Kategoriarkiv: Betraktelser från hemmahorisont

Här skall njutas av skönt majväder… not so much

10 onsdag Maj 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, grand-mère, Väder

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Himla härlig känsla det där att sitta vid fönstret och titta ut mot det mödosamt rengjorda och Sioo:X-behandlade terrassgolvet medan regnet strilar nerför den saltkladdiga fönsterrutan.

Jättehärligt.

Verkligen.

Den skall bli ljust grå så småningom, trallen. Och underhållsfri. Silkeslen mot bara fotsulor. Sägs det.

Bara ett litet bekymmer; när i hela håvete skall en stackars nordbo kunna drista sig till att kasta strumporna all världens väg och barfota kliva ut på de trädäckade ägorna?!?

Snö inatt säger vädergurun på TV, så det är lika bra att dra härifrån.

På lördag bär det av. Det blir bra – nästan alltid bättre än vad prognosen brukar visa.

Jag längtar. Jag skall simma, fixa, dra till IKEA och till sopstationen och jag skall umgås. Den ursprungligen planerade hela veckan har dock krympt till en långhelg, för jag skall tillbaka norrut och umgås med lilla B istället!

Lilla B, som fick mig att svänga in till macken på vägen hem från jobbet idag, eftersom FaceTime signalerade dags för rapport från Solna. Lilla B var så full av bus, skratt och små redogörelser om dagen att mitt smajl satt kvar i mungiporna fortfarande när jag en timme senare svängde in framför huset på ön. Han gör mig glad i varje fiber av min kropp, den lilla älsklingen!

Då gör det ingenting att murvielvistelsen blir kortare än planerat. Jag skall ju dessutom dit snart igen. Sedan hjälper det ju att det utlovas väderomslag tills jag kommer tillbaka. Lilla B och jag kan öppna de stora dörrarna i vardagsrummet och ta med oss mellis ut på terrassen när vi kommer hem från föris på eftermiddagarna. Sedan kan vi stanna där så länge vi orkar.

Kanske kastar vi lite grus också. Himla skoj ska det bli.

En tjörnhelg i maj

06 lördag Maj 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

För två veckor sedan piskade iskallt regn blandat med snö på rutan och vi eldade i kaminen bakom stängda fönster och dörrar. Mellan sammanbitna läppar väste jag svavelosande förbannelser över sakernas meteorologiska tillstånd och förbannade de förfäder som valde att slå sig ner så långt norrut.

Plattnackar!

Idioter!

Vad tänkte de, egentligen?!?

Alldeles ofrånkomligt kröp sig längtan till murvelhuset på och jag började återigen på allvar fundera över en tidig pension. Väldigt mycket för tidig pension. Nästan tio år för tidig pension. För vem orkar med tröstlös kyla och en vår som aldrig kommer? Vem pallar vantar och varma jackor i april?

Men så plötsligt, lika oväntat som häftigt, kommer värmen. Naturen exploderar, liksom ett blodkärl i mitt pollenangripna öga och här sitter jag en lördagskväll i tidig maj med ett glas vin i glaset och tittar på när solen sjunker ner bakom grannens bergknalle.

Jag drar en långärmad T-shirt över mina bara armar och hämtar en kofta att ha i beredskap men jag fryser inte och jag stannar ute. L tittar på hockey och jag avslutar sjätte boken i en deckarserie av Nicci French.

Imorse åt vi frukost utomhus för första gången för säsongen och det går inte att beskriva hur gott kaffet smakade, hur snabbt L:s färskpressade juice rann ner i strupen eller hur länge en kan njuta av blaskor i skuggan av ett parasoll.

Hunden vet. Hon höll oss sällskap hela tiden, den älskliga lilla livsnjutaren.

Sedan vidtog arbete. Lustfyllt sådant i sol och en ljum vind. Jag fick tips om ett medel som skall hålla i sisådär tio år innan det är dags för nästa behandling.

SiOO:X, heter det.

Det kostar skjortan, så det är bäst att det levererar, annars kan det hända att jag blir besviken. Grannen kom och inspekterade och kom fram till att det skall bli spännande att se resultatet och att det uppskattas att vi testar, så slipper de göra eventuella misstag. Enligt uppgift skall träet efter några veckor bli vackert ljust silvergrått och med en silkeslen yta. Spänningen är naturligtvis olidlig. Bevis publiceras på en blogg nära dig om några veckor.

Mellan strykningarna måste en vänta några timmar. Det har jag ingenting emot. Passar mig tvärtom utmärkt. Att belöna sig efter sådant känns inte mer än rätt, så ädel dryck och ostbågar i solen fick det bli. Med utsikt över ett stilla hav och flera nyanser av blått.

Hunden har just följt med hussen in till hockeysoffan och jag gör mig redo för att vispa de sista strykningarna med altanpenseln för idag.

Sedan går jag kanske in till slut. Fåglarnas konsert sjunger på sista versen…

… och kanske ändå att jag tycker att det börjar bli aningens svalt. Fast det kan jag ta. Klockan är halvnio och solen skickar sina sista strålar mot grannens taknock.

Det skall månader av mörker, kyla, snöglopp och tröstlös vinter för att uppskatta en dag som den vi haft idag.

Magiskt. Ljuvligt. Och alldeles, alldeles underbart.

När vi tjuvstartade påsken i skön sommarvärme

28 fredag Apr 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, Murvelhuset, Reminiscenser, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Ja, kära någon, ett sådant vädertjat jag ägnar mig åt i dessa dagar av pissregn och frusna fingrar och tår –

Surtant på alla sätt efter blöt promenad

Jag huttrar och jag hukar. Hunden följer med en bit in på naturreservatet på Toftenäs med vänder resolut nosen hemåt efter att behov uträttats och bomärke utskvätts. Inte ens en tjusig brittisk oljerock med rutigt flanellfoder över ryggpälsen räckte till för att utsträcka promenaden. På söndag är det Valborgsmässoafton. Då skall det firas in vår.

Det är återhållsamt sprickfärdigt precis överallt. Det är nästan så att den skrämmer, den där obändiga kraften i knopparna på grenverken, när nu vädermänscherna på TV står och lovar vårvärme redan om några dagar.

F-n tro’t, tänker jag och drömmer mig tillbaka till när det var helg senast och vi var i Murviel. När vi badade, åt utomhus och flickorna fick tjuvstarta påsken med äggletning traditionsvidrigt redan på Skärtorsdagen. Delvis ute det med, förstås. I trädgården. Med ledtrådar på rim författade av far och son G.

Bordet dukades al fresco och det kändes mer som förberedelserna för en sommarfest än för påskfirande,

… om det inte hade varit för hönan och tuppen med de långrandiga benen, som dagen till ära fick komma upp ur sin skokartong:

Så avnjöts ett påskalamm på terrassen tillsammans med familjen och Nathorstarna, medan solen sjönk ner bakom byn.

Tröjor drogs till slut över axlarna när kvällen blev väl så sval men det minns inte min nu så stelfrusna kropp. Den väljer istället att tänka tillbaka på baden, timmarna i solen, dofterna och tjattret i trädtopparna. Och så hoppas den på liknande upplevelser nästa helgafton på söndag, dryga 200 mil längre norrut. Möjligen utan bad, dock – det finns gränser för hur halvfullt ett hoppfullt glas kan vara.

Trevlig Valborg, allihop!

Det är nåt med hav…

23 söndag Apr 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, poolliv, Utflykter

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Solen skiner på ön och den iskalla vinden från de senaste dagarna har mojnat. Någon värme är det ändå inte tal om och jag väljer att njuta inomhus av utsikten mot bohusklippor och strimman hav som jag ser genom vårt vardagsrumsfönster.

Åtminstone under större delen av dagen, för hunden skall strax ut för att lätta på trycket.

Det har varit extra svårt med acklimatiseringen på ön efter den senaste vändan i Murviel, eftersom kontrasten denna gång blev så monumental. Jag slutar inte frysa. Jag tvår mina händer och tar sats innan jag öppnar dörren och sticker ut mitt ljushuvud i oundvikligt frysläge. Jag vägrar vantar. Det får finnas gränser.

Men fåglarna tjattrar optimistiskt och grannbondens får har fått små lamm, som är alldeles bedårande och så var det ju det där med havet. Hav är oändlighet och kittlande nyfikenhet på vad som finns på andra sidan. Hav är dramatik, hotande fara och totalt lugn om vartannat. Jag älskar hav, oavsett väderlek.

En av påskvistelsens dagar for några av oss till havet för att äta lunch. Vi hade bestämt oss för att dra till Cap d’Agde men jag körde fel, så det blev Marseillan istället. Där finns visserligen ingen spektakulär utdöd vulkankrater som störtar ner i havet men väl en stilla marina kantad av ett pärlband av restauranger och caféer. Ingen anledning att hänga läpp över den felkörningen, alltså.

Säsongen har smugit igång och allt känns fräscht, energiskt och förväntansfullt. Vi knäppte febrilt med våra telefoner och kameror för himlen var ju så blå, masterna så stolt uppsträckta, havet så glittrande och motiven i förgrunden de allra bästa…

Moules frites hade vi bespetsat oss på men av det blev intet. Det fanns inte att uppbringa på någon av restaurangerna och jag funderade över om etangerna fortfarande inte var säkra efter larmet om föroreningar i vintras. Mat fick vi ändå och gott var det.

Så kaffe och glass på det och vi kände oss nöjda med näringsintaget…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så vände vi hemåt med smörjt krås, beundrade båtarna längs med kajen,

och avslutade dagen vid det egna turkosblå.

Fullt ös med nyfunna vänner

Poolen var varm och fler timmar tillbringades i blötan än på torra land av barnen på besök, så sådant vatten är också fantastiskt.

Men hav, som sagt; det är något visst med hav.

Det sköra, sköra livet

08 lördag Apr 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, Resor

≈ 1 kommentar

Jag tvekar. Tänker att floskler lurar inför varje formulering, att det är alldeles omöjligt att uttrycka vad jag upplevde igår. Vad mer eller mindre alla jag känner på olika sätt upplevde när nyheten om vansinnesfärden på Drottninggatan fick mobiltelefonerna att vibrera. Vi var onödigt nära den här gången, mina allra mest älskade och jag.

Vi var samlade för en lunch tillsammans invid Vasaparken medan april och vårsol svulstigt lockade utanför restaurangfönstret. Vi gick ut i parken, åt vårens första mjukglass med massa strössel, medan vi ovant kisade mot solen och drog upp kragarna mot vinden i nacken. Så bröt vi upp; alla åt varsina håll i staden som var mitt hem i över trettio år och där mina barn vuxit upp.
När nyheten om vad som hänt nådde mig bara minuter efter att det hänt, lämnade jag, J och lilla B på barnbarnspappans kloka inrådan shoppingpalatset utanför stan och begav oss hemåt. Väldigt lugnt och matter-of-fact, utan attt riktigt ta in och utan att reflektera över att vi kanske inte heller var trygga där vi befann oss. Jag hade den stora turen att snabbt få fatt i alla mina och försäkra mig om att de var i säkerhet och att kunna meddela att jag själv var trygg.  Men en isande kyla hann linda sig runt varje ben i min kropp under de få minuter då det enda jag visste var att de befann sig ruskigt nära det som inte får ske.
Så drabbade mig insikten att den där isande skräcken jag fick uppleva under bara några ovissa minuter är vardag och verklighet för så många.
Så futtiga mina tankar känns.

Har jag ens rätt att göra anspråk på att jag genom några minuter av skräck skulle kunna förstå vad det innebär att leva med ständig rädsla för nya terrordåd?
Naturligtvis inte.
Fast den råa metalliska smaken i munnen av rädsla när du får besked du inte vill ha, den har jag känt. Flera gånger och redan tidigt i livet. Och iskylan inombords, som bara ger vika när ingen ser, i skydd av natten under ett varmt täcke, den känner jag igen.

Så Skavsta och livet som vanligt bara dagen därpå. Som om ingenting har hänt. Som om jag envist måste hävda rätten att få leva mitt liv så som jag vill, så länge jag kan.

 

Och den mjuka värmen utanför flygplanskroppen på lilla flygplatsen i Béziers,

och M och K ivrigt vinkande från Le Café Nouvel när vi rattar in i byn medan kvällssolen kastar långa palmskuggor över uteserveringen.

Murvelhuset, som inte längre är vinterruggigt mellan stenväggarna, och vetskapen att om några dagar plaskar delar av min något tilltufsade storfamilj omkring i det turkosblå poolvattnet, tränger undan vemodet och jag slappnar av.

Fast jag längtar mer än vanligt efter alla mina, hur välgörande än murvelhuset är för min sinnesro.

 

Säsongen smyger igång

02 söndag Apr 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, Murvelhuset, poolliv, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

I förrgår kväll kröp jag in under duntäcket och somnade till ett mjukt strilande regn utanför ett sovrumsfönster på glänt. Ett sommarregn allra sista kvällen i mars och sista natten i murvelhuset. Nu var det inte särskilt svårt att åka härifrån den här gången, eftersom vi åker tillbaka igen om bara en vecka. Anledningen till detta hattande fram och tillbaka för min del är den bästa tänkbara. Han heter Bertil och nästa vecka har han och jag ett antal inbokade viktiga möten.

L:s blixtvisit passade bra med ett parisiskt jobbmöte,

The Laird of the Manor has landed…

och tanken var att vi skulle få till ett möte med banken i byn. Så blev det nu inte, för banken hade datastrul. L hängde inte läpp för det, utan njöt istället av aprés travail på D’Oc d’Or följt av ostron- och musselslurp hos K och M.

Après travail hos Rolle & Therese på D’Oc D’Or
Ostronöppning och musseltvätt
Middag al fresco med murvielslottet i fonden
Musslor i keramik från Solhem i Bohuslän

Jag har smugit igång säsongen,

Tidig morgon i trädgården

städat poolhuset,

Högtryck och
fransk savon noir fixar bort vintersmutsen

och sanerat ett kylskåp som svämmat över av smällt glass. Med spänning har jag följt poolens stigande temperatur,

Onsdag morgon…
…torsdag lunch
…lördag eftermiddag

jobbat ivrigt och entusiastiskt med spännade projekt i utekontoret på terrassen,

och kisat mot solen och det glittrande vattnet med datorn i knäet under några sköna eftermiddagstimmar.

Man skulle kanske kunna tro att det inte skulle vara särskilt effektivt men det är precis tvärtom; det går som en dans och jag får mycket gjort.

Innan vi lämnade huset – den här gången utan att stänga alla fönsterluckorna! – stoppade jag tårna i poolvattnet och kunde konstatera att 24 grader räcker för badkrukan, så hela min lekamen doppades i det turkosblå. Vädret var inte det allra bästa, utan som en sådan där typisk svensk sommardag när molnen envisas med att parkera sig framför solen vid helt fel tillfällen. Med knottror i skinnet som följd.

Fast i vattnet var det fantastiskt skönt; mjukt, ljummet och uppfriskande på samma gång och att vara tvungen att kliva upp kändes bra onödigt.

Om en dryg vecka plaskar jag inte omkring där ensam, utan får njuta av formidabelt sällskap. Sisten i är en… badkruka!

Skytteltrafik

22 onsdag Mar 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, Familjen, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Det är dags för Stockholm igen – min gamla hemstad lockar och drar, trots naturen, vinden, frihetskänslan och det friska på Tjörn. Den här gången får jag inte ens träffa Bertil, som har åkt till fjälls för att hänga med sina fina farföräldrar. Lyckost dem, tänker jag, samtidigt som jag tänker på hur väl förspänt lilla B har det med så många vuxna omkring sig som tycker att det inte finns någon stund som är bättre eller viktigare än den som tillbringas med just honom. Jag tycker mig se i hans ögon att han vet att han är viktig.

Viktigast. Tillsammans med några älsklingar till.

Istället bor jag på hotell i gamla PUB-huset vid Hötorget.

Scandic Haymarket heter det, lika anglofilt som alltfler etablissemang i vårt avlånga land. Trots min egna synnerligen anglofila bakgrund, skaver och gnisslar det en aning. Varför heter det inte helt enkelt Scandic Hötorget? Eller något med anknytning till grundaren, Herr Bergström? Skulle jag inte till och med som utrikes ifrån kommande turist tycka att ett svenskklingande namn vore lite pittoreskt och trevligt?

Och det anglofila temat fortsätter bortom själva namnet; i hissen på väg upp,

Viktig info om rummet du fått är fönsterlöst…

och på rummets informations-TV,

och på varenda liten lapp, på tvålflaskorna och på det lilla kortet där du skall berätta vad du tycker om hotellet. Och vad tycker jag då? What do I wanna say?

Att det blir en smula själlöst, inte bara på grund av att det svenska inte märks. Att med all den historia huset bär på borde de ha kunnat skapa spännande rum och använt sig av rekvisita från tiden när huset var ett varuhus. Vilket det en gång var ritat och ämnat för. Nu är det istället film och Greta Garbo som är temat och det kan ju förstås också fungera. Fast då räcker det inte med några ängsliga tavlor på Den Gudomliga upphängda lite här och där, till synes på måfå.

Så nej. Husets historia är bortstädad. Bortbyggd. Jag tycker inte om det.

De allmänna utrymmena fungerar bättre men inte heller där tycker jag att de utnyttjat den potential som finns. Hus berättar historier, påstod jag häromsistens. PUB-huset tillåts inte göra det och verkar känna sig en smula obekväm i sin nya, alltför påklistrade kostym.

Fin utsikt i frukostmatsalen i väntan på formidabelt sällskap

Så varuhuset, där jag trampat omkring åtskilliga gånger både med barnvagn och utan, ser ut att lite försiktigt pipa att det vill att någon skall komma och rädda det.

Imorse åt jag frukost tillsammans med tre älskliga twenty-somethings och efter att jag fått mina tveksamheter till stället bekräftat av sällskapet, tappade tveksamheterna sin betydelse och jag ägnade mig istället åt att njuta av sällskapet. Till och med ett marskallt Stockholm utan lilla B på plats ter sig som den bästa plats på jorden en sådan gång.

Turen till Stockholm markerar annars början på ett månadslångt flackande. Planerat sedan länge och med hänsyn taget till behoven hos mina tre jobbuppdrag. Några justeringar har jag fått göra men resorna till älsklingar och Murviel ligger fasta som konstanter i mitt annars så föränderliga jobbliv. När månaden är förbi kommer jag att vilja pusta ut på vår lilla ö, hur underbart det än är att umgås och att hänga i Murviel eller i Stockholm.

På tisdag om en vecka hoppar jag på första skavstakärran för säsongen. L ansluter för en blixtvisit nästa fredag via en jobbresa till Paris. Vi skall prata med banken om finansieringsmöjligheter för de fortsatta förbättringsarbetena i murvelhuset. Samarbetar inte vår franska bank, får de fortsatta arbetena sättas på priolista och avklaras efter hand som medel kan avsättas.

Sedan bär det av mot ön igen men bara för några dagar, för sedan är det dags för barnbarnshäng i Stockholm följt av påskvistelse i Murviel. Av ursprungsplanens tre veckor återstår tio dagar men det gör faktiskt ingenting. Med skavstakärran igång för säsongen och med ett flexiblare arbetsliv hinner jag med flera kortvistelser där utan att det kostar skjortan eller hindrar mig från att arbeta.

Jag börjar redan vänja mig…

Hussjälar

18 lördag Mar 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Det händer något med hus som överges. Det går fort. Det tar bara några veckor innan husets sorg över att ha blivit övergivet sipprar ut genom porerna i virket, genom de snabbt allt dammigare fönstren och ur de vissna krukväxterna vid den en gång så omsorgsfullt välordnade entrén. Ute på vår ö står ett elegant hus som fram till helt nyligen andats välstånd och där barnskratt ekat i takt med ljudet från allehanda maskiner som använts för de ständiga förbättringar och det noggranna underhåll som huset varit föremål för. Nu är det tyst. Jag tittar ängsligt på det varje gång jag åker förbi, undrar vad det är huset försöker berätta. För berättar gör det. Precis som alla hus.

Vi mer eller mindre övergav det ljusblå huset på ön när vi tog över murvelhuset för ganska exakt fem år sedan; vi tillbringade kanske en och annan pliktskyldig helg i det och jag led med det lilla huset.

Såg förfallet, oroades över murknande brädlappar och rostande hängrännor, såg fukten som kröp in i källarplanet i takt med att ytterdörrar och fasad började ge upp inför vädrets makter.

De är särkilt kraftfulla här på ön, vädrets makter. De är så lite förlåtande som de kan vara.

När flyttlasset gick hit från sjätte våningen för snart två år sedan,

var det som att det spratt till i huset. Yrvaket verkade det undra om det nu äntligen skulle få sällskap igen och det tog emot oss med förhoppningsfullt öppna armar. Allt verkade förlåtet och glömt.

Tålmodigt och stolt har huset sedan dess utstått tuffa behandlingar och för varje avslutat projekt har det sträckt på sig lite till; bröstat sig och malligt visat upp sig för alla som missmodigt kastat medlidsamma blickar mot det tidigare.

– Mina invånare älskar mig! Ser ni?, ropar huset.

Hus har personligheter, de är besjälade. Du kan tycka om dem eller inte. Beundra dem eller ömka dem. Du kan lyssna på deras berättelser och fantisera om allt som de omfamnat. Jag älskar hus.

Grannhuset som sitter ihop med vårt glada murvelhus till höger i bild,

är övergivet och hemlighetsfullt men lyckas fortfarande uttrycka mystisk stolthet. Vad jag unnar det nytt liv och kärleksfull omsorg!

Languedocvänners tillfälligt sovande hus verkar dock inte känna sig övergivna alls, de snarare liksom tar igen sig inför de horder av beundrare som de vet med jämna mellanrum dundrar in. De har vant sig vid förtjusta utrop från invånarnas alla gäster och ser stolt omhändertagna ut.

Nathorstarnas hus är ännu en spännande hushistoria. Uppvaknandet har liksom inte gett det chansen att morna sig alls. Där är det militäriskt tidig revelj som gäller. Ingen rast och och ingen ro.

– Men vad gör ni med mig, verkar det ropa med skräckblandad förtjusning! Om det hade en spegel skulle det nu försiktigt börja kråma sig framför den och med hoppet väckt inse att nya glansdagar väntar om hörnet. Och av sådant kan ju ett hus bara må bra.

Jag har sett förvandlingen i de gamla byhusens uttryck många gånger under de fem åren vi hunnit tillbringa i Murviel och det är lika fascinerande varje gång. Snabbt börjar de tacksamt leva i symbios med sina stjärnögt lyckliga nya ägare och ytterst sällan uteblir ljuv musik och ytterst sällan behöver husen leta nya ägare. Men när så sker, försvinner snabbt det nyväckta hoppet och huset sluter sig igen i väntan på en bättre matchning.

 

Är det månne det som måste till med det övergivna huset på ön, tro? Lite nödvändig puts inför försäljning och sedan nytt liv med nya ägare? Eller kommer ägarna kanske tillbaka och börjar älska sitt hus igen? Jag tror nog på nödvändigheten av det förra. Även om det har långt kvar till förfallet hos många av de gamla vackra stenhusen i Languedoc!

Lång väntan på nya ägare i Thézan-lès-Béziers…