Kategoriarkiv: huset på ön

Decemberrusning ut ur 2019

04 onsdag Dec 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, huset på ön, Inredning, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , ,

Det blingar, glittrar, tindrar och lyser från fönster, på fasader, från flaggstänger, träd och buskar. Mer än någonsin tidigare, tycker jag. Vårt hus är inget undantag. Vi krämar på rejält. Det är som att den gångna, ovanligt gråa november skruvat upp både mys- och tinderbehov till farligt höga höjder. Dessutom satte det igång tidigare än vanligt.

Tycker jag.

Jag tycker annars att skärhamnsborna under de tidigare fyra höstarna vi tillbringat här varit stillsammare än åtminstone stockholmarna. Iallafall med ljusslingorna utomhus. Det blåser ju här så här års. Kanske blåser de sönder, har jag både tänkt och fått erfara. Den tjusiga istappsslingan från blåsutbalkongen, till exempel;

Den höll inte ens för EN adventstid på ön.

Ingen idé med sådant, har jag därför tänkt. Men i år fick det bli av! Det må ha varit grått, mörkt och regnigt den senaste tiden men det har också varit ovanligt vindstilla, så vad tusan; a woman has to live a little! Jag satsar på att stormarna håller sig borta i några veckor till och upp kommer blinget också på våra räcken.

Självklart sitter jag nu därför här och hör hur det börjar vina aldrig så litet runt knuten…

Tallen fejka från Ikea fick pynt på sig idag också. Himla mysigt, ändå.

Annars har jag julat omkring alldeles väldigt de senaste dagarna. Med årlig julmarknad på Dingle, till exempel;

Välbesökt, galet julig och fint både hos getter, höns, smågnagare, fåglar och bland julstjärnorna i Växthuset. Det är lätt att strunta i mörker och blöta utanför då.

Men sen kom snön. Har jag någonsin berättat att vintern inte är min favoritårstid?

Dagen därpå var himlen plötsligt blå, en blek vintersol badade ön i milt och vackert ljus och hela november var i ett slag förlåten. I tre hela dagar.

Så en helgtur till prinsarna i Solna, där julbakstraditionen för första gången landat i nästa generation. Komplett med degsnaskande, tindriga barn och hysterisk julmusik. Som traditionen bjuder, flydde några julveklingar fältet. Det är sedan gammalt. De brukar dyka upp igen när resultaten ligger och svalkar sig under krispiga linnehanddukar.

När Bror fyllde två…

Till prinsarna tog jag med den stickade adventskalendern som jag med jämna mellanrum knåpat på under året. I vantarna ligger antingen en bild att matcha med paketen i korgen eller en liten leksak. Lite tovat julgranspynt smögs ner också. En smula knasigt är det allt, men så mycket jag fnissat för mig själv, tänkt på de där två fina skatterna och mått bra av fundera över vad paketen skulle få innehålla.

En och annan arbetsskada på diverse leder har det blivit av småpillet men det hindrar inte att jag genast kastat mig över nästa projekt. I tjockt isländskt garn av sådan sort som inte lämpar sig för varma sommardagar. Precis som med adventandet, är ulliga garner och stickepinnar i händerna saker som jag tycker om med vintern. Det och eldsflammor bakom kaminglaset varje kväll. Så håller jag mig flytande hela vägen in i det nya året.

Sedan hjälper det att husvakterna i Murviel förser  mig med bilder från vår by och vårt hus. Om drygt tre veckor är vi där igen.

Foto Madame Jonilsson

DIY-helg på ön

20 söndag Okt 2019

Posted by in huset på ön, Renoveringar

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , ,

Det vore ju synd att ta det lugnt när så mycket pockar på ens uppmärksamhet. I vårt garage i huset på ön har ett matsalsbord stått och väntat i fyra år på att få lite välbehövlig TLC. Dessutom har det den gamla matsalsmöbeln flyttat till Dingle och i vardagsrummet väntar en ensam matta på att få sällskap av nygamla möbler. En sällsynt hemmahelg senare kan mattans väntan snart vara över. Med nödvändig (?) skyddsutrustning,

kastade jag mig under lördagseftermiddagen över det stackars färgflagnande bordet;

Halva bordskivan klar…

Varmluftspistolen fick snabbt färgen att släppa och efter några timmar med sagda verktyg och en färgskrapa, var bordsytan befriad från den förfärliga gamla plastfärgen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Några söndagstimmar senare är bordet redo för slipning innan det blir dags för målning med äggoljetempera. Det här har jag planerat sedan vi flyttade till ön för drygt fyra år sedan men annat har hela tiden kommit i vägen och behövt prioriteras. Runt bordet skall 6 nya stolar stå, efter att också de fått några lager färg. Vardagsrumsväggarnas mörkt gråbeiga färg skall de få. Fast jag skickar dem nog till sprutlackering, annars har vi garanterat inga stolar att sitta på vid bordet på hitsidan om jul.

Så kan alltså en oktoberhelg tillbringas; med skyddsmask, handskar och en värmepistol i högsta hugg i vårt garage och med porten öppen mot stunder av mjuk höstsol i ryggen.

Och med en aldrig vikande längtan till Murviel. Förstås.

Och jag som inte fått på vintersulorna…

08 tisdag Okt 2019

Posted by in huset på ön

≈ 3 kommentarer

Etiketter

,

Bara så där. Plötsligt och utan att jag var det minsta förberedd. Tidig revelj idag. Bara fötter mot iskallt golv nedanför sovrumsfönstret, som nattetid bara stängs när minusgraderna drar sig mot dubbelsiffrigt. Sömnsuddig blick ut genom sagda öppna fönster och det där alltför välbekanta, men förträngda, frostglittriga sticker mig i ögonen.

Det är minusgrader. Jag drar på värmaren i bilen, går in i badrummet och tar mig en varm men modstulen dusch. Så på med paltorna. Manchesterbyxor. Rejäla knästrumpor i ylle. En höstfärgad jumper. Ylletröja. Präktiga skor.

Höst. Frost. Minusgrader.

Helvete.

Rattar ut i oktobermorgonen som är i färd med att gry. Himlen är milt orangerosa. Det dansar lite över havsvattnet som ännu är varmare än den kalla morgonluften. Igen slås jag av hur vackert det är, trots att det är kallt, och min heliga höstilska rinner av mig. När jag närmar mig Tjörnbron blir det stopp. Jag har mött en bilkö. Och dimma. Nu blir det drömskt vackert och jag välkomnar köandet, drar ner rutan vid passagerarsätet och får upp mobilen.

Nyss redigerade jag resultaten lite och vet ni? Det blev nästan som på Louvren!

 

Ljumma vindar runt augustihelgen

25 söndag Aug 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Hantverkare, huset på ön, Inredning, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

Så kom sommaren i retur för en stund och i sköna rottingstolen ligger S och sover middag.

Huset har fått sig en genomkörare och har befriats från några veckors damm, jag har rensat avlopp och puttrat omkring och planerat för både murvel- och tjörnhus. Vårt gamla matmöblemang har fått flytta till Dingle, där det nu får agera konferensbord istället och i vardagsrummet har sofforna fått flytta runt medan matdelen ännu så länge bara har en matta. Vi tänker inte sitta på den och äta i väntan på att jag skrapat färgen av bordet som bott i källaren sedan vi lämnade Stockholm för fyra år sedan. Det lilla köksbordet får duga så länge.

Men värmepistol är införskaffad, eftersom bordet målats med något slags plastfärg, och i en låda i tvättstugan väntar färgpigment och linolja på att få återställa bordet till sin forna glans. Ett gäng gamla stolar skall målas också och kanske får jag införskaffa några fårskinn att slänga över stolssitsarna. Vi får se.

Samtidigt kommunicerar jag med en butik i St Chinian, som jag fått tips om efter att jag la ut en fråga i en languedocgrupp på Facebook. Det börjar dra ihop sig till köksrenoveringens andra etapp och jag hittar inte de vitvaror jag fått för mig att jag vill ha på de stora kedjorna.

I sverigehemma är de inte så svåra att hitta men i Frankrike har det varit värre. De finns ju förstås, det krävs bara lite mer detektivarbete. Och nu verkar det lösa sig. Det  engelska paret som driver Le Studio des Artisans i St Chinian hoppas jag skall kunna beställa hem dem åt oss. Även kaklet verkar vi kunna få hjälp med där. Nu är förvisso inte just kakel svårt att få tag på, men det blir genast lite knepigare, om än inte omöjligt, när det inte är det moderna stuket som en vill åt. Som de här glaserade, tex:

Allt skall handlas på plats, iallafall. Det skall inte fraktas ner franskt kakel köpt i Stockholm igen! Jag gjorde det när kommoden i gästbadrummet skulle få traditionellt kakel,

Det har åkt från Frankrike…
Handfat och kran väntar på värdigt kakelsällskap

men det får jag ursäkta med att jag var ny och ovan och att det då kändes lättare att stuva in kaklet i bilen som ändå skulle köras söderut.

Konsoler till de öppna hyllplanen skall jag däremot köpa här. Jag har hittat dem jag vill ha och de är inte svåra att packa ner i resväskan. Resväskan och jag skall fraktas ner under andra halvan av september men vitvarorna behöver beställas innan dess för att vara på plats när köksjobbet drar igång. Det är nästan så att jag får aningens lite stresspåslag. Av erfarenhet vet jag ju att jag behöver vara på plats när renoverandet drar igång, eftersom frågor alltid dyker upp och behöver lösas på plats. Och jo, jag vet att jag skriver ”jag”, trots att vi är två om det, men det beror på att jag är den som knarkar inredning och får idéer. L är inte så intresserad av alla detaljerna, bara det färdiga resultatet.

Sedan vet en aldrig exakt när hantverkarna kommer; september, är det sagt men det kan ju hinna hända saker som försenar starten.

Världsliga saker, trots allt. Fint att fantisera om och att försöka visualisera hur det kommer att bli, är det iallafall. Och köksplaneraren, ja hon ligger fortfarande och sover under en yllefilt i kvällssolen.

Att få vara nära henne gör mig lyckligare än det mesta annat!

En annan dag

03 lördag Aug 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Murvelhuset, Renoveringar, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Jag är så upptagen av att njuta av min västkusttillvaro att jag alls inte kan uppbåda energi för att ta tag i sådant som är en förutsättning för ett friare liv om inte alltför länge. Mitt lilla fjärrundervisningsföretag är i skriande behov av en andakt som det skall få alldeles, alldeles strax.

Idag varnades det för åska och regnskurar, framförallt i västra Sverige men vi har bara sett molnen cirkla runt oss medan solen fortsatt att gassa.

Molnen långt borta…

Vi började morgonen med sovmorgon och sedan en simtur i havet. Uppfriskande var det men vattnet vid Klädesholmen på Tjörn,

Badplatsen vid Klädesholmen

höll i stort sett samma temperatur som vattnet vid falaiserna i Cap d’Agde för en dryg vecka sedan.

Eller åkej då; ganska mycket svalare men fortfarande i högsta grad badbart och då är jag ändå en notorisk badkruka när graderna i vattnet är för få. Jag simmade en bra stund,

lät solen som just bränt bort morgonmolnen torka det salta vattnet från skinnet,

och drog sedan vidare till det lilla bageriet intill Klädesholmen, som omnämnts i engelska The Guardian som ett av Europas tio bästa caféer vid vatten, och köpte färska, grova frallor.

Bild från bageriets hemsida

Sedan bar det hemåt för en lång brunch under parasollen på verandan, medan vi delade nyheter med varandra från tidningarna som införskaffats på vägen hem.

En mjukglass i hamnen under en kort eftermiddagsutflykt,

Hamnen på femtiotalet…
… och idag
Minnesmärke över dem som havet tagit

och sedan fortsatte min loja lördag med korsord och Eleanor Oliphant i öronen.

Jag bor här, påminner jag mig själv om och kan inte riktigt ta in hur fint det faktiskt är. På måndag börjar terminen på allvar för min del och ostadigare väder utlovas. Kommande helger innebär dessutom resor igen, så jag bestämmer mig för att låta värmepistolen – jag köpte den i vintras… – ligga kvar på sin hylla och matbordsprojektet därmed få vänta lite till. Bordet från lägenheten i Blåsut har stått i garaget i snart fyra år och väntat på att få bli av med sin flagnande plastfärg. Jag hade planer på att fixa det innan terminen drog igång…

Visst kan det vänta några veckor till på ny, vacker äggoljetempera?

Istället fantiserar jag om hur fint det kommer att bli när det till slut är fixat och bestämmer mig för att också tankeverksamhet av sådant slag kräver visst mått av energi.

Eller ändå inte.

Men himla fint att tänka på är det ändå.

Jag vet att när molnbankarna väl rullar in över oss och temperaturen sjunker, så kommer tankarna att vandra betydligt längre bort än till vårt garage i huset på ön. Då drar de söderut med en väldig fart och tur är väl det, eftersom det nu är hög tid att planera för arbetsledning av murvelköksrenovering etapp 2.

Den är planerad till september och för att den skall gå planenligt, måste jag se till att spis – det får bli en italiensk Lofra men en mindre än vad vi först tänkt –

och att kylskåp finns på plats innan François sätter igång. De där två prylarna får liksom bestämma resterande mått och passbitar. En side-by-side-kyl/frys var det tänkt att bli men det är inte helt lätt att hitta en sådan som vi vill ha. Jag ser den framför mig men hittar den ingenstans. En svart som spisen men utan ismaskin som stjäl utrymme i frysdelen.

Någon mer än jag som tänkt på hur mycket fula och vräkiga kyl/frysar det finns? Ingen stil och konfekt alls.

En retro-Smeg kunde kanske fungera men placeringen av en sådan i murvelköket blir knepig…

En inbyggd variant vore det allra bästa men side-by-side-varianterna verkar inte finnas i någon sådan version. Himla problematiskt, det där…

Spisen som vi sett ut kommer dessutom att kräva trefas, vilket inte är standard i Frankrike, efter vad jag förstått. Elektrikern måste kontaktas, så att det inte blir tok av den anledningen.

Jag får nog återgå till Miss Oliphant innan jag blir alldeles uppstressad av köksgrubblerierna. Kylskåpsproblematiken hinner jag alldeles säkert lösa.

En annan dag.

Älskade västkust

02 fredag Aug 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, La mer, Murvelhuset, Reminiscenser

≈ 3 kommentarer

Sådärja. Andra dagen ensam hemma i huset med fullkomligt ljuvligt väder och jag är återbördad, landad. Det krävs inte mer än så. Då kan det till och med vara så att jag dristar mig till att tycka att det kan vara värt det att behöva genomlida månader av mörker och kyla, om jag några dagar om året får vara med om just det här. Minnet blir löjligt kort sådana här dagar.

Lite sovmorgon, något povra frukostar med kaffeslattar som inte längre smakar särskilt gott och ändå blir njutningen total.

Jag sitter länge. Det är helt tyst, havet ligger spegelblankt och djupblått i gattet. Horisonten, de karga klipporna, grannarnas stängda hus; en sådan dag kan det faktiskt mäta sig med frukosttimmarna på murvielterrassen innan middagshettan kopplar greppet om trädgården.

Det är två helt olika upplevelser. I Murviel slåss cikadorna med fåglarna, grannens tupp och bilarna på gatan om ljudutrymmet. Växtligheten är djungellik

Bignonen tar över entrétrappan på nolltid

och livsbetingelserna för allt som växer helt annorlunda än i naturen runt huset på ön.

När jag sitter påmurvelaltanen kan jag inte tänka mig en bättre plats. Då är tankarna på huset på ön fullkomligt bortstädade. De förmår inte tränga igenom. I murvelträdgården försvinner vardagen på ett sätt som den aldrig riktigt förmår göra på altanen runt huset på ön, hur mycket det än kråmar sig i sommarsolen. Måstena är för nära där. Lite orättvist, kan jag tycka, för det är rent objektivt sett väl så ljuvligt på västkusten när sommaren kopplar greppet.

Det finns en annan, tämligen avgörande skillnad mellan mina två tillhåll. I huset på ön lever vi något av ett eremitliv. Här får vi inte besök så ofta och inte under så lång tid åt gången. Det ligger lite för avsides för det och är inte vädersäkert nog för att locka till sig solhungrande gäster. I Murviel är vi istället så gott som aldrig ensamma och för ett socialt djur som mig är det fantastiskt. I murvelhuset fostras kommande generationer in i sällskapslivet,

När ettochetthalvtåringen greppar mammans vinglas och börjar skåla…

där förfinar det ena lilla barnet efter det andra sina vattenkonster i poolen

Detta bildspel kräver JavaScript.

och där skapar vi minnen tillsammans.

Om sommaren 2018 skiljde ut sig som sommaren då familjen inte fick till några besök samtidigt som vi var där i någon större utsträckning, så bjöd årets sommar på raka motsatsen. Liv och rörelse, sedvanliga byfester,

men med ett stillsammare umgänge med bygrannarna i övrigt.

Det får räcka för idag med funderingarna kring västkust- och murvielliv. Jag lämnar skärmen för en tur ner till klipporna. Det får sent omsider bli säsongspremiär för bad i det västkustska havet.

Öliv igen

01 torsdag Aug 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, huset på ön

≈ 3 kommentarer

Etiketter

,

Tre resdygn är till ända

och jag har hunnit med en eftermiddag i huset på ön huttrande under en filt,

en jobbdag i Dingle och idag en hemmadag med distansjobb och några timmars semestersol på vår terrass.

Västkust. Svensk sommar. Oberäkneligt väder. Fjorton grader, piskande vind och regn ena dagen och tjugofem grader med slösande sol, måseskrik och en skön, mycket lätt bris ifrån havet den andra. Jag kan inte riktigt beskriva min sinnesstämning. Vet inte om det kanske är så att jag inte riktigt landat i huset på ön. Huset såg ut som när jag lämnade det efter midsommar. I år har dessutom blommorna klarat sig riktigt bra med hjälp av garnändar och en skål vatten. I fyra veckor – L kom hem en dryg vecka före mig och hann få i dem lite vatten innan jag kom hem.

Jag tycker ju om tillvaron på ön också, men ett visst vemod har ändå lyckats parkera sig och jag har höstkänning, trots att det ändå är en hel del sommar kvar. Vädret har egentligen inte så stor betydelse, utan det är den där känslan av att fångas in, att den där härliga, kravlösa – nåja, ganska kravlösa ändå – tillvaron stryps och klockan, timmar bakom ratten och en ständigt gnagande känsla av otillräcklighet tar dess plats.

Dysterkvist, moi?

Jajemän. Nåt såpass.

I stunden, åtminstone. Det brukar tack och lov inte vara så länge för ingenting av det som upptar min tid är tråkigt eller enahanda. Det är dessutom synnerligen självvalt. Ändå; allt får liksom inte riktigt plats och det bråkas och stångas om utrymmet som de alldeles för få helgerna, kvällarna och de oplanerade timmarna erbjuder.

Så vad gör jag?

Taggar ner?

Jobbar mindre?

Tvärtom. Det får bli mer Dingle och en rejäl omstrukturering av tillvaron, som förhoppningvis skall ge bättre balans än vad som varit fallet under de senaste par åren.

Egentligen är det samma sak vid varje höstterminsstart. Jag både vill och inte vill och det är aldrig arbetet i sig som ger mig lätt ångest. Bara insikten än en gång att tiden inte är min att göra med precis vad jag vill.

Egentligen hade jag tänkt skriva om det sista resbenet, om resan från Münster, om Kiel, om färjeöverfarten och om de ännu inte dokumenterade murvieldagarna men dysterkvisten vägrade låta sig tystas, så det får bli en annan gång.

Nu skall jag ringa älsklingar. Hoppas att de svarar.

Midsommarafton i Skärhamn

21 fredag Jun 2019

Posted by in Familjen, huset på ön, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Den där självklarheten i storhelgs- och semesterumgänget med barnen gick förlorad våren 1998. Alltsedan dess har jular, påskaftnar och midsomrar visserligen för det mesta blivit fina och visst har de firats med både barn och den storbrokiga familjen, så inte blev det dåligt för det. Bara annorlunda än vad jag föreställde mig när familjelivet var ungt.

Just midsommarfirandet fick sig dock en allvarlig törn när det gäller firandet med familjen; lika mycket på grund av mina egna val som på det faktum att unga, vuxna barn väljer vänner framför gammfamiljen att fira med. Det är både som det skall och något som värmer i det där ändå längtande hjärtat.

Idag längtar jag efter dem.

De där gamla träfigurerna som symboliserar syskonen G har hängt med ett tag nu och jag ler lite fånnostalgiskt när jag ser dem…

Solen skiner över min äktsvenska midsommarö.

Skärgård, måseskrik, och fransk lunch på kajen med ett glittrande, kluckande hav.

Det är vackert bortom all sans. Det är också sommarens allra första semesterdag efter sedvanlig tjurrusning ut ur vårterminen. En sådan kajsejour är nog precis vad jag orkar med. Picpoul överraskande nog i glaset och små västkustmusslor i en ångande gryta slank ner utan några större åthävor.

Ångande varma moules…
… franskt carrelage…
… och franskt i glaset på Le Port Sud

Jag har sovit i tolv timmar. Jag skall fortsätta fokusera på att få tillräckligt med sömn de närmaste dygnen, för på tisdag bär det av till Murviel med småprinsarna, som just nu firar midsommar hos sin farmor och farfar på en idyllisk skärgårdsö.

Det kom en bild på Bror i vattenbrynet🥰

Då byts dagens stillsamma tillvaro mot en betydligt livligare variant och det ser jag fram emot. Väldigt mycket, till och med. 

Bäst jag sitter här med mitt bloggverktyg pingar ett minne upp på Facebook i bakgrunden. Det är från midsommar 2005, alltså några år innan sociala medier fick fart. Inte en vanlig midsommar då heller men tillsammans med familjen firades den. Vi  var allihop lite lätt svedda på bilderna, fullständigt oförberedda som vi var på intensiteten i Floridas sol på denna vår sista gemensamma familjesemester med alla barnen med samtidigt.

Ett stopp på väg till Key West

Jag inser också att det fortfarande 2005 inte fullt ut satt sig i befolkningens gemensamma medvetande att du faktiskt aldrig skall tillåta dig att bli ens lite röd i skinnet. Alltså verkligen aldrig. Skäms jag lite när jag ser skinnet på mina barn glöda? Minns jag ens att det var så? Jo, det gör jag faktiskt. Jag minns att det var ett ögonblicks verk och att skuggan under palmen tillsammans med solkrämen inte förmådde skydda oss. Att det överrumplade mig.

I murvelträdgårdens poolhus hänger solhattar på rad. På en hylla ligger solglasögon – både inköpta och kvarglömda – och i badrummet på gaveln trängs solkrämer med ordentlig skyddsfaktor. Skugga i flera varianter bjuder vi på också. Ingen skall behöva bränna sig invid murvelpoolen.

Solen har till slut gett sig längre ut i havsbandet och ett stilla midsommarregn smattrar på rutan. I ena gästrummet ligger resväskan uppslagen och i tvättstugan surrar maskinerna ikapp. Vi förbereder oss för avfärd. Jag försöker skaka av mig känslan av vemod över att lämna huset på ön när det är som allra, allra vackrast, fullt medveten om att när jag är hemma igen kommer veckorna att rusa in i hösten innan jag ens hunnit blinka.

Väl på plats i Murviel kommer det vemodet att vara som bortblåst, det vet jag. Att det är en priviligierads dilemma vet jag också; den att tycka att tiden inte räcker till för att njuta av allt det som jag har tillgång till. Att alltid längta efter både människor och platser är ju egentligen något väldigt fint. Allt – alla – finns där ju. Jag delar bara med mig, lämnar plats. Sådant är varken svårt eller vemodigt, bara precis i sin ordning.