Författararkiv: murvielklotter

God fortsättning

27 söndag Dec 2015

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Resor, Väder

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

Vintern i år är inte lik någon annan som jag kan minnas. Den är mild. Den är regnig. Solen skiner på ett vackert Skärhamn. Endast några flingor snö hann jag se innan jag imorse vaknade av att jag frös i sängen bredvid det öppna fönstret. I fönstersmygen låg en blöt snödriva i miniformat och det rann längs med väggen där snön smälte av rumsvärmen. Utanför var världen plötsligt vit.

Typiskt.

Här har hösten och julen sett allehanda växter knoppas och fågelsång har mött mig när jag öppnat dörren mot dagsljuset. Så passar den oundvikliga köldknäppen och vintervädret på att göra entré dagen innan vi skall slå på sommardäck för att köra söderut. Nu töar det visserligen och för morgondagen har plusgrader utlovats men vinterväglag kan det ju vara ändå och då kan de sju milen från Tjörn till färjeläget vara nog så långa.

På julafton fixade Alice ägghalvor i bara julstassen utomhus.

12399402_10153868518208420_1326605813_n

Utan att frysa, skall tilläggas.

Det är ju nästan som i Murviel, för tusan!

Nåväl, hur det än är och blir med vädret, så sätter jag mig i bilen tillsammans med hund, son och sons flickvän för färd söderut imorgon. Det blir nya Volvons första tur genom Europa. Det lär nog inte bli den sista…

IMG_1968

Övernattning på färjan mellan Göteborg och Kiel väntar, liksom körning med chaufförshjälp till Heidelberg på tisdag och sista benet Heidelberg-Murviel via Lyon på onsdag. I Heidelberg avlevereras två av passagerarna

heiligenkirche

… och sedan far hunden och jag vidare mot Lyon, där den flygande hussen plockas upp. Sent dagen före nyårsafton är vi framme.

I Murviel väntar en dryg veckas semester och umgänge med alla våra languedocfavoriter.

Högst upp i byn, december 2012
S njuter av decembersol 2012
Juldagsnjutning 2012
Jul i Murviel 2012

Fest blir det också. Nyårsfest. Med humrar, Limoux och medhavd löjrom. Svenskt och franskt. Och raketfritt, hoppas hunden

God fortsättning, alla bloggvänner!

Ingenting varar för evigt

15 tisdag Dec 2015

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Byliv, Om dagsläget

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Så länge har vi alltså haft vårt hus i favoritbyn, att vi hunnit se både bagare och slaktare stänga igen sina butiker.

Hotell..
…där Léas nu lämnar vidare stafettpinnen
Bageriet i byn som för bara knappa två år sedan hade nyinvigning
Dukat för nationaldagsfest på Léas
… och Petetasyra utanför Café de la Paix

Sportbaren har också den hunnit byta ägare och Sparbutiken i byn har fått låsa dörren för sista gången. Ibland har sjukdom kommit i vägen, ibland har det visat sig inte vara tillräckligt lönsamt. Andra gånger spelar längtan efter familj någon annanstans huvudrollen.

Oavsett varför etablissemangen byter ägare eller stänger igen så är det tråkigt, inte alltid för att de är så bra eller för att just vi frekventerat dem så särskilt ofta, utan för att det är ett tidens trista tecken också i små franska byar. Några kilometer bort breder SuperU ut sig och erbjuder storstilat och under samma tak allt det som småbutikerna i byarna ensamt tillhandahöll för inte alls så länge sedan. Inne i byarna befolkas dessutom de knarrgamla husen av tokcharmade expatrioter från kyligare breddgrader, medan byborna själva flyttar ut till nybyggda, praktiska hus i byarnas utkanter istället. Invid de nya husen står bilar de lätt hoppar in i för att snabbt ta sig till vidsträckta parkeringar invid supermarchéerna. Inte kan de väl klandras för att de väljer det alternativet framför att att tråckla sig in i trånga gränder för att gynna en aldrig så trevlig bagare, fiskehandlare eller slaktare? Charmen får stryka på foten till förmån för effektiviteten, helt enkelt. Vi nybybor får finna oss i att trippa förbi nerdragna jalusier och inse att det kanske inte är så mycket vi kan göra åt saken.

Nu har så till sist turen kommit till kvarterskrogen La taverne de Léa. Länge har ryktet gått att ägarna Sandra, David och dottern Léa är på väg tillbaka till sin hemstad längre norrut. Härom dagen tackade de officiellt för sig via sin facebooksida. Visserligen har det märkts att de inte riktigt fått livspusslet att gå ihop men det känns ändå sorgligt.

Skärmavbild 2013-02-08 kl. 20.05.01

Chèvre chaud à la Taverne de Léa

Nu blir det ingen mer chèvre chaud till lunch medan Sandra pilar mellan borden och David slamrar i köket. Enligt ryktet står dock en ny restauratör i kulisserna redo att ta över och det skulle ju kunna tänkas bli bra det med?

I alla händelser behöver Murviel snarare fler, inte färre kvarterskrogar. Både för konkurrensens och omväxlingens skull. Fortsättning lär följa.

Litania över sakernas västkustskt blåsiga tillstånd

06 söndag Dec 2015

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Om dagsläget, Väder

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Det blåser. Och blåser. Och blåser.

Har jag berättat?

Att det blåser?

Att det är lite blåsigt?

Att det viner runt knutet?

Att det skramlar, knakar, gnisslar och kvider i husets alla spikar och brädor?

Nämnde jag att det regnar uppifrån, nerifrån, från sidan och i virvlar?

Att det är tio grader plus men känns som om graderna befann sig på andra sidan nollan?

Att vi eldar i kaminen hela, hela tiden?

MTR Express driver hänsynslöst med mig och skickar sms om att min resa från Stockholm skall gå enligt tidtabell…

12358436_10153822462823420_1302476273_n

På riktigt?!? Jag kom ju för f-n aldrig iväg!

För det blåste för mycket. Nämnde jag det?

Men det skall medges att den var fascinerande en stund, blåsten; de små vindpustarna. Så här på tredje dagen har dock fascinationen upphört och ersatts med både rastlöshet och irritation. Jag känner mig rent av förolämpad.

Utanför, på den mest utsatta delen av fasaden, sitter en väggkontakt som är chanslös mot vätan som obönhörligen letar sig in bakom locket. Då ryker proppen som förser vardagsrummet med el. Gång, på gång, på gång. Till slut ger vi upp, letar fram kablar och drar dem kors och tvärs över vardagsrumsgolvet för att upprätthålla adventsmyset i fönstren…

12358432_10153822472013420_1574639232_n

Låter det gnälligt? Är jag alldeles, alldeles allvarlig? Nja, bara nästan. Det är fint här. Jag mår bra. Är rent av lite godmodig, om nu det hade legat för mig. Fast jag längtar efter diverse älsklingar och låter vädret som hindrar mig från att träffa dem klä skott för denna otåliga längtan.

Så ändå – SNÄLLA alla ni som befinner er där jag också vill vara; tapetsera Facebook och Instagram med bilder på luncher i solen (med eller utan tröjor på), blåa languedochimlar och på julmarknader med goda ostar, så att jag för min inre syn kan placera mig någon annanstans!

Jag blir trevligare för min omgivning då.

Helga = Gorm 2.0

05 lördag Dec 2015

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Renoveringar, Väder

≈ 2 kommentarer

En fis i rymden.

En mild vårfläkt.

En liten fjutt.

Gorm.

Idag kom Helga och nu pratar vi om en storm som fick grannens skorsten att vaja i vinden. Ännu en bit vindskiveplåt lossnade från vårt tak och brakade ner på altanen. Utemöblerna vaknade till liv och gav sig ut på vandring tillsammans med torkvindan som vi så praktiskt satt ner i en parasollfot på hjul. Huset skakade och knakade i vinden och jag kunde inte bestämma mig för om det var bara fascinerande eller om det var lite otäckt också.

Det kunde hunden. Hon var inte imponerad.

Så L tände en brasa och så satte vi oss tillrätta i varsin telefonkonferens. När det stormar är det inte så dumt att kunna distansjobba.

Vid lunchtid gav jag mig ändå iväg, trots att trafikradion varnade för både nedfallna träd och flygande takplåtar över Tjörnbron. Saltvattenröken från havet hade svept in såväl bilen som alla tjörnska fönster i en mjölkig sörja. Men på Dingle väntade en julmarknad jag inte ville missa så jag trotsade vinden och rattade ut i stormen.

Jag svängde förbi Skärhamn city för att beundra det rytande havet,

Hamnen

Hamnen

bestämde mig i sista stund för att trotsa de flygande takplåtarna och ta vägen över bron istället för bakvägen förbi Orust. På radion tyckte de inte ens att orustborna borde sticka näsan utanför dörren, långt mindre sätta sig i bilar. Farligt, sa de men jag tyckte det verkade överdrivet, jag. Solen sken ju!

På Ödsmålsbron förstod jag.

Skärmavbild 2015-12-04 kl. 23.58.03

Klicka på bilden för att se filmsnutten

På Dingle väntade kontrasterna på skolans lilla julmarknad, där djuren stod i centrum.

När skall jag egentligen få en get?
Några av skoldoggarna bjöd ut sig…
Svante,
Tyra,
… och deras nyfikna polare

Hemma låtsas vi att köket är klart och pimpar med blommor och adventsljusstake.

12355180_10153819620948420_258186039_n

Sedan måste jag ju berätta att fascinationen för vädrets makter kan tränga sig fram bara för att Murviel finns, för även om det kan storma för allt vad tygen håller därnere med, så kan luncher avnjutas ute i solen också i december när vädergudarna är nådiga. Det kan man inte här. Fastän det pratas om värmerekord.

Gorm, adventsmys och WIP

01 tisdag Dec 2015

Posted by in Hantverkare, Inredning, Renoveringar, Vin i Languedoc

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

Bland byggbråte och röra lyckades vi till slut få till lite adventsstämning. Åtminstone i ett rum och åtminstone sett utifrån.

12305560_10153813311858420_267859471_n

Solglimtar och hagelstormar avlöser varandra medan brasan sprakar fram lite julemys.

12309437_10153813307078420_606503062_n

Den franska tomten har satt av en leverans fina produkter med hjälp av La Maison Hansby:

Skärmavbild 2015-12-01 kl. 10.15.25

Klicka på bilden för att komma till La Maison Hansbys hemsida!

Det är vår andra beställning redan och den här gången fungerade leveransen smidigt och bra. Nu har vi ett lager gå-bort-vin här hemma och en och annan flaska kanske kommer att korkas upp på hemmaplan också. Extra roligt är det att bjuda på vin som det finns en berättelse bakom och en anknytning till. Det smakar rentav lite godare bara därför.

Vad möjligheten att köpa direkt från vingårdarna med bara en mellanhand i förlängningen kommer att göra med Systembolagets monopol, skall bli spännande att följa. Att franska vinbönder – vi har kommit i kontakt med en hoper av dem vid det här laget – fnyser åt vårt svenska bolag har vi blivit varse. Små, innovativa gårdar göre sig icke besvär, eftersom de inte kan leverera tillräckligt stora volymer.

Ekologiska Sonatina från Domaine Sainte-Cecile Parc till exempel,

12319428_10153813320918420_1836124991_n

skall så småningom avnjutas tillsammans med den årliga kalkonen. Om vi hunnit få iordning köket till julhelgerna, vill säga. Till Peyregrandes-flaskan från Faugères

11998755_10153813320953420_971837372_n

får jag leta upp en aldrig så liten älg; till det lite kraftigare vinet skall det nämligen enligt uppgift passa med vilt.

Både kalkon och älg kräver förstås både spis, ugn och en bänkyta för förberedelser och där är vi inte ännu:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tapeten Lissabon från Eco blir vår blinkning till Murviel i ett kök som nog får en ganska så fransk touch, trots allt.

Köksrenoveringen fortsätter för övrigt att gå smidigt. Snickaren har finjusterat och väntar nu på att vi skall ha valt handtag till skåp och lådor, annars är han klar med sitt. Idag mäts bänkskivan, som vi hoppas ha på plats om två veckor – väl optimistiskt, kanske, så här alldeles före jul – och sedan åker kakel, hyllor och köksfläkt upp.

Nästa år blir det Murviels tur att få nytt kök. Älskade S skall få i uppdrag att rita det. Hon kan sånt, nämligen. Riktigt vass på inredning är hon!

Lappsjuka och byggkaos

25 onsdag Nov 2015

Posted by in Hantverkare, Inredning, Renoveringar

≈ 10 kommentarer

Etiketter

,

Då är den alltså ett faktum, lappsjukan. Med regn på tvären och kompakt morgonmörker är jag inte någon solstråle, precis. Jag pressar fram ansträngda leenden när jag kliver in genom jobbdörren på morgonen. Jag har ändå ett rykte om att vara en tämligen glad jobbperson att upprätthålla. Men jag har glömt att solen har envisats med att fjäska hela hösten. Det snöade i Dingle i torsdags. Igår var det många minusgrader, idag regn som gör sikten genom vindrutan nästintill obefintlig. Hur obefintlig, blir jag varse när jag passerar en bil i diket alldeles nära där jag svänger av på hemmagatan. Halt är det inte; alltså måste det ha handlat om dålig sikt eller kanske ett djur av det vildare slaget som kommit ivägen?

Hursomhelst, så himla glad är jag inte bara så där per automatik. Jag får aktivt ruska om mig själv och peka på allt det som inte är mörker. Och det är mycket det!

Alla älsklingarna – spridda till höger och vänster, visserligen, men fullt sysselsatta med sitt och nöjda med det.

Jobbet på fina Dingleskolan – så harmoniskt, så jordnära, med så fantastiska engagerade, tuffa och luttrade medarbetare som stretar på för elevernas skull. Inspirerande är vad det är och värt de 18 mil jag måste pendla fram och tillbaka varje dag. I regn och mörker, som sagt.

Och så ett gäng hantverkare som visslande åstadkommer storverk i vårt västkustska kök. Redan före sju är de på plats, jobbar nonstop innan det är dags att kränga av sig verktygsbältet och dra sig hemåt vid fyrasnåret. De jobbar för Dan Lindberg Bygg – öns stora byggfirma – samma byggare som för 22 år sedan snickrade ihop huset.

Nu har huset hunnit bli märkbart trött men har, precis som murvelhuset långt därborta i det betydligt behagligare sydfranska klimatet, liksom sträckt på sig av uppmärksamheten. Det vindpinade lilla ljusblå återfår sakta självförtroendet, som om huset liksom fått hoppet om glansfulla dagar tillbaka.

Hus är personligheter. Ältahuset var snällt och omslutande, murvelhuset är stolt och lite kaxigt numer, vårt västkustska en kämpe, en riktig sjöbjörn.

Vi river och sliter i det och har snart fyllt container nummer två med byggbråte och möbler som gjort sitt. Det gamla köket,

Kvällen innan den stora demoleringen

Kvällen innan den stora demoleringen

är borta nu:

12308961_10153799904908420_702331836_n

Inte bara skåp, utan både väggar och tak åkte ut:

Kassetter för de nya spottarna var på plats, alla elledningar var dragna och ny fläkttrumma var installerad redan efter de två första dagarnas arbete. Mitt på dagen den tredje dagen var nya plywoodskivor uppe på väggarna, med gipsskivor ovanpå och halva det nya taket var på plats…

Så kom helgen och vi röjde och städade.

På den fjärde jobbdagen blev det ljus och rutigt golv under fötterna…

IMG_2138

IMG_9518

och på den femte var nästan alla stommarna på plats:

IMG_2159

Panoramaperpektivet gör bilden krokig men jag lovar – skåpen står rakt!

Stenskiveprover låg och väntade på oss när vi kom hem idag. Det får bli en grå bänkskiva i nästan exakt samma ton som de grå rutorna i golvet:

12309454_10153800267828420_999177018_n

Ska det fortsätta så här, har vi ett kök snabbare än vad vi trodde. Eller så kommer det på skam och vi får fortsätta diska i handfatet ända fram till jul…

12286049_10153799903408420_54507410_n

Då kan det hända att jag rymmer till Murviel en stund. För att jag kan. Tanken på det fixar till mungipevinkeln åt rätt håll igen. Minsann.

 

Det är inte svart eller vitt, vi eller dom

15 söndag Nov 2015

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ 4 kommentarer

Ord blir futtiga när ohyggligheterna i Paris i fredags kablas ut i TV, radio och sociala medier. På en bar i närheten av förödelsen satt en ung kvinna som jag sett springa omkring i grönt värmländskt gräs när hon var liten. Garanterat befann sig fler som jag känner, åtminstone perifert, i den franska huvudstaden i fredags kväll och terrorn kommer med ens nära igen. Då reagerar jag kraftigare än när det sker längre bort. Omedvetet, naturligtvis. Oreflekterat och reptilsnabbt.

Jag är inte höjd ovanför instinktstadiet när hoten kommer för nära.

Så kommer kritiken mot alla oss som färgat våra profilbilder på Facebook röd-vit-blåa, som byter ut det egna nyllet mot ett Eiffeltorn i form av ett peace-tecken.

Skärmavbild 2015-11-15 kl. 12.17.58

Den är väntad, kritiken. Jag kommer ihåg den från 9/11, tsunamin, London, Utöya, Charlie Hebdo… Den ger uttryck för att vi inte skulle bry oss om när terror och katastrofer händer långt ifrån oss, när det är ett ”dom” som drabbas.
Jag kan bara tala för mig själv när jag säger att ingenting kunde vara längre ifrån min inställning. Iskylan sprider sig från benmärg och ut i varje fiber av min kropp när gränser stängs och kraven på mer kontroll spelar SD i händerna. När ett vi och ett dom etablerar sig snabbare än du hinner tänka.

Vi skulle behöva färga våra profilbilder med olika flaggfärger varje dag, så varför med just de franska?

När det händer i Paris, händer det på min tröskel. Det kommer nära och blir påtagligt. Det är djupt mänskligt att reagera kraftigare när det drabbar eller skulle kunna drabba någon som står dig nära. Det för mig tvärtom närmare dem långt bort när rädslan inte bara avlägset förstås utan kryper in under det egna skinnet.

Min profilbild får därför vara franskfärgad ett tag till. En demokratisk värdegrund i sitt osolkade grundtillstånd är vad den får stå för. IS skrämmer skiten ur mig genom att placera sig på min farstukvist. Jag vill be terroristerna dra åt helvete, långt bort från både Paris, Oslo, Nairobi, Damaskus och Beirut.
Under tiden som flaggan färgar min profilbild ber jag er förstå att jag inte värderar ett europeiskt människoliv högre än ett libanesiskt, somaliskt eller kenyanskt. Eller att jag vill stänga våra gränser och låta flyktingströmmen stanna kvar ute i kylan.
Jag reagerar för att det blir påtagligt. Faran finns här också och kan inte avfärdas. Jag kan inte förfäras och sedan tacka högre makter för att det inte händer här. För det gör det ju.

Rädslan och terrorn har satt sig i knäet på mig. Den är inte välkommen här heller.

 

Att ta hand om gamla hus

12 torsdag Nov 2015

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ 2 kommentarer

Alltså det här:
Skärmavbild 2015-11-11 kl. 23.47.22

Klicka på bilden för att se avsnittet! 

Tänk ett motsvarande program, fast med gamla franska byhus – skulle bra gärna vilja veta mer om vad som sitter i väggarna i vårt murvelhus.
Nästa avsnitt skall det renoveras gamla fönster. Gissa vem som bänkar sig då!