet i Skurusundet skämdes inte för sig.
Då hade jag dessutom dagen innan blivit mormor för tredje gången och från Norge kom nyheter om att mitt farmorskap nog var mer nära förestående än vad som var planerat. Mer känslointensiv än så kan nog ingen helg bli och på Murviel tänkte jag inte för ett endaste ögonblick.
Till de mer prosaiska, och i sammanhanget tämligen oviktiga saker vi ägnat oss åt, kan nämnas att en ny bil har införskaffats; en blå, elegant fransyska som skall deltidsbo i Murviel.
Inga västkustska vindar skall få sarga hennes lack och inga saltsörjiga vägar skall få smutsa ner henne. Hon skall få tillbringa vintrarna i snällare klimat och bara ibland och på sommarhalvåret köras upp till Sverige igen. Med bilarna har det också varit lite fix, om än inte så särskilt ansträngande. Tid tas i anspråk iallafall. Min trogna arbetshäst, den vita Volvon, blir i stället Majs och hunden Kerstins bil – de där två är trots allt mer utrymmeskrävande än vad vår lilla terrier är, så det är en passande bilrockad.
Sedan var det jobbet, som ganska raskt gick in i turboläge efter semestern, trots att detta är första höstterminen på väldigt länge som jag inte kränger på mig rektorspaltorna och kliver in genom en skolport, med allt vad det innebär i form av ett trassel av lösa trådar som raskt måste knytas ihop. Nu skall jag istället serva rektorer och huvudman med diverse administrativa och övergripande sysslor och det mesta av det kan jag göra på egen kammare och efter en tidsplan som jag själv bestämt. Men jag är sträng med mig och pauserna blir få när jag väl kommit igång. Stressen när jag inte blir klar med det jag föresatt mig är lika påtaglig som när någon annan försett mig med deadlines. Fast å andra sidan är tillfredsställelsen också densamma, när jag lyckas med vad jag föresatt mig. Att jag då, med undantag för några få, eget valda, tillfällen, dessutom befinner mig där jag vill vara, gör ju inte saken sämre.
Jag fjärrjobbar fullt ut nu men har inte riktigt insett att jag nu uppnått den där friheten som jag eftersträvat ända sedan vi skaffade murvelhuset.
När det slår mig, får jag nypa mig i armen. Att den tillvaron sammanfaller med tillvaron som fyrfaldig mor-/farförälder och ett alldeles väldigt påtagligt behov av att vara nära alla småtrollen med någorlunda regelbundenhet, det var det ingen som berättade! Inte heller att en åldrande förälder kräver min närvaro med jämna mellanrum. Ändlösa månader i Murviel är därför fortfarande inte helt aktuellt.
Fast längre vistelser kan det ändå bli och det blir alldeles förträffligt. Det är ju en bra sak att fjärrjobba också när det finns så mycket annat, förutom Murviel, som lockar och som lätt kombineras med jobb framför en skärm.
Nu väntar födelsedagsfirande av den allra finaste sjuåringen i hela världen om ett par veckor, men dessförinnan skall en dag med de båda skolornas verksamhetsplanering klaras av och diverse möten stökas undan. Därefter ser det faktiskt ut som om det finns utrymme för några veckor i Murviel – med ett kort avbrott i slutet av september för andra trevligheter, innan jag återvänder ner igen för ytterligare några veckor.
Covidpasset är redan placerat i en av bagarna och planerna för vad som skall ske när vi kommer ner är lagda. Vad skall väl kunna rucka på det, kan man fråga sig, för vem är väl jag att bli vis av det senaste årets många coronaskador på uppgjorda planer?
Min telefon fylls av bilder på dig i din mammas famn och i din pappas. De ser alldeles lycksaliga ut, dina föräldrar, nästan lite förvånade och som om de undrar om det verkligen kan vara sant! Att du är här nu, med bollekinder och mammas näsa, trygg och precis lika mycket ett litet mirakel som dina tre kusiner före dig.
Jag kan inte se mig mätt på bilderna på dig. Jag kramar min telefon hårt och spritter till när det plingar; en ny bild på Iben, tänker jag, och blir alldeles varm. Ibland får jag prata med dig på Facetime men då brukar du mest sova och låta päronen sköta snacket. Då tittar vi alla på dig och ler, glada och lättade över att vår väntan är över. Längtat efter att få träffa dig har jag hunnit göra, fastän du ännu inte hunnit bli ens två veckor gammal. Så med två sprutor i min vänstra arm, trotsade jag i helgen covidköerna över gränsen och for för att träffa dig på riktigt! I två timmar fick jag vänta vid gränsen innan jag stolt kunde visa upp mitt covidpass och sedan vinkas vidare utan vidare dröjsmål.
Väl över gränsen kände jag mig smått euforisk; snart, snart får jag träffa Iben, tänkte jag, och tryckte kanske lite extra på gasen.
Så fick jag dig i mina armar, till slut. Alldeles omtumlad, lättad och överväldigad. Med näsan på din fjuniga hjässa och på dina runda små kinder; älskade lilla Iben!
Jag och din bestemor Margit ägnade sedan en alldeles fantastisk augustikväll åt att prata om din mamma och pappa och vilka de var när de var små och vem av dem som du är lik. Båda två, kom vi fram till, där vi satt i augustikvällen, alldeles lyckliga över att du äntligen finns. Som alltid när jag otåligt väntat på ett litet mirakel, har jag stickat. Det har jag också gjort till dig; i samma färger som till kusin Maj i Göteborg. Likadana mössor, som kan värma era små huvudknoppar, har jag också stickat, för ni är ju nästan precis lika gamla, du och Maj!
Jag fick lite bråttom att bli klar med din tröja, som liksom kusin Bertils lilla blå, kusin Brors lilla julröda och kusin Majs gulrandiga, fått följa med mig när jag kuskat omkring på svenska, tyska och franska vägar. I vinden från havet på Tjörn har jag också stickat och tänkt att det där vattnet som glittrar i gattet, det når ända fram till Oslo – till storbyen där du bor.
När vi varit ute på vägarna, har barfar L fått köra. Jag har inte haft tid, för jag har varit upptagen med att sticka och tänka på två små nya barnbarn; på Maj Constantia och på dig, Iben Elisabeth, farmors ljuvliga lilla namne.
Det är bara drygt tre veckor sedan vi lämnade Murviel men så mycket har hänt sedan dess att det känns som mycket längre sedan. Mamma har fått plats på permanent äldreboende och är frisk, pigg och klar i knoppen igen. Ett litet mirakel är det. Ytterligare två mirakel har jag hunnit få uppleva sedan dess; lilla Maj för snart två veckor sedan och idag ytterligare ett, men mer om det en annan gång!
I måndags fick L och jag andra vaccinationsdosen, så nu är covidpassen bärgade.
Därmed tar förstås planerna på nästa resa till Murviel fart. Byn, huset, trädgården, umgänget, omgivningarna finns ständigt med mig och alltid längtar jag. Mindre påtagligt de senaste veckorna, eftersom det har varit och är så mycket annat som pockat på min uppmärksamhet. Idag har jag jobbat, haft teamsmöten och väntat på nyheter från landet västerut. Däremellan har jag drömt mig tillbaka till julidagarna i Murviel – dagar tillbringade med de allra viktigaste och bästa i hela världen.
Årets sommar har präglats av gytter av flytetyg, och av hoppande, plaskande, skrattande och russinskrynkliga barn. Tystnaden när de åkt, med alla leksaker undanstuvade, badlakanen tvättade, vikta och återigen i höga staplar i poolhusbadrummet, kvarglömda små badkläder på tork i solen, poolhusrummet städat och befriat från avtryck av glasskladdiga barnhänder, var öronbedövande.
När de åkt dröjde jag mig kvar, ensam i det turkosa och vid kanten av detsamma, tillsammans med Stina och ett glas immande rosé. I elfte timmen kom också en studsmatta till barnen på plats, i skuggan under ett av trädgårdens olivträd;
Inte fick den samma attraktionskraft som poolen, men visst var den också till slut ganska skoj. Det går trots allt till slut inte att vara blötlagd precis hela tiden. Sedan upptäcktes uppfarten, som har precis lagom lutning för att få fart på den ärvda trehjulingen, som dock hunnit bli aningens för liten innan den upptäcktes. Men den blir bra för de två små kusinerna när de vuxit till sig!
Murvelhuset och dito trädgården har fått smeknamnet Bamseklubben Murviel och vi gör vårt bästa för att försöka leva upp till det ärofyllda namnet. Det har länge funnits planer på en lekstuga och jag hoppas kunna realisera de planerna under det kommande året. En liten fin en, med riktiga, öppningsbara fönster, gröna fönsterluckor och en liten uteplats med pergola utanför.
Bakom samma olivträd som skuggar studsmattan, är det tänkt att den skall få vara. Med en trappa upp längs med muren, som liknar trappan upp till det riktiga husets terrass. Samtidigt skall vi täcka över brunnen, vars lock inte längre känns säkert.
Bamseklubbar kan inte ha farliga fällor som lurar, så dem fixar vi bort; allt för att leken skall kunna vara så fri som möjligt och för att föräldrarna skall kunna luta sig tillbaka så mycket det bara går.
Trädgården är alltså riggad för liv och rörelse. När den inte fylls av lekande barn, ser cikador, fladdermöss, tornsvaletjatter och bilarna på gatan utanför till så att tystnaden inte blir för kompakt.
Och det växer så att det knakar. Överallt. Denna sommar har dessutom bjudit på mer regn än vanligt, så trädgården har hållit sig ovanligt grön. Med hjälp av min Plant App har jag nu dessutom bättre koll på vad som växer. Avslutar därför med en bildkavalkad över växtligheten. Det har hunnit bli en del…
För snart en vecka sedan föddes du och jag, din mormor, har tumlat runt i alla känslolägen sedan dess. Först nervös väntan på din ankomst, precis som det var när dina fantastiska storkusiner Bertil och Bror föddes, sedan euforin och lättnaden när du till slut kom!
Dagen då din mamma och pappa åkte in till BB, var en riktig ovädersdag; himlen bråkade, lät och jublade och jag tänkte att de högre makterna ville berätta att nu händer det något stort och viktigt. Och så var det ju; du hände!
Ett litet knyte med kolsvart hår, silkeslen kind, knubbiga små armar och ben, och din mammas långsmala fötter. Och såklart den allra, allra finaste!
Och så blev jag trefaldig mormor!
Nyfödda Bertil-, Bror-, och Majbebisarna 2014, 2017 och 2021❤️❤️❤️
Det är så fint att jag med jämna mellanrum måste gråta en skvätt. Av pur glädje, förstås.
Visste du, Maj, att vi fick dig i julklapp? Din mamma och pappa packade in dig i ett paket som vi öppnade i tur och ordning på julaftonen för drygt sju månader sedan. Eller, nej, det var förstås inte du som låg i paketet, utan en ballong med kräftans stjärntecken på, så att vi fick gissa vad det kunde vara. De är lite kluriga, dina päron😉
Din mormor var lite trög, men fick hjälp på traven av bormor Vicy med att något skulle hända i juli. Och det var ju du! Fast någon kräfta blev du inte, utan ett lejon, eftersom du lät oss vänta lite längre, älskade lilla Majbus!
Sedan dess har jag väntat ivrigt på dig! Längtat har jag också gjort och undrat vem du är. Under tiden har jag stickat – en randig onesie till svala augustikvällar och långa septemberpromenader med Kerstin, i skogen runt er knut.
Medan jag väntat på dig har jag rest, med både bil, båt och flygplan! Och vet du; du har varit med mig hela tiden! Jag har stickat fram rand efter rand och tänkt att där kan vi trä in ett litet ben och se där blev det plats för ett ben till! Sedan stickade jag ihop benen och stickade en rumpa ovanpå.
Då fick jag hålla styr på stickorna och räkna noga för att det inte skulle bli fel. Det blev fel ändå, för precis när det var rumpdags, körde vi in i en mörk bilkö i Elbetunneln. Det går inte jättebra att sticka i mörker, förstår du.
Men det ordnade sig. Solen fanns utanför tunnelmynningen och jag kunde återgå till tankarna på dig.
Efter rumpan var det dags för ryggen och magen och då gick det undan! Och tur var väl det, för plötsligt fanns nästan ingen tid kvar och de där gula ränderna har nästan blåst bort och sånär hamnat i ett stålgrått hav.
Eller regnat bort i en kvarglömd korg på murvelterrassen när himlarna plötsligt öppnade sig en natt när vi låg och sov.
Dyngsura stickprojekt…
Till slut blev det bråttom, trots att du lät oss vänta lite extra på dig, för medan solen gassade och havet lockade, hade jag två hela ärmar kvar att sticka innan dressen blev färdig.
Men klar blev den medan ljusa barnröster och klirret från frukostporslin hördes från grannens trädgård om morgnarna; havet i gattet utanför hade ömsom vita gäss, ömsom låg det helt stilla medan vi väntade på nyheter om att du snart skulle vara här.
Maj Constantia.
Jag säger ditt namn om och om igen och är så glad att du är här. Ler och tycker att det är så fint.
Ända sedan jag lärde mig skriva som liten har jag skrivit. Inga romaner, bevisligen, men små historier, dagboksanteckningar och de senaste 14 åren i en blogg. Bloggformatet passar mig och den kåserande stil som oftast blir det omedvetna resultatet av mitt klottrande. Där tillåter jag tankarna att löpa fritt, utan att egentligen bry mig så mycket om huruvida det blir intressant att läsa eller inte. Fast när inlägget är klart korrekturläser jag, förstås; slarvigt ibland och då märker jag det genast om jag återvänder till inlägget lite senare, men oftast tar jag mig tiden det tar att efterredigera.
De första bloggåren skrev jag alltid mina inlägg på datorn, men den skulle ganska snart visa sig vara ett alltför klumpigt instrument. Jag gjorde några halvhjärtade försök att använda iPhone när jag skaffat mig min första, men då försvann överblicken och det hämmade flödet. När jag sedan skaffade iPad, blev den det skrivinstrument jag föredrog, eftersom den är lätt att ta med sig överallt. Men också den har sina brister. Tangentbordet ger en konstig arbetsställning och att knacka på ett tangentbord stör min tankeverksamhet en smula, även om jag till slut någorlunda vant mig också vid det.
Men jag tycker om penna och papper! Jag håller envist fast vid min stora, röda, analoga Filofax och skulle helst skriva mycket mer för hand.
Jag tycker om långsamheten i det; Samordningen öga-hand, som tillåter hjärnan att hänga med, inbillar jag mig gör orden som flyter ur pennan mer genomtänkta. Och ljudet, raspet, från pennan när den möter pappret, hur härligt är inte det!
Det där att skriva för hand, är jag rädd, ges alldeles för lite utrymme numer, eller så har jag bara blivit en gammal digitaltrött stöt!
Oavsett vilket, så har jag fått en vad jag tror ny bästa kompis. När min son, som redan som liten uppvisade farbrortendenser, var på besök med sin sambo härom helgen, satt båda två och raspade på varsin reMarkable skrivplatta och jag blev omedelbart nyfiken.
Så nyfiken att jag, innan jag visste ordet av det, klickat hem en likadan!
I förmiddags levererades den till min dörr (det gick otroligt snabbt) och jag greppade genast pennan och satte igång att skriva just detta inlägg för hand. Så nära man kan komma att skriva på papper är det och tryckfelsnisse kan dra något gammalt över sig. När jag skriver för hand blir felen färre och till slut går det snabbare än att knattra på ett tangentbord.
Och klarar den att konvertera mina kråkor till tryckt text? Jorå, minsann; det gör den – förutom att den inte alltid fattar mina egenhändigt komponerade eller de mer ovanliga sammansatta orden utan särskriver dem vid konverteringen till text.
Men ändå imponerande, minst sagt.
Och nej, det här är ingen reklamtext, utan bara bloggar’n som är lycklig över att få använda penna, höra raspet från den och ändå vara digital!
Fredag 23 juli Stilla sorl från grannar som lever uteliv, aningen svalt i skuggan fortfarande innan solen samlat full kraft för ännu en nästan smärtsamt vacker sommardag vid havet. Vi ger oss iväg för ett förmiddagsdopp efter frukost al fresco.
Just detta att det inte är en självklarhet under de mestadels lynniga västkustsomrarna, att kunna äta alla måltider ute, gör det extra ljuvligt. Så har det dock inte alltid känts. Detta att jagas in av plötsligt kalla vindar eller ett hotfullt molnsjok, var något som i livet pre-murviel brukade få mig att irriterat misströsta. Att aldrig kunna lita på sommaren och rentav känna stress över att vara tvungen att passa på att utnyttja de timmar av vackert väder som erbjuds. Det kan tyckas vara en smula orättvist mot den svenska sommaren men till och med nu, när Tjörn visar sig från sin allra mest praktfulla sida, känner jag den svala morgonbrisen sno en smula runt nacken. Skillnaden mellan våra murvielska och tjörnska sommardagar är påtaglig. Jag älskar båda sommarversionerna och vilar förnöjsamt i det faktum att den tjörnska njutningen inte längre är lika väderberoende.
Hamnen i Skärhamn
När därför sommarhimlen är värmedisigt ljusblå, när båttrafiken i havets E6:a i farleden utanför ”vår” badplats tillfälligt stillnar och bara kluckandet under bryggan hörs, då sjunker axlarna och jag suger girigt i mig allt det jag har runt mig.
Eller att, efter att de första simtagens ilningar av de svalkande vattnet till sist blivit ljumma mot skinnet, sträcka ut, möta svallvågorna från båtarna och aldrig vilja behöva gå upp igen; det är en otrolig ynnest. Fast upp kliver jag, förstås. Kränger på mig tunna, lite sladdriga linnekläder och trampar upp till huset i mjukt gräs medan näsborrarna fylls av intensiva dofter; gräset, jorden, tången, en salt bris.
Det doftar trygghet och barndom, rentav, och jag vill stanna tiden, stanna i alla de tankar på en liten bebis som snart, snart är hos oss, mamma som kommit ut ur sin konfusoriska dimma och är sig själv igen – vilket mirakel är inte det?!? – tankar på prinsarna som håller klassisk svensk sommar hos sin farmor och farfar och på E och L som ännu är kvar en stund hos oss innan de vänder tillbaka till Norge. Jag blir stående en stund i gräsbacken upp, med saltet från havsvattnet kvar på läpparna, och inser att just här, just nu, är jag lugn. Trygg. Och lycklig.
Lördag 24 juli Ännu en andlöst vacker sommardag väntar. Det är tidigt, kuddarna i utesoffan, där Stina och jag tagit plats, är fuktiga av morgondaggen. Lite vemodiga är både hunden och jag, efter att norrmännen åkt härifrån. Stina lägger sig tungt ner bredvid mig med en suck och jag bloggar. Murviel känns märkligt långt borta och just nu längtar jag faktiskt inte ens dit. Eftermiddagen spenderades nedsänkt i vågorna vid Halsbäck,
Lördagen övergick i söndag och jag for till Lilla Rösö för att träffa S och E idag.
Snart har lilla bebis dröjt sig kvar en vecka extra och de väntar och vi väntar. Sämre ställe kan man ju befinna sig på när man väntar, konstaterade jag, medan jag njöt av ännu ett havsbad och det bästa av sällskap.
Imorgon skall det regna och sedan väntar svalare temperaturer. Så mycket roligt väntar, så det kanske dröjer innan längtan till Murviel sätter in igen iallafall? Fast i mina tankar finns det alltid, förstås.
Två ganska intensiva veckor tillsammans med prinsfamiljen i Murviel är till ända och vi är tillbaka på Tjörn igen. Det är alltid svårt att lämna Murviel men det är också fint att komma tillbaka till vår ö. Huset fejades och städades innan vi åkte på midsommarafton och i sängarna ligger rena sängkläder och väntar på oss. Det där har jag liksom fått med mig i generna; att städa igenom huset innan man åker iväg för en längre bortovaro. Det är galet skönt att bara kunna landa när man kommer hem och raskt ägna sig att få undan packningen, istället för att muttra över annat som behöver göras. På kvällsturen med vovven i den ljusa sommarkvällen blir jag sedan smått salig över hur vackert vi bor;
Jag hör skratten från kvällsbadande barn nere i den lilla viken och konstaterar att hunden också känner att hon är sverigehemma igen.
Jycken har trivts alldeles förträffligt i Murviel också, där hon kunnat ströva fritt i den från hennes perspektiv gigantiska trädgården. Det är vemodigt att lämna den, huset och poolen. Sista simturen innan avfärd blir alltid längre än alla andra och medan jag guppar runt där, tänker jag på hur mycket jag kommer att sakna det mjuka, ljumma turkosblå.
Men nu är det stängt och iordninggjort också där, så att det skall stå redo när vi kommer nästa gång.
Handdukar, soffklädslar, badkläder, lakan och en och annan gardin, som råkat komma ivägen för en förbispringande chokladglass, har tvättats och fått torka i vinden, vikts och hamnat tillbaka i linneskåp och på soffor, gardinstänger och hyllor.
Köket fick till slut sina sista knoppar, skafferilås och handtag,
och voleterna har stängts om de gamla fönstren.
Mörkt bakom voleterna …
Tidigt i söndags morse gav vi oss iväg från vår stilla söndagssovande by och begav oss norrut. Millaubron passerades,
och efter ett iskallt stopp i ett dimmigt Centralmassiv, tog vi oss sedan via Clermont Ferrand till lilla boutiquehotellet Le Quatorze i Colmar.
Inga köer, inga hinder och därmed en alltigenom bra första resdag.
I Colmar strosade vi runt en stund innan vi lyckades hitta ett ledigt bord på en av de många restaurangerna i den gamla delen av staden. På utsidan kändes den som något av en turistfälla men på insidan mötte oss något helt annat.
Kul traditionell inredning med en twist och riktigt god fräsch och vällagad mat bjöds det på därinne. Stina välkomnades överallt och väckte uppmärksamhet vart vi än gick. Vi tycker ju förstås att hon är galet söt men det verkar också vara många, både kända och okända som håller med oss. Att hon liknar en liten Steiffteddybjörn har konstaterats tidigare; nu fick vi det slutgiltigt bekräftat av en look-alike i skyltfönstret till en antikaffär i en av gränderna.
På gatan där vårt hotell låg, finns ett gammalt nedlagt fängelse, som under medeltiden byggdes för Colmars augustinermunkar. Det är en byggnad som får fantasin att skena och den skulle kunna platsa i vilken Pippi Långstrump- eller Robin Hood-film som helst.
Snacka om dungeons, tänkte jag med en rysning. Det kan inte ha varit en trevlig upplevelse att hamna bakom galler på det stället!
En snabb kväll i Colmar är på tok för dåligt. Den staden förtjänar ett längre stopp men det får bli en annan gång.
Vi hade bråttom hem, så ytterligare en tidig revelj fick det bli för vår färd genom Tyskland igår. Lite oroliga var vi att trafiken skulle vara värre än vanligt, eftersom flera vägar i de västra delarna av Tyskland är avstängda på grund av förra veckans översvämningar. Av dessa märkte vi dock ingenting och resan genom Tyskland blev också den en alltigenom odramatisk historia. Vi tog ett antigentest på ett obskyrt drop-inställe i Hamburg.
I den blå containern finns testfaciliteterna…
Det gick snabbt, var gratis – suverän service, helt enkelt. Varför Sverige inte gör på samma sätt har jag riktigt svårt att begripa. Med våra negativa intyg i handen, fortsatte vi sedan mot Rostock och Radisson Blu Hotel. Välordnat, snyggt, kliniskt rent, sköna sängar, fina badrum och fullständigt charmlöst var hotellet. Men vi skulle ju bara få i oss lite mat och sedan gå och sova, så hotellet gjorde vad det skulle.
Imorse körde vi till sist ombord på en dagfärja till Trelleborg. Morgonen var kall och färjan var mer än lovligt sunkig men vi satte oss ändå på däck och virade in oss i en filt. Hunden hjälpte oss att hålla värmen tills solen kom fram och vi kunde skala av oss plagg efterplagg.
Men då satte istället törsten in och då blev det svårt, eftersom allt flaskvatten tagit slut på båten. Alkohol fanns det hur mycket som helst av men alltså inte vatten. Stena Lines färja mellan Rostock och Trelleborg kommer vi att undvika i framtiden. Sex timmar är lång tid när du inte har någonstans trevligt att ta vägen.
Men nu är vi som sagt hemma. Räkmackan är uppäten och ett glas väl kylt vitt languedocvin är uppdrucket, liksom ohemula mängder kallt vatten.
Jag har träsmak där bak efter tre dagar i bil och längtar efter att få krypa ner i vår renbäddade säng. I utkastlistan ligger flera blogginlägg på lut i väntan på att bli författade. jag skall be att få återkomma till dem.
Murvielklotter 