Kategoriarkiv: Familjen

Första lördagen i advent

05 lördag Dec 2020

Posted by in distansjobb, Familjen, Om dagsläget, Resor

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Fredagskvällen med languedocska droppar i glaset efter en minst sagt innehållsrik vecka hittade mig i soffan både glad, upprymd, utpumpad och besviken på samma gång. Viktigast av allt är ett sedan sju år efterlängtat besked av ett mer privat slag, som jag kommer att låta prägla hela den kommande helgen. Lättad och tacksam och med påfylld energi skall jag ta mig an decembers första helg. Stearinljusen jobbar för högtryck, brasan i kaminen värmer och huset är lagom fejat; man behöver ju inte förta sig när ingen stark sol som kan avslöja städslarv letar sig in genom fönstren. Se där en bra sak med den mörka årstiden!

Annars har veckan präglats av förändring. Kommande och omedelbar. Nästa vecka är det dags för en nedstängd skola igen och vi ställer om till fjärrundervisning. I två veckor, till att börja med men vem vet hur länge vi behöver hålla igång just det? Samtidigt har detaljerna kring mitt framtida uppdrag finaliserats och det står klart att från och med 1 februari 2021 är jag inte längre rektor. Plötsligt känns det märkligt och jag drabbas av lätt separationsångest. Hur skall jag hantera att inte längre vara in the thick of things? Säkert kommer det att vara viktigt att se till att Murviel med en gång blir en del av ekvationen; då blir den nya, andra verkligheten just verklig. Otåligt har jag därför inväntat Macrons besked 15 december för att trycka på acheter-knappen i Air Frances app. För att smaka på hur det skulle kunna bli att mer fritt förfoga över tiden också mellan skolloven…
Fast där är jag inte riktigt än och det är ok, trots allt. Det kommer.

Till slut har vi ändå bokat en murvieltripp, betald med vouchern från den aborterade höstresan.

Jag orkade inte vänta längre. Det får bära eller brista. Och hållas tummar.

Fram tills dess är det Tjörn och Solna som gäller. Äldsta dotter J jobbar på sjukhus och alla förstår säkert vad det innebär. Ett krisavtal blir hennes verklighet framöver och då får vi hjälpas åt. Jag kan ju jobba varsomhelst ifrån både nu och framöver. En bra sak, mitt i alltihop.

Hemmakontoret på ön

Son E med sambo meddelade under fredagskvällen att någon tripp från Norge till Sverige över nyår inte längre är aktuell. Karantänsreglerna västerut är inte kompatibla med resor österut och jag är förstås besviken, om än inte förvånad. 2020 är ju året som präglas av kraschade planer och uteblivet umgänge. Något av det värsta av allt, till slut, är all den tid jag hade velat tillbringa med mamma. Min nittio+ mamma, klar i knoppen, alltid något av en enstöring men som nu är märkbart påverkad av de uteblivna sociala kontakterna. Vi ringer varje dag och hon låter pigg men jag märker att hennes omvärld krympt; hon hänger inte riktigt med i alla svängar och det är fullt begripligt. När vi lämnade Solna förra helgen åbäkade vi oss förbi Degerfors; en omväg som innebar en dryg extra restimme – bara för att få tio minuter med henne på trappan,

och för att överlämna prinsarnas adventskalender.

En prinsbild bakom varje lucka…

Fina mamma. Jag längtar efter att få krama henne. När vaccination finns tillgänglig, ställer jag mig först i kön. Sedan åker jag till mamma och till E i Oslo. Och till Murviel.
2021.
Året som gärna får bli väsensskilt från 2020.

Nostalgisk måndag på ön

30 måndag Nov 2020

Posted by in Familjen, Inredning, Reminiscenser

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Vi är tillbaka på ön efter en adventshelg i Solna.

Facebook har i flera dagar bombarderat mig med minnen från tidigare adventsbak – en tradition som jag hållit igång tillsammans med Åsa sedan tidigt åttiotal. Mina tre barn har vuxit upp med den och antalet bagare har varierat genom åren, resultatet och mängden färdiga alster likaså.

Tonårsbagare i Älta 2007

Åsa har alltid fixat degen och inga andra peppriga kakor än de som kavlats ut och gräddats från just den degen godtas. Tunna skall de vara också. Och utsökt krispiga. Åsas blir alltid tunnast och krispigast.

Färdigt resultat, adventsbaket 2016

Hon brukar muttra om att vi andra inte kavlar tillräckligt tålmodigt eller att vi inte använder tillräckligt bra kavlar med tillräckligt många år på nacken. Och det har hon ju rätt i. Varje år.

Lussebullar bakas också, förstås. Förr om åren, när barnen bodde hemma, bakades minst fyrdubbel sats och frysen bågnade av gula bullar. Back in the days var ambitionsnivån och bullerbyaspirationen betydligt mer seriös och samtidigt med bullarna och pepparkakorna kokades knäck, gjordes ischoklad och bakades mjuk pepparkaka och kryddiga knäckkakor (eller om de hette knäckiga kryddkakor…?). Samtidigt åts tomteskum och dracks julmust tills samtliga magar hotade spränga byxknapparna.

Jag är måttligare numer. Traditionen upprätthålls men tas gradvis över av de sedan länge vuxna barnen. Med prinsar i Solna, i Oslo som sysselsättning i evighetslång lockdown och måhända kanske på Tjörn innan advent är alldeles över? Med lite flax tillsammans med S och ytterligare några till – fast inom coronarestriktionerna, givetvis.
Pö om pö plockas advents och juldekorationerna fram och i år känns de viktigare än någonsin. Mängden adventsstakar och bagarbilder i sociala medier skvallrar om att jag inte är ensam om att vilja tindra lite extra i år.
Jag botaniserar i mina lådor och fram kommer pynt som hängt med länge.

  • Svärmor Anna-Stinas viktigaste nostalgipynt
  • Ärvda ljusstakar
  • Första tomten som prydde fönsterbrädan i studentrummet
  • Alltid samma siffror…
  • Julporslinet från Villeroy&Boch
  • Mina favorittomtar har alltid långa ben…
  • … som sagt
  • Ärvda grötporslinet

Allt är inte störtvackert men de berättar många historier om tidigare jular och aldrig är jag så nostalgisk som just kring jul. Jag inser också hur mycket av de traditioner som skapades när barnen var små som nu återuppstår i ny men ändå lätt igenkännlig tappning hemma hos var och en av dem. Av det blir jag extra glad. Jag minns att det kändes viktigt att skicka med dem juletindret ut i livet men jag minns också hur mina egna förväntningar på den perfekta julen till slut höll på att kväva dem när de hade annat för sig än att tindra ikapp med mamma. Men nu så. What goes around, comes around.

Nymodigheter letar sig ändå in till huset på ön, trots all nostalgi; tallen i plast från IKEA är en praktisk eftergift till det faktum att advent och jul inte längre är en tid då jag stänger dörren om min familj och stannar hemma. Istället far jag iväg för mycket för att klara skötseln av en törstig gran. Men jag förvånar mig själv genom att eftergiften inte bara accepteras, utan faktiskt gillas.

Vi skulle egentligen ha åkt till Murviel; enligt den tidiga planen redan nästa vecka. Där skulle jul ha firats i det nya köket och en gran av mer traditionellt slag ha klätts.

Julen i Murviel 2018

En fake-variant den också, eftersom min erfarenhet av franska julgranar är att de lämnar en del övrigt att önska!

Håller vi oss i skinnet och om R-talen går ner både här och där, åker vi ner i början av januari för en kortare sejour. Vi har en voucher på Air France från oktobers aborterade tripp att utnyttja. Vi håller försiktiga tummar för att det skall fungera. Tills dess stänger jag dörren mot regn och grådask och drar igång adventstindret i turbodrive.
Glad advent, därmed, till er alla🎄

Traditionstyngd gran i huset på ön 2017

Confinement

21 lördag Nov 2020

Posted by in Familjen, Om dagsläget, Reminiscenser

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Snart nio månader av att ha tvingats förhålla sig till ett förhatligt virus gör något med oss. Jag kämpar med att hålla humöret uppe och lyckas ibland. Nu när möjligheten inte ens finns, tänker jag på alla som jag vill träffa men aldrig hinner, aldrig prioriterar. Jag tänker på vilken lyx det är att tro sig om att inte behöva prioritera.

Verkligheten är alltid en helt annan, oavsett covid eller annat som tar sig friheten att påminna oss om att vi aldrig kan ta någonting för givet.
I sociala medier finns de, alla tidigare kolleger, vännerna jag inte hunnit träffa, släktingar som jag undrar över varför jag inte prioriterat att träffa.

De sociala åren 2006/2007…

Nu går det inte. Det är helt enkelt ingen bra idé.
Istället fantiserar jag om att kanske, kanske kunna ha en brakfest nästa sommar för att fira att L – fina, fina – fyllt jämnt i år och ännu inte kunnat firas ordentligt. Det kanske kan bli en gemensam historia, eftersom jag själv kommer att ha hunnit fylla jämnt innan dess. För min inre syn ser jag murvelträdgården fylld med favoriter, cikadegnissel, musik, god mat och ädla bubblor.

Petetas i Murviel sommaren 2019

I fantasin är alla där men jag kanske måste dela upp umgänget om det skall vara görbart. De är så många, alla jag länge saknat och längtat efter. När covid lugnat ner sig vill jag inte vänta längre. Då måste jag ha lärt mig att det inte är en bra idé att inte prioritera att träffa alla dem som genom åren förgyllt min tillvaro.

Så familjen.
Den stora, brokiga.

Fina, innerliga, känslosamma julen på Ovantorp 2013

I år firar vi inte jul tillsammans och jag har ingen aning ännu hur vi skall fira, L och jag. Kommer vi att kunna åka till Murviel? Vad kommer Macron att säga på tisdag nästa vecka?
Prinsarnas adventskalender är iallafall förberedd och nästa helg blir det julbak och försenat firande av Bror som fyllde tre år igår.

Underbara, söta, ljuvliga, finurliga lillebror Bror!

Det är visst 17 oktober idag…

17 lördag Okt 2020

Posted by in Familjen, Reminiscenser

≈ 1 kommentar

Etiketter

I år har jag inte hunnit fundera över att det snart är 17 oktober igen. Dagen då livet för mitt sjuttonåriga jag stannade för en stund. Det sköljer över mig nu, bäst som jag står och beundrar de sovande gossarna på min prinskalender.

Jag minns tidig morgon.
Jag minns min syster.
En ihopkrupen, sliten mamma.
Jag minns iskylan som spred sig från magen och ut i resten av min magra tonårskropp.
En pappa som inte längre fanns.

Pappa i sin krafts dagar på bestefars bänk i det gamle huset i Tinn, Norge.

Åren av sjukdom och ständigt omkullkastat hopp var över.
Varje år överrumplas jag av hur stark sorgen för en stund blir just den 17 oktober. Det lämnar mig inte. Det återkommer varje oktober. Den gör riktigt ont och jag gråter. Känner mig nästan fånig – det är ju så länge sedan!
Var det kanske för att den sjuttonde närmade sig som gårdagen kändes vemodigare än vanligt? Mindes kroppen iskylan medan huvudet inte riktigt hängde med?
Det handlar förstås inte om en rå, ohanterlig sorg; det är trots allt 42 år och en stor del av ett vuxenliv sedan.
Istället är den fin.
Pappa finns med mig i mina tankar.
Han är en stor del av den jag är.

Den del av mig som är tokoptimist, sentimental, som älskar att ha många omkring mig, som blir ledsen av att inte kunna vara glad; som helst vill blunda för det som är svårt. Livet har förstås lärt mig att en sådan hållning inte alltid är möjlig. Jag förstår naturligtvis också att min pappa inte var bara det. Att han, som alla andra, hade mindre roliga sidor.
Kanske idealiserar jag honom för att försvann ur mitt liv när jag fortfarande var arg tonåring? För att jag så länge slet med dåligt samvete över att jag var så arg på hans sjukdom och därmed på honom?
Nu sitter han iallafall där, stadigt; en älskad pappa på en minnespiedestal. Och oktobersolen är magisk på vår ö denna oktoberlördag och jag har skrivit av mig vemodet. När kaffet är urdrucket skall jag gå ut och ansa hängsälgens kjol, som efter sommaren som var, breder ut sig över täckbarken.

Nyplanterad i mars…

Pappa får hänga med. I tanken – den som ändå är så trygg och fin att ha.

Den lilla koppen som min då nittonåriga pappa täljde när han låg på sanatorium med tuberkulos. Nu står den i mitt köksfönster som en påminnelse om att väldigt mycket går att övervinna.

När det inte går som planerat

28 måndag Sep 2020

Posted by in Familjen, grand-mère, huset på ön, Murvelhuset, Om dagsläget, Resor

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, ,

I helgen skulle jag egentligen varit Solna. Hos prinsarna. Innan avfärd mot Murviel tidigt söndag morgon.

Alla förstår varför det inte blev så. Samtidigt är jag kluven; ett drygt halvår efter att jag lämnade Murviel alldeles i början av coronapandemin, funderar jag över hur jag skall förhålla mig till att jag fortfarande måste förhålla mig till corona. Inte i min vildaste fantasi hade jag i mars kunnat föreställa mig att jag fortfarande i slutet av september måste göra planer dikterade av ett virus vi för ett år sedan var lyckligt ovetande om.
Hos Air France ligger numera en voucher att utnyttjas vid ett annat tillfälle. Kanske kan vi få till en resa innan vi bilar ner i december, kanske inte. Varje september sedan 2012 har jag fått en vecka, ibland två, i Murviel.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har blivit en självklarhet och något som fått mig att inte bara acceptera svensk västkusthöst, utan till och med uppskatta den.
Tända ljus, en brasa i en inför vintersäsongen rengjord kamin

och med utemöblerna rengjorda, fixade och magasinerade i garaget, redo för en ny säsong på andra sidan nyåret.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I år känns hösten genast tyngre. Den gör sig påmind på samma sätt som den gjorde pre-Murviel. Det är redan mörkt när jag kliver upp för tidig vardagsfärd mot Dingle. Regnet har börjat piska mot mörka fönsterrutor,

och den nya luftvärmepumpen har fått börja jobba.

Inomhusklimatet är behagligt i år tack vara den. Den nya garageporten

verkar dessutom hittills klara att hålla mössen utanför vår tvättstuga.
Tänk om det kunde få vara så enkelt?
Att det var genom den gamla rullporten i garaget de tog sig in, de infernaliska gnagarna?
Det är ändå såpass kalla nätter nu att de små musrackarna börjar leta sig in i tillgängliga, varmare hoods. Inte hos oss ännu, som sagt, så vi håller tummarna.

När mössen, åtminstone för tillfället, inte verkar vara något att bekymra sig över i huset på ön, riktas oroliga tankar istället till murvelhuset.

Hur mår det, utan oss?
Ser det övergivet och ledset ut?
Saknar murvelhuset oss, skratten, de många samtalen, barnen, barnbarnen, hundarna, liv och rörelse?

Hus skall bebos.
”Forlorn” är ett bra engelskt ord för sådant som känner sig övergivet och oälskat.
Är det så huset känner sig?
Är det så det ter sig?
Forlorn?
Jag vill dit, få på handtagen på köksluckorna, prylarna upp på hyllorna och möblerna tillbaka på sin rätta plats.

Murvielhemma är ett viktigt hemma.
Det skall mycket till för att decemberresan ner med bil skall aborteras. S och E planerar för nyår med oss i Murviel och kanske kan vi locka ner ytterligare älsklingar? Få saker kan få mig att med gott mod genomlida en vindpinad västkusthöst som tanken på att få tillbringa murvielvinterdagar tillsammans med några av de allra mest älskade!
Advents- och julmys med L och murvelgrannar och -vänner är också det något att verkligen se fram emot.

Med köksdörren öppen mot trädgården på lilljulafton 2018

Coronasäkra är vi i lika hög grad i Murviel som på vår västkustö, så om inte pålagda restriktioner kommer att hindra oss, är det så det får bli.

Sista helgen i september är tillända.
Höst.
Vackert, vemodigt, stilla.
Jag tycker ändå om det.

September flirtar vilt med mig…

19 lördag Sep 2020

Posted by in Familjen, huset på ön, Om dagsläget, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

September ändå.
För tillfället tillbringad i Solna med två prinsar, varav den yngste höll mig sällskap igår, eftersom temperaturen på hans ädla änne var något för hög för att han skulle kunna gå till föris.
Fast så sjuk var han inte, så jag fick en ljuvlig dag på tu man hand med honom.

Han fick mig att glömma det trista faktum att vi inte kommer iväg till Murviel som planerat nästa vecka. Istället hjälpte han mig diska och städa och jag fick berättat för mig alla möjliga spännande saker. Sjöng för mig gjorde han också och bättre än så blir faktiskt inte tillvaron.

Men när natten sedan kröp inpå och de där två allra mest älskade sov sedan länge, då kom den ikapp mig, frustrationen över att vårt flyg hem från Montpellier är inställt.

Och irritationen, nej, ilskan rentav, över att tvingas tänka om och tillfälligt kasta in handduken, den är påtaglig. Konversationstrådar på temat på Facebook har hållit mig sysselsatt med jämna mellanrum men nu får det räcka. Det finns inga svar, inga tillräckligt bra argument för att hitta en annan flight och åka ändå. Mot bättre vetande, rakt in i en ny röd zon.
Vi vågar alltså inte ändå till slut. Det riskerar att bli för bökigt med ner- och hemfärd. Vi vill ju inte heller att våra närmaste skall tycka att vi är dumdristiga.
Så vi bokar om och försöker vara optimister trots allt.

Istället skall huset på ön få lite välbehövlig andakt. Jag kastar lystna blickar på grannens praktfulla buskrabatt och funderar över hur vi skall få vår att prunka likadant…

Grannens…
… och vår

Det går sådär, trots att det varit målet hela tiden.
Jag är glad över att det är Tjörn som är hemma och inte lägenheten i Blåsut; den förutsatte ett Murviel på ett helt annat sätt. Jag längtar jättemycket nu också men njuter samtidigt av havet, klipporna och septemberljuset just där.

September är förresten kråmande, insmickrande vacker i stort sett överallt. I Värmland, till exempel, dit vi åkte förra helgen för att äntligen få träffa Emil och Lena.

Det är nästan omöjligt att ens ha som tanke att vi inte setts sedan i julas! Norges stränga lockdown i våras och knasiga karantänsregler gentemot vissa av oss svenskar har effektivt hindrat oss från att ses. Inte tror jag heller att tanken var att farliga västkustbor skulle möta upp i ett tillåtet Värmland men det får ändå anses vara en synnerligen mild form av anarkism. Vi till och med kramades.

Och spelade Yatzy,

och hängde i eftermiddagssol på verandan.

Snart tänker vi dra till Oslo och hälsa på dem. Det, och att träffa Sus, Erik och hunden Kerstin, hoppas jag skall kunna gå att få till för att kompensera för den aborterade murvielvistelsen.

Det viner runt knuten igen

09 onsdag Sep 2020

Posted by in Familjen, Jycken, Om dagsläget

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, ,

Jag tittar på utemöblerna genom fönstret. Räknar helger då jag är hemma på ön framöver och inser att de kommer att vara försvinnande få. Så få att vi kommer att aktivt behöva boka in bortplockning av sagda möbler för att de inte bara skall bli stående i det oförlåtande klimat som är det tjörnska på vinterhalvåret.

Tjörn i november 2018

Det där med att få bort dem lite pö om pö när andan faller på är nog redan försent. Torgmarkisen som sattes upp i våras är redan hårt åtgången och behöver monteras ner om den överhuvudtaget skall vara användbar igen. Annat behöver tvättas och oljas in inför förvaringen, så det är en del att stå i. Av vårens många hemmatvingade helger finns ingenting kvar, så jag får tvinga mig till denna trädgårdmöbelomsorg när tillfälle ges och inte vänta tills jag känner för det.

Alltså. Jag rör på mig igen. I nästan samma omfattning som tidigare.
Hur blev det så?

Familj, stavas det. Längtan efter och behov av.
Prinsarna i Solna – helgens planerade tripp dit ställdes in när minsteman fick snuva, för så är det numera, att sådant inte kan äschas åt och det är en gigantisk anpassning av förhållningssätt. Pre-corona hade det inte hänt. Jag hade ryckt på axlarna och sagt att lite snuva bryr jag mig väl inte om. Så hade jag åkt dit, garanterat tagit över sagda snuva och sedan ägnat ett inte oansenligt antal veckor åt att snörvla och kraxa. På plats på jobbet, naturligtvis, för lite snuva har ju ingen dött av…
Nu räcker det med en buse i näsan. Nästan, iallafall.

Den fantastiske sonen och hans lika fantastiska tomatodlande sambo har jag inte träffat sedan i julas, eftersom han numer bor i Oslo. Nu får de tillåtelse av solskenet Erna att åka till Värmland igen utan att behöva sitta i karantän efteråt och dit får ju vi också åka. Äntligen skall vi få ses igen! I en annan tid, pre-corona, som sagt, hade de bara kunnat åka hit till huset på ön och jag och L hade kunnat stanna hemma och ta emot dem här.

Om vi hemska pestsmittade och pandemiutskällda svenskar anpassar oss till covidförbannelsen?

You bet ya!

Det har vi gjort länge och för egen del har det fått, och fortsätter få stora konsekvenser för såväl mitt sociala som mitt familjeliv. Och naturligtvis även för mitt reseliv. Det senare kommer aldrig att bli sig helt likt igen men det kanske ändå inte gör så mycket; det behövde förändras ändå.

Det många kortturerna till Murviel är ett av skälen till att vi inte gjort slag i saken och börjat leta efter en ny hund. Wilda, som fick skutta vidare över de ständigt gröna ängarna för två år sedan, hann bli en mycket världsvan globetrotter. Med en ny liten valp är resor av sådant slag som Wilda glatt hängde med på inte något som bara låter sig göras med en gång och därför har vi väntat. Funderat över vilken sorts dogg vi vill ha nästa gång. En lika fin som Wilda men lite mindre och som får plats i en flygplanskabin, blev en parameter att ta hänsyn till. En något lugnare variant än den Wilda var som unghund blev en annan. Barnkär och robust kändes också som viktiga egenskaper.
Många har engagerat sig i hundsöket och kommit med förslag på lämpliga doggar och till slut vann tipset om att leta efter en uppfödare av Norwichterrier. Den rasen verkar uppfylla all of the above, så det har vi ruvat på ett tag. Letat uppfödare och valphänvisningar. Mejlat och både fått och inte fått svar. Ett visst virus har dock gjort att valpuppfödare är nerringda av uttråkade coronahusarrestade som kommer på att att en hund nog ändå vore en bra idé när man ändå måste vara hemma så mycket.

Corona har dock ingenting med vår hundlängtan att göra. Den bara råkar sammanfalla. Jag la till slut ut en blänkare i en facebookgrupp och fick napp! Idag for jag så iväg och träffade uppfödaren på en vindblåst och regnig promenad vid havet. Hunddamerna Asta och Sally mötte upp och charmade mig sönder och samman.

Kramkalas med Asta

Deras matte gillade jag också och allt kändes bra. Nu återstår alltså att hoppas på att en av doggarna bär på valpar i höst och att vi kan få köpa en av dem. Hundbeslutet är taget. Det är dags. Ägorna runt såväl huset på ön som runt murvelhuset behöver en ny lurvig godsmadame,

Detta bildspel kräver JavaScript.

hunden Kerstin behöver en moster att leka med

och två små prinsar i Solna kan nog tänkas vänja sig vid ytterligare en fjärrhund som kommer på besök ibland.

Bror visar upp tummad idolbild på Kerstin när vi facetimeade häromsistens…

Kanske är det rentav så att jag redan längtar ohemult mycket?
Efter en röd liten norre! En La Dame för 20-talet.

Hämtade bilden på Norwichterrierklubbens hemsida…

Il pleut

21 söndag Jun 2020

Posted by in Familjen, grand-mère, huset på ön, Om dagsläget, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Efter veckor med värme och sol och en midsommarafton som går till historien som en av de varmaste och härligaste på mycket, mycket länge, så regnar det till slut. Igår, på midsommardagen drog det första åskvädret in.

Det mullrade i fjärran men kom aldrig riktigt nära. I trakter runt omkring oss blev det strömlöst på sina ställen.

Vi åt middag under torgmarkisen;

Vi drog oss sedan in i huset och försökte hitta något bra att titta på utan att egentligen lyckas. Har man ledsnat på deckare, thrillers och allmänt gråa historier blir det tunt. Spänning är helt ok, men var är alla serier som utspelar sig i Languedoc eller åtminstone i Frankrike?!? De med vackra miljöer har jag redan med lupp letat upp och tuggat i mig och de som återstår är antingen för fåniga, för märkliga eller just för våldsamma. Ge mig istället en Miss Marple i en sydfransk by eller en fransk motsvarighet som bor i ett gammalt stenhus med en magisk trädgård! Får kanske ta tag i det själv.

Jag tänker där jag sitter och stirrar på sommarregnet, att det ändå är lite mysigt med smattret mot rutorna och doften av vått gräs som letar sig in genom de öppna fönstren.

Är det kanske är någon högre makt som tröstar alla oss med omkullkastade semesterplaner genom att bjuda på ett så formidabelt sommarväder? För det går inte att komma ifrån; det är svårslaget ljuvligt när sommarsverige kråmar sig på det sätt hon gjort de senaste veckorna.

En svulstig dalia i sommarregn
… och en lycklig tobaksblomma
Jordgubbar på surdegsfralla – mer sommarfrukost än så blir det inte!

Om några dagar åker vi till slut till mamma i Värmland. Vi har inte setts sedan i början på februari och då var jag så galet förkyld att vi inte kunde kramas eller umgås någon längre stund. Sedan åkte jag till Murviel. Sedan vet vi alla vad som hände.

Har jag haft covid nu? Det är högst osannolikt, eftersom läkarbarnet testats igen, efter att jag var där, utan att visa på några antikroppar. Mina symtom är borta, liksom halterna av gräspollen, så vad är vad?

Det har slutat regna nu. Vi får väl se om det drar österut. Kanske fastnar det på vägen.

Prinsarna har njutit av barndomssommar på farföräldrarnas ö och Bror har upptäckt smultron i gräset.

Hos oss mognar jordgubbarna i pallkragen.

De verkar göra sig redo för Bertils ankomst nästa söndag. Han får allihop. Om han vill.