Författararkiv: murvielklotter

Det har varit ett par dagar …

05 tisdag Okt 2021

Posted by in Byliv, Hantverkare, Hunden Stina, Jycken, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Vi kom i söndags kväll, efter två ganska knöliga resdagar på autobahn och franska vägar. Köer, vägarbeten och stängda vägsträckor i Tyskland förbyttes i regntunga timmar i Frankrike.

Millaubron i tillfälligt regnuppehåll

Väl framme i Murviel stannade vi bara till för att hämta garagefobben och sedan for vi direkt till födelsedagsfirande på underbara Chez les Amis i St. Nazaire. Lite småtokigt, kan tyckas, efter en sådan lång resa, men det var verkligen helt perfekt. God mat, vänner och allt det på en gång som vi hunnit längta efter ett bra tag hemma på ön.

I murvelhuset stod sedan sängen bäddad och det är en alldeles särskild lycka att öppna fönstret mot natträdgården och krypa ner under täcket och sedan somna alldeles ovaggad.

Så blev det måndag morgon och vidden av de skador det läckande badrumsröret orsakat uppenbarade sig för oss. Den stackars soffan, som hängt med sedan vi köpte vårt hus i Älta 2001, monterades isär och transporterades ut ur huset.
Tack, soffan, för allt häng du bjudit på genom åren, och tack för att du offrade dig och tog största smällen innan du tackade för dig.

Mycket av den tilltagande mögelodören försvann ut med den, men med soffan borta blev det tydligt att vattnet inte bara hamnat i soffan, utan att det hade runnit vidare i en vid båge ut över golvet,

och lämnat en kärv, intorkad hinna över stora delar av den stackars travertinen. Bäddsoffan i hörnet är fuktskadad den också, liksom benen på bokhyllan bredvid.

Försäkringsbolaget har kontaktats, Gary har varit här och diskuterat hur vi tar oss an det digra arbetet och eftermiddags kom byggare Tom för en ”second opinion” och rådslag. Mycket matnyttigt har vi fått oss till livs och vi vet nu mer vilka mått och steg som behöver tas. Gary skall öppna upp sovrumsväggen intill badrummet för att den vägen försöka lokalisera var läckaget på röret är. Att vi sedan behöver renovera båda badrummen är ofrånkomligt, om vi skall kunna vara trygga med att andra än familjemedlemmarna skall an­vända huset. Det känns som bara en tidsfråga innan samma bekymmer dyker upp också i det andra badrummet på övervåningen.
Mellan alla möten och telefonsamtal har jag legat på golvet och skurat travertin med rotborste och såpa. På de svårare fläckarna fick jag ta till min importerade klorinspray från Rusta. Miljövidrigt, jag vet, men den används verkligen bara när ingenting annat hjälper. Och akta er, vad effektiv den är! Det är nästan skrämmande…

Nu är golvet rent, visserligen inte helt fritt från vattenfläckar ännu, men åtminstone inte snuskigt. Tom skall låna oss en maskintvätt och sedan får vi hitta någon som hjälper oss att återställa travertinen till sin forna glans, för matt och lite ledsen har den blivit.
Men sten är sten, så det skall nog gå bra. Jag är ändå glad att det inte låg ett avancerat trägolv i det stora rummet; det hade inte gått att rädda.

Imorgon skall jag ringa Will, som målade det stora rummet förra året, och försöka boka in honom för att återställa taket och den fuktskadade väggen.

Semester ändå, hörrni! Himla trevligt!

Är vi alltså alldeles modstulna, tvärgriniga och uppgivna?

Faktiskt inte alls.

Huset passar på att tala till oss och bakom det kapade och igenpluggade röret hittade vi tapetrester från innan de förra husägarna rev ut husets hela innanmäte.

Jag blev så glad över åsynen av de gamla tapetresterna att jag för en stund glömde bort allt det trista. De röda sofforna och de gröna sammetsgardinerna kändes med ens som en blinkning till husets historia och som om huset, mig ovetande, har lyckats berätta det för oss när färger valts till inredningen genom åren. Jag har ett alldeles särskilt förhållande till murvelhuset och vill behandla det med respekt. Kanske kan vi återskapa tapeten och klä en vägg i det stora rummet med den eller på annat sätt ge den utrymme i inredningen, kanske?

Men hur glad jag än är över sådana upptäckter, så har jag mina stunder och min fördragsamhet med vanligt vardagsstök är noll. Det drabbar stackars L, som inte ser det jag tycker att han behöver se och som jag far ut mot innan jag hinner hejda mig. Men han är van och jag ber alltid om ursäkt när insikten om mina stundtals orimliga krav drabbar mig. Sedan fortsätter jag att ösa och driva på, annars händer ju ingen­ting, inbillar jag mig.
Medan allt detta pågår, tassar Stina omkring och tycker att livet är härligt. Genom vår grind kommer den ena trevliga mänschan efter den andra och Stina välkomnar dem alla som om var och en vore en Guds gåva till just henne.

Det är tillnyktrande att se henne; hon påminner mig om att allt ändå är precis som det skall; vi är här, vi är tillsammans och i Murviel är det mesta sig precis likt. Tisdagskvällen avslutades dessutom på allra bästa sätt hemma hos Claes & Eva på deras takterrass.

Där satt vi och åt och drack gott, ända tills husse och hund med långa gäspningar markerade att nu är det dags att gå hem …

Hörrni! Jag är trött och behöver gå hem …

… genom en tyst kvällsby i sval men långt ifrån kall kvällsluft.

Mormorvabbardagar och många mil på asfalt

03 söndag Okt 2021

Posted by in grand-mère, Jycken, Murvelhuset, Renoveringar, resa med hund, Resor

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , ,

Av mina solnadagar med prinsar häromsistens blev det flera dagars vabb. Funderar på om jag för första gången skall anmäla just det till för­säkringskassan, eftersom jag de facto inte kunde jobba som planerat från solnakontoret den här gången. Nu är det i sig ingen stor sak; ingen skarp deadline väntar på mig för tillfället. Lillprinsen hade en typisk förissjuka och var ganska tagen men vi fick också många fler ljuvliga stunder tillsammans än vad vi annars fått. Han är en tapper liten en och bättre sällskap än Bror får man faktiskt leta länge efter!

En hel del justeringar av veckans fortsatta planer blev resultatet. Irriterande men nödvändigt för att få till de stipulerade 48 timmarna mellan Montesumas hämnd och umgänge med dem du för allt i världen inte vill smitta. Som en liten Maj i Frölunda – en till av de fyra små som jag ständigt längtar efter. Att det bara blev ett par timmar med henne istället för den planerade kvällen och morgonen var ju inget vidare, förstås men alternativet att riskera att smitta henne fanns förstås inte.

Men iväg till vår färja kom vi, trots att det också kunde ha gått om intet,

och efter en natt i motvind nöts nu asfalt söderut.

En längre vistelse i Murviel väntar; en tur som försenats med nästan en månad, så nu är det skönt att ha kommit iväg.

Lite småfix med diverse dörrar var det tänkt att det skulle bli när vi kommer ner, liksom en rejälare garageröjning. Men mest njutning, var planen.

I imperfekt.

Planer är tydligen till för att ge ytterligare näring åt drömmerier och har åtminstone i min värld en tendens att gå om intet. En växande fuktfläck på murvelhusets fasad uppmärksammades av grannen rakt över gatan häromdagen.

Det såg först inte ut att behöva handla om fukt invändigt, men Gary, vår formidable röris, tillkallades ändå och han kom på stört. C&E mötte upp och en noggrann inspektion drog igång.

Raskt upptäcktes mögel- och fuktfläckar i den vita soffan;

Himla tur att jag tvättade den innan vi åkte…

I taket ovanför soffan bubblar fukten bakom det med Farrow & Ball omsorgsfullt nymålade innertaket,

och inne i en trumma vid väggen upptäcktes vatten som droppade längs med vattenledningarna inuti densamma.

Inspektionen fortsatte därför i gästbad­rummet en trappa upp, där källan till problemet naturligtvis upptäcktes. Eller källorna, kanske skall sägas. Ett läckande rör i duschen i kombination med en undermålig fuktspärr verkar vara det som ställt till det.

Jag har varit fundersam över det bristande fallet mot golvbrunnen i det badrummet och därför kastat extra noggranna ögon på det när vi haft gäster som duschat där.

Fast den här gången har problemet dolt sig i golv och bakom väggar och därför kunnat stå och gona sig ifred tills vattnet inte längre fick plats.

Kontentan av detta blir alltså en mindre vilsam vistelse också denna gång. Byggdamm och bråte igen inom en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid är med nödvändighet den nya planen.

Känns ju en aning surt och jag väser eder över fransk badrumsstandard innan jag börjar googla efter snyggt carrelage.

I huvudet planerar jag för hur vi kanske borde flytta runt på handfaten?

Installera ett badkar i det andra badrummet, kanske?

Flytta den kaklade kommoden till poolhusbadrummet, möjligen?

Skall vi ha tadelakt på väggarna, månne? Fast kakel – eller mosaik? – inne i duschen?

Men nej, nu går jag händelserna i förväg. Vi får höra vad försäkringsbolaget säger och sedan får jag nog stilla mig. Badrumsrenoveringar brukar inte vara gratis. Stränga med underarbetet kommer vi i alla händelser att vara. Fuktspärren är viktigare än kaklet, liksom även garanti på det utförda arbetet. Viktigt med erkänt kunnigt hantverksfolk, därmed.

Fortsättning lär följa.

När rattpassen är L:s, ägnar jag mig ändå åt badrumsfunderingar, alltmedan autobahnköerna sniglar vidare. Flera vägsträckor är fortfarande avstängda efter sommarens förödande översvämningar och dagens resa blev därför riktigt besvärlig. Regnade gjorde det också och det hann bli rejält höstmörkt innan vi sisådär en fem timmar försenade kom fram till vårt stamlokus i Luxemburg.

  • A sight for sore eyes…
  • En säng, minsann
  • … och nattbloggande med hundsällskap

Imorgon är det franska vägar som gäller. Och söndag. Vi startar aptidigt för att så snabbt som möjligt komma fram till Murviel. Där väntar trots allt inte bara fuktskador och läckande vattenledningar, utan en himla massa trevligt också!

Det är inte utan att jag längtar efter det.

Septembersommar i Stockholm

25 lördag Sep 2021

Posted by in Familjen, grand-mère

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Dingle firar 100-årsjubileum idag men jag kunde inte vara där. En strålande dag såg det ut att ha varit och naturbruks­gymnasiet i Dingle, nu inne på sitt femte läsår, får till slut sägas ha revanscherat sig ordentligt. Att ha fått vara med på den resan har varit fantastiskt. I veckan fick vi dessutom beskedet från Skolinspektionen att huvudmannens styrning av det kompensatoriska uppdraget fått godkäntstämpel. Jag har hållit i och planerat det arbetet och fått formidabel drag­hjälp av rektorer och medarbetare; det är otroligt skönt och det känns som att naturbruksskutan gungar på bra nu. Det hade förstås varit kul att fira jubileum med detta i ryggen men jag är tjänstgörande mormor i helgen, medan prinsarnas päron är i Rom. Planerat sedan länge, uppskjutet redan en gång på grund av Corona och därmed inte möjligt att flytta på igen. Alltså var valet ändå inte svårt, det fick bli Solna och prinsar.

Bertil behövde ta hand om sin farmor och farfar, så Bror och jag har haft egentid idag. Vi traskade iväg i slösande septembersol, hoppade på pendeln in till stan,

åkte hissar kors och tvärs på centralen – Bror tryckte vant på alla knappar – tog tricken till Djurgårds­bron och käkade lunch i solen innan Bror hoppsastegade vidare till Junibacken.

Junibacken var en succé. Bror orkade nästan inte vänta i kön till sagotåget,

och när det blev vår tur skuttade Bror in i den lilla” tågkupén” och lyssnade sedan storögt på Astrid Lindgrens röst under tågets färd genom alla sagomiljöerna.

Jag tittade på Bror och var världens nöjdaste mormor.

Sedan blev det lek i Villa Villerkulla,

tills Bror kroknade lite och sjönk ner i vagnen som vi tagit med för säkerhets skull. Eftermiddagen hemma blev lugn och skön, vi avhandlade idel väsentligheter, åt en lördagsmiddag och sedan knoppade Bror på soffan.

Nu ligger han här bredvid mig medan jag bloggar och slötittar på TV.

En sådan dag det blev! En dag med Bror.

Höstdag på Tjörn

21 tisdag Sep 2021

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jag hade ont i halsen när jag vaknade imorse och jag svor. Det är mycket att stå i den kommande veckan och en förkylning nu skulle sätta många käppar i hjulet för mina planer. Alltså har jag sprayat Viruseptin i näsan flera gånger idag, eftersom den ut­lovar” kliniskt bevisad effekt på förkylningar och influensa liknande symptom.

F- n vet, men halsen känns bättre. Viruseptin, viljestyrka eller bara ett par nätters sömnbrist som rättats till, kan kvitta lika, bara jag slipper tvingas till hemmakarantän.

Höst är det, iallafall. Och kylslaget. Jag sveper tjocka tröjor om mig och längtar till Murviel.

I tvättstugan finns ett murvielhörn med saker som skall fraktas ner och i blå gästrummet ligger resväska och weekend-bag uppslagna och till hälften fyllda med packning.

I res­väskan alla sommarkläderna som skall få övervintra i Murviel – kanske med ett aldrig så litet hopp om att en och annan palta skall kunna åka på, fastän det hinner bli oktober innan vi kommer ner.

I bagen betydligt höstligare outfits, beräknade på dagar med prinsarna i Solna.

Nyss var vi i Oslo för att träffa lilla barn­barnstrollet där; igår åkte jag till Dingle och på vägen hem svängde jag förbi Knottens gård och fick med mig två lammskinn hem.

De är tänkta till de två minsta, så att de håller sig varma när kylan griper tag på allvar.

Bästa kollegan och min efterträdare som rektor på Dingle, hade tagit med sig hemodlade tomater till mig. En solros fick följa med också och genast blev hösten mycket vackrare!

Den är ju det, egentligen, hösten.

Vacker, alltså.

Lite vemodigt vacker men hanterbar fortfarande innan september övergår i oktober.

Men då, när dagarna med behagliga temperaturer definitivt läggs till handlingarna, hotar tungsinnet att ta över. Oktober för mig är för evigt förknippad med sorg; en sjuttonårings sorg över en älskad pappa som alldeles för ung tynade bort och försvann. I år är det 43 år sedan. Märkligt.

Så jag slipper gärna oktober i Sverige. I år är första gången som det kan bli verklighet. En månad i Murviel är planen. Madame P får frakta ner oss och hon får sedan stanna kvar där till i vår.

Om en dryg vecka bär det av.

Vi skall försöka få badrums- och garderobs­dörrar på plats och åtminstone lägga en beställning på en ny, tätare och mer inbrottssäker terrassdörr.

Hårdvaxolja tar vi med för att fixa till ytterdörren och de ny bänkarna i köket. De skall mörkas några nyanser för att få bort gultonen.

Jag skall ha semester, plugga franska, hänga med hunden och bygrannar och så skall jag simma i poolen, oavsett temperatur, åtminstone i luften; vattnet värmer vi förstås upp. Badkruka är jag trots allt fortfarande!

Utflykter, luncher al fresco och sena fruk­ostar på terrassen tänker jag mig också. Eller inomhus, om vädret kräver det.

Det blir fint, oavsett.

Jag längtar. Riktigt mycket, faktiskt

Den lilla balkongen

14 tisdag Sep 2021

Posted by in huset på ön

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

… har liksom glömts bort den här säsongen. Det började bra med en ny gul matta,

skrubbade möbler och trall och med den fina parasollen på plats igen.

Den har en morgonsol som försvinner bakom taknocken ungefär strax före tolv och varje solig morgon när jag vaknar på ön, tänker jag att jag skall ta med mig kaffekoppen dit och sitta där en stund.

Läsa tidningen, lösa korsord, blogga …

… under det orangea parasollet med benen i solen.

Nästan varje samma soliga morgon har det dock slutat med att solen hunnit skena iväg över taket innan jag fått undan allt jag först tycker att jag måste göra. Som att det att göra ingenting alltid måste följa på att först ha fått någonting gjort. Som att sådan njutning måste vara villkorad. Det där låter som om jag borde vara ett under av arbets­moral men det stämmer minsann inte alltid. Däremot får jag lite småångest av att tänka på allt jag vill – inte måste! – göra, medan jag istället låter tiden gå utsträckt i en transat.

Jag jobbar på det där; att fokusera på en tanke i taget. När jag stickar kan jag det, alltså stickar jag mycket och ofta.

Snart klar …

Men nu var det ju om balkongen det skulle handla, inte om mina övriga osorterade tankar. Det där tankestöket som gjort att jag hunnit upp till min morgonbalkong summa 3 gånger den senaste sommaren. I fredags blev det den fjärde gången. September förmiddag i varm men inte het sol, vindstilla, lite för­siktigt fågelkvitter, en ensam humla, raspet från min penna mot min reMarkable, gnisslet från en granndörr som öppnas, men i övrigt stilla. Jag skriver för att påminna mig själv om hur smått fantastiskt det är däruppe på balkongen och för att tillåta mig själv att stanna kvar.

Boken jag tagit med upp blev inte läst. Inte stickade jag heller. Datorn, som fått följa med upp, om någon på jobbet skulle råka mejla, förblev stilla, liksom telefonen. I fredags fick alltså den lilla balkongen andakt och jag släppte det andra för en stund. Det var tvivelsutan den sista, eller åtminstone en av de sista gångerna för i år som vädret tillät uteliv av sådant slag.

Men september ändå; finns det någon behagligare månad?

Hade vi hållit oss till vår ursprungsplan, skulle vi den dagen istället ha varit i full färd med att förbereda oss för en färjetur senare på kvällen. Murviel hägrar men det blev till slut för många andra hänsyn att ta för att det skulle kännas genomförbart. Ny färja är bokad, alla är inform­erade och mina deadlines är så gott som mötta. Nu väntar mer administrativa uppgifter, som lika gärna kan göras från Murvelhuset.

Fint då att september på ön åtminstone i fredags visade sig från sin absolut bästa sida, så att min murvellängtan bättre kan hållas stången. Fast sedan dess har kylslagnare väder rullat in. Regn i omgångar har det blivit också. Det har snöat i Kiruna men dit är det ju långt.

Balkongen, den är återigen övergiven.

Lavendel på balkongen sommaren 2020

Madame P

06 måndag Sep 2021

Posted by in Om dagsläget

≈ 3 kommentarer

En fransyska har flyttat hem till oss. Hon är så där elegant, till synes helt utan ansträngning, som fransyskor har ryktet om sig att vara. Hon är tuff och lite egensinnig, Över­raskar med egenskaper du inte visste var viktiga men som när du förstått dig på dem, förefaller helt oundgängliga.

Vi är ute på vår första längre resa tillsammans för att lära känna varandra och se hur vi passar ihop. Hon gör sitt yttersta för att vi skall ha det bekvämt, masserar ryggarna när de blir trötta och håller dryckerna kylda åt oss under resan på ett sätt som är så smart att man undrar varför ingen madame, monsieur eller herre hjälpt oss med det förut! Rikligt med kyld dryck ser hon till att få plats med också. Hon vet dessutom vad som krävs för en praktisk packning.

Min tidigare trogna och högt uppskattade följeslagare på resor kors och tvärs var inte helt lätt att säga hej då till, men han blev tvungen att gå vidare i karriären och erbjuda sina tjänster och förtjänster där de behövs bäst. Han är stor och stark (det senare är för all del Madame P också, vi pratar inte könsskillnader här) och kan bistå den nya lilla familjen som han nu bor hos med all deras packning. Trygg och stabil är han också. Lite som en foträt och ganska snygg sneaker. En del tycker att han är lite präktig och tråkig men det tycker inte jag. Inte är det tråkigt att vara pålitlig, anser jag. Madame P har alltså stora skor att fylla och förväntningarna på henne är höga.

Jag betraktar henne ingående. Beundrar den vackert blå lacken, ännu så länge helt utan blemmor, och konstaterar att hennes inre, som för all del inte är utan svärta, är något som jag också kommer att uppskatta.

Om några veckor bilar vi ner till Frankrike igen.

I vår nya Peugeot 3008.

Tid för funderingar i en tillfällig paus

25 onsdag Aug 2021

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, Familjen, grand-mère, La voiture, Murvelhuset, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Det har hunnit gå en dryg månad sedan vi lämnade Murviel – mitt i full sommar och semestrar.

Det känns både som alldeles nyss och väldigt, väldigt länge sedan. Sverigehemma väntade så otroligt mycket, både spännande och fantastiskt men också sådant som krävde både resor och en hel del fix.

Att två små nya barnbarn gjort entré kan knappast ha undgått de mer regelbundna besökarna på Murvielklotter, så om det skall jag inte orda mer just nu, iallafall. Min mamma, återigen frisk och med sina gamla förmågor mirakulöst nog på plats igen, lämnar sin lägenhet och har flyttat in på ett fint äldreboende. Det har förstås krävt inte bara min närvaro utan också en del annat fix med flytt, telefonsamtal, inköp och planering. Men det är också så oändligt skönt att det äntligen faller på plats. Det dåliga samvetet över att så mycket av det dagligt praktiska hamnar i knäet på min syster stillas något när omsorgen om mamma är ordnad på boendet. Att höra henne glad igen och bestämd, envis och ibland besvärlig känns välgörande bekant och det är förstås det viktigaste av allt.

De då ännu blivande norska föräldrarna kom på besök och jag njöt i fulla drag,

sedan for vi till Solna för en snabbvisit och till systerdottersonens dop, som också visade sig vara ett bröllop. Det blev en makalös fest och utsikten över vattnet i Skurusundet skämdes inte för sig.

Då hade jag dessutom dagen innan blivit mormor för tredje gången och från Norge kom nyheter om att mitt farmorskap nog var mer nära förestående än vad som var planerat. Mer känslointensiv än så kan nog ingen helg bli och på Murviel tänkte jag inte för ett endaste ögonblick.

Till de mer prosaiska, och i sammanhanget tämligen oviktiga saker vi ägnat oss åt, kan nämnas att en ny bil har införskaffats; en blå, elegant fransyska som skall deltidsbo i Murviel.

Inga västkustska vindar skall få sarga hennes lack och inga saltsörjiga vägar skall få smutsa ner henne. Hon skall få tillbringa vintrarna i snällare klimat och bara ibland och på sommarhalvåret köras upp till Sverige igen. Med bilarna har det också varit lite fix, om än inte så särskilt ansträngande. Tid tas i anspråk ialla­fall. Min trogna arbetshäst, den vita Volvon, blir i stället Majs och hunden Kerstins bil – de där två är trots allt mer utrymmeskrävande än vad vår lilla terrier är, så det är en passande bilrockad.

Sedan var det jobbet, som ganska raskt gick in i turboläge efter semestern, trots att detta är första höstterminen på väldigt länge som jag inte kränger på mig rektorspaltorna och kliver in genom en skolport, med allt vad det innebär i form av ett trassel av lösa trådar som raskt måste knytas ihop. Nu skall jag istället serva rektorer och huvudman med diverse administrativa och övergripande sysslor och det mesta av det kan jag göra på egen kammare och efter en tidsplan som jag själv bestämt. Men jag är sträng med mig och pauserna blir få när jag väl kommit igång. Stressen när jag inte blir klar med det jag före­satt mig är lika påtaglig som när någon annan försett mig med deadlines. Fast å andra sidan är tillfredsställelsen också densamma, när jag lyckas med vad jag föresatt mig. Att jag då, med undantag för några få, eget valda, tillfällen, dessutom befinner mig där jag vill vara, gör ju inte saken sämre.

Jag fjärrjobbar fullt ut nu men har inte riktigt insett att jag nu upp­nått den där friheten som jag eftersträvat ända sedan vi skaffade murvelhuset.

När det slår mig, får jag nypa mig i armen. Att den tillvaron sammanfaller med tillvaron som fyrfaldig mor-/farförälder och ett alldeles väldigt påtagligt behov av att vara nära alla småtrollen med någorlunda regelbundenhet, det var det ingen som berättade! Inte heller att en åldrande förälder kräver min närvaro med jämna mellan­rum. Ändlösa månader i Murviel är därför fortfarande inte helt aktuellt.

Fast längre vistelser kan det ändå bli och det blir alldeles förträffligt. Det är ju en bra sak att fjärrjobba också när det finns så mycket annat, förutom Murviel, som lockar och som lätt kombineras med jobb framför en skärm.

Nu väntar födelsedagsfirande av den allra finaste sjuåringen i hela världen om ett par veckor, men dessförinnan skall en dag med de båda skolornas verksamhetsplanering klaras av och diverse möten stökas undan. Därefter ser det faktiskt ut som om det finns utrymme för några veckor i Murviel – med ett kort avbrott i slutet av september för andra trevligheter, innan jag återvänder ner igen för ytterligare några veckor.

Covidpasset är redan placerat i en av bagarna och planerna för vad som skall ske när vi kommer ner är lagda. Vad skall väl kunna rucka på det, kan man fråga sig, för vem är väl jag att bli vis av det senaste årets många coronaskador på uppgjorda planer?

Farmors lilla namne

23 måndag Aug 2021

Posted by in Familjen, grand-mère

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, ,

Min telefon fylls av bilder på dig i din mammas famn och i din pappas. De ser alldeles lycksaliga ut, dina föräldrar, nästan lite för­vånade och som om de undrar om det verkligen kan vara sant! Att du är här nu, med bollekinder och mammas näsa, trygg och precis lika mycket ett litet mirakel som dina tre kusiner före dig.

Jag kan inte se mig mätt på bilderna på dig. Jag kramar min telefon hårt och spritter till när det plingar; en ny bild på Iben, tänker jag, och blir alldeles varm. Ibland får jag prata med dig på Facetime men då brukar du mest sova och låta päronen sköta snacket. Då tittar vi alla på dig och ler, glada och lättade över att vår väntan är över.
Längtat efter att få träffa dig har jag hunnit göra, fastän du ännu inte hunnit bli ens två veckor gammal. Så med två sprutor i min vänstra arm, trotsade jag i helgen covidköerna över gränsen och for för att träffa dig på riktigt! I två timmar fick jag vänta vid gränsen innan jag stolt kunde visa upp mitt covidpass och sedan vinkas vidare utan vidare dröjsmål.

Väl över gränsen kände jag mig smått euforisk; snart, snart får jag träffa Iben, tänkte jag, och tryckte kanske lite extra på gasen.

Så fick jag dig i mina armar, till slut. Alldeles omtumlad, lättad och överväldigad. Med näsan på din fjuniga hjässa och på dina runda små kinder; älskade lilla Iben!

Jag och din bestemor Margit ägnade sedan en alldeles fantastisk augustikväll åt att prata om din mamma och pappa och vilka de var när de var små och vem av dem som du är lik. Båda två, kom vi fram till, där vi satt i augustikvällen, alldeles lyckliga över att du äntligen finns.
Som alltid när jag otåligt väntat på ett litet mirakel, har jag stickat. Det har jag också gjort till dig; i samma färger som till kusin Maj i Göteborg. Likadana mössor, som kan värma era små huvudknoppar, har jag också stickat, för ni är ju nästan precis lika gamla, du och Maj!

Jag fick lite bråttom att bli klar med din tröja, som liksom kusin Bertils lilla blå, kusin Brors lilla julröda och kusin Majs gulrandiga, fått följa med mig när jag kuskat omkring på svenska, tyska och franska vägar. I vinden från havet på Tjörn har jag också stickat och tänkt att det där vattnet som glittrar i gattet, det når ända fram till Oslo – till storbyen där du bor.

När vi varit ute på vägarna, har barfar L fått köra. Jag har inte haft tid, för jag har varit upptagen med att sticka och tänka på två små nya barnbarn; på Maj Constantia och på dig, Iben Elisabeth, farmors ljuvliga lilla namne.