.. om än med allt svalare nätter. Varje dag i värmande sol känns som en ynnest och vi försöker få till en rejäl siesta mitt på dagen, när det är som allra skönast. Jag simmar ett antal längder i det fortfarande 28-gradiga vattnet, gör mina övningar men sveper en handduk om mig en kort stund efter att jag kommit upp ur vattnet. Temperaturerna räcker trots allt inte riktigt till för att det skall vara jätteskönt att torka i solen efter badet. Men med torrt skinn är det mer än varmt nog! Som en junidag i Sverige, ungefär.

I förrgår satt jag i möte framför skärmen hela dagen men fick avbryta när ägaren till det öde grannhuset kom och knackade på.

Jag vet inte exakt hur gammal han är men nog en bra bit över åttio, kanske har han till och med hunnit passera 90-strecket. L var inte hemma, så jag fick ta till min nyvunna, fortfarande stappliga, franska och förklara för honom att jag hade svårt att gå ifrån, protokoll­förare på ett styrelsemöte som jag var. Både språk- och generationsklyftor för­svårade den saken, så jag gick ifrån mötet en stund och tog hand om vår granne.

Han hade kommit för att inspektera det rasande taket på ladan, som gränsar till vår tomt och som vi tidigare i veckan informerat mairen om.

Han konstaterade raskt att det behövde åtgärdas och lovade att skicka en menuisier så fort som möjligt. Sedan pratade vi om hans vackra, men tomma hus och jag undrade om det fanns planer på att sälja det. Jag frågade bara försiktigt och berättade att vi gärna skulle vilja ha grannar där. Men en försäljning är inte aktuell, fick jag veta. Den gamle mannen ärvde huset efter sin morbror och använder det till att förvara maskiner och verktyg. Mest i ladorna, men tillgången till den lilla innergården är viktig för honom och därför vill han inte göra sig av med det. Kanske skall han hyra ut det, funderade han högt, men det verkade inte vara några bestämda planer. Sen berättade han lite om vårt hus och hur det såg ut förut, innan trapporna i trädgården anlades och innan vi byggde terrassen på baksidan. Han hade lekt med barnen i vårt hus, berättade han vidare.

Jag sög i mig allt han sa. Och han sa det på franska. Långsamt och tydligt och jag hade inga problem att förstå honom. Resultatet av det senaste årets studier? Troligen; någonting har helt uppenbart hänt med språkförståelsen, iallafall. Jag hade gärna velat fråga honom om mer men jag var tvungen att återgå till mitt styrelsemöte. Den där apéron med de alldeles för anonyma grannarna måste bli av nu. Grannarna håller alldeles oombedda koll på vårt hus och åtminstone den äldre mannen och hans fru med huset intill, har säkert mycket att berätta om murvelhusets historia.

En hel del pyssel med huset klaras också av mellan varven och i förrgår kom Aidan med sin van och forslade bort allt skrymmande skräp från vårt garage. Det kostade oss €80, tog knappt två timmar och sedan var en av de senaste årens mest irriterande surdegar ett minne blott.

I helgen skall jag ikläda mig merylbrallan,

ta på munskydd och skyddsglasögon, behandska händerna och greppa såväl kvast som lövblås och städa ur allt damm, alla torra löv och grus. Sedan skall veden få en ordentlig plats längre in i garaget och därmed slipper vi skämmas varje gång vi öppnar garage­porten.

Vildvinet växer så det knakar och jag tycker att det är fantastiskt vackert där det klättrar längs med stenfasaderna. Men jag klipper ner det.

Visserligen med viss sorg, men hur vackert det än är, ökar det klättrande vildvinet risken för att objudna gäster tar sig in där de definitivt inte är välkomna. Som möss, till exempel, eller till och med råttor. De senare vet vi hade hunnit bygga en hel råttby i den täta vegetationen invid laduväggen vid poolhuset.
När den togs ner våren 2020, försvann problemet med nedskräpningen bakom voleterna i poolhusköket. Nu vet vi därför att de klättrande skönheterna inte kan tillåtas växa hur som helst. Vildvinet, alltså. Råttors skenande tillväxt har vi svårare att kontrollera.

Det där med att fasader bör hållas fria från alltför ymnig växtlighet, är möjligen ett trist faktum men sinnesfriden, där den går att någorlunda uppnå, är viktigare. Åtminstone för den här alltmer luttrade, sedan snart tio år lyckliga ägaren av ett charmerande men stund­tals oberäkneligt franskt vinbondehus. Nästa vecka kommer bysnickare Loubets son, som tagit över pappans snickeri, och tittar på vår terrassdörr, liksom det av den nya kranen spärrade köksfönstret,

och för att ge oss förslag på diverse andra dörrar inom­hus. Det handlar om skydd mot tjyvar, kyla, möss och annat oönskat, liksom, för innerdörrarnas del, om privatliv på porslinstronen, dammfrihet i garderoben och barnsäkerhet vid den långa stentrappan ner från övervåningen. Där har barn redan trillat, dessbättre bara med blåmärken som följd, men varningsklockorna har ringt tillräckligt starka.

Nästa år tassar ytterligare två par barnbarnsfötter omkring i murvelhuset. All anledning, alltså, att fortsätta barnsäkra det som prinsarna visat oss att vi missat.

Så om någon undrar om gamla franska hus är något för den som helst har så lite som möjligt att fixa med på sin lediga tid, så kan jag berätta att så inte är fallet.

Antingen får du älska DIY eller ha pengar att slänga på problemen. Helst bör du ha en kombination av båda. Vi har ingetdera i outsinliga mängder.

Och ändå.

Att skaffa murvelhuset är det bästa L och jag gjort tillsammans.

Allt har en förmåga att lösa sig till slut. Det har vi också lärt oss.

Imorgon kanske jag berättar om dagens resa till Lodève, Millau och Gorges du Tarn. Vi tog oss en liten paus, nämligen. Miljöombyte är bra.