Kategoriarkiv: La mer

La Mer

29 söndag Mar 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, La mer

≈ 5 kommentarer

Etiketter

Vi har fått låna hunden Kerstin i helgen. Hon är ett sällsynt ljuvligt litet lyckopiller.

Den lilla lägger sig tätt intill i soffan om kvällarna, gnyr lite försynt vid dörren när det är dags för toalett, sover nära om natten och pockar på uppmärksamhet när det blir för enahanda. Men framförallt får hon ut oss. Flera gånger om dagen.

Idag ville vi se havet från olika horisonter, så vi hoppade in i bilen och for iväg. Vi undersökte den lilla ön bortom gistna plankor på Röra Strand på Tjörn,

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi slog en lov ut på Mjörn mellan Tjörn och Orust men tyckte inte att den kunde mäta sig med de mer spektakulära storasyrrorna Tjörn och Orust, så vi drog till Mollösund.

Pittoreskt, tjusigt, gentrifierat, svinkallt och stendött.

Jag kan se hamnen myllra om sommaren. Sommargäster som äter glass eller tar ett glas på en restaurang i hamnen. Alla båtarna, flanörerna, kinder rosiga av både sol och alkohol. Sorgfri sommar.

Idag helt stängt och med en så narig vind att inte ens de modigaste söndagsflanörerna vågade sig ut i några större horder, trots den fullkomligt formidabla solen och intensivblå kusthimlen.

Mollösunds kyrkogårds uppmaning att vi skall tänka på döden bidrar till den mågot ödesmättade stämningen där idag.

Men varför denna rundtur för att se havet när det räcker med en halv minuts promenad till gattet mellan grannhusen för att njuta av samma hav?

Jo, men för att det ter sig olika beroende på från vilken plats det avnjuts, havet. Jag blev dessutom inspirerad av en facebookuppmaning att dela havsbilder som motvikt till den senaste tidens något enahanda coronarapportering. Här kommer därför mina hav och pockar på uppmärksamhet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Om några månader tänker jag guppa i något av dem. Kanske, förhoppningsvis, har jag fått guppa i åtminstone två hav in sommaren 2020 övergår i höst.

Idag fokuserar jag alltså på havet; det som är alldeles nära och de som ligger längre bort. Längtanshav – omslutande, ljummet, ibland skummande men alltid vackert.

Trettondagsafton på ön

05 söndag Jan 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Byliv, La mer, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

En vecka går fort

Alldeles för fort och jag har våndats mer än jag brukar över att behöva vända näsan norrut igen. Den pågående renoveringen av murvelköket är en faktor, förstås. Kaklet har vi fortfarande inte valt och det måste göras nu om vi inte skall försena köksbygget ännu mer.

Men framförallt hade jag behövt mer av det märkvärdigt kreativa skrotandet omkring i huset och trädgården. Det där initialt planlösa som föder planering, struktur och beslutsamhet när lystmätet på just skrotande fått sitt. Sena kvällar med stickning har istället fått ersätta planlösa dagar, med viss lätt sömnbrist som följd.

För det finns sådant vi inte inte kompromissar med, även om tiden är knapp. Murvellivet är framförallt socialt och såklart firade vi nyår med byvänner;

Detta bildspel kräver JavaScript.

Le Café Nouvel hade flaggat för nyårsdagsbrunch och det lät förstås himla trevligt, så på nyårsdagen trampade vi dit, bara för att mötas av ett ivrigt skakande huvud och ett pas possible med förklaringen att de var tvungna att städa efter nyårsfirarna från kvällen innan. Så vi drog till havs istället,

betraktade spår efter höstens stormar,

åt lunch och flanerade en stund innan vi vände hemåt igen.

Havet ändå. Älskar den sävliga stämning som råder vintertid på de annars så stimmiga semesterställena. Lika ocharmigt solkrämsosande som det är på Valras Plage i juli, lika vackert är havet och stranden där i januari.

Himlen är languedocblå oavsett årstid.

Men nu har vi lämnat Murviel för den här gången. Tidigt igår morse, innan solen gått upp, fick vi ge oss iväg.

Ett igenbommat murvelhus i bittertidig morgon…

Det är ovant men så blir det när tågen strejkar och ingen skavstakärra finns att tillgå. Det fick bli buss till Barcelona istället.

Vi bara råkade ställa oss rätt! Informationstavlor är för veklingar.

Fyra timmar i en inte alldeles angenämnt doftande flixbuss men med vackra vyer över Pyreneerna utanför rutan tog oss smidigt dit vi skulle och med flera timmars marginal till planets avgång.

Samma Pyreneer, fast ovanifrån,

följde med en bit på väg och jag hann börja vänja mig vid tanken på att snart landa i svensk januari igen. Där väntade S och lilla lurvet Kerstin, som fick följa med hem till Tjörn över natten. Dem hade jag ju inte fått träffa nu om jag hade stannat under den languedocblå!

Hon växer så det knakar!

Bra saker både här och där. Inte samma, men viktiga.

Älskade västkust

02 fredag Aug 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, La mer, Murvelhuset, Reminiscenser

≈ 3 kommentarer

Sådärja. Andra dagen ensam hemma i huset med fullkomligt ljuvligt väder och jag är återbördad, landad. Det krävs inte mer än så. Då kan det till och med vara så att jag dristar mig till att tycka att det kan vara värt det att behöva genomlida månader av mörker och kyla, om jag några dagar om året får vara med om just det här. Minnet blir löjligt kort sådana här dagar.

Lite sovmorgon, något povra frukostar med kaffeslattar som inte längre smakar särskilt gott och ändå blir njutningen total.

Jag sitter länge. Det är helt tyst, havet ligger spegelblankt och djupblått i gattet. Horisonten, de karga klipporna, grannarnas stängda hus; en sådan dag kan det faktiskt mäta sig med frukosttimmarna på murvielterrassen innan middagshettan kopplar greppet om trädgården.

Det är två helt olika upplevelser. I Murviel slåss cikadorna med fåglarna, grannens tupp och bilarna på gatan om ljudutrymmet. Växtligheten är djungellik

Bignonen tar över entrétrappan på nolltid

och livsbetingelserna för allt som växer helt annorlunda än i naturen runt huset på ön.

När jag sitter påmurvelaltanen kan jag inte tänka mig en bättre plats. Då är tankarna på huset på ön fullkomligt bortstädade. De förmår inte tränga igenom. I murvelträdgården försvinner vardagen på ett sätt som den aldrig riktigt förmår göra på altanen runt huset på ön, hur mycket det än kråmar sig i sommarsolen. Måstena är för nära där. Lite orättvist, kan jag tycka, för det är rent objektivt sett väl så ljuvligt på västkusten när sommaren kopplar greppet.

Det finns en annan, tämligen avgörande skillnad mellan mina två tillhåll. I huset på ön lever vi något av ett eremitliv. Här får vi inte besök så ofta och inte under så lång tid åt gången. Det ligger lite för avsides för det och är inte vädersäkert nog för att locka till sig solhungrande gäster. I Murviel är vi istället så gott som aldrig ensamma och för ett socialt djur som mig är det fantastiskt. I murvelhuset fostras kommande generationer in i sällskapslivet,

När ettochetthalvtåringen greppar mammans vinglas och börjar skåla…

där förfinar det ena lilla barnet efter det andra sina vattenkonster i poolen

Detta bildspel kräver JavaScript.

och där skapar vi minnen tillsammans.

Om sommaren 2018 skiljde ut sig som sommaren då familjen inte fick till några besök samtidigt som vi var där i någon större utsträckning, så bjöd årets sommar på raka motsatsen. Liv och rörelse, sedvanliga byfester,

men med ett stillsammare umgänge med bygrannarna i övrigt.

Det får räcka för idag med funderingarna kring västkust- och murvielliv. Jag lämnar skärmen för en tur ner till klipporna. Det får sent omsider bli säsongspremiär för bad i det västkustska havet.

Bara murvelhuset och jag

19 fredag Jul 2019

Posted by in Byliv, La mer, Murvelhuset, Renoveringar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Igår kväll.

L sover. Från slottsbacken hörs fortfarande musik; de sista resterna av byns årliga dockfest, Féte Petetas.

Petetas i Murviel sommaren 2019

Kvällen är som vanligt ljum och vinden har mojnat. Kvällarna när de är som allra bäst; byn som håller fest till långt in på småtimmarna, jag ensam på verandan med mina tankar, planer och funderingar. Inte det där ganska hetsiga, lätt oroliga, som lite för ofta präglar kvällarna hemma när jobb väntar dagen därpå eller när andra plikter kallar på min uppmärksamhet. Här är avkopplingen istället total.

Ikväll sitter jag också på verandan men nu är byn tyst. Det är snart helt mörkt och i huset finns bara jag. Det känns lite märkligt, fast rutinerna är i stort sett desamma; förmiddagstimmarna ägnas vanligtvis åt lite pyssel följt av en lång lunch och några timmars siesta vid poolen.

Flygplatsavlämningar har det blivit några stycken och imorse släppte jag av L. De där turerna till Montpellier har i år fått inbegripa en och annan sväng inom Ikea för att komplettera utrustningen till köksrenoveringen. Det blir raska vändor med inköpslista i handen och skygglappar för allt annat som möjligen skulle kunna locka till onödiga köp. Det får liksom räcka med det som verkligen behövs. En köksstomme till uteköket har jag sedan monterat och därefter, efter konsultation med min alldeles egna fantastiska köksplanerare, fått på en bångstyrig diskho.

Fast jag tappade en högst väsentlig och lite ovanlig skruv och fick ge upp att få dit avloppsrören under hon. Skall jag verkligen behöva åka till Ikea en gång till för något så bagatellartat?

Nåväl, det löser sig säkert.

Occitanska förmiddagar kan annars också inbegripa fjärrintervjuer med nya medarbetare, mejlkoll och telefonsamtal som behöver klaras av. Då släpper semesterkänslan för en stund men jag tror att jag har lärt mig att styra just sådana måsten till specifika tider. Då störs inte det ekvilibrium som jag annars vaktar på så noga.

Eller så innnebär förmiddagar turer till havet innan horderna anfaller. Les Falaises är ännu så länge den plats jag tycker bäst om; klippor som liksom skivats ner i havet och bildat naturliga trappsteg och avsatser;

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ingen het sand i sandalerna och, trots allt, färre badare, eftersom platsen inte lämpar sig för vare sig barn eller för dem som hellre vadar än hoppar ut i vattnet.

Det är dessutom en geologiskt fascinerande plats, också för den som har ytterst begränsade kunskaper om de avtryck naturfenomen lämnar efter sig. Falaiserna, eller klipporna, är resultatet av vulkanisk verksamhet för mellan 700.000 till 800.000 år sedan men hur jag än letar efter geologisk information om dem på nätet, så går jag bet. Jag hamnar på turistsidor, oavsett övriga sökord, så fort ”Agde” nämns. Naturistcampingen, hotellen, restaurangerna, vattenlanden, stränderna, kommunikationerna och ”allt jag behöver veta om Agde”. Utom just platsens dramatiska och spännande historia, såväl geologiskt som kulturellt. Jag får helt enkelt återkomma när jag lyckats ta mig igenom turistbruset som omger Agde.

De gör inte platsen rättvisa, de där skräniga turistsidorna. Agde och Cap d’Agde fascinerar mig och där är svindlande vackert bara några minuters promenad bortom semesterkomplexen.

Hur kommer det sig att det så uppenbart intressanta med platsen inte får utrymme på turistbyråernas hemsidor? Är jag kanske dålig på att leta?

I vår by finns en duktig geolog. Jag skall be henne undervisa mig. Jag skall, alltså, be att få återkomma med mer fyllig information vid ett annat tillfälle!

Murvielvinter och 2018 på upphällningen

30 söndag Dec 2018

Posted by in La mer, Min franska trädgård, Murvelhuset, Utflykter, Vin i Languedoc

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Det är årets näst sista dag och det är vinter också i Murviel. Riktigt kalla nätter har vi fått men om dagarna sveps landskapet in i ett intensivt solljus och jag får vränga av mig tröjor och halsduken som jag av gammal vana slänger runt halsen, eftersom solen om dagarna värmer rejält.

Framemot eftermiddagarna mjuknar ljuset och skuggorna blir långa:

Vinter, som sagt. Murvielsk sådan. Kyligt nog för bylsiga, sköna tröjor och tofflor på fötterna när solen gått ner men med ett överflöd av livgivande D-vitamin om dagarna. En vinter helt i min smak. Snö ser jag på långt, långt håll när luften är klar nog för att tillåta utsikt ända ner till Pyrenéerna, och så här års är det en ganska vanlig företeelse. Snöälskarna tar sig dit på några timmar och kan sedan återvända till anständiga temperaturer och snöfria gator när snölängtet fått sitt. Vän av ordning, dvs jag, undrar därför varför någon skulle vilja ha någon som helst annan sorts vinter än just den murvielska!

Igår följde jag med Maison Hansby till en för mig ny vingårdsbekantskap; Domaine des Pradels, som ligger en bit upp i bergen, nära St Chinian.

Vincavar så här års är råkalla, har jag lärt mig, så jag bylsade på mig och for upp den smala, vindlande vägen genom det makalösa landskapet för att avsmaka makarna Quartironis biologiska vin.

Handplockat, naturligtvis, och med synnerligen effektiva medhjälpare på vinfälten:

De ser ut att frodas, de där medhjälparna och skall åsneliv levas, så ser de där två ut att ha ordnat det perfekt för sig! Ogräset har inte en chans och pesticider göre sig därför icke besvär. Madame själv tillstår att det är ett experiment, men oavsett hur mycket nytta de kommer att göra på vinfälten, så gör de sig bra i landskapet. Så bra, faktiskt, att jag blev tvungen att stanna bilen, kliva ur och hälsa på rackarna.

En julig apéro hos Migrarna följde innan lördagen lades till handlingarna,

och idag sov jag länge, åt en lång frukost och hängde tvätt ute. Bara en sån sak; jag hängde tvätt i solen. I december!

Fåglarna sjunger,

grönskan spirar,

och den slumrande trädgården ser inte alls ut att vara svårväckt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ett par tappade simglasögon påminner om vad som komma skall

och dagens utflykt till Cap d’Agde,

Detta bildspel kräver JavaScript.

ger också den en föraning om sommar. Lika förfärligt som jag tycker att det är med turisthorderna som flockas där under högsäsong, lika avspänt härligt upplever jag det vintertid. Fransmännen flanerar ut på piren längs med hamnbassängen, några av båtägarna äter lunch bakom presenningarna och själva letar vi upp en uteservering och glufsar i oss pinfärska ostron och moules frites i solen, efter att ha flanerat vi också längs med den av hårt väder illa tilltygade piren.

Jag väckte viss munterhet med mina Nordic Walking-stavar men det bjussar jag på; midjemåttet behöver ansas inför Beach 2019, nämligen!

Nu har mörkret hunnit sänka sig över murvelträdgården, efter en magnifik solnedgång

och de senaste par dagarnas vassare kyla har tappat sin skärpa och kvällen är något ljummare igen.

Jag gillar årstidsväxlingar. Sydfranska årstidsväxlingar, vill säga.

Jul i vårt murvelhus

26 onsdag Dec 2018

Posted by in Byliv, La mer, Murvelhuset, Utflykter, Väder

≈ 4 kommentarer

Annandag jul och det vackra vädret håller i sig. Julaftonslunchen avnjöts al fresco på Maria och Kjells terrass

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag hade tagit med både ylletröja och halsduk, för det är ju ändå december…

Det hade jag inte behövt. Inte ens när dagen övergått i sen eftermiddag och vi släntrade hem genom byn, behövdes annat än skjortärmarna.

Tjugotre grader i skuggan får anses vara anständiga temperaturer och på juldagen packades därför en picnic-korg och vi drog till stranden för ytterligare doser ljusterapi.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag kan inte tänka mig en bättre plats än environgerna runt murvelhuset för julfirande med extra allt. Med dagar som bjuder på sommartemperaturer (åtminstone med svenska mått mätt) och skymningar som badar murvelhuset i ett mjukt ljus innan mörkret tar över och de levande ljusen flämtar ikapp med varandra.

För jag eldar på. Det blågula varuhuset i Montpellier besöktes i lördags och stearinljusförråden är därmed ordentligt påfyllda.

Annandagen bjöd sedan på sill från Klädesholmen, Jansson, diverse andra svenska julattiraljer och bygrannar på besök.

Julbord!
När gästerna gått…

Och något svalare temperaturer, den slösande solen och de blåa himlarna till trots. Det skall vara lite svalare i några dagar nu men det gör inte så mycket, för det är fortfarande så oändligt mycket skönare och varmare än hemma i Sverige. Det känns inte som att jag alls vill åka härifrån, om det inte vore för att jag längtar efter alla mina fina. Endera julen framöver tänker jag kräva deras närvaro här!

S njuter av decembersol 2012

Om två små blåvita tröjor

19 torsdag Jul 2018

Posted by in grand-mère, La mer, Utflykter

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , ,

Hej Bertil och Bror – högt älskade solnaprinsar!

Ni kanske undrar hur det går med sagotröjsprojektet?

Jag kan meddela att det går bra! Mönstret växer fram i en rasande fart efter bara lite initialt felräknande. Mönsterkonstruktörens fel, naturligtvis, inte mitt (fast nu skojar jag; en skall inte skylla ifrån sig!). Uppenbarligen tänkte konstruktören att stickande mormödrar är utrustade med tålamod. Jag skall berätta en hemlighet för er; det är inte jag. Avslöja det bara inte för någon; det får vara vår väl bevarade hemlighet! Bara en och annan bloggläsare får veta.

Så mycket längtar jag efter er att jag låtsas att jag pratar med er under tiden som maska efter maska träs vidare på pinnarna. Garnet är jättemjukt – fattas bara! – och det är väldigt lättstickat.

”https://murvielklotter.com/wp-content/uploads/2018/07/img_7498.jpg”> Visjögarn från Östergötlands ullspinneri[/captio

Fina får har släppt ifrån sig lite ull till er för att ni skall få varma tröjor när sommaren är slut och det börjar sno runt husknuten igen.

Visst är det lite svårt att tänka sig? Att det blir kallt igen och att ni måste ha overaller, vantar, mössor och varma stövlar? Och varma tröjor!

De där fåren, förresten, betar som bäst gräs i Östergötland nu. Jag hoppas att inte allt gräs torkat bort för dem. De är ju värda grönt, frodigt gräs när de är så snälla och lämnar ifrån sig sin mjuka ull till er! Den där ullen, förresten, spinner de garn av på en jättegammal maskin som heter Spinning Jenny. Sådana fanns det många av på 1800-talet (så länge sen att inte ens mormor fanns!) men nu är det inte många kvar av dem. Spinneriet säger att just den maskinen är suverän när det gäller att få till ett jämnt och spänstigt ullgarn. Det verkar stämma, kan jag konstatera.

Mitt på dagen blir det lite för varmt att sticka och jag blir tvungen att bada istället, precis som för fyra år sedan, när jag stickade på en annan blå kofta. Den första som blivande mormor. Jag minns hur förväntansfull jag var, hur jag längtade och fantiserade.

rvielklotter.com/2014/09/07/om-en-ljusbla-liten-kofta/” target=”_blank” rel=”noopener”> Klicka på bilden för inlägg om den koftan!

Nu är

[/caption]Nu är ni två prinsar. Bertil, du får berätta för Bror om Murviel för det är ju bara du som varit här än så länge. Det blir härligt när ni kommer hit båda två. Det sitter jag och tänker på medan termometern tickar vidare mot 40-gradersstrecket. Jag får dricka mycket bubbelvatten för att inte få solsting. Bada ofta måste jag göra också. Det kanske du kommer att tycka om, Bror? Att bada i poolen? Jag har köpt med mig armpuffar, samma som du hade  på babysimmet i våras.

Allt är förberett, med andra ord.

Tills vi ses igen får jag nöja mig med Facetime. Häromsistens blev du ledsen, Bror, när mormor försvann från skärmen,

fast jag gissar att du snart blev glad igen när bästa brorsan Bertil gjorde roliga saker.

Och Bertil; ditt glada, underbara ansikte när du svarar att du älskar tillbaka när vi facetime-ses, får mig att genast vilja vränga av mig badkläderna och flyga till dig och Bror. Men som du vet är det en del att stå i härnere – ikväll är det en dockfest i byn som vi måste gå på, till exempel

Visjögarn från Östergötlands ullspinneri

– så jag får ägna mig åt sådant som får tankarna att flyga till Solna istället.

Som att dricka morgonkaffe i den snart utslitna koppen som er mamma gjort åt mig:

Eller som att släpa runt på sagostickningsprojektet precis överallt och tänka på hur skojigt det skulle vara att se er två prinsar bygga sandslott i strandkanten i Portiragnes,eller på den fläktande strandkanten i Les Cabanes de Fleury,

Jag tror att ni skulle tycka att det var skojigt. Och jag, jag skulle vara som allra lyckligast då! Dit åker vi när ni kommer hit nästa gång – tumme på det?

Puss på er😘

Beach hopping, åska och körförbud

18 onsdag Jul 2018

Posted by in La mer, La voiture, Utflykter, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Jag har denna sommar bestämt mig för att det inte duger längre att så gott som aldrig bada i ett Medelhav som ligger där alldeles nära och bara väntar på besök. Idag var det därför dags för denna sommars strand nummer två, rekommenderad av C & E och på lagom avstånd från Murviel. Den här gången gav Å och jag oss iväg direkt efter frukost och lämnade Aska hos L i murvelhuset. 

Vi for iväg till Les Cabanes de Fleury invid La Clape och alldeles där floden Aude mynnar ut i Medelhavet och sätter gränsen mot vårt departement Herault.

En lätt bris höll temperaturen i schack och det var föredömligt glest mellan parasollerna när vi kom. Vi placerade oss vid stenpiren

och låg en stund och tittade på några som fiskade med metspö en bit ut i vattnet innan vi trotsade det något svala vattnet och kastade oss ut i det blå.

Fantastiskt skönt var det där och inte alls så hett och gyttrigt som i Portiragnes härom dagen. Så vi stannade lite längre än vi först tänkt och packade ihop oss först när det var dags för lunch.

Det där med lunchställen vid havet är vanligtvis inte alldeles enkelt. Turistfällorna är många och pärlorna inte alltid så lätta att hitta. Men idag blev det fullträff också vad gäller näringintaget. Inget tillfällighet, eftersom också restaurangen var en rekommendation från bygrannar C och E.

I Cabanes finns bara en handfull matställen och det lilla fiskeläget känns befriande genuint och inte så exploaterat, trots närvaron både av en liten camping och ett område med ganska trista semesterbostäder.

Men Lou Cabanaire kan stoltsera, inte bara med en mysig uteservering, utan också med förstklassig, vänlig service och pinfärska råvaror från havet, enkelt men omsorgsfullt tillagade.

Precis ett sådant ställe, faktiskt, som jag drömskt kan fantisera om när höststormarna viner runt knuten!

Det var därför två synnerligen nöjda madamer som styrde mot Murviel igen när kråset var smörjt och eftermiddagen tog fart. Då hade det hunnit bli sådär hett igen som det alltid blir på eftermiddagarna, så vi kastade oss direkt i poolen och låg där och guppade när L kom hem från bilbesiktningen med vad som kan vara domen över död bil.

I yngre och plåtblankare dagar…

Ridå över lyckoruset från dagens utflykt, alltså.

Körförbud med omedelbar verkan och trots att jag verkligen tyckt att den börjat bete sig som ett gammalt härke och inte längre känts helt trygg att dra iväg på långresor med, så var jag inte riktigt beredd på att det skulle vara så allvarligt. Den har både servats och reparerats regelbundet men den har också under sin drygt tioåriga levnad hunnit vara med om några tämligen omilda incidenter. Men framförallt handlar körförbudet om en trolig skada vid påkörning bakifrån som ingen av oss begriper när den skall ha uppstått. Det klarnar, förhoppningsvis, men det lutar åt ännu en kapitalförstörande plåtinvestering – eller för att tala klarspråk, att införskaffa en ny voiture.

Så har det börjat åska och regna också. Fast det är allt lite mysigt där jag sitter och lyssnar på när regnet smattrar på markisen och skapar ringar i poolvattnet. Varmt, ja det är det fortfarande, så regnet känns bara välgörande.

Imorgon är, comme d’habitude, en ny dag. Skall bli spännande att se vad den bär med sig.