Kategoriarkiv: Reminiscenser

Med tankarna i Murviel

28 söndag Aug 2016

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Murvelhuset, Reminiscenser

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Jag har skrivit sexhundrafemtiotre inlägg sedan huset blev vårt. I snitt innebär det 145 inlägg om året i fyra och ett halvt år eller sisådär 12 inlägg i månaden. Mer frekvent under sommarmånaderna och under dagar tillbringade i murvelhuset än annars men sällan med mer än en veckas mellanrum. Jag inser att jag skrivit med en regelbundenhet som är ganska olik mig, som annars är en något mer impulsstyrd personlighetstyp. Passionerat intresserad kan jag bli av än det ena, än det andra men som med de flesta passioner brukar de svalna efter ett tag. Som när jag blev med trädgård första gången och planterade för glatta livet och kände mig mallig när jag for till trädgårdscentret och köpte fem säckar jord för hundra spänn.

– Här går en som har en trädgård och inte bara en futtig balkong på andra våningen i en stockholmsförort. Tänkte jag medan jag stolt rullade den lånade skottkärran fram till kassan.

Fast jag tröttnade snart. Kirskål och ohemula mängder maskros saboterade mina trädgårdsmästarförsök och den ena rabatten efter den andra planterades istället med lättskötta buskar alternativt ersattes med dåligt samvete över deras ovårdade tillstånd.

Annat är det med Murviel. Passionen har måhända mattats aldrig så litet men har isåfall istället ersatts av djup kärlek. Så djup en kärlek nu kan bli till en plats, ett hus.

Så jag skriver oförtrutet vidare om den lunk som blivit vårt murvielliv. Vi har blivit många fler utsocknes i byn sedan den där marsdagen då vi fick nycklarna till huset och den trolska trädgården. Jag tycker inte att vi har gjort så särskilt mycket sedan dess; att det mesta är sig likt. Men när jag bläddrar tillbaka i inläggen, inser jag att det hänt en hel del. Trädgården är fortfarande trolsk men numer något mer välordnad än den en gång var:

IMG_1872

mars 2012

IMG_3329

mars 2016

Köket är visserligen något vi planerar att göra om så småningom men det fungerar och är betydligt mer funktionellt än när vi flyttade in,

Bänkskivor hade vi inga...

Mars 2012 – bänkskivor hade vi inga…

IMG_1498

September 2015

och det stora, tomma rummet har fyllts med välkända möbler och pryttlar som andas familjeliv och trygghet.

IMG_1869

Mars 2012

IMG_1490

Jag tänker att kanske var det mer spännande att både skriva och läsa om vår oförblommerade entusiasm över allt det som var nytt, fantastiskt, spännande och nästan overkligt än att ägna tid åt sådant som blivit välkänt, välmående och tryggt.

Det blev ju bra. Inga cliff hangers i sikte.

Jag funderar på om det inte är dags att berätta om alla dem jag möter i Occitanie, vars äventyr är nyare än vårt? Det händer spännande saker både i Murviel och i byarna runt omkring oss och det är alldeles omöjligt att inte bli både nyfiken och engagerad. Jag skall be att få återkomma om just detta.

Här regnar det och är tretton grader idag. Myser i huset på ön men längtar till Murviel. Det är liksom lite varmare där. Och soligare.

Dimslöjor över Tjörn

23 tisdag Aug 2016

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Om dagsläget, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 4 kommentarer

Etiketter

,

Det är tidiga morgnar som gäller nu. Jättetidiga. Inte jättetoppen för en kropp som inte är genetiskt kodad för tidiga morgnar. Efter en vecka med uppstigning klockan fem varje morgon befinner den sig i chock. Kroppen höll på att sova bort hela lördagen och halva söndagen bara för att sedan inte kunna somna alls när det blev dags för möte med kudden på söndagskvällen.
Sådant fungerar inte alls när vägen till jobbet bitvis slingrar sig genom en djup skog och tar dryga en och en halv timme från Tjörn till Alingsås.
Så jag försökte sova vidare. Det gick sådär. Semestrarna är slut nu, nämligen, och utanför fönstret började det slamra och låta redan tidigt på måndagsmorgonen. Det är nämligen dags för nästa renoveringsprojekt; målning av ohyggligt färgtörstande fasad:

Egentligen var tanken att vi skulle börja där, med den illa åtgångna fasaden. Det var liksom den som i första hand gjorde att vi förflyttade oss till Tjörn förra hösten. Tillfälligt, sa vi.
Under ett år, sedan skulle vi leta oss tillbaka till Stockholm.
Vi är fortfarande kvar.
Det är sen augusti och de tidiga morgnarna, som så fullständigt chockat kroppen, bjuder precis som förra året på vyer som nästan får mig att tappa andan.
Ett intensivt men mjukt och varmt gryningsljus som silar in genom spetsgardinen i det nyrenoverade badrummet,

image

Dimslöjorna över fälten och vattnet när jag kör över vår ö

IMG_1733

Förra året – lika förtrollande i år

och båtarna som ännu några veckor till guppar under Tjörnbron.

Det är tidigt när vi möts, de där vyerna och jag, och om jag tillåter mig att känna efter är jag aptrött. Men jag kör brandmannaförberedelser kvällen innan; paltorna ligger beredda, frukostmackorna är bredda, kaffet laddat och vattenflaskan påfylld. Så medan jag surplar mitt kaffe och tuggar i mig mina mackor susar landskapet förbi utanför bilfönstret och ger mig den ena energikicken efter den andra. Det är, utan tillstymmelse till överdrift, en betydligt trevligare väg till jobbet än den genom Södra länken, trots att jobbvägen nu är betydligt längre.

Den får mig att minnas vägen till jobbet förbi Hellasgården och Källtorpssjön en gång för allt längre sen. Samma dimslöjor, liknande vattenblänk och nästan samma energikickar.

Jag trivs på många platser, inser jag. Tillvaron fungerar bra som det är nu. Men bara för att jag betraktar den som ännu ett kliv i riktning mot förhoppningsvis större flexibilitet när det gäller var jag befinner mig när det skall jobbknattras och jobbmötas.
För det går inte många veckor efter att jag lämnat Murviel innan det liksom börjar gnaga och skava; måste jag inte ändå dit för att titta till det?

Är det inte dags för en termitkontroll?

Borde vi inte vara där och se till att få bakgården dränerad inför höstregnen?

IMG_7571

Och visst måste vi vara på plats för att instruera elektrikern när varmvattenberedaren skall fixas och de resterande elarbetena skall göras?

Och tonellen som inte kom på plats som utlovats – skall vi inte åka ner och jaga på eller rentav få upp den själva?
Längtar inte poolen efter mig?

IMG_7936

Och den nya verandan?

image

Och, kära bygrannar, visst är det väl lite tomt utan oss ändå…?

Nästa vecka skall det bokas tripp ner. Inga dimslöjor över vacker morgonö kan i längden kompensera för längtan efter den absoluta och väldigt murvielska favorittillvaron.

Tillbakablick – på utflykt med Bertil och Zack

20 lördag Aug 2016

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, grand-mère, Reminiscenser, Utflykter, Vin i Languedoc

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Vet ni, Tjörn är oerhört vackert. Faktiskt oavsett väder och årstid. Till och med när det som härom veckan blåser så att utemöblerna kastas omkull

IMG_5632

och den trevliga paviljongen är nära att lyfta från sitt gediget fastskruvade fundament. När vattnet skummar runt klipporna ute på redden,

IMG_5652

och ljungen lockar både hund och matte till krumsprång av glädje – det är smärtsamt vackert då med.

Det är vackert i gråvädret när hundens nya dagis är upphandlat och vi åker dit för att presentera både oss själva och jycken;

Kohagen utanför Hos Malin

Kohagen utanför Hos Malin

Men det hjälper inte. Jag vill kunna slänga på mig en fladdrande sommarklänning och vara ute. Jag vill kunna äta mina måltider utomhus och läsa mina blaskor i skuggan av ett träd, ett parasoll eller en paviljong. Det är fortfarande augusti och jag vill hellre badda bort svettpärlor på överläppen än dra på mig en varm tröja och kura inomhus medan regnet piskar mot fönsterrutorna.

Jag vill hellre vara i Murviel.

Jag vill vara omgiven av finingar och åka på utflykt och se stora och små upptäcka ställen de aldrig sett förut. Som när Bertil och sexårige Zack for på vinprovning på Chateau Coujan och på St Martin des Champs när det fortfarande inte rådde någon som helst tvekan om att det var sommar och när jackorna hängde oanvända på sina järnsmideskrokar i Murviel.

Åskan mullrade förvisso hotfullt i bakgrunden när vi lämnade påfåglarna ute i vinden

IMG_0260

och klev in i den gigantiska caven, där de lika gigantiska vintunnorna fortfarande finns kvar, även om de inte lägre används.

IMG_0240

Och tur är väl det, med tanke på vad som krävdes för att hålla tunnorna rena på den tiden då de fortfarande användes. Gårdens minsta och smidigaste fick då vackert krypa in genom den minimala luckan och feja insidan för att göra tunnorna redo för nästa skörd. Helt ofarligt var det inte, då luften snabbt tog slut därinne och om inte den lille fejaren tog pauser i tid, kunde det hända att syrebristen tog kål på den stackaren.

IMG_0243

Luckan i fråga syns bakom suffletten på den sovande Bertils vagn

Zack tyckte inte att det lät särskilt lockande, så han slapp krypa in. Vi skickade för övrigt inte in Bertil heller. Han sov ju, så det var liksom inte aktuellt.

Under gårdshundens överinseende gick vi vuxna istället loss på gårdens produkter,

IMG_0252

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

medan Zack tog igen sig i soffgruppen framför den romerska mosaiken, som grävdes fram en gång när gården skulle anlägga en ny och större parkeringsplats:

Det är fint att de tagit hand om den och att den fått flytta in i caven. Hela området är riktigt romarland och var du än sätter spaden, finns chansen att du stöter på romerska lämningar. Respekten för lämningarnas kulturella och historiska värde finns där kanske inte alltid och jag gissar att ganska mycket bara skyfflas undan när praktikaliteterna tillåts gå före. Synd, kanske, men begripligt.

Av nyare datum, men lika intressant är den eleganta spottkoppen som ställts fram till oss vinprovare:

IMG_0244

Det gäller ju att spotta med stil och bibehållen elegans!

Denna vädermässigt nyckfulla julidag for vi sedan vidare från ett blåsigt Chateau Coujan med hotfulla regnmoln ovan bergen bakom oss till ett St Martin des Champs i slösande sol:

IMG_0261

Här fick en stolt Zack prova saft,

medan de vuxna återigen gav sig i kast med de något ädlare dryckerna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Zacks pappa hittade ett tjusigt alternativ till festernas Bag-in-Box,

IMG_4803

medan min blick fastnade på de många vinöppnarvarianterna på väggen ovanför den stora öppna spisen.

IMG_0262

Och Bertil? Tja, han hängde på men struntade i all vinparafernalia och lutade sig tillbaka i sin vagn. Lika bra att anamma livsstilen härnere och ta det lugnt när timmarna är som varmast och de äldre knasbollarna får för sig att det är en lämplig tidpunkt att suga i sig vinslattar.

IMG_4799

Så här kan jag i tanken återvända till den där utflyktsdagen för inte alls så längesedan och bli alldeles uppslukad av bilderna på min äppleskärm. Utanför har det slutat regna men det är fortfarande lika grått.

Av den planerade picknicken på klipporna blev intet idag, trots livlig båttrafik i Tjörn Runt alldeles om husknuten. Har vi blivit alldeles förfranskade av våra murvielska somrar och fått för oss att vi är gjorda av socker och därför inte kan vara ute i regnet? Kanske inte, men det finns visst dåligt väder trots bra kläder och då stannar jag hellre inne. Och förflyttar mig i tanken till ett betydligt trevligare murvielskt klimat. Sådetså.

 

Bokslut över resan hem

22 fredag Jul 2016

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Jycken, Reminiscenser, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , ,

Syrsorna spelar och det sommarblå halvmörkret sänker sig över Skärhamn. Min tjörnska bloggplats under nya paviljongen är äntligen så där somrigt härlig som jag hade föreställt mig den när den kom på plats i snålblåsten för en månad sedan.

image

Det är helt vindstilla och alldeles tyst. Förutom syrsorna då. Fast de är betydligt beskedligare än de energiska cikadorna i Murviel, förstås. Det är så skönt att vara hemma efter fyra tämligen gräsliga dagar på bilköande fot. Bara en sån sak; att jag trots motviljan att behöva lämna Murviel, ändå nästan lite nyförälskat upptäcker att det tjörnska vistet också har blivit hemma och tryggt.

Svensk sommar när den beter sig som en sommar borde, är faktiskt precis lika härlig som en sydfransk, fast annorlunda. Om det inte vore för alla de där dagarna genom åren då svensksommaren fått mig att misströsta, så skulle Murviel få känna av konkurrensen, minsann.

Stockholm, som varit mitt hem i 34 år känns alldeles undanskuffad. Återvänder jag dit, tro? Kanske, kanske inte. I någon form, alldeles säkert, men som permanent vistelseort helst inte. Jag kan ju faktiskt bestämma det själv och just det känns som en alldeles särskild ynnest.

Tjörn och Murviel. Både och. Inte antingen eller.

Hur gick det till? När hände det?

Den galna tröttheten från igår är som bortblåst och jag är lugn. Alldeles lugn. Lika lugn som sammetsnatten som sveper sig omkring mig. Madame Wanderlust vill inte åka någonstans alls just nu.

Och det är en hel vecka tills jag åker till Murviel igen. Eoner av tid att njuta tjörnsommaren. Fast då flyger jag. Bilen får pusta ut här hemma. Liksom hunden.

Lyckliga, lilla fina hunden, som litar så blint på mig att hon tålmodigt hänger med på alla mina strapatser utan att knysta.

En av många båtturer mot Murviel

Hon vet precis hur det går till. Finner sig, fogar sig och fyller mig med en kärlek jag inte trodde var möjlig att känna för ett litet djur, hur burrigt sött det än är. Och Wilda är söt. Jättesöt, faktiskt, men där finns något annat som drar i min hjärterot. Ett slags oändlig visdom i de mörka iakttagande ögonen. En värdighet som är alldeles väldigt påtaglig. La Dame.

 

Inte så illa ändå fastän Murviel inte blev av

05 söndag Jun 2016

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Inredning, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 7 kommentarer

Etiketter

, ,

IMG_4218

Nu är det sommar på ön. Det är en märklig känsla. Det är nostalgi fast ändå inte. Hela denna långhelg med en ledig måndag imorgon är njutning, med ändlöst långa frukostar på den del av terrassen som vätter västerut och därmed ligger i skugga under de första förmiddagstimmarna. Det är för varmt i solen, nämligen. Så minns jag inte de flesta av mina semestersomrar pre-murviel här. Istället minns jag vinden, för vilken jag aldrig riktigt lyckades hitta lä, molnen, som oftare än inte kom och gick och som lurade in mig i en dans av att ta av och ta på tröjor i min futila jakt på en sommarvärme som alldeles för sällan kom för att stanna semestern igenom.

Fast jag minns förstås också de där gudabenådade somrarna när vinden från havet gjorde tillvaron på terrassen uthärdlig. När den ena veckan efter den andra förflöt i en lojt solgassande verklighetsflykt undan en hetsig vardag. Sådan är denna nationaldagshelg. Jag har uppsökt skuggan med spanskt(!) vin immande i glaset; grannens barnkalas är på upphällningen och glada barnrop ger plats åt fågelsången igen.

IMG_4278

En mild eftermiddagsbris.

Trippande barnfötter ovanför mitt huvud på grannens trädäck och humlesurr runt trybuskarna, som trotsat flera års försummelse och blommar som om en direktörslön lurade runt knuten.

Jag skulle egentligen ha plöjt poolvatten i Murviel i helgen men rykten om förestående flygledarstrejk fick Ryanair att ställa in mitt flyg och jag fick stanna hemma. Hemma som har blivit västkustön, åtminstone när jag är sverigehemma.

I Murviel skall terrassarbetet återupptas imorgon, trots att jag inte är på plats som planerat. Istället fick K och M hämta vårt contremarche-carrelage hos Perez utanför Béziers och vår fönsterrenoverare Annelie har lovat att vara på plats och öppna för hantverkaren på måndag. Vad vi skulle göra utan alla dessa välgörare på plats förstår jag inte. Kaos hade i alla händelser hotat men nu kan det fungera ändå och jag är galet tacksam för det.

Renoveringen här på västkustön går in i nästa fas och när sista omgången färg fäst på listerna och stjärnhimmelen ovanför badkaret är på plats är allting klart med den segdragna renoveringen av badrummet på övervåningen. Jag har hunnit premiärduscha, påpekat några åtgärdsdetaljer, skurat bort byggsmuts och hängt upp gardiner.

IMG_4258

Det är nästan klart. Det flirtar med min franska vurm och jag tycker nog att det blivit något av en romantisk dröm. Vi har gått från det här:

… till det här:

Bara stjärnhimmelen kvar att putsa till…

Och jag är riktigt, riktigt nöjd.

De gamla breven

25 söndag Okt 2015

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Byliv, Reminiscenser

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jag har skrivit om det tidigare i bloggen, hur jag på något märkligt sätt känner mig nära mitt ursprung när jag är i murvelhuset. Det är kanske trots allt mer som skiljer min lilla franska by från min barndoms norska grässlänter än vad de båda platserna faktiskt har gemensamt. Men det kan inte hjälpas. Det är någonting med stämningen, det småskaliga. Eller kanske framförallt att historien är nära, både i Murviel och i Tinn i Norge, där jag tillbringade alla mina barndomssomrar. Påminnelsen om att de liv som levts varit fyllda med förhoppningar, glädje, rusande lycka, sorg och hårt slit. Väggarna i vårt murvelhus viskar till oss, små plaketter här och där i byn berättar mer konkret,

Här och var sitter små informativa skyltar för den historieintresserade

Här och var sitter små informativa skyltar för den historieintresserade

krigsmonumentet utanför slottet,

Skärmavbild 2015-10-25 kl. 17.41.10

gatorna med namn efter fallna hjältar,

_MG_2536

berättar vad som faktiskt hänt. I Tinn berättades istället historierna muntligt för mig. Av bestefar på klingande vacker tinndøl och av andra familjemedlemmar som också de funnits med ett tag. Inte tänkte jag så mycket på när jag växte upp, vilken skatt vi får med oss när de gamle berättar för oss om sina liv. Jag kan inte räkna alla de gånger senare i livet jag tänkt tillbaka på de berättarstunderna och önskat att jag haft sinnesnärvaro nog att spela in eller skriva ner allt som jag fick mig till livs.

Nu talar de till mig igen, de gamle. Nya röster utifrån ett annat perspektiv. Gamla brev, skrivna med snirklig handstil, av en liten tonårsflicka, en åldrande far och syskon till en av mina släktingar under norskt trettio- och fyrtiotal.

Det är som att få fatt i ett filmmanus. Det är dramatik, kärlek och snubblande förvirring som spiller ut över över de tunna, gulnade brevarken och jag läser dem, ödmjukt medveten om hur utlämnande de är och hur de alls inte var menade för mina eller någon annans ögon. Hon skriver det också i breven till syskonen, den lilla trettonåringen, att ingen vet att jag skriver de här breven…

Det är rörande, upprörande, vackert och sorgligt. Och det är en historia som ber om att få bli berättad. Fast jag förstår ännu inte hur. I 594 inlägg – detta är det femhundranittiofemte – har jag delat med mig av mina tankar till vem som gitter läsa. Helt offentligt.

Ganska personligt.

Alltid väger jag orden, funderar över hur jag skall balansera det personliga mot det privata.

Trettonåringens stundtals nästan febriga snirklingar, skrivna i förstulen hemlighet, dyker upp hos mig 86 år senare och jag funderar över vad hon skulle ha tyckt om det. Som den trettonåring hon var då, skulle hon förmodligen blivit alldeles förfärad. Kanske skulle kinderna blossa på henne och brevarken hamnat i papperskorgen. Kanske hade det varit det allra bästa?

– Lilla vännen, säger jag högt, var inte rädd. Kanske berättar jag en liknande historia någon gång men inte din.

Den lilla byn, där ingen historia går den nyfikne förbi.

Gubbarna sitter fortfarande på samma mur...

Gubbarna sitter fortfarande på samma mur…

Gemenskapen, tryggheten, glädjen men också skvallret, ibland illviljan, skammen som försöker döljas, en efterlängtad anonymitet när livet är svårt men som inte är möjlig.

Murviel.

Och Tinn.

Och där har jag det nog, med hjälp av trettonåringens brev. Det är bylivet i sig som är så förunderligt och tryggt välbekant. På både gott och ont.

För femton år sedan…

14 onsdag Okt 2015

Posted by in Reminiscenser

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

… blev jag kär. Inte i en partner – den detaljen var redan avklarad – utan i bergen, vinfälten, sandstränderna, solrosorna, det lilla torget, takterrassen, tornugglan, värmen, cikadorna, baden i floden, maten, den sammetslena natten, det trygga och otvungna; kort sagt, i Languedoc!

Bakom mig låg ett par tuffa år och jag, barnen och fina vännen Å hade lyckats ordna en efterlängtad semesterresa till ett franskt paradis i Cessenon sur Orb. När vi klev över tröskeln till det lilla huset med ett rum på varje våningsplan och en fantastisk takterrass, sjönk mina skilsmässoaxlar till en hanterbar nivå igen och de två veckor som låg framför oss kändes som en oändlighet. I vår hyrda bil spelade vi Edith Piaf och barnens blandband med allt från A-teens, Hansons och musiken från Dawson’s Creek – ett tvärsnitt av allt som en liten sexåring, en tolvåring och en femtonåring och två begynnande medelålders damer helst lyssnade på när millenniet var alldeles färskt.

Det lilla hyrda huset låg högst upp i byn, med milsvid utsikt över nejden. Mer charmigt än praktiskt, med dusch i källaren och sovrummen flera trappor därifrån, men vad gjorde väl det, när vi njöt av den avtagande dagen uppe på taket efter den ena händelserika dagen efter den andra?

Hittade vykortet som skickades till L
… när källarförrådet rensades på Tjörn

Barnen växte upp. Vintrarna fortsatte att vara hopplösa. Jag drömde mig bort allt oftare med hjälp av hussidor på internet. Så hittade jag några hus i Herault under den minst sagt svala sommaren 2011, tog kontakt med mäklare och for ner med sambo L för några fina oktoberdagar för att rekognoscera lite. Innanför en gnisslande, murvielsk trädgårdsgrind

IMG_0737

blev luften lätt att andas igen.

Resten är historia. Murvelhushistoria

Och det lilla huset i Cessenon? Nu är det till salu!

Skärmavbild 2015-10-14 kl. 22.19.57

Några lyckliga nya ägare får snart njuta av det. De lär inte bli besvikna!

Och Å?

Lycklig ägare av franskt byhus ett stenkast från Cessenon också hon.

Det hade nog ingen av oss kunnat tro, då, för femton år sedan.

För snart fyra år sedan…

02 lördag Maj 2015

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

… satt jag med den här vyn framför ögonen och frös.

IMG_9804

Skärhamn igår

Det var sommar, sol, vackert och semester.

Och blåsigt.

Jag frös.

Det var en sådan där semester då värmen inte riktigt ville infinna sig och jag misströstade, såg hösten hägra och hängde visst en smula läpp över att inte ens junivistelsen i Barcelona hade bjudit på värme.

Jag saknade mina gamla arbetskamrater efter ett år på ett nytt jobb som inte blivit som jag tänkt mig och jag drömde mig bort. Googlade franska gites och chambres d’hôtes och fantiserade om en annan karriär långt bort från mörka vintrar och bortregnade somrar. Jag hittade stora slott för en spottstyver och gigantiska vinbondehus  till priser som skvallrade om en köparens marknad.

Som tur var sansade jag mig och insåg att även om jag gillar nytvättade lakan som fladdrar i vinden och doften av såpaskurade golv, så kanske jag ändå inte riktigt är sinnebilden av en hårt arbetande B&B-ägare. Men där framför skärmen fångades ögat av det ena mer lagoma stenhuset efter det andra och på en mäklarsida med ett svenskklingande namn hittade jag huset i favoritbyn. Sedan gick det i en rasande fart. Tiden var alldeles uppenbart mogen. Inte för en sekund har vi ångrat att vi vågade språnget och blev med franskt hus.

Det är så många aspekter av den franska tillvaron som blivit så bra. Att vi till exempel skulle få så många nya och nära vänner var alldeles otippat. Utan dem hade det blivit både krångligare och tråkigare. Igår for vi på utflykt till murvelgrannar i deras svenska sommarviste utanför Lysekil:

Vi tog en stilla promenad i slösande majsol och konstaterade att havsutsikt kan en också behöva en dos av med jämna mellanrum, hur fint det än är med vinfält runt en älskad by.

Lilla huset på Tjörn har fått klara sig själv lite väl länge nu, utkonkurrerat som det blivit av det där förföriska sydfranska klimatet. Nu när vi är här för några ynkliga dagar inser vi att det ändå är bra synd, att det har sin självklara charm det med. Hur vi skall få tid att vara också här, det vete dock sjutton. Dra ner på utgifterna och jobba lite mindre, kanske?

Vi får ruva lite på det, så kanske även det får sin lösning förr än vi anar?

Imorgon bilar vi upp till Stockholm igen, via brunch-date hos älskade S & E.

Alla timmarna tillbringade på altanen med havet i ögonvrån tar jag med mig.

Sen frukost i solen
Wildas gamla hoods revisited
Med ylle i knäet…

Ljuvligt, soligt, en lagom bris och inte kallt alls. Som att huset försöker berätta för mig att det minsann är skönt här också. Åtminstone ibland.