20 måndag Apr 2020
Posted in Om dagsläget
Kategoriarkiv: Om dagsläget
Påskhelg i nådens år 2020
13 måndag Apr 2020
Posted in Om dagsläget
Etiketter
bod för kuddar, Coronastädning, murvelplaner, musinvasion, påsk på ön
Det är en märklig påsk, det här. Inte bara har vi tvingats hålla oss på svensk mark, utan vi har dessutom tillbringat större delen av den utan familj och vänner på vår ö.
Vi eldar i kaminen och njuter av vårsolen om vartannat och därmed beter sig svensk april som svensk april brukar. Det är fint att det finns någon konstant kvar, gissar jag. Våren bryr sig inte om Corona. Den är här nu. Kläder åker av och på. Jag fryser och nockas av den plötsliga värmen från solen nästan samtidigt och går jag ut i solen utan solglasögon, ser jag stjärnor efter en stund.
Den ena surdegen efter den andra i vårt hus betas av. Jag har rensat i garderoben och flyttat hyllplan och klädstänger som hamnade fel när garderobsinredningen kom på plats för tre år sedan och som jag sedan inte riktigt hittat tid för att åtgärda. Eller lust, kanske. Jag har rensat ur hundens låda och omsorgsfullt tvättat och vikt hennes skotskrutiga ”jacka” och bandanan hon var iklädd på sitt passfoto.
Den lådstädningen har fått vänta av andra skäl än att det saknats tid och/eller lust. Nu finns lilla pälsundret Kerstin och det hjälper mot vemodet som sätter in när Wildas slitna och inte helt rena koppel, borstar, reflexer och halsband till slut fått åka ner i soptunnan.
Jag hittade annat också under mina arkeologiska utgrävningar av de skräpiga lådorna under sittbänken i hallen…
🤬😡🤯😤😖
Åt de där förbannade gnagarna kan jag ägna en bra stund med svavelosande eder. Hur de hittar in till de mest omöjliga ställen begriper jag inte. Inte förstår jag heller hur de där pyttesmå djuren kan ställa till med så mycket oreda och till och med pulvrisera metallen runt värmeljusen de hittat. Gamla synder, den här gången men så himla roligt är det inte att ständigt hitta nya ställen där de varit när vi trott att vi täppt till åtminstone några av deras infartsvägar.
Ute på vårt trädäck har L färdigställt vår bod. Eller nästan iallafall. Och i varierande väderlek. April, som sagt.
Blir himla skönt att slippa dynor och kuddar i vardagsrummet under sommarsäsongen. Det är ju där de för de mesta hamnar annars, när vädret inte beter sig som en vill att det skall göra om sommaren.
Kuddar och dynor i beredskap vid eventuell sol och tillräckliga grader, augusti 2019…
Ikväll skall jag lyssna på Macron. Jag bävar en smula inför vad han skall säga. Envist försöker jag tänka att det skall bli en murvelsommar i år också och jag hittar prylar för utemiljön som jag tror att prinsarna skulle gilla. Som en gungsäng att placera i en paviljong, till exempel!
Knyckte bilden från Hus&Hem 24 mars…
Dit kan de släpa kuddar, täcken, elefanter, valar och apor för en stunds vila mellan simturerna i poolen.
I sommar, God willing and Macron permitting…
Eller senare, om det är så det måste bli.
Jag hoppas på det första.
Annandagen fick annars innebära ett par timmars socialisering med efterlängtade. På coronaavstånd, utan kramar och med idogt handtvättande däremellan. Det var otroligt välgörande.
Imorgon väntar jobb igen. Hemifrån framför skärmen. Beslut måste fattas denna vecka om hur vi skall göra med studentfirandet om en dryg månad. Tyvärr lutar det åt att det måste ställas in och det gör mig otroligt ledsen. Beslutet sitter långt inne. Det som skulle bli det första triumfatoriska firandet med den nygamla skolans första studenter får hitta en annan form.
Med största sannolikhet.
I augusti, kanske?
Tänk om det rentav blir alldeles fantastiskt, unikt och minnesvärt just för att vi tillsammans tagit oss igenom och förbi denna den mest surrealistiska av vårar? Vi får tänka till, helt enkelt. Det måste bli bra.
Tårfyllt farväl på gamla dingleskolans sista student
Svensk skärtorsdag
09 torsdag Apr 2020
Etiketter
Coronatider, Fuskfjädrar, L'Hospitalet, La Clape, påsk på ön, påskapéro i vårvind
Påsk på ön inleds med en insmickrande solig skärtorsdag. Ris har befjädrats, lite pliktskyldigt, vuxligt påskgodis har tagits fram och gula stearinljus har fått ersätta de ikeavita.
Lite fint, kan jag tycka, samtidigt som det grämer mig en smula att jag förra året fraktade tillbaka tuppaduken till sitt franska ursprung, eftersom vi ändå aldrig firar påsk på hemmaplan.
En SKA aldrig säga aldrig.
Tydligen.
Årets första utomhusapéro har därför något försenat avnjutits iklädd tjock ylletröja till skydd mot den svala brisen från havet.
Jag är ändå glad att det var en bris och inte en narig blåst. Det var till och med nästan njutbart.
Och det röda i glaset?
Franskt, förstås. L’Hospitalet från La Clape. Nobelvinet från för några år sedan.
Lite jobb fick det bli också. En måste göra sig förtjänt av sin apéro. Redskapsbodens alla delar har packats upp och ligger nu räknade och redo för montering bakom huset. Den skall få husera dynor och kuddar till utemöblerna, tillsammans med några redskap för skötsel av våra små odlingar. Dessutom skall den få fungera som gräns mot grannen och som hinder för vovvar och småttingar med rymmarben. Jag planerar för många besök när viruseländet lugnat ner sig, nämligen.
Imorrn sätter vi igång. Känns som en bra sysselsättning för att motverka hotande väggklättring.
Längtan och långrandig saknad
07 tisdag Apr 2020
Posted in Betraktelser från hemmahorisont, Om dagsläget
Etiketter
Mössen har flyttat ut till sitt lantställe. Iallafall verkar de ha ledsnat på vår tvättstuga för den här gången och det är helt ok för mig. Känner mig inte övergiven. När det gäller tvättstugan bekymrar mig just nu bara det faktum att det franska tvättmedlet börjar ta slut.
En smula lappsjukt börjar det ändå bli. Jag pratar gärna och mycket. Bollar gärna ideer med likasinnade. Far iväg i tankarna och kommer tillbaka. Så iväg igen. Träffar vanligtvis med jämna mellanrum idel lika pratglada och det ger mig energi.
L är inte lika pratsam.
Vi är lite som Gubben Pettsson och katten Findus.
Jag vevar, petar, stirrar, försöker locka fram reaktioner, blir frustrerad och ger upp.
Vi är olika, helt enkelt.
Det finns något bra och fint i det. I vanliga fall. När vi är bara hänvisade till varandra, gäller det att visa hänsyn från båda håll. Vi gör det. Nästan hela tiden. Och jag är tacksam för det vi har tillsammans.
Men jag saknar mina andra sammanhang, mer och mer för varje dag. Jag vill till jobbet,
till mamma, till prinsfamiljen och jag vill träffa Susanna och Erik, Emil och Lena. Jag vill till Murviel och till sammanhanget där. Egentligen borde jag skrota runt där nu, om det hade varit som vanligt men UD avråder från utlandsresor fram till 15 juni och Agnes Wold inskärper att utlandsresor är uteslutet sommaren 2020. Samtidigt skruvas parkbänkar bort från gator och torg i Béziers, så att inte flanörer i stipulerad frihet skall drista sig till att slå ner bakdelen utomhus. Just en sådan åtgärd kan inte beskrivas som annat än galenskap och jag frågar mig hur lång tid det kommer att ta innan livet kan återgå till något slags normalitet igen. Påskvistelsen i Murviel har redan brunnit inne och nu hänger sommarvistelsen också den på en skör tråd.
Om jag dristar mig till att tänka på det, att försöka ta in det, blir det alldeles förfärligt (jo, jag vet; det är förfärligt bara ur en priviligerads perspektiv, förlåt), så jag väljer att tänka att det nog hinner ändra sig snart. Jag orkar inte tanken på att inte få åka till Murviel i sommar. Blir det så, tar jag det då men jag vägrar ta ut sorger i förskott. Jag vill tumla runt i det turkosblå tillsammans med prinsarna tills vi är som tre russin som aldrig vill sluta bada!
Den lugna lunken på ön har dock sina fördelar och tillsammans med L ägnar jag en del av vår oväntade gemensamma lediga tid till att upptäcka delar av vår ö som vi tidigare inte sett, trots att vi haft en fot här ganska länge nu. Under söndagens upptäcktsfärd invigdes mina nya pumpstavar;
Efter en försiktig inledning på knappa 20 minuter fick jag, lätt överrumplad av effektiviteten, upp flåset en smula och det kändes i hela kroppen. Nu gäller det att stavarna inte blir stående. All tid hemma bjuder också på tid som pockar på rörelse och kroppsomsorg på ett sätt som jag inte riktigt mäktar med när jag annars flänger omkring. Eller kanske snarare inte prioriterar trots att de timslånga bilfärderna fram och tillbaka till jobbet är allt annat än välgörande för en kropp som för länge sedan ledsnat på just den sortens stillasittande.
I söndags styrde vi mot sydsidan av ön och hamnade till slut i Gamla Höviksnäs.
Vem hade väl kunnat tro att en sådan liten pärla skulle gömma sig bortom den intetsägande infarten vid Häggvallskolan! Anonyma radhusområden, som skulle kunna ligga varsomhelst i landet, övergår plötsligt i en liten marina med gammaldags bykänsla. Husen är små, lågmälda och charmiga. Här skulle jag kunna bo!
Nu har vi inga omedelbara flyttplaner men på sikt behöver vi kanske hitta något som innebär att vi inte har närmare en halvtimmes bilfärd innan vi tagit oss av ön. Från Höviksnäs syns Tjörnbron – alltså betydligt närmare det stora vägnätet och dessutom i bättre skydd från de vildaste vindarna som har den fula ovanan att med jämna mellanrum piska mot vår stackars husfasad.
Tillsvidare räcker vetskapen att vår ö bjuder på stor variation. Den är vild och skummande vacker ena dagen och ljuvligt skärgårdsidyllisk nästa.
Jag tycker om den.
Mycket.
Precis som det myllrande sociala livet i Murviel är en alldeles egen sorts lycka. Där är säsongsinvigningen satt på vänt. Där apéroskålar murvelgrannarna varandra över trädgårdsmurar och från balkonger.
I Skärhamn pågår försiktiga förberedelser inför en ny säsong; glasskiosken putsar sina fönster och ställer ut cafémöblerna,
de små butikerna har varor i skyltfönstren igen, en och annan båt har redan sjösatts och kajerna fejas för alla semesterflanörer som kanske ändå kommer att dyka upp när sommarsäsongen drar igång på riktigt.
Är vi här då? Eller har vi kunnat åka till Murviel? Håller vi sommar tillsammans med dem som är viktigare än allt annat eller klättrar vi på de fortfarande tämligen nyrenoverade väggarna i huset på ön?
Jag fortsätter kika in på Facebook då och då och tycker att tonen ändå förändrats en del. Visst osar det ibland rejält i kommentarsfälten men jag tycker att de förnuftiga inläggen vinner terräng. Alla är numer tämligen överens om att vi måste hålla oss ifrån varandra, så det är inte längre samma heta debatter kring det. Huruvida den svenska modellen är bättre eller sämre än andra länders är inte heller samma heta debatt längre.
Är det isoleringen som börjar ta ut sin rätt?
Är det otåligheten och en allt obändigare önskan om att få ge sig ut i friheten igen som mattat ilskeutbrotten?
Jag tänker på dem som stillsamt försökt göra sin röst hörd genom bruset, med påpekanden om att det inte går att hålla människor inlåsta hur länge som helst. Att det är viktigt att vidta rätt åtgärder vid rätt tidpunkt för att säkerställa uthållighet och förståelse för restriktionerna. Får de rätt nu?
Jag vet förstås inte.
Jag läste ett inlägg imorse om en ägare av franskt hus som försiktigt undrade om det är troligt att hon skulle kunna få åka ner och titta till sitt franska viste inom överskådlig framtid; kunde det månne räknas som ett giltigt skäl att åka ner? Självklart dök de där ilskna kommentarerna upp igen. Genast och meddetsamma. Hon fick höra att det var egoistiskt att ens fundera i sådana banor. Att hon skulle skärpa sig. Att hon borde fatta bättre.
Jag tyckte att svaret hon gav inte bara en gång, utan flera, var fint; hon längtar inte längre efter något som självklart finns där utan hon saknar det som en gång var och som inte längre självklart är något hon har tillgång till närhelst andan faller på.
Längtan och saknad. Besläktade, men inte riktigt synonyma.
Hon tog sig rätten att uttrycka saknad. Vi är många som kan relatera till det och det gör ingen av oss till egoister. Det får anses vara en synnerligen mänsklig egenskap att ibland kunna hänge sig åt saknad. Och att förmå uttrycka den.
Igår var en jobbdag, men nu tar jag påsklov. Jag tänker tillåta mig att sakna Murvelhuset och alla människor i och runt det
medan påskris pyntas med fjädrar (konstgjorda, naturligtvis) och huset på ön fejas vidare på inför påsken. Om vädret tillåter kanske vi kan få till lite socialisering av något slag utomhus?
I annat fall får jag fortsätta nöja mig med umgänget på paddan och i telefonen. Inte alls lika roligt men ändå bra att det finns när inget annat går att ordna.
Har du tröttnat på coronasnacket kan du skippa det som följer här
26 torsdag Mar 2020
Posted in Om dagsläget
Etiketter
Jag är ingen alarmist
Tar inte ut sorger i förskott. Tycker att det räcker med den tid som krävs att hantera sorgerna när de är ett faktum.
Jag hänger med så snart en coronapresskonferens aviseras; lyssnar, värderar, tolkar och försöker förhålla mig till det jag hör, både som privatperson och som yrkesperson. Jag anstränger mig för att hålla en någorlunda tydlig linje och kommenterar till slut sparsamt i sociala medier.
Jag blir för arg.
Inte i första hand över det som sägs, utan över tvärsäkerheten och elakheterna som haglar över såväl de som är satta att fatta beslut för allas bästa och över dem som dristar sig till att ta dem i försvar.
Resultatet blir förvirring, förstås. Vilket ben skall jag stå på idag? Imorgon? Borde jag också inta en annan, mer ilsket kritisk hållning? Men nej, svaret blir att jag måste fortsätta tro på att vi har kompetent folk där de behövs. I alla händelser lär de ha oändligt mycket mer på fötterna än vad jag någonsin ilsket skulle kunna ha att komma med i frågan om hur smittspridningen skall hejdas och skydd för de mest sårbara skall säkerställas.
Som alltid när det krisar, blir det tydligt vilka vi känner mest samhörighet med och jag tror att när denna coronakris är över, har vänskapsband både stärkts och ibland kapats.
Sociala medier hinner jag inte med på samma sätt som tidigare och det är förstås kanske bara en fördel. Bloggat har jag tänkt göra i en vecka men när arbetsdagen rundats av, har jag varit skärmtrött och behövt vila från flimret ifrån den.
För sedan beskedet kom förra veckan om att Sverige stänger sina gymnasieskolebyggnader och går över till fjärr- och distansundervisning, jobbar jag intensivt hemifrån framför datorn. Det har hållit tankarna på den rådande situationen borta, jag har tillsammans med dinglefolket kört ner huvudet i kragen och fokuserat på att få den nya undervisningssituationen att fungera. Det har gått över förväntan.
Lärarna har skickats hem, även om några är kvar på skolan, eftersom de inte har tillräckligt bra uppkoppling hemifrån. De har tagit till sig fjärrverktyget och idéer kläcks på löpande band, liksom de låter tankarna på hur det här sättet att undervisa kan tänkas fungera som ett komplement även sedan krisen är över, få fritt spelrum. Eleverna har anammat nyordningen meddetsamma och jag är extra nöjd över att vi har fått igång såväl digitala klassrum, som dito uppehållsrum och personalrum. Vi kör digital personalfika tillsammans varje förmiddag för dem som vill. Rutinerna ser vi alltså till att försöka hålla fast vid. En digital variant av normalitet som blir nog så viktig när hela tillvaron är satt på svajig sparlåga.
Så har det förbaskade viruset så fullständigt tagit över min tankeverksamhet att jag inte förmår hålla bloggen fri från den. Jag drömmer mig inte bort till murvelhuset. Jag är intensivt här och nu, utan tillgång i närtid till det ekvilibrium som tankarna på murvelhuset alltid ger mig.
Än svårare är avståndet till alla mina fina. Det gör mig rastlös och modfälld.
Jag har inte träffat prinsarna på rekordlänge.
Två morgonprinsar på väg mot dagen med varsin elefant i släptåg
Deras mamma, mitt barn, befinner sig i virusets absoluta skottglugg i Stockholm och i helgen är det dags för ett jourpass på sjukhuset för hennes del. Jag hade behövt vara där hos dem för att avlasta nu men måste stanna på min ö för att kunna avlasta sen. När det värsta är över. När kurvan planat ut.
Det är för få balkonger där jag bor för att vi skall gå ut och applådera vårdpersonalen, så som det görs på andra håll. Men det gör mig glad att se inlägg där filmsnuttar visar just den sortens solidaritet. Jag tänker då att nu applåderar de mitt barn och alla hennes kolleger runt om i världen. De applåderar de riktiga hjältarna. Det gör det lite lättare att bära oron för det hon tvingas utsätta sig för medan jag själv tryggt lyssnar på vinden som viner runt huset på ön.
Det är bakvänt. Jag i relativ trygghet medan älsklingar befinner sig mitt i stormen. Med en sådan ordning är jag allt annat än nöjd men tvingas ändå kapitulera. Det är så jag kan bidra just nu. Genom att göra just ingenting alls vad gäller det.
Varje dag pratar jag med min mamma. Henne träffade jag helt kort i mitten av februari. Då var jag så förkyld fortfarande att jag inte vågade krama henne eller stanna någon längre stund. Hade det varit nu, hade jag inte klivit över tröskeln till hennes lägenhet över huvudtaget. Som tur är smittade jag henne inte. Jag var på sluttampen av min segdragna förkylning men nu känns det resonemang jag förde då som något från en annan tid. Alldeles otänkbart nu, naturligtvis och jag reflekterar över hur mitt och andras förhållningssätt ändrar sig i takt med det massiva informationsflödet. Det gör mig ödmjuk inför hur exceptionellt svårt det har varit, och fortsätter att vara, att bedöma vilken information som har mest tyngd. Att det lockar fram de allra sämsta sidorna hos oss alla med jämna mellanrum är kanske inte så konstigt. Rädslan gör det med oss.
Det som gör just mig mest rädd nu är vetskapen att detta drabbar precis alla. Att vi reagerar på olika sätt och att paniken lurar runt hörnet. Ledare som tar kommando och pekar med hela handen vinner poäng och nog funderas det lite för lite offentligt kring vilka konsekvenser hela den här sitationen får för vårt öppna, demokratiska samhälle. Åtminstone sådana funderingar som förmår tränga igenom bruset.
Det skrämmer mig också en smula att jag efter bara en knapp vecka drabbas av insikten om hur otroligt svårt det kommer att bli att leva med alla restriktioner, trots ett bekvämt hem och ännu så länge tillgång till allt vi behöver. Måtte det inte bli alltför långvarigt.
Jag vill hänga med mina barn, barnbarnen, mamma. Jag vill kunna tänka på ett Murviel inom ständigt räckhåll och jag vill hålla vardag med kolleger och på min ö. Normalitet är min högsta önskan, inklusive den som ibland är hektisk i övermått, inklusive mina resor kors och tvärs. Fast åkej då, just resorna får jag kanske förhålla mig till på ett annat sätt framöver.
Det har varit onsdag i strålande vårsol på min ö. Jag har tillåtit mig ett lugnare tempo denna eftermiddag och då släpper anspänningen. Jag gick ut på vår blåsiga veranda och släppte fram en stilla gråt med havet framför mig. Inte en ledsen men låg gråt, lite sorgsen.
I helgen som var planterade jag ett träd.
L använde helgen åt att äntligen få igång projekt garderobsdörrar i källaren medan min hjärna höll på att gå i spinn över funderingar kring sådant som hade behövt hinnas med innan helgen var över. Hjärnan har ju inte fattat att det blir mycket ”hemma” de kommande helgerna.Vi kommer att hinna med både garderobsdörrar och införskaffande av täckbark.
Så läser jag Magda Gad i Expressen (25 mars 2020), återfår perspektiv och inser att min tillvaro fortsatt är oerhört priviligierad:
”Vårt fokus nu – positiv attityd och tacksamma för det vi har. Kämpa! Ett osynligt virus som vi kan bekämpa med handtvätt och skönt häng hemma i soffan kommer inte att vinna över oss.”
Alltså återgår jag till se ut över havet och njuta av utsikten.
Imorgon.
Soluppgång över Toftenäs
Bonne nuit.
I huset på ön
14 lördag Mar 2020
Posted in huset på ön, Om dagsläget, Reminiscenser, Resor
Jag sitter tryggt i ett hörn av vårt vardagsrum som denna lördag i mars badar i solljus. På golvet bredvid mig ligger GP, Aftonbladet och en inredningsblaska. På Readly har jag konsumerat en ansenlig mängd andra diton i vad som till slut blivit en helt nödvändig coronanyhetsdetox.
Fortsätt läsa
Klotter kan ibland provocera…
09 måndag Mar 2020
Posted in Murvelhuset, Om dagsläget
Etiketter
Ibland ser jag mig föranledd att förklara varför jag skriver på min blogg. Jag behöver ibland på förekommen anledning förklara vad jag skriver om men kanske framförallt vad jag inte skriver om. Det är nämligen sällan särskilt mycket djup eller allvar som tar plats i raderna på bloggen. Det är ett mycket medvetet val från min sida. Har man följt mig ett tag, hoppas jag ändå att det framgår att betraktelserna här bara är en liten, men ack så viktig, del av det som på daglig basis upptar mina tankar.
Vardag är för mig, precis som för de flesta av oss, rader av måsten, tider att passa, problem att lösa, arbetsuppgifter att bocka av, en älskad mamma att oroa sig för eller ett lika älskat barn eller barnbarn som jag bara vill vara nära. Det är inrutade dagar planerade in i minsta detalj månader i förväg och någonstans vid horisonten en förhoppning om ett lugnare tempo. Jag jobbar på det där senare.
Under tiden flyr jag, bokstavligt ibland och bildligt talat andra gånger, till just Murviel. Mitt andningshål. Platsen där det mesta förmås rinna av mig; det är tankar kring det som sedan rinner ur fingrarna på mig och ut till tangentbordet. Det blir funderingar kring en upphittad fågelholk, en vinkel av trädgården jag inte sett förut, högst hanterbara bekymmer kring vilken färg vi skall ha på väggarna och så en förundran över hur starkt orangea vallmor som växer i dikeskanten i grannbyn. Ni som läser bloggen får ta del av den där murvlande sidan av mig.
Jag är dock också en person med ett självklart intresse för min omvärld, både för det som är alldeles nära och för för sådant som får hänföras det större perspektivet. Med såväl mina franska vänner som med mina svenska diskuteras högt och lågt och tillsammans kan vi ondgöra oss över både Herr Åkesson och över nyhetsrapporteringen om coronaviruset. Eller för den delen diskutera vilka lokala frågor vi hoppas skall komma upp på agendan i det stundande franska borgmästarvalet. Det är så mycket mer jag förstår om just det nu, än när det senast begav sig 2014 men det är naturligtvis också mycket jag inte vet. När behovet av att få mer kött på benen, fakta i målet, gör sig påmint, finns det fantastiska källor av allehanda slag att tillgå. En av dem är en för de flesta frankofiler välkänd blogg;
Den föreslår jag för förkovran i ämnet franska kommunalval och annat franskt matnyttigt. Mycket bättre som kunskapskälla än denna klottrares fritt springande tankar om vadhelst som dyker upp under min franskt nyfriserade blonda kalufs.
Imorgon bär det norrut igen. Vardag av ett annat slag än min franska väntar.
Bonne journée!
Fredag på Tjörn
07 fredag Feb 2020
Etiketter
Jag är förkyld. Vrålförkyld på tredje dagen har jag skrotat runt hemmavid, fjärrjobbat och fått undan en massa surdegar, rastlöst funderat över hur de klarar sig utan mig på Dingle (det gör de, kan jag meddela) och mellan varven har jag betraktat mitt hem i dagsljus.
– Hej, hemmet, säger jag. Är det så här du ser ut? Är du helt nöjd med dammråttorna i hörnen, det halvfärdiga matsalsbordet som behöver slipas, altenativt spacklas, och med den allmänna oredan?
Jag får förstås inget svar. Jag pratar med ett hus. Vårt hus längst ut vid havsbandet, fint egentligen men lite luggslitet igen efter vinterns alla mörka hemmatimmar. Nya mattor har landat på vårt vardagsrumsgolv och genast ser rummet gladare ut;
Färgen var en chansning men jisses vad nyansen fungerar perfekt mot den befintliga sammetsgardinen! Sådant kan en frusthostande och förkyld mänscha som jag bli smått lycklig av en fredag som denna!
Samtidigt fortsätter jag att oroa mig över att jag inte får kontakt med vår köksfixare i Murviel. Spisen behöver fortfarande en elektrikers ömma vård och snart är det dags för ännu en säsongsstart med många besökare i murvelhuset. Kakel- och färgbekymmer har jag också (jorå, för all del vi har– L och jag – men det är jag som håller i taktpinnen) och älskade S och jag skickar pinterestbilder mellan oss och känner oss som värsta bästa inredarna när vi till slut har ett resultat!
Det blir greiga (gråbeiga) snickerier, delar av den gamla gula granitskivan, en mörkgrön köksö och mörkgrönt, blankt tunnelbanekakel.
Nu är det bestämt.
Tror jag.
I moodboarden från Pinterest dyker det upp en dovt aprikos färg som plockas upp av tapeten ovanför buffén:
Hur bra som helst. Är ohemult nöjd, åtminstone för tillfället. Om jag kommer att ändra mig igen när jag väl är på plats är en annan femma. Det dröjer inte så länge nu. Biljetten är fixad men mellan alla olika åtaganden jag ordnat åt mig, så lyckades jag få till en ärkekrock iallafall. Planerna måste alltid anpassas åt något håll, inte för att andra kräver det av mig, utan för att jag vill vara överallt på en gång. När jag blir stor skall jag lista ut hur det skall gå till.
Nu stundar en hel ograverad helg på ön. Jag skall göra inget särskilt. Fortsätta kurera min förkylning, städa äntligen(!) och komma ikapp mig själv. Eller är det något jag glömt? Inga planer? Inga tider att passa? Märkligt.
Jag tror minsann att jag skall se till att njuta av det.
