Kategoriarkiv: Byliv

Sista dagarnas skälvande vemod

05 onsdag Aug 2015

Posted by in Byliv, Min franska trädgård

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Jag har hängt tvätt under stjärnorna. Blå och svart tvätt. Det var inte helt lätt att skilja strumpor från kalsonger i mörkret, skall jag säga. Fast det blir så när en dröjer sig kvar så länge under de kulörta lyktorna och alldeles glömmer bort att tvätten ligger  där i sin blåa IKEA-kasse och väntar på att bli hängd. Inte förrän jag nästan snubblade över den på väg in i huset för att ta natt, fick tvätten min uppmärksamhet och hamnade där den skulle. Tror jag, iallafall. Det var lite svårt att se, som sagt. Det var alldeles tyst och alla dofterna från den varma marken blandade sig med de nytvättade handdukarnas som åkte upp i torkvindan.

Det är nästsista kvällen innan hemfärd och jag förstår inte riktigt hur det ska gå till att tråckla sig ut ur den avkopplande bubbla jag befunnit mig i de senaste veckorna. Jobbtelefonen, som varit alldeles tyst i flera veckor har försiktigt börjat ge ljud ifrån sig igen men istället för att hoppa upp med adrenalinpåslaget från ett RIKTIGT varmt ställe och svara, har jag först lojt övervägt om jag verkligen måste ägna den någon uppmärksamhet alls. Fast jag har svarat, fixat det som skall fixas och sedan gått in i semester-mode igen.

Jag går upp tidigt nu. Jobbar några timmar och låter sedan resten av dagen ta hand om mig. Idag blev det lunch på Leas tillsammans med C och E.

11830704_10153575245363420_762765863_n

Vi valde dagens lunchmeny

Petetasdockorna står kvar i byn ett tag till

Petetasdockorna står kvar i byn ett tag till

och blev inte besvikna, trots att jag egentligen inte så gärna trycker i mig rediga biffar till lunch så där utan vidare.

11830200_10153575245818420_1476789887_n

Men med roquefortostsås och mumsig sallad till smakade det gudomligt.

Med magen alldeles fyrkantig av mättnad, stapplade vi sedan hem de tvåhundra metrarna och lade oss i blöt under resten av eftermiddagen.

Så fick vi en apéro hos Karin och Maffe i Servian

IMG_9480

Ett glas mycket gott vitt slank ner utan några större svårigheter

och avslutade hemma med lite ost och bröd medan mörkret sakta svepte sin sammet runt oss. Det fick bli vatten till ostarna, för det får ändå vara någon måtta på vinpimplandet!

Nu går jag och knyter mig, så att jag är pigg om Bertil vill facetimea imorgon bitti. Han brukar göra det när han äter morgongröten och det är en rutin som den här mormorn tycker är alldeles formidabel. Snart får jag träffa honom IRL igen. Om jag längtar? Äsch då.

Magisk kväll på Chateau Coujan

05 onsdag Aug 2015

Posted by in Byliv, Utflykter, Vin i Languedoc

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

En lappad och smal liten väg ringlar sig genom vinfälten från Murviel till Chateau Coujan, där samma familj odlat vin i många generationer. Egendomen är enorm, huset stort och vackert och på gårdsplanen, på taken, på parkeringen och bland traktorer och andra redskap flanerar magnifika påfåglar omkring, fullständigt oberörda av alla människor och all aktivitet som pågår.

På fälten…
På gårdsplanen visar pappsen de ståtliga fjädrarna för påfågelbarnen
På taket ovanför oss
Bara fjädrarna sticker fram
De flyger men inte långt…

Etiketterna på slottets vinflaskor pryds av en logga föreställande just en påfågel, eftersom de stolta djuren har funnits på gården mycket, mycket länge. Det är inte så att de föder upp påfåglar på Coujan utan de bara är där, har valt platsen som sin. Cirka 40 fåglar struttar omkring, flyger de korta sträckorna mellan taken, skränar och vaktar sina små. En av dem är en albinopåfågel och det går ett sus genom samlingen av matgäster när den plötsligt dyker upp på takåsarna ovanför oss.

Det äts paella och ankfilé på krispigt vita dukar inne på en liten borggård,

vi provar oss igenom gårdens viner och sköljer ned alltsammans med ohemula mängder vatten, för det är varmt. Det är gott, kvällen är varm, cikadorna är på gott humör.

Ett tvåmannaband spelar medeltida musik blandat med Elvis och annat av modernare stuk. Det märkliga är att det fungerar att spela ballader och pop i en respektlös blandning och på instrument du inte ser varje dag. Nyckelharpan varvas med mandolin, såg(!) och något annat märkligt instrument som jag inte vet namnet på. En gitarrslinga följer med hela tiden.

IMG_9477

Påfåglarna kryper så småningom tillbaka upp i träden igen och cikadorna, som gnisslat längre denna kväll än vad de gjort de senaste dagarna, slutar låta och berättar att det är dags att dra sig tillbaka.

Det är svårt att slita sig därifrån men vi lyckas så småningom. Jag har två dagar kvar innan det är dags att ratta upp genom Hexagonen och Tyskland mot Sverige igen. Men två hela dagar återstår och dem skall jag försöka fylla till brädden.

Canicule, vinresa och irländska bygrannar

16 torsdag Jul 2015

Posted by in Byliv, Jycken

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

Imorgon, mina kära bloggvänner, bär det av på äventyr. Efter bara fem dagar i det älskade murvelhuset, skall vi alltså helt frivilligt ge oss iväg igen. Vi skall bila norrut och under en dryg vecka undersöka vad resten av hexagonen har att erbjuda. Hunden, som haft det lite tufft denna canicule-sommar, får följa med.

11739655_10153528059958420_901907305_n

Eftermiddagen idag förde med sig lite moln, som nu tagit udden av den värsta hettan.
Cikadorna gnisslar inte fullt lika frenetiskt men kallt är det ändå inte. Annat var det igår, då vi bjöds på apéro hos ett irländskt par som bott i byn i sexton år.
Där gick det åt ohemula mängder vatten i den dallrande hettan och vi var många som fick använda servetterna till att badda våra svettiga ännen istället för att världsvant torka läppen ren från tjusiga viner. Men rackarns trevligt var det.
IMG_9025

Slottet från en för oss ny vinkel

Irländarbyn Murviel håller på att bli svenskbyn istället, klagade våra nyfunna irländska vänner  skämtsamt, och så enades vi om att vi nog ändå har väldigt mycket gemensamt.
Väl hemma efter detta iriskt/svenska sociala event, kunde vi konstatera att ännu ett parasoll flaxat iväg till sällare jaktmarker. Inte för att det är en särskilt blåsig sommar i år men det räcker med en liten kastvind, så är det kört. Idag fick därför ett av två blårandiga parasoll göra de utrangerade parasollkadavren sällskap på parasollkyrkogården.
11736907_10153528060083420_827240169_n
Slutstationen är dechetteriet men det får vänta tills vi återvänt från vår lilla roadtrip.

La fête nationale du 14 juillet

14 tisdag Jul 2015

Posted by in Byliv, Min franska trädgård, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

IMG_9003

Nu är den över, den franska nationaldagen. I år ställdes den inte in utan vi åt traditionsenligt på Leas och kunde från första parkett återigen se hur det lilla torget fylldes med byns alla innevånare. Liten som stor försågs med flaggor och lanternor medan brassorkestern började fila på sin repertoar. I år avlöpte firandet precis som det skall och inget regn blötte upp pappersdukarna på de uppställda borden på torget och ingen vind jagade in en huttrande men tapper skara på restaurangen medan övriga flydde hem och struntade i firationerna. Alternativa lösningar skall inte behövas i det här klimatet och det är i år alldeles omöjligt att tänka sig att tröjor och regnkläder någonsin skulle vara nödvändiga plagg 14 juli i södra Frankrike.

I år behövdes dessbättre inte de där plaggen. Promenaden genom byn var festlig och varm,

fyrverkerierna formidabla,

IMG_9001

och orkestern imponerande taktfast.

Spontandans på torget efter avslutad parad

Konsert på torget efter avslutad parad

Det är genuint, uppsluppet och traditionstyngt på samma gång och vi viftar glatt med våra franska små flaggor. Det är det för övrigt ingen annan som gör; viftar med flaggorna alltså. Men paraderar gör byborna och sjunger för fulla halsar gör de också.

Idag, på självaste nationaldagen, har det varit festligheter för de yngsta på torget. Vi hoppade över det och tog det lugnt i murvelträdgården istället. Med hettan dallrande över stenarna och en sen festkväll som dröjde sig kvar i våra medelålders kroppar, utgjorde vi en tämligen letargisk skara som inte dög till så mycket annat än att omväxlande guppa omkring i poolen och att flåsande hasa sig in i skuggan med jämna mellanrum.

Våra gäster har åkt hem. Huset är stort och tyst. Jag har simmat under stjärnorna i nästan en timme och fingrarna hann anta russinstruktur innan jag klev upp. Imorgon blir det lite bestyr för att få ordning på pinalerna. Det blir en tur eller två till déchèteriet, en del tvätt och plock och så lite packning inför den förestående långutflykten norrut på fredag. Det gäller att komma upp tidigt för att hinna med innan hettan kopplar greppet.

Jag är sist i säng och först upp på morgonen. Tycker om stillheten, solens sista strålar och de första, tankarna som får fritt spelrum och ibland knattras ner och skickas ut i etern. Men nu är det ordentligt natten. Igen

Bonne nuit!

 

Vinmarknad i Faugeres

13 måndag Jul 2015

Posted by in Byliv, Utflykter, Vin i Languedoc

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Bloggandet är en ensamaktivitet medan det som oftast beskrivs här är upplevelser i ett rikt socialt sammanhang. Ibland är det så rikt och pågår så intensivt, det där sociala livet, att det blir svårt att hinna med att dokumentera.Det är något av en paradox, att jag när jag inte är här ibland kan ha svårt att hitta något att berätta om, medan jag när upplevelserna är många på plats har så lite tid att knattra ned dem.

Idag var en sådan dag.

Vi for till Faugeres på vinmarknad. Det var varmt men byns smala gränder vindlar sig upp för kullen där byn ligger och är så pittoresk att det nästan gör ont.

Vinmakarna bjöd på ädla drycker,

IMG_8946 IMG_8947

medan en och annan visade prov på brygder av annat, starkare slag

IMG_8952

IMG_8953

och när strupen började anta pergamentstatus av allt vinprovande kändes den medhavda vattenflaskan som en gudagåva. Vi har äntligen lärt oss att rätt utrustning är avgörande för hur lyckosam en vinmarknad upplevs och för hur mycket ork som finns kvar efteråt.

Spontanunderhållning hör marknader till

Klicka på bilden för att se filmklipp!

Klicka på bilden för att se filmklipp!

och jag älskar hur denna urgamla gyckeltradition lever vidare i nästan oförändrat skick i byarna här nere.

Jag älskar det. Älskar hur inte ett enda tillfälle att fira och festa missas och hur alla generationer samlas och deltar i festligheterna. Imorgon är det dags igen för festernas fest. Om jag hinner, så kanske jag berättar om den efteråt.

Men för ikväll får det vara bra. Jag bör nog göra som alla andra i mitt tysta natthus och gå och lägga mig. Måste bara först berätta att vi höll på att bli kvar i Faugeres tidigare idag, eftersom vi blev inparkerade och tvingades ropa tillbaka en bilägare som täppt till parkeringens enda kvarvarande utfart för att kunna trixa den bastuheta bilen ut på vägen igen

IMG_8965

Den gamla gråa bilen täppte effektivt till infarten till platserna längst in…

… och så vill jag avsluta med några bilder från hunden Askas trädgård i St-Geniès-de-Fontedit där det vankades champagne och snittar och högtidlig invigning av Å:s fina lilla hus:

 

Nytt grepp på säsongsinvigningen

01 onsdag Jul 2015

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Byliv, Min franska trädgård

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

Så rotade har vi heltids- och deltidsmurvelbor blivit att våra traditioner mår bra av ett och annat nytt grepp. Apéro i kvällssol är rackarns trevligt men med en massa praktiskt att stå i, tillsammans med alla sociala begivenheter, blir det lätt lite trafikstockning kring aktiviteterna om kvällarna. Med temperaturer som dessutom drar iväg förbi 40 grader under eftermiddagens hundtimmar, kan det finnas en poäng i att göra tvärtom och mingla på morgonkvisten istället.

Så en mingelfrukost fick det bli häromsistens.

Frukostbuffé framdukad

Husgästerna engagerades och skickades iväg till bagaren för att köpa bröd och sedan fick de hjälpa mig att duka fram och skära tillbehör.

Frukt och bär, juicer, en massa citronvatten och ägg- & skinkbakelser med gruyèreost i botten och rödbetsblad och tomater ovanpå, fick det bli. De där bakelserna skall jag göra fler gånger för de smakade riktigt bra med lagom sälta från osten och den rökta skinkan.

Fotograf; Agent Genereral

Fotograf; Agent Genereral

Jag är i Stockholm en sväng för att fixa lite i lägenheten och för att stöka undan några dagars jobb. På balkongen fläktar det, solen är på väg att försvinna bakom knuten och jag har dragit på mig en tröja för att inte frysa. Öronen får vila en stund från cikadekonserterna i Murviel, inte för att de behöver det men det är ganska trevligt att lyssna på barnen som leker nedanför balkongen också, så jag har det bra här med.

Imorgon eftermiddag skall jag hänga med den här killen:

IMG_8850

Det ni – det slår det mesta!

En vänlig grönskas rika dräkt

29 måndag Jun 2015

Posted by in Byliv, Utflykter

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , ,

Det blir inte sommar på riktigt förrän jag hört en kör sjunga grönsaken i kyrkan. Religiös är jag inte men alla tiders bästa sommarpsalm sätter sandaler på mina fötter, skickar doftminnen av syrener på skolavslutningar och manar fram bilder på mina sjungande döttrar, vars körer tvingats ha med psalmen på sin repertoar varje år. För min skull. För att jag rörd till tårar skall få känna hur riktigt somrigt och fint allt är. Jag är aldrig så nostalgisk, aldrig så sentimental som när de där tonerna letar sig in i mina hörselgångar.

I år sjunger ingen av döttrarna i någon kör, så underbara S och hennes vänner skickade en liten filmsnutt på midsommarafton och då behövdes ingen kyrka. Jag blev rörd ändå. Bonusfrun ordnade så att hennes kör skulle sjunga den på sin sommarkonsert men då hade jag dubbelbokat mig och fick hålla i ett föräldramöte istället. Grönsakslyssning med vissa förhinder i år, alltså.

Ända tills jag igår for med bygrannarna till St Nazaire och lyssnade på Karlstads kammarkör som nedresta till våra sydligare breddgrader levererade både favoritpsalmen och Värmlandsvisan med bravur.

Klicka på bilden för att lyssna!

Så helt utanför min vanliga kontext härnere och samtidigt så hemtamt. Axlarna sjönk ner, jag lutade mig tillbaka och så matchade till slut min sinnesstämning den frustande sommaren utanför svalkan i kyrkan. Tack, fina kammarkören för den upplevelsen – vem hade väl trott att jag behövde ta mig till en pytteliten by just där bergen börjar för få årets nödvändiga dos av nostalgi och sommarsentimentalitet?

Kultur är bra för aptiten,

 

Picknickgeneralerna in action

så vi for vidare, förbi Cazedarnes och upp på en kulle med vidunderlig utsikt mot Mons Caroux och åt medhavd picknick medan solen bjöd på skådespel av ett annat slag. Ivrigt ackompanjerad av cikadorna förstås och av en värme som vägrade ge vika.

 

Så packade vi ihop oss, for vidare hem till byn, fick en kaffe på blivande B&B:et D’Oc d’or, varefter jag gick en batalj med småmyggorna i det varma sovrummet innan jag till slut kände ögonlocken ge upp och stänga butiken för dagen.

Idag är en ny varm dag. Om den kanske jag skriver ikväll. Om jag har tid – det är ju så mycket att stå i.

Les Cigales

27 lördag Jun 2015

Posted by in Byliv, Min franska trädgård

≈ Lämna en kommentar

Det är full fart på cikadorna i år och den sydfranska sommaren beter sig som jag minns den. Fjolårets blåsiga och inte lika varma sommar var en parentes och det tydligaste tecknet på att ordningen är återställd är den ständiga ljudmattan av insektsgnissel i träden runt omkring.

image

På väg ut ur sin puppa inför våra ögon…

De är fascinerande, de där gynnarna. De drar igång när nattsvalkan gett vika för morgonsolen. Jag vaknar tidigt, ligger och lyssnar på tystnaden – nåja, en och annan bil drar förbi – och ungefär samtidigt som de första solstrålarna letar sig in över mina randiga lakan, drar de igång, högt och samtidigt. Som på en given signal. Maestro börjar med några ensamma gnissel, liksom för att ange takten och sedan lägger de inte av förrän kvällen blivit tillräckligt sval. Måste vara slitsamt. Det är hannarna som väsnas för att berätta för honorna hur snygga de är och med tanke på ljudnivån, lär vår trädgård vimla av stiliga snubbar. Enligt uppgift har sagda snubbar svårt att klara av sitt eget oväsen men då är det så fiffigt ordnat att de helt enkelt kan stänga av hörselnerven för att slippa höra sig själva. Låter ju praktiskt.

Jag älskar det där ljudet. Det är trolskt, semester, fascinerande och tryggt.

Jean Henri Fabre, en fransk entomolog från förra seklet, tyckte också om cikadorna och bad om fördragsamhet hos den lyssnande mänskligheten, med tanke på vad de stackarna fått uthärda för sin korta tid i solen (hittade citatet i en text av Bengt Sändh; http://www.bengtsandh.se/data/uploads/cikadan.pdf):

”Fyra års grovt arbete under jorden, en månads solskensfest, sålunda förlöper cikadans liv. Låt oss inte missunna den vuxna insekten dess jublande triumf. Genom fyra år har den vistats i sin smutsiga pergamentskittel i mörkret, fyra år har den grävt i jorden med sina spetsiga klor. Och så ser vi den fordom smutsiga jordgrävaren iförd en elegant dräkt med vingar, som kan tävla med fåglarnas, berusad av värmen, badad i ljus, den högsta fröjd i denna värld. Cikadan kan aldrig larma högt nog för att fira en sådan lycka, så hårt vunnen, så flyktig”.

Den känslan kan jag förlika mig med. Efter månader av kyla, mörker, snö, regn och en obarmhärtigt kall vår känner jag också starkt för att ge hals och skrika ut min förtjusning över värmen, solen och över allt det lättsamma sydfranska. Men av hänsyn till min omgivning, överlåter jag nog det till stekarna i trädgården.