Murvielklotter

~ …om livet i Murviel lès Béziers

Murvielklotter

Författararkiv: murvielklotter

Trädgården som lekplats

11 onsdag Aug 2021

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Min franska trädgård, Murvelhuset, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

En vit och en blå afrikansk lilja

Det är bara drygt tre veckor sedan vi lämnade Murviel men så mycket har hänt sedan dess att det känns som mycket längre sedan. Mamma har fått plats på permanent äldreboende och är frisk, pigg och klar i knoppen igen. Ett litet mirakel är det.
Ytterligare två mirakel har jag hunnit få uppleva sedan dess; lilla Maj för snart två veckor sedan och idag ytterligare ett, men mer om det en annan gång!

I måndags fick L och jag andra vaccinationsdosen, så nu är covidpassen bärgade.

Därmed tar förstås planerna på nästa resa till Murviel fart. Byn, huset, trädgården, umgänget, omgivningarna finns ständigt med mig och alltid längtar jag. Mindre påtagligt de senaste veckorna, eftersom det har varit och är så mycket annat som pockat på min uppmärksamhet. Idag har jag jobbat, haft teamsmöten och väntat på nyheter från landet västerut. Däremellan har jag drömt mig tillbaka till julidagarna i Murviel – dagar tillbringade med de allra viktigaste och bästa i hela världen.

Årets sommar har präglats av gytter av flytetyg, och av hoppande, plaskande, skrattande och russinskrynkliga barn.
Tystnaden när de åkt, med alla leksaker undanstuvade, badlakanen tvättade, vikta och återigen i höga staplar i poolhusbadrummet, kvarglömda små badkläder på tork i solen, poolhusrummet städat och befriat från avtryck av glasskladdiga barnhänder, var öronbedövande.

När de åkt dröjde jag mig kvar, ensam i det turkosa och vid kanten av detsamma, tillsammans med Stina och ett glas immande rosé.
I elfte timmen kom också en studs­matta till barnen på plats, i skuggan under ett av trädgårdens olivträd;

Inte fick den samma attraktions­kraft som poolen, men visst var den också till slut ganska skoj. Det går trots allt till slut inte att vara blötlagd precis hela tiden.
Sedan upptäcktes uppfarten, som har precis lagom lutning för att få fart på den ärvda trehjulingen, som dock hunnit bli aningens för liten innan den upptäcktes. Men den blir bra för de två små kusinerna när de vuxit till sig!

Murvelhuset och dito trädgården har fått smeknamnet Bamseklubben Murviel och vi gör vårt bästa för att försöka leva upp till det ärofyllda namnet. Det har länge funnits planer på en lekstuga och jag hoppas kunna realisera de planerna under det kommande året. En liten fin en, med riktiga, öppningsbara fönster, gröna fönsterluckor och en liten uteplats med pergola utanför.

Bakom samma olivträd som skuggar studsmattan, är det tänkt att den skall få vara. Med en trappa upp längs med muren, som liknar trappan upp till det riktiga husets terrass. Samtidigt skall vi täcka över brunnen, vars lock inte längre känns säkert.

Bamseklubbar kan inte ha farliga fällor som lurar, så dem fixar vi bort; allt för att leken skall kunna vara så fri som möjligt och för att föräldrarna skall kunna luta sig tillbaka så mycket det bara går.

Trädgården är alltså riggad för liv och rörelse. När den inte fylls av lekande barn, ser cikador, fladdermöss, tornsvaletjatter och bilarna på gatan utanför till så att tystnaden inte blir för kompakt.

Och det växer så att det knakar. Överallt. Denna sommar har dessutom bjudit på mer regn än vanligt, så trädgården har hållit sig ovanligt grön. Med hjälp av min Plant App har jag nu dessutom bättre koll på vad som växer. Avslutar därför med en bildkavalkad över växtligheten. Det har hunnit bli en del…

  • Agave
  • Malva
  • Aloe
  • Timjan
  • Solana – potatisblomma
  • Prydnadsvitlök
  • Prydnadsvitlök
  • Blå afrikansk lilja
  • Vit afrikansk lilja
  • Gulalfalfa

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

Maj Constantia

05 torsdag Aug 2021

Posted by murvielklotter in Familjen, grand-mère

≈ 8 kommentarer

Etiketter

barnbarn, Bertil, Bror, Knitting for Olive, Maj Constantia, stickprojekt, trefaldig mormor

Älskade lilla Maj Constantia!

För snart en vecka sedan föddes du och jag, din mormor, har tumlat runt i alla känslolägen sedan dess. Först nervös väntan på din ankomst, precis som det var när dina fantastiska storkusiner Bertil och Bror föddes, sedan euforin och lättnaden när du till slut kom!

Dagen då din mamma och pappa åkte in till BB, var en riktig ovädersdag; himlen bråkade, lät och jublade och jag tänkte att de högre makterna ville berätta att nu händer det något stort och viktigt.
Och så var det ju; du hände!

Ett litet knyte med kolsvart hår, silkes­len kind, knubbiga små armar och ben, och din mammas långsmala fötter. Och såklart den allra, allra finaste!

Och så blev jag trefaldig mormor!

Nyfödda Bertil-, Bror-, och Majbebisarna 2014, 2017 och 2021❤️❤️❤️

Det är så fint att jag med jämna mellan­rum måste gråta en skvätt. Av pur glädje, förstås.

Visste du, Maj, att vi fick dig i julklapp? Din mamma och pappa packade in dig i ett paket som vi öppnade i tur och ordning på jul­aftonen för drygt sju månader sedan. Eller, nej, det var förstås inte du som låg i paketet, utan en ballong med kräftans stjärntecken på, så att vi fick gissa vad det kunde vara. De är lite kluriga, dina päron😉

Din mormor var lite trög, men fick hjälp på traven av bormor Vicy med att något skulle hända i juli. Och det var ju du! Fast någon kräfta blev du inte, utan ett lejon, eftersom du lät oss vänta lite längre, älskade lilla Majbus!

Sedan dess har jag väntat ivrigt på dig! Längtat har jag också gjort och undrat vem du är. Under tiden har jag stickat – en randig onesie till svala augustikvällar och långa septemberpromenader med Kerstin, i skogen runt er knut.

Medan jag väntat på dig har jag rest, med både bil, båt och flygplan! Och vet du; du har varit med mig hela tiden! Jag har stickat fram rand efter rand och tänkt att där kan vi trä in ett litet ben och se där blev det plats för ett ben till! Sedan stickade jag ihop benen och stickade en rumpa ovanpå.

Då fick jag hålla styr på stickorna och räkna noga för att det inte skulle bli fel. Det blev fel ändå, för precis när det var rumpdags, körde vi in i en mörk bilkö i Elbetunneln. Det går inte jättebra att sticka i mörker, förstår du.

Men det ordnade sig. Solen fanns utanför tunnelmynningen och jag kunde återgå till tankarna på dig. 

Efter rumpan var det dags för ryggen och magen och då gick det undan! Och tur var väl det, för plötsligt fanns nästan ingen tid kvar och de där gula ränderna har nästan blåst bort  och sånär hamnat i ett stålgrått hav.

Eller regnat bort i en kvarglömd korg på murvelterrassen när himlarna plötsligt öppnade sig en natt när vi låg och sov.

Dyngsura stickprojekt…

Till slut blev det bråttom, trots att du lät oss vänta lite extra på dig, för medan solen gassade och havet lockade, hade jag två hela ärmar kvar att sticka innan dressen blev färdig.

Men klar blev den medan ljusa barnröster och klirret från frukostporslin hördes från grannens trädgård om morgnarna; havet i gattet utanför hade ömsom vita gäss, ömsom låg det helt stilla medan vi väntade på nyheter om att du snart skulle vara här. 

Maj Constantia.

Jag säger ditt namn om och om igen och är så glad att du är här. Ler och tycker att det är så fint.

Att du är så fin.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

Handens långsamhet

27 tisdag Jul 2021

Posted by murvielklotter in Om dagsläget

≈ 9 kommentarer

Etiketter

öga-hand, handens långsamhet, reMarkable, skriva med penna

Ända sedan jag lärde mig skriva som liten har jag skrivit. Inga romaner, bevisligen, men små historier, dagboksanteckningar och de senaste 14 åren i en blogg. Bloggformatet passar mig och den kåserande stil som oftast blir det omedvetna resultatet av mitt klottrande. Där tillåter jag tankarna att löpa fritt, utan att egentligen bry mig så mycket om huruvida det blir intressant att läsa eller inte. Fast när inlägget är klart korrekturläser jag, förstås; slarvigt ibland och då märker jag det genast om jag återvänder till inlägget lite senare, men oftast tar jag mig tiden det tar att efterredigera.

De första bloggåren skrev jag alltid mina inlägg på datorn, men den skulle ganska snart visa sig vara ett alltför klumpigt instrument. Jag gjorde några halvhjärtade försök att använda iPhone när jag skaffat mig min första, men då försvann överblicken och det hämmade flödet. När jag sedan skaffade iPad, blev den det skrivinstrument jag föredrog, eftersom den är lätt att ta med sig överallt. Men också den har sina brister. Tangentbordet ger en konstig arbetsställning och att knacka på ett tangentbord stör min tankeverk­samhet en smula, även om jag till slut någorlunda vant mig också vid det.

Men jag tycker om penna och papper! Jag håller envist fast vid min stora, röda, analoga Filofax och skulle helst skriva mycket mer för hand.

Jag tycker om långsamheten i det; Samordningen öga-hand, som tillåter hjärnan att hänga med, inbillar jag mig gör orden som flyter ur pennan mer genomtänkta.
Och ljudet, raspet, från pennan när den möter pappret, hur härligt är inte det!

Det där att skriva för hand, är jag rädd, ges alldeles för lite utrymme numer, eller så har jag bara blivit en gammal digitaltrött stöt!

Oavsett vilket, så har jag fått en vad jag tror ny bästa kompis. När min son, som redan som liten upp­visade farbrortendenser, var på besök med sin sambo härom helgen, satt båda två och raspade på varsin reMarkable skrivplatta och jag blev omedelbart nyfiken.

Så nyfiken att jag, innan jag visste ordet av det, klickat hem en likadan!

I förmiddags levererades den till min dörr (det gick otroligt snabbt) och jag greppade genast pennan och satte igång att skriva just detta inlägg för hand. Så nära man kan komma att skriva på papper är det och tryckfelsnisse kan dra något gammalt över sig. När jag skriver för hand blir felen färre och till slut går det snabbare än att knattra på ett tangentbord.

Och klarar den att konvertera mina kråkor till tryckt text?
Jorå, minsann; det gör den – förutom att den inte alltid fattar mina egenhändigt komponerade eller de mer ovanliga sammansatta orden utan särskriver dem vid konverteringen till text.

Men ändå imponerande, minst sagt.

Och nej, det här är ingen reklamtext, utan bara bloggar’n som är lycklig över att få använda penna, höra raspet från den och ändå vara digital!

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

Om att njuta västkustsommar i väntans tider

25 söndag Jul 2021

Posted by murvielklotter in Familjen, grand-mère, huset på ön, Väder

≈ 2 kommentarer

Etiketter

barnbarn, havsbad, Västkustsommar

Fredag 23 juli
Stilla sorl från grannar som lever uteliv, aningen svalt i skuggan fortfarande innan solen samlat full kraft för ännu en nästan smärtsamt vacker sommardag vid havet. Vi ger oss iväg för ett förmiddagsdopp efter frukost al fresco.

Just detta att det inte är en självklarhet under de mestadels lynniga västkustsomrarna, att kunna äta alla måltider ute, gör det extra ljuvligt. Så har det dock inte alltid känts. Detta att jagas in av plötsligt kalla vindar eller ett hotfullt molnsjok, var något som i livet pre-murviel brukade få mig att irriterat misströsta. Att aldrig kunna lita på sommaren och rentav känna stress över att vara tvungen att passa på att utnyttja de timmar av vackert väder som erbjuds.
Det kan tyckas vara en smula orättvist mot den svenska sommaren men till och med nu, när Tjörn visar sig från sin allra mest praktfulla sida, känner jag den svala morgonbrisen sno en smula runt nacken.
Skillnaden mellan våra murvielska och tjörnska sommardagar är påtaglig. Jag älskar båda sommarversionerna och vilar förnöjsamt i det faktum att den tjörnska njutningen inte längre är lika väderberoende.

Hamnen i Skärhamn

När därför sommarhimlen är värmedisigt ljusblå, när båttrafiken i havets E6:a i farleden utanför ”vår” badplats tillfälligt stillnar och bara kluckandet under bryggan hörs, då sjunker axlarna och jag suger girigt i mig allt det jag har runt mig.

Eller att, efter att de första simtagens ilningar av de svalkande vattnet till sist blivit ljumma mot skinnet, sträcka ut, möta svallvågorna från båtarna och aldrig vilja behöva gå upp igen; det är en otrolig ynnest.
Fast upp kliver jag, förstås. Kränger på mig tunna, lite sladdriga linnekläder och trampar upp till huset i mjukt gräs medan näsborrarna fylls av intensiva dofter; gräset, jorden, tången, en salt bris.

Det doftar trygghet och barndom, rentav, och jag vill stanna tiden, stanna i alla de tankar på en liten bebis som snart, snart är hos oss, mamma som kommit ut ur sin konfusoriska dimma och är sig själv igen – vilket mirakel är inte det?!? – tankar på prinsarna som håller klassisk svensk sommar hos sin farmor och farfar och på E och L som ännu är kvar en stund hos oss innan de vänder tillbaka till Norge.
Jag blir stående en stund i gräsbacken upp, med saltet från havsvattnet kvar på läpparna, och inser att just här, just nu, är jag lugn. Trygg. Och lycklig.

Lördag 24 juli
Ännu en andlöst vacker sommardag väntar. Det är tidigt, kuddarna i utesoffan, där Stina och jag tagit plats, är fuktiga av morgondaggen. Lite vemodiga är både hunden och jag, efter att norrmännen åkt härifrån. Stina lägger sig tungt ner bredvid mig med en suck och jag bloggar. Murviel känns märkligt långt borta och just nu längtar jag faktiskt inte ens dit.
Eftermiddagen spenderades nedsänkt i vågorna vid Halsbäck,

Lördagen övergick i söndag och jag for till Lilla Rösö för att träffa S och E idag.


Snart har lilla bebis dröjt sig kvar en vecka extra och de väntar och vi väntar. Sämre ställe kan man ju befinna sig på när man väntar, konstaterade jag, medan jag njöt av ännu ett havsbad och det bästa av sällskap.

Imorgon skall det regna och sedan väntar svalare temperaturer. Så mycket roligt väntar, så det kanske dröjer innan längtan till Murviel sätter in igen iallafall? Fast i mina tankar finns det alltid, förstås.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

Resedagar

20 tisdag Jul 2021

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Jycken, resa med hund, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

augustinerkloster, Colmar, Hotel le Quatorze, Radisson Blu Rostock, Stena Line

Två ganska intensiva veckor tillsammans med prinsfamiljen i Murviel är till ända och vi är tillbaka på Tjörn igen. Det är alltid svårt att lämna Murviel men det är också fint att komma tillbaka till vår ö. Huset fejades och städades innan vi åkte på midsommarafton och i sängarna ligger rena sängkläder och väntar på oss. Det där har jag liksom fått med mig i generna; att städa igenom huset innan man åker iväg för en längre bortovaro. Det är galet skönt att bara kunna landa när man kommer hem och raskt ägna sig att få undan packningen, istället för att muttra över annat som behöver göras. På kvällsturen med vovven i den ljusa sommarkvällen blir jag sedan smått salig över hur vackert vi bor;

Jag hör skratten från kvällsbadande barn nere i den lilla viken och konstaterar att hunden också känner att hon är sverigehemma igen.

Jycken har trivts alldeles förträffligt i Murviel också, där hon kunnat ströva fritt i den från hennes perspektiv gigantiska trädgården. Det är vemodigt att lämna den, huset och poolen. Sista simturen innan avfärd blir alltid längre än alla andra och medan jag guppar runt där, tänker jag på hur mycket jag kommer att sakna det mjuka, ljumma turkosblå.

Men nu är det stängt och iordninggjort också där, så att det skall stå redo när vi kommer nästa gång.

Handdukar, soffklädslar, badkläder, lakan och en och annan gardin, som råkat komma ivägen för en förbispringande chokladglass, har tvättats och fått torka i vinden, vikts och hamnat tillbaka i linneskåp och på soffor, gardinstänger och hyllor.

Köket fick till slut sina sista knoppar, skafferilås och handtag,

och voleterna har stängts om de gamla fönstren.

Mörkt bakom voleterna …

Tidigt i söndags morse gav vi oss iväg från vår stilla söndagssovande by och begav oss norrut. Millaubron passerades,

och efter ett iskallt stopp i ett dimmigt Centralmassiv, tog vi oss sedan via Clermont Ferrand till lilla boutiquehotellet Le Quatorze i Colmar.

Inga köer, inga hinder och därmed en alltigenom bra första resdag.

I Colmar strosade vi runt en stund innan vi lyckades hitta ett ledigt bord på en av de många restaurangerna i den gamla delen av staden. På utsidan kändes den som något av en turistfälla men på insidan mötte oss något helt annat.

Kul traditionell inredning med en twist och riktigt god fräsch och vällagad mat bjöds det på därinne. Stina välkomnades överallt och väckte uppmärksamhet vart vi än gick. Vi tycker ju förstås att hon är galet söt men det verkar också vara många, både kända och okända som håller med oss. Att hon liknar en liten Steiffteddybjörn har konstaterats tidigare; nu fick vi det slutgiltigt bekräftat av en look-alike i skyltfönstret till en antikaffär i en av gränderna.

På gatan där vårt hotell låg, finns ett gammalt nedlagt fängelse, som under medeltiden byggdes för Colmars augustinermunkar. Det är en byggnad som får fantasin att skena och den skulle kunna platsa i vilken Pippi Långstrump- eller Robin Hood-film som helst.

Snacka om dungeons, tänkte jag med en rysning. Det kan inte ha varit en trevlig upplevelse att hamna bakom galler på det stället!

En snabb kväll i Colmar är på tok för dåligt. Den staden förtjänar ett längre stopp men det får bli en annan gång.

Vi hade bråttom hem, så ytterligare en tidig revelj fick det bli för vår färd genom Tyskland igår. Lite oroliga var vi att trafiken skulle vara värre än vanligt, eftersom flera vägar i de västra delarna av Tyskland är avstängda på grund av förra veckans översvämningar. Av dessa märkte vi dock ingenting och resan genom Tyskland blev också den en alltigenom odramatisk historia. Vi tog ett antigentest på ett obskyrt drop-inställe i Hamburg.

I den blå containern finns testfaciliteterna…

Det gick snabbt, var gratis – suverän service, helt enkelt. Varför Sverige inte gör på samma sätt har jag riktigt svårt att begripa.
Med våra negativa intyg i handen, fortsatte vi sedan mot Rostock och Radisson Blu Hotel. Välordnat, snyggt, kliniskt rent, sköna sängar, fina badrum och fullständigt charmlöst var hotellet. Men vi skulle ju bara få i oss lite mat och sedan gå och sova, så hotellet gjorde vad det skulle.

Imorse körde vi till sist ombord på en dagfärja till Trelleborg. Morgonen var kall och färjan var mer än lovligt sunkig men vi satte oss ändå på däck och virade in oss i en filt. Hunden hjälpte oss att hålla värmen tills solen kom fram och vi kunde skala av oss plagg efterplagg.

Men då satte istället törsten in och då blev det svårt, eftersom allt flaskvatten tagit slut på båten. Alkohol fanns det hur mycket som helst av men alltså inte vatten. Stena Lines färja mellan Rostock och Trelleborg kommer vi att undvika i framtiden. Sex timmar är lång tid när du inte har någonstans trevligt att ta vägen.

Men nu är vi som sagt hemma. Räkmackan är uppäten och ett glas väl kylt vitt languedocvin är uppdrucket, liksom ohemula mängder kallt vatten.

Jag har träsmak där bak efter tre dagar i bil och längtar efter att få krypa ner i vår renbäddade säng.
I utkastlistan ligger flera blogginlägg på lut i väntan på att bli författade. jag skall be att få återkomma till dem.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

Lugnt, stilla och städat

18 söndag Jul 2021

Posted by murvielklotter in Byliv, Familjen, grand-mère, Murvelhuset, poolliv

≈ 1 kommentar

Etiketter

Avfärd, barnbarn

Två ynka inlägg har det blivit sedan barnbarnen kom för två veckor sedan. Dagarna har rusat iväg och fyllts med bad, förberedande av måltider, bortplockning av desamma, glass, tvätt, nattningar och undanplockning med jämna mellanrum; det senare ett formidabelt sisyfosarbete!
Men mest har dagarna fyllts med glädje, skratt, Brors sång och dans,

kompis Noel som lärde sig simma,

och Bertil som precis som jag har vattnet som sitt rätta element.

Vi har hängt i trädgården större delen av tiden, eftersom det var precis det avslappnade lugnet som både barnen och deras föräldrar behövde.
Men vi tog oss till havet, iallafall!

  • Bertil på Valras Plage

Och 14 juli firades med fackeltåg – vi höll oss coronasäkert i svansen av tåget – och fyrverkerier,

innan halva gänget i torsdags for tillbaka till Sverige igen.

Så till sist Bertils lilla hand i min när det blev dags även för honom och hans mamma att åka hem…

Vi sa hejdå vid säkerhetskontrollen på Montpelliers flygplats igår, Bertil och jag, fastän ingen av oss ville. Vi höll varandra i handen, ville inte släppa. Men att flyga är spännande och när vi svängde in på parkeringen utanför avgångshallen konstaterade Bertil att det var flyga han skulle. Han har ju varit här förut och vet vad som gäller. Lite allvarstyngd vid incheckningen,

i en för mig ny avgångshall, utan köer och mycket lugnare än den ordinarie, som nu är tillbaka i sedvanligt, resefebrigt läge.

Till slut är det tyst i murvelhuset och ute är det stjärnklart och lugnt
Huset är städat och utgrävt och nästan alla spår efter de smås upptåg är borta. Möblerna har hamnat tillbaka på sina platser,

terrassen är städad och återställd,

sofföverdrag och dynor är tvättade,

och vid poolen syns inte längre några badleksaker eller blöta handdukar i högar.

Jag njuter en stund av det innan rastlösheten sätter in och jag måste blogga av mig den. Hunden Stina deppar och letar efter sina små kompisar och säkert märker hon att också vi håller på att packa ihop oss.

Imorgon åker vi norrut. Hemma väntar fantastiska saker snart.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

Om att skapa barndomsminnen

09 fredag Jul 2021

Posted by murvielklotter in Familjen, grand-mère, Murvelhuset, poolliv, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Barndomsminnen, längtan

När jag var liten och det blev sommarlov, så packades bilen med detsamma och pappa skjutsade mig, min mamma och min syster till Gamle huset i Telemark i Norge.

Huset var min mammas barndomshem och där fanns min bestefar, min onkel Oleman, tante Kari och mina kusiner Jarle och Ola Leonard.

Kusinerna, tante Kari och min syster på Onkel Olemans begravning…

I det knuttimrade huset tillbringades sedan hela sommarlovet. Pappa fick åka hem och jobba men kom tillbaka igen när det var dags för hans semester.
Jag, som älskade att bada, fick hålla tillgodo med Tinnsjön, som höll ungefär 12-13 grader om somrarna. Var det en riktigt varm och fin sommar kunde vattnet kanske komma upp i hela 16 eller kanske till och med 17 grader på sina ställen. Sällan vid vår steniga klippstrand, dock, för där blev det djupt med en gång.

På sjöns alla sidor reser sig fjällen och min bestefar sa alltid att sjön var lika djup som fjällen var höga, alltså nästan 1000 meter. Att sjön är brådjup råder det ingen tvekan om, men kanske överdrev den gamle ändå en smula? Men en härlig badsjö var den iallafall inte. Bara vacker och full av god fisk, som bestefar såg till att vi ofta fick på våra tallrikar. Färsk, nyfångad, stekt röding till frukost i det gammalmodiga köket med vedspis kunde det rentav bli!

Hade jag tur – och det hade jag kanske ett par gånger per sommar – tog mamma och pappa med oss till Sandvann, som låg uppe på fjället på andra sidan Tinnsjön. Det var istället en otroligt grund sjö, som snabbt värmdes upp av solen. Som jag minns det kunde man vada långt, långt ut i den mjuka sanden. Där var vattnet varmt och jag var lycklig!
Som liten drömde jag om att ha en egen pool i en egen trädgård. Jag hade sett det på film och förstod att något så lyxigt var i stort sett oöverkomligt. Det fanns inte på kartan, helt enkelt.
Väl hemma igen på sensommaren, hände det att jag fick följa med grannarna till en allmän utomhuspool och då var jag också lycklig. Mina föräldrar kan jag inte minnas att de någonsin åkte med mig till sådana faciliteter. De var helt enkelt inte alls lika förtjusta i att bada som jag. Fina badplatser fanns det ändå gott om där vi bodde och så fort jag blev gammal nog, cyklade jag och mina kompisar iväg och tillbringade dagarna mer eller mindre blötlagda på någon av sagda badplatser.

Degernäs vid sjön Möckeln

Min barndoms längtan efter varmt och skönt badvatten, den har funnits med mig genom hela livet och innan Murvelhuset blev vårt, handlade semesterplaneringen för min del om att säkerställa badbart vatten.
Vatten är mitt element.
När vi köpte murvelhuset, med den där efterlängtade poolen – en ganska stor pool, till och med – då var det mitt nioåriga jag som kved av lycka över att det badbara vattnet äntligen fanns inom ständigt räckhåll och till och med var vårt alldeles egna.
Nu fyller vi vår pool med barn, barnbarn och byvänners barn; vi har barnbarnsapéroer och där är fullt av liv och glada barn.


Gladast av alla, tror jag Bertil är och när jag ser honom njuta i vattnet, så blir jag på riktigt så otroligt lycklig över att kunna ge honom de stunderna.

Att se honom och Bror bli ett med vattnet och kvickt och naturligt bli allt modigare och allt skickligare på att ta sig fram, gör det värt precis allting.
Vi får vara med när de två och alla andra barn, som tumlar runt i det turkosa, skapar sommarminnen och jag tänker med välbehag att det som de kommer att komma ihåg när de är vuxna, är en pool som är varm och tillgänglig och tillåtande, istället för den där kalla fjällsjön.
Hade jag alltså en otroligt olycklig barndom där mellan fjällväggarna om somrarna, för att jag inte hade skönt vatten att bada i?
Nä, det hade jag såklart inte!
Men där fanns ingen pool och det var inte varmt och jag längtade efter det.
Kan undra vad den här generationen barnbarn kommer att säga att de saknade när de växer upp..?

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

Så vad pysslar klottrar’n med?

03 lördag Jul 2021

Posted by murvielklotter in Familjen, grand-mère, Murvelhuset, poolliv

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Badkalas, barnbarnsmys, glass- & ballongdag

Ja, inte klottrar hon mycket inte. Hon hinner inte. Hon är upptagen med att uppleva. Hon spammar Instagram. Hon är upptagen med att vara lycklig. Hon badar och så badar hon igen. Tills fingrar och tår blir som russin. Med Bertil, som snabbt går från tveksamt plask på första trappsteget i poolen till ensamsegling på det djupa. Han är också upptagen av att vara lycklig.

Men han pratar inte om sig själv i tredje person. Han har inte blivit alldeles fnoskig, som klottrar’n.

En bild säger iallafall mer än tusen ord, så ni får koka ihop er egen murvelhistoria med hjälp av bilderna.

Klottrar’n har inte tid, så sätt igång och fabulera till de föredömligt kronologiskt ordnade bilderna i bildsviten:

Jag, dvs klottrar’n, hinner inte!

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …
← Äldre inlägg
Nyare inlägg →

Translations

These are automated translations which are very far from perfect but they may give you a general idea. I take no responsibility for any of the inevitable errors!

  • English
  • Français
  • Español
  • Deutsch
  • Português
  • Other languages

Murvielväder

Murviel-lès-Béziers
Detaljerad prognos

Senaste inläggen

  • Deltidspensionären fattar pennan – eller knattrar på ipaden…
  • Marseille – en blixtvisit som gav mersmak
  • Nästan gamla hoods ToR
  • ChatGPT, ändå, kära vänner!
  • Mitt i all längtan efter ljuvliga småttingar…

Besöksstatistik

  • 394 899 träffar

Tidigare inlägg

Kategorier

Murviel

advent Air France apéro Av jord barnbarn Bertil Betraktelser från hemmahorisont bignone bygrannar Béziers canicule carrelage claystone D'Oc d'or distansjobb flyttbestyr Förberedelser garde manger Heidelberg Hunden i Frankrike hus i Languedoc IKEA Jul köksrenovering La Maison Hansby Le Café Nouvel Maison de deux murvellängtan Murviel murviellängtan Murviel lès Béziers Norwegian orage poolliv Resor roadtrip Roquebrun Ryan Air Tjörn äggoljetempera

Bloggar jag följer

  • Att leva i Languedoc
  • Brev från Servian
  • Freedomtravel
  • Hus i Frankrike
  • Kors och tvärs
  • Mellan skånsk mylla och fransk terroir
  • Min franska blogg
  • Miras Mirakel

Bra boenden

  • Chez Amis B&B i Saint Nazaire de Ladarez
  • D'Oc d'Or Chambres & tables d'hôtes
  • La Belle Vue

Husmäklare

  • Hus i Languedoc

Gör som 59 andra, prenumerera du med.
maj 2026
M T O T F L S
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031
« Apr    

Arkiv

  • april 2026
  • februari 2026
  • januari 2026
  • december 2025
  • november 2025
  • september 2025
  • juli 2025
  • juni 2025
  • maj 2025
  • april 2025
  • februari 2025
  • januari 2025
  • december 2024
  • oktober 2024
  • september 2024
  • augusti 2024
  • juli 2024
  • maj 2024
  • april 2024
  • mars 2024
  • februari 2024
  • januari 2024
  • december 2023
  • november 2023
  • oktober 2023
  • september 2023
  • augusti 2023
  • juli 2023
  • juni 2023
  • maj 2023
  • april 2023
  • mars 2023
  • februari 2023
  • januari 2023
  • december 2022
  • november 2022
  • oktober 2022
  • september 2022
  • augusti 2022
  • juli 2022
  • juni 2022
  • maj 2022
  • april 2022
  • mars 2022
  • februari 2022
  • januari 2022
  • december 2021
  • november 2021
  • oktober 2021
  • september 2021
  • augusti 2021
  • juli 2021
  • juni 2021
  • maj 2021
  • april 2021
  • mars 2021
  • februari 2021
  • januari 2021
  • december 2020
  • november 2020
  • oktober 2020
  • september 2020
  • augusti 2020
  • juli 2020
  • juni 2020
  • maj 2020
  • april 2020
  • mars 2020
  • februari 2020
  • januari 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juli 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juli 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • augusti 2012
  • juli 2012
  • juni 2012
  • maj 2012
  • april 2012
  • mars 2012
  • februari 2012
  • januari 2012

Senaste kommentarer

  • murvielklotter om Marseille – en blixtvisit som gav mersmak
  • Anonym om Marseille – en blixtvisit som gav mersmak
  • Anonym om Nästan gamla hoods ToR
  • RSS - Inlägg
  • RSS - Kommentarer

Blogg på WordPress.com.

  • Prenumerera Prenumererad
    • Murvielklotter
    • Anslut med 59 andra prenumeranter
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Murvielklotter
    • Prenumerera Prenumererad
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Läsare
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält

Laddar in kommentarer …

    %d