Författararkiv: murvielklotter

La voiture française

03 fredag Okt 2014

Posted by in Fransk kuriosa, La voiture, Murvelhuset

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Kvällarna är ljumma fortfarande. Nätterna svala utanför det nattöppna fönstret. Jag tar plats i solen om dagarna och njuter av skön sommarvärme. Luften är klar, fåglarna har dragit ner tempot och det råder skön eftersäsong. Av ovädret i början av veckan minns jag ingenting.
Det är tredje oktober och sista dagen i Murviel för den här gången. Jag har tankat styrka, ägnat mig åt eftertanke och min kokande hjärna har fått helt nödvändig vila. Förhoppningsvis kan den därför vara till större hjälp framöver. Det här är det riktigt fina med att vara med franskt hus – att kunna fly för en stund till behagligare temperaturer när minusgraderna gör sig påminda där hemma om morgnarna.

poolglitter

Som vanligt har jag inte hunnit med hälften av det jag föresatt mig att göra, eftersom jag varje gång härnere blir så upptagen av att njuta! Men våra carte bleu är fixade och – j’ai une voiture française maintenant! Många timmar på prefekturen och finanscentret i Bèziers, med en avslutande tur till maireriet idag, krävdes innan jag nu till slut har mitt tillfälliga franska carte grise i handen. Bilens svenska registreringsbevis är borta, om ca en vecka kommer de riktiga pappren och då far Sandrine iväg och fixar de nya registreringsskyltarna.
Bortsett från det irriterande namndebaclet, så har det gått väldigt smidigt och alla de franska ämbetsmännen och -kvinnorna jag mött har varit hjälpsamma, förstående och med ett formidabelt lösningsfokus.

Ikväll blir det en tur till Pezenas igen. För att uträtta de ärenden vi inte lyckades med i måndags, när regnet hällde och butikerna var stängda.

What’s in a name…

02 torsdag Okt 2014

Posted by in Fransk kuriosa

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Ganska mycket, om du frågar mig. Åtminstone när byråkratiska franska myndigheter helt sonika byter namn på dig utan att ens försöka förstå att det här med namnkultur skiljer sig från ett land till ett annat.

Mitt namn förstår de inte. Alls.

Att vara frånskild är en sak. Sådant förekommer också här. Att behålla det namn dina barn bär efter en skilsmässa, det förstår de inte. Däremot.

Jag har dessutom begåvats med inte mindre än tre förnamn. Jag lyssnar om man ropar Elisabeth efter mig men först i raden av de tre namnen kommer Olaug. Norskt, så det förslår men på intet sätt ett namn jag vill använda. Mest kanske för att ytterst få svenskar kan uttala det men också för att det helt enkelt inte är jag. Min mormor hette så – för mig finns det där bara.

Madame G, det är jag, trodde jag.

Men icke.

Här heter jag Mademoiselle Olaug Svensson, oavsett vad jag tycker om saken. Att inte en siffra är rätt när detta skall matchas mot mina identitetshandlingar, ställer till med all möjlig oreda.

Idag var dagen D då bilen skulle bli fransk. Alla papper var förberedda, utom just en räkning där mitt namn finns med och som därmed kan styrka att jag bor i/äger ett hus i Murviel. Sambons namn finns naturligtvis med – han är ju man och åtnjuter därmed per automatik både respekt och tillmäts både intellekt och allehanda förmågor. Men Olaug Svensson, vem är hon?

Handläggarna i Beziérs skakade på huvudet och ursäktade lite försiktigt alla bekymmer det förorsakade att mitt flicknamn inte längre syns i andra papper än i min födelseattest. Hjälpsamma var de också så till den  milda grad att de lyckades vaska fram att jag minsann varit gift med efternamnet G med hjälp av en kopia från det snart tre år gamla köpekontraktet.

Så fick jag min stämpel efter ett antal timmars hattande fram och tillbaka och imorgon är tanken att jag skall traska upp till maireriet, få en stämpel till, invänta det franska registreringsbeviset och sedan med detta i hand få ännu en stämpel och därmed kunna slutföra importen av bilen.

Det blir bra. Tror jag.

En plats i solen revisited

01 onsdag Okt 2014

Posted by in Murvelhuset, Utflykter

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

För exakt tre år sedan satt jag och L på det lilla cafét i grannbyn St Genies och tittade på mäklarprospekt. Bredvid oss satt Eva och Rachel, mäklarna, och visade vilka hus de sett ut åt oss. Vi drack varsinn kaffe och njöt en stund av den varma oktobersolen. Minnet från den dagen är glasklart. Bara dagarna innan hade L:s pappa plötsligt gått bort och vi hade funderat på att ställa in vår resa. Men så tänkte vi istället att det ju bara handlade om några dagar och att vi kanske istället behövde den korta lilla verklighetsflykten ännu mer. Han var ju med oss i tankarna ändå och det kändes fint.

Vemodigt, men fint.

Drömmarna var nära, nära där under platanen på cafét. Vi tittade på bilderna, lyssnade på mäklarpratet och tyckte att det var väldigt skönt att få fokusera på oväsentligheter ett tag. Att det var startskottet på ett formidabelt languedocäventyr visste vi ju inte då.

Idag på treårsdagen var det dags igen.

IMG_8127

Samma café, Karin från Hus i Languedoc och Freddy Ruedas representant och så Å och jag. Samma strålande sol, kaffe i koppen och förväntan i luften. Å:s, inte min.

Två tjocka pärmar och en påse nycklar,

IMG_8129

skvallrade om att det finns ett och annat hus till försäljning. Köparnas marknad fortfarande kanske?

Så for vi iväg, först till Cazouls och ett märkligt men trevligt och fräscht litet hus alldeles vid kyrkan:

Det är två hus, inte ett, så brett är det inte!

Det är två hus, inte ett, så det är smalt som tusan!

Huset till höger är djupt och smalt men förvånansvärt ljust ändå. Smart placerade takfönster tar hand om dagsljusdetaljen.

Stort, fint badrum
Litet vardagsrum med takfönster och utgång till takterrass
Litet smalt men funktionellt kök
Vy mot kök och hall från trappan upp till andra våningen
Takfönster i golvet med köket under

Byn är lite större och livlig med allt på plats men huset ligger alldeles tyst i en liten gränd. Skulle det kunna vara ett alternativ, tro?

Vi for vidare mot nästa objekt och våra hemtrakter; ett hus i Murviel på samma gata som herr & fru H:s hus.

Fönster ut mot den trafikerade huvudgatan, stökigt, eftersom ägarna inte visste att vi var på ingång, men potential fanns med tre sovrum och en bra takterrass.

Ingång rakt in till…
kök och allrum
Takterrass med utsikt…
… om du ställer dig på en pall

Charmigt?

Mysigt?

Ett alternativ?

Hmmm… Skulle vara för att det ligger i Murviel, då men nä, knappast.

Och så till sist  – en grand finale i Laurens, en söt liten by ungefär mittemellan Beziers och Pezenas. Inte en extra pinal framme, renoverat in i minsta detalj och med ett minst sagt svårslaget läge:

IMG_8155

En flodfåra med en för dagen porlande rännil, en helt ostörd, stor och nygjord terrass, ingen trafik alls utanför och mycket som är vackert att vila ögonen på.

Portal upp till ingången
House hunting med Åsa 2014
Grannen!

Jag föll i farstun, Å var mer återhållsam men gillade vad hon såg hon också.

Alldeles nytt kök
Nygjort badrum
Nya golv…
… fina detaljer
… och två stora sovrum

Till och med garaget var ordentligt fixat med nytt innertak…

IMG_8163

… istället för de för området så vanliga gamla taken med trasig puts mellan bjälkarna. Puts som gärna ramlar ner i stora sjok med jämna mellanrum. Inte så kul om bilen som bor där har ett tak av glas…

Ett alternativ?

Jisses, ja!

öFast då behöver det nog finnas lite prutmån.

Efter Laurens for vi hem, intog en mycket enkel lunch under markisen vid poolen,

Lunch

simmade några vändor i det svala men alls inte kalla vattnet

eftermiddagssol

och dröjde oss länge kvar i värmen medan eftermiddagsskuggorna växte sig allt längre…

långa skuggor

Min dröm, den är just här, högst verklig, högst påtaglig och alldeles väldigt tacksamt omhuldad.

Idag kom solen lite försiktigt

30 tisdag Sep 2014

Posted by in Murvelhuset

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

… och imorgon skall det bli sådär sydfranskt soligt som jag nästan tar för givet att det skall vara när jag kommer hit. Men det här året liknar på intet sätt de tidigare säsongerna jag tillbringat härnere. Bortregnade byfester i juli är förstås trist men de bilder som kablats ut de senaste par dagarna visar hur futtigt, bortskämt och fånigt det är att oja sig över fester som inte blir av.

Det har regnat runt omkring oss. Groteskt, hysteriskt och farligt mycket. Men trots att vi gjorde en utflykt till Pezenas igår, såg vi inte mer än några översvämmade vinfält, trots att byarna runtomkring var helt avskurna på grund av översvämmade vägar.

Rue-Broussonnet-a-Montpellier - klicka på bilden för fler bilder

Rue-Broussonnet-a-Montpellier – klicka på bilden för fler bilder

Inte förstod jag, så sent som igår, hur languedocborna bara några kilometer ifrån oss under de senaste dagarna till och med i vissa fall kämpat för sina liv.

Mer regn på ett dygn än vad som normalt faller under fem månader.

Skolbarn som tvingats övernatta i sina skolor.

4000 människor evakuerade från sina hem.

Inställda flyg, tåg och bussar.

Enorma materiella skador.

IKEA under 40 cm vatten.

Ikea

Och så vi. I lilla Murviel, där det regnat rejält, blivit lite blött i källaren, regnat in lite grand genom fönstren men ingenting katastrofalt.

Sorglöst lapade Å och jag sol vid poolen i eftermiddags. Badade till och med. Glada över att det verkar som om resten av vistelsen här kommer att kunna avnjutas under slösande sol. Så att inte semestern blir förstörd. Rätt fokus är viktigt.

Ödmjukt konstaterar jag, att min ilska över fransk, könsdiskriminerande byråkrati inför bilimporten tidigare idag, eller den eventuella förekomsten av termiter i vårt älskade hus är en piss i Mississippi (pardon my French!) i jämförelse.

Stearinljusen brinner, säsongens sista rosé fyller glasen och huset omsluter oss vänligt.

rosé

Det är på sin plats att sända en tanke till alla dem i vår absoluta närhet som drabbats av skyfallen. Som inte enfaldigt bloggar, sippar vin och känner sig mer än lovligt avspänd och lugn. Trots allt.

Bortåt vinfälten bakom ålderdomshemmet i Murviel. Fin utsikt för åldringarna!

Bortåt vinfälten bakom ålderdomshemmet i Murviel i eftermiddags. Fin utsikt för åldringarna!

Orage

29 måndag Sep 2014

Posted by in Murvelhuset, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Jag sover med öppet fönster. Alltid. Det får vara många minusgrader innan det eventuellt stängs helt. Här nere är just många minusgrader inget problem, men i morse vaknade jag tidigt av att det kändes aningens fuktigt och kallt längs med ryggen, som jag vänt mot det nattöppna fönstret. Utanför var morgonen svart. Fönstret hade blåst upp på vid gavel och regnet piskade in i rummet. På mig, intet ont anande, under ett ombonat täcke.

En smula sömndrucken var jag och förstod inte vad som pågick förrän jag satte ner fötterna i en ansenlig regnpöl på golvet bredvid sängen. Då vaknade jag.

V-a-k-n-a-d-e.

Stängde fönstret.

Moppade golvet.

Fick på mig kläder i en hast.

Rasslade ner för trappan för att upptäcka att vi glömt ett fönster öppet i vardagsrummet men där hade vinden inte legat på, så ingenting hade hänt.

Kaffe, tända ljus och morgonmys vidtog

frukost

… men då vände vinden, regnet tog ny fart och började sippra in genom de stängda fönstren. De skall ju renoveras, fönstren, det finns på att-göra-listan men inte högst upp. Problemet löstes i alla händelser med hjälp av fönsterluckorna, som raskt stängdes och därmed fick ta smällen istället för de otäta fönstren.

Det blir inget trädgårdshäng idag.

Istället blir det bankärenden, inköp av ny skrivare och lite annat pyssel. Det gör ingenting att det regnar. Det är till och med lite mysigt. En stund.

Bonne nuit, Bertil!

27 lördag Sep 2014

Posted by in Familjen, grand-mère

≈ Lämna en kommentar

Det är tidig morgon – du var kanske vaken?

Runt din mormor sitter någon annans små barnbarn i ett plan på väg till Murviel.

flygplan

De är lite större än du, där de tumlar runt tillsammans och ser förväntansfulla ut; kanske är de till och med lite pirriga…?

Fast världsvana, förstås!

Det är nog inte deras första resa ner till mormors hus, farfars trädgård eller till en farmors takterrass i en liten lätt bedagad by någonstans i Languedoc. Jag iakttar dem med en antydan till mormorspillimariskt leende på läpparna – jag vill ju inte verka fånig, så jag håller mungiporna i schack fastän de vill grina från öra till öra. Jag tänker på dig igen, Bertil. Jag gör det jätteofta och då blir det liksom varmt därinne bakom tröjan som jag snart skall ta av mig. Det är ganska varmt där flygplanet skall landa, förstår du.

Jag kommer att fara runt i det välkända landskapet med helt andra glasögon på näsan den här gången. När blicken sveper över trädgården, kommer jag fortfarande att se hur trollvacker och småvild den är men kanske ändå mest hur många faror som lurar där för en liten pojke med spring i benen. Det är inte svårt alls att i fantasin se dig där. Nyfiken, påpassad, i en soldräkt med en haj på, solhatt, förstås, det måste du ha, och kanske ett par balla solglasögon?

Inför landning gråter ett av barnen väldigt mycket. Här måste jag varna dig lite, faktiskt; det kan göra lite ont i öronen precis då, när planet plöjer ner genom molnen och du ser små leksaksbilar hasta fram på vägarna under dig. De ser faktiskt lite skojiga ut, de pyttesmå bilarna!

Fast när jag skriver det här har det hunnit bli natt. Jag är i Frankrike, har träffat byvänner, varit en sväng till grannbyn och har slängt fram en hand med en illgrön iPhone i flera gånger idag. I ajfånen finns du, lilla barnbarn. I en ljusblå, ganska stor kofta.

Bertil i koftan

Faire de beaux rêves, mon petit!

Taxe foncière

23 tisdag Sep 2014

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Så var det dags för den årliga fastighetsskatten igen. Nästan 800€ får vi punga ut med och jag har ångat upp lite lagom ilska över beskedet från Centre D’Encaissement i Lille. Inte för att jag tycker att det är hutlöst dyrt; mindre än en svensk tusing i månaden i fransk skatt för privilegiet att få äga ett stycke mark under sydfransk sol är inte mycket att orda om. Men det var just det där med ägarskapet. Vi äger huset tillsammans, L och jag.

Brevet är inte adresserat till mig. Bara till L. Det borde kanske inte vara en stor sak men symboliken stör mig lika mycket nu som när vi skrev under alla papper när huset köptes.

Jag får dock vara med som débiteur. Jag finns med i dokumentet, så det var ju snällt. Men det är tydligen alldeles omöjligt att vara frånskild och att i franska dokument få omnämnas med det efternamn jag av flera skäl valt att behålla, istället för mitt flicknamn. Det var länge sedan jag identifierade mig med mitt ursprungliga efternamn. Så här i efterhand kan jag ha synpunkter på att jag valde att ta min fd mans namn vid giftermålet, av samma skäl som jag blir irriterad över att i franska dokument få min identitet genom kopplingen till en man – nuvarande, för detta eller min pappa.

De skulle bara veta där i Lille, hur surt det blev på sjätte våningen när brevet damp ner. Skulle vilja rycka på axlarna åt det men kan inte. Det står för så mycket strukturell ojämlikhet att jag inte förmår ignorera det.

Snart skall jag checka in mig för resan på lördag. Då måste jag välja om jag är en fru eller en fröken. Gift eller ogift. Undrar vad som händer om jag kryssar i ”Herr”?

Eller skulle jag kunna få be, liksom allra som ödmjukast, att bara få vara jag? I förhållande till mig själv, inte i förhållande till någon annan?

Over and out.

Meddelanden du inte vill få

21 söndag Sep 2014

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Min franska trädgård, Murvelhuset

≈ 6 kommentarer

Etiketter

,

Våra fina vänner i i Languedoc håller koll på vårt hus och dröjer inte med att berätta när något pockar på uppmärksamhet. Den här gången berättar ett sms från trädgårdsmästare B att det i stubben efter akaciaträdet som togs ned nyligen har flyttat in synnerligen ovälkomna gäster…

Termitangrepp...

Termitangrepp…

De där träätande gynnarna lyckas trots sin enskilda ringa storlek stressa upp mig ordentligt och för min inre syn smulas takbjälkar, fönster, möbler och övervåningens trägolv ner tills bara sorgliga högar av sågspån återstår. Fort går det också när fantasin skenar i soffan på sjätte våningen, långt ifrån termiter och franskt störtregn.

termiter

Nu går det ju inte riktigt så fort i verkligheten, dessbättre, men visst krävs en grundlig husesyn för att säkerställa att de små odjuren inte tagit sig från trädstubben och in i huset för att mumsa i sig alla godsaker som finns där.

Det är för väl att det bara är 6 dagar kvar tills jag åker ner för en vecka. B skall kontakta en termitjägare i Béziers och boka en tid för att få murvelhuset kontrollerat. Förhoppningsvis är det en storm i ett vattenglas men det är bäst att ta det säkra före det osäkra. Murviel ligger ändå i ett högriskområde vad gäller termiter, så frågan har nog alltid varit när, snarare än om, vi skulle drabbas.

Så hoppas jag förstås att vistelsen inte bara skall handla om ohyra, utan mest om sol, vila och fina utflykter. Och husletning tillsammans med Å, som funderar på att göra slag i saken. Karin på Hus i Languedoc skall hjälpa till med den lilla detaljen. Kanhända blir det en liten rapport på det, vad det lider. Mycket roligare än termiter.