Halvtio surplade vi i oss det första vinglaset idag. Nu kan vän av ordning kanske tycka att det är aningens dekadent att börja söndagsmorgonen med alkohol men det kändes fullkomligt naturligt, kan jag berätta. Idag var det nämligen vinmarknad i Saint Chinian igen och rutinerade som vi hunnit bli, var vi på plats tidigt och undvek de stora horderna av både in- och utsocknes besökare. För det är en populär marknad, även när inte vinet flödar och besökarna går omkring med vinglas runt halsen.

Påfyllning i vinglasförrådet

Jag tycker om den här marknaden och har försett mig med både matvaror, vin, korgar, tvålar, kläder, lavendel och bröd under mina besök där. Och bordsdukar:

Jag älskar dem! Tjocka, vackra, brokiga men inte alls så där polyestergrälla som sådant kan vara när de dyker upp på platser där turister flockas. En av dukarna, den med tuppar och hönor, har jag sett och nypt i varje gång jag varit i Saint Chinian utan att den fått följa med hem. Idag gick det inte längre. Jag langade fram mina sista kontanter, gjorde damen med dukarna mycket glad och vandrade därifrån, med både tuppduk och presentduk i en triumfatorisk påse i handen.

Vin blev det därför inte så mycket av. Pengarna tog slut. Men tre flaskor från en domaine i Ceps, i närheten av Vieussan skramlade jag ändå ihop till – det var ju trots allt för vinmarknaden vi åkte dit.

Det var reprisernas dag idag; vinmarknaden har vi varit på förut och dagens lunchställe testade jag förra söndagen med S och E och blev positivt överraskad av hur gott och fräscht det var.

Maten är trots kommersen och närheten till marknaden god, omsorgsfullt lagad och dessutom riklig.

Varsitt glas vin till lunchen, kanske?

Skulle inte tro det.

Men vatten, du blir törstig av  ett par timmars degustation.

Och vädret? Det började naturligtvis regna och åska, så att jycken fick stora skälvan och salladsdressingen blev utspädd.

Fast vi kröp in under ett parasoll, beställde in varsin kaffe och tittade på när marknadsgatan tömdes på besökare som flydde undan regnet. Så särskilt kallt är det ju inte ändå och vi börjar bli luttrade. De flesta av denna sommars stora event – femtioårskalas, Petetas, nationaldagsfirandet och nu stora vinmarknaden – har drabbats av öppna himlar och virvlande vindar, så nu planeras kommande festligheter med en plan B vidhäftad, om det skulle regna. Känns ju igen, på något vis, fast vid andra sådana tillfällen har jag befunnit mig betydligt längre norrut.

Det är arbetsamt med allt vin och allt regn, så väl hemma vilade vi upp oss en stund innan det var dags för nästa punkt på reprisprogrammet; vinprovning hos Laurent Bonnet i Pouzac. Det är alltid trevligt där och även denna gång fick vi med oss fler lådor vin än vad vi hade planerat. Dessutom skickade Laurent med oss flaskorna vi provat! Åtta stycken, närmare bestämt, som vi och herrskapet H delade upp sinsemellan. Allt kommer vi inte att hinna eller orka dricka upp, eftersom de är öppnade och det är nog heller inte tillrådligt. Men en fin gest var det.

Vi fick också en guidad tur på vingården, där renovering av det gamla destilleriet pågår.

Laurent berättar om sitt WIP

Spindlarnas paradis är snart ett minne blott

Putsade koppartankar numera utan sprit

Plomberad kran

Bränneriet

Sprit går det dock inte att tillverka där längre – maskinparken är över hundra år gammal och tappkranen plomberades på1930-talet, då det inte fanns någon son som kunde ärva tillståndet för sprittillverkning. Så fungerade det då; sprittillståndet gick i arv från far till son och fanns ingen son, drogs tillståndet in. Laurent skall istället göra ett litet museum av det och erbjuda besökare ett helt paket av upplevelser när de kommer för att smaka hans vin. Gites har han också och planer för hur den verksamheten skall vidareutvecklas. Kreativiteten är påtaglig och det är nog tur för konkurrensen bland vintillverkarna är mördande och du måste nischa dig för att överleva. Laurent vill ha småskalighet och sälja till besökare som kommer till gården, så att han kan vara på plats och ta emot barnen när de kommer hem från skolan. Dottern och sonen är hans ögonstenar och det lyser om honom när han berättar om dem.

Det är mänskligt, personligt, familjärt och väldigt, väldigt trevligt på Pouzac. Och vinet? Jotack, gott. Köpte en låda friskt Vermentino och fint rött Cabernet-Sauvignon som doftade friskt av hallon. Och en låda rosé blev det visst också.

Imorgon kommer solen tillbaka igen. Or so they say.

M plockar fänkål på vägen hem