Kategoriarkiv: Renoveringar

Traditionsenlig seriös och riktig säsongsinvigning i Murvelhuset

17 måndag Jun 2019

Posted by in Hantverkare, huset på ön, Inredning, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

En gång är som bekant ingen gång. Två gånger innebär rimligen att första gången uppskattades. Tre gånger är en tradition. Eller är det fjärde gången huset fylls av midsommarfirande Suserik&Co…?

Jag knyckte ett av Sus foton från en annan midsommar i Murviel…

De är iallafall där nu. Imorgon kommer ytterligare några och huset fylls av semesterfirande, alldeles underbara tjugoplussare. Jag har istället, comme d’habitude, tjurrusning in i sommarledigheten och kommer förmodligen att dråsa ner i väl vald skön möbel på midsommarafton.

Varje år är det samma sak, trots att jag svär på att det måste bli en ändring. Fast då måste jag lämna skolvärlden och det är jag uppenbarligen inte riktigt redo för ännu.

Men jag ser bilder från Medelhavet på Instagram och Sus skickar bilder på köksrenoveringens första etapp, så lite är jag där ändå. I tanken och i längtet.

Det blir bra. Det blir precis som jag tänkt mig. Resultatet, som sagt, av flera års funderingar fram och tillbaka och till sist Susannas fasta köksplanerarhand med sådant som jag inte fattat:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Till slut får vi ett gammaldags skafferi! Och en sittbänk med förvaring under ett fönster. Första gången jag såg det var i ett kvadratiskt kataloghus från Eksjöhus 1987. Då hade jag en liten tvååring som jag tänkte borde få växa upp i ett hus med en trädgård runtom. Det skulle dock dröja till 2001 innan det blev verklighet. Då hade tvååringen hunnit bli sexton och tyckte inte alls att det där med att flytta till hus var en bra idé. Närhet till tunnelbana hade liksom hunnit bli viktigare än närhet till gräs… Inte hade heller huset något skafferi och köksrenoveringen vi då gjorde gick lite för fort och allt blev inte riktigt som jag tänkt. Fint ändå, om än inte så gediget som jag kanske hade önskat.

Den här gången har vi alltså skyndat långsamt. Det nya köket görs dessutom i två omgångar, så vi hinner känna efter om vi behöver tänka om inför nästa etapp. Provmåla skall vi göra också. Gröna luckor skall det bli men inte förrän vi har hittat den rätta nyansen! Linoljefärg blir det naturligtvis. Tapet ovanför buffén bredvid skafferiet skall fånga upp det gröna

Har visat den redan för några blogginlägg sedan…

och en bruten kalkfärg skall få täcka de övriga väggarna i det stora rummet.

Rummet på entréplan har fått vänta länge på sin transformation men nu sker det. Smått fantastiskt känns det.

På hemmaplan i huset på ön börjar vi drömma om en senilkuvös på baksidan av huset. En som man tillfälligt kan värma upp också på vintern, så att julmiddagen kan avnjutas under ett glastak medan vinden får de stadiga stängda vikdörrarna att skallra bara en liten aning. Med fårskinnsfällar i korgstolar och en sprakande brasa…

Fast det är ju en helt annan och betydligt senare historia som kanske inte ens blir av. Det är bara så roligt att fantisera!

 

Kroppen skriker efter ledighet

06 torsdag Jun 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Renoveringar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Det är långhelg igen och egentligen hade jag planerat att tillbringa den hos prinsarna. Jag längtar efter dem. Hela tiden. Tycker att tre veckor är alldeles för lång tid om jag inte fått träffa dem. Men jag insåg till slut att jag behövde en ograverad helg utan måsten i vårt öhus för att bara hämta andan och vila. Kroppen, som dessutom gått och blivit allergisk, har ganska skarpt talat om för mig att stillasittande i bilar, tåg och flyg måste ha tillräckligt många dagar där den får rörelsefrihet mellan turerna för att den skall ställa upp. Alltså är jag hemma. Det är nationaldag – som vi inte firar – årets varmaste dag och premiär för såväl brunch som middag al fresco!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Har jag längtat efter det? Kanske låter det fånigt, men jag har inte hunnit känna efter. Att det är juni redan, ljust när jag går och lägger mig och att sommarresan till Murviel är nära nu, får jag liksom berätta för mig med jämna mellanrum. Våren blev ovanligt hektisk och fylld med arbete. Många blev de underbara dagarna med prinsarna, härlig blev den ganska långa vistelsen i Murviel solokvist med S i våras och innerligt fina var dagarna med nästan hela storfamiljen under påskhelgen. London hanns med också och där, i min fuktkalla favoritstad, med det bästa av sällskap började ett knä bråka med mig. Det har det gjort av och till sedan dess. Skall nog pallra mig iväg och få någon att titta på det när semestrarna är över. Jag är världsbäst på att prokrastinera sånt.

Oro ersattes tidigt i april av en märklig lättnad som ganska snart övergick i saknad och vemod när svärmor Anna-Stina till slut gav upp. Det har påverkat oss mer än vad vi kanske förstått och det bidrar säkert till känslan att just denna vår blev extra tung. Som så många gånger förut innehöll den ju också allt det som gör mig glad. Allt samtidigt eller åtminstone omlott med varandra.

I murvelhuset murvlar just nu örnen omkring med sin väninna och de ser ut att ha det formidabelt. Jag myser när jag tänker på det.

Jag flinar nöjt när jag ser att också andra tycker så mycket om det som kommit att bli mitt absoluta ”happy place”.

I helgen sätter sig S och E bakom volvoratten för vidare färd genom vinlandskapen mot Murviel. Bilen är rekonditionerad, har fått sig en extra koll inför färden och är fulltankad för första delen av resan. De tar god tid på sig och räknar med att vara framme en vecka senare. En riktig och vuxen semester på flera veckor väntar dem och förhoppningsvis kommer de ner till en uppmonterad ny köksdel och ett nytt skafferi. Det är nämligen nästa vecka det skall ske; då kommer Francois för att färdigställa nya köksdelen med det som S och E förberedde i påskas.

Med tre av fyra lediga dagar framför oss, betar vi av det nödvändiga fixandet på ön lite i taget. Utemöblerna har fått inleda sitt säsongsjobb på allvar idag och min något ledbrutna lekamen verkade ändå tycka att lite ogräsrens kunde fungera.

Hälften av ytan fick det bli; resten tar jag imorgon! Det går egentligen emot det mesta som är jag, som tycker att när något väl är påbörjat, så ger en sig inte förrän det är klart. Seg i starten kan jag däremot mycket väl vara när något är tråkigt.

Imorgon fortsätter jag och sedan skall täckduk på och ogräset slutgiltigt dödas. Men hämtat andan och vilat, det har jag minsann prioriterat så att jag till slut blev rastlös! Skriker gör därför inte kroppen lika högt längre. Himla skönt, ändå.

Nu har jag motvilligt dragit mig in. Kvällskyligt blir det med en gång när solen försvinner bakom bergknallen vid grannens hus. Folkdräkter fladdrar förbi på TV-skärmen och de samsas med blågula flaggor i ett småtråkigt program från Skansen.

Vi hör en sten falla mot asfalten utanför. Det är den nya stenläggningen som bestämt sig för att ge sig iväg.

Allt större glipor upptäcktes härom dagen
Krafter knuffar ut stenarna
Snart skall stenen vid sprayflaskan rasa…
Så här såg det inte ut för en vecka sedan!
Som en krokig, norsk fjällväg…

Det är otroligt vilka krafter som är i farten och vi inser att detta snabbt måste åtgärdas om inte halva parkeringen skall ramla ihop när stödmuren, som visar sig inte vara någon fungerande stödmur, ger vika. För ger vika gör den. Ett bristfälligt underarbete – fel blir det ibland, det är bara att tugga i sig – skall reklameras och vi får börja om. Det kommer knappast att bli av före sommaren men tid får bokas och stenläggaren prioriterar förhoppningsvis att åtgärda detta.

Oh well; alltid är det något!

 

Mantra om hägrande sommar

29 onsdag Maj 2019

Posted by in Hantverkare, Murvelhuset, Renoveringar, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jag gav mig av. I vita byxor, tunn skjorta och en tröja med trekvartsärm. Det är ju sommar, gubevars. Åtminstone i Murviel. Så icke i Göteborg, däremot, så det blev snabba, huttrande steg från bilen till perrongen på Centralstationen imorse och där blev jag stående en stund innan tåget mot Stockholm rullade in. En något omständig anslutning till skavstakärran, kan tyckas, med den är ändå den snabbaste, bekvämaste – miljövänligaste! – och enklaste. Göteborg är ingen bra utgångspunkt för resorna till det franska vistet när det är skamligt flyg som gäller.

En sväng förbi apoteket på stationen för att hämta ut ett recept hann jag med. Jag har gått och blivit allergisk men inte förstått, utan trott att jag dragits med en ovanligt envis förkylning. Bäst jag står där och får mina meduciner (sic!),

hör jag apotekaren förklara hur det går till när en hämtar ut på recept. Jag har inte gjort det för egen räkning på väldigt länge, tydligen. Det är inte nödvändigtvis något att skryta med eller ens ett tecken på att jag är ovanligt frisk och fri från krämpor. Snarare handlar det om att jag ogärna går till doktorn och att jag hellre viftar bort småkrämporna och väljer att ignorera dem. Inte gick jag till doktorn nu heller, utan doktor G kom på besök och förklarade att jag nog ändå är ovanligt korkad (nä, så uttryckte hon sig inte, mitt fina barn), för det finns snabb och effektiv lindring att få. Nu är jag därför kittad och redo för allehanda allergener som får för sig att attackera mig. Kom an, bara, så skall ni få se!

Nya syrenen på Tjörn är kanske inte så farlig…?

I min telefon trängs ett otal olika väderappar och ändå, precis som det där med att gå till doktorn för att söka lindring, tar jag inte in det jag ser, utan tar på mig alldeles för tunna kläder och fryser som en hund. Trots att jag för länge sedan bestämt mig för att frysa tänker jag aldrig mer göra, och trots att jag vanligtvis släpar med mig det ena yllet efter det andra.

Inte idag. Jag är, som sagt, på väg till Murviel. Där är det sommar. Som sagt

Besvärjelser och längtan paras med en aldrig så liten portion stress över att vistelsen denna gång blir rekordkort och innehåller en rad måsten.

Fjärrjobba måste jag göra, ställa iordning i huset och i trädgården likaså. Ett intressant möte är inbokat också, med en representant för Pays Haut Languedoc & Vignobles, som skall intervjua mig om vad svenskar med ett maison secondaire i Herault är mest intresserade av. På förekommen anledning kommer jag att prata om allas vår renoveringsiver och behovet av duktiga hantverkare.

Detta bildspel kräver JavaScript.

När jag dessutom får en sådan chans, tänker jag naturligtvis ta upp all den outnyttjade potential som finns i vår lilla by! Att trafiken genom inte bara vår by, utan också genom de flesta andra byar runtomkring, är komplett galen måste jag också passa på att nämna, i samma andetag som jag broderar ut om de vackra gamla husen som inte tas om hand och om skolbarnen som lever farligt på väg till och från skolan.

Och varför skall jag intervjuas? Jag svarade på en enkät i våras och jag gissar att det stora antalet svenskar, som just nu köper upp byhusen som ingen fransman vill ha, inte undgått vare sig den lokala turistnäringen eller kommunerna, som förhoppningsvis kan dra nytta av att vi finns där. För vi handlar ju,

besöker vingårdar,

paddlar kajak,

åker på ostronsafaris,

äter på restaurang,

skapar jobb åt diverse hantverkare,

och hänger med på byfester, så nog måste det vara så att vi märks.

I sommar är det åttonde året vi semestrar i murvelhuset. Naivt stjärnögd är jag inte längre men så lycklig över att det finns och att vi kan samlas där, hela familjen, och njuta tillsammans. Utan murvelhuset tror jag att jag hade varit en oroligare själ. Det håller mig upprätt också när jag inte är där. Minnena är många nu och de syns överallt i huset, liksom i min telefon, i datorn och på väggarna i huset på ön.

Två dagar med jobb och diverse åtaganden väntar. I sol och värme.

Det är – som sagt – sommar i Murviel.

Det är sommar i Murviel

26 söndag Maj 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Murvelhuset, Renoveringar, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

… och jag drar iväg på blixtvisit för att inspektera betongsulan vid poolen. Jag vet inte om den kommit på plats ännu men jag vet att solen sken förra helgen, då arbetet skulle göras. Jag vet också att Bertrand och Benjamin var där och konstaterade att de fått med sig för lite fyllning, eftersom hålet under trädäcket var djupare än de först trott. Alltid är det något som missas när arbeten planeras, oavsett om det handlar om språkförbistring (ovanligt när det gäller Bertrand) eller för att saker tas för givet från båda håll och de rätta frågorna därför inte ställs. Att det under trädäcket ligger lastpallar hade vi till exempel inte berättat:

Enligt uppgift skall sulan till slut ha gjutits under helgen som nu hunnit övergå i söndagskväll men om det vet jag ännu inget. Fint väder lär det iallafall ha varit. Inte regnigt och ännu inte så varmt att betongen skulle brinna för snabbt och bli skör.

Det är sommar i Murviel nu och om knappt två veckor lämnas bilen över till S och E, som skall bila ner med många stopp som inledning på sin sommarsemester. Traditionellt midsommarfirande med många vänner hägrar och sedan är det vår tur, precis så som vi delat upp sommaren i Murviel de senaste åren.

Andra veckan i juni kommer Francois för att montera nya delen av köket och för att bygga skafferiet. Inför detta gick jag och S gick loss på Byggfabriken i Göteborg härom veckan,

och fick med oss färgprover till köksluckorna,

ett gammaldags garderobslås till skafferiet och knoppar och skålhandtag till luckor och lådor.

De blanka i metall i mitten blev det…

Sedan bar det av till Engelska tapetmagasinet, där vi hittade en tapet efter en riktigt gammal förlaga framtagen av Borås tapeter; ”Rosenvinge” från Rosenvingeska huset i Malmö. En 1500-talstapet, lär det ska vara:

Den skall få sitta bakom de öppna hyllplanen bredvid skafferiet och fånga upp det gröna på luckorna – ljust olivgrönt, är det tänkt – och det svarta från konsolerna vi tänkt låta hyllplanen vila på.

Lite nervöst är det med så omfattande förbättringsarbeten så nära inpå sommarens horder och utan att vi kan vara där och överinse, fast mest är det spännande och det är skönt att äntligen få till köket.

Imorgon stundar en intensiv jobbdag men sedan bär det av med tåg till Stockholm, flygbuss till Skavsta och sedvanlig kärra till Béziers. Det fortsätter att vara bökigt att transportera sig från Göteborg till murvelparadiset, så omvägen om Stockholm blir både smidigast och billigast, hur märkligt det än kan te sig.

Medan jag sitter här och klottrar denna EU-valskväll, fladdrar notiser upp på min paddskärm. Marine Le Pen och Ungerns Orbán går starkt framåt och mina funderingar kring kök, tapeter, betongsulor och konsoler känns mer än lovligt världsfrånvända.

Jag har förstås röstat.

För allas lika värde, för jämställdhet och för miljön. Jag flosklar inte. Jag menar det. Djupt och in på bara skinnet.

Jag får leva med att inlägget handlar om sådant som egentligen inte spelar någon som helst roll i det större perspektivet. I det något mindre handlar det om att vårda en trygg plats där familjen kan samlas, även om tryggheten inte är avhängig av mönstret på tapeten eller färgen på köksskåpen.

Nåväl, jag får lämna er här, utan att bli politisk och utan att börja lägga ut texten om sakernas tillstånd. Med den senaste förbifladdrande notisen om att SD backar på näthinnan avslutar jag, lika nöjd med det som jag är upprörd över Le Pens framgångar.

En myriad av tankefladder nuförtiden

14 tisdag Maj 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, Min franska trädgård, Renoveringar, Shopping

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , , ,

Nätterna är blå nu, inte svarta. Klipporna och de vindpinade buskagen blir till skarpa svarta siluetter mot det där fantastiska midnattsblå. Jag öppnar fönstret för att ta en bild men drar snabbt igen det, för det är inte alls så där balsammilt som det ser ut att vara.

Jag har för ovanlighetens skull lite svårt att somna just denna kväll och tänker att om jag låter tankarna anta bloggform så blir jag kanske tröttare?

Jag borde veta bättre. Det blir nämligen precis tvärtom. Den ena funderingen leder till den andra och kryddar du det med lite sedvanlig majstress, hoppar du istället runt och försöker fotografera midnattsblå försommarhimlar. Eller iallafall gör jag det. Tydligen.

Vi pratar alltmer om ett sedan och ett förhoppningsvis snart, L och jag. Jag vet att jag måste minska ner på allt mitt kuskande åt än det ena, än det andra hållet. Fina Dingle är fortfarande egentligen för långt bort för dagliga resor; det blir nästan 20 mil tur och retur Tjörn-Dingle. Det vore kanske inte så farligt, om jag höll mig still resten av tiden men det låter sig liksom inte göras. Prinsar har högsta prioritet, mamma måste få fler besök och murvelhuset, ja, utan regelbundna turer dit blir jag nog inte så lätt att umgås med.

Så blir jag sittande med paddan i knäet och täcket halvt över huvudet för att inte störa den sovande L och så gör jag plus- och minuslistor över allt det som fyller mina dagar. Hur skall min vardag se ut? Vad måste jag sluta med och vad behöver jag börja göra? Hur skall jag bete mig för att kunna fortsätta jobba utan att vara fast geografiskt på en plats? Kennari, mitt något haltande projekt, hur skall jag få fart på det? Det är väl ändå det som är nyckeln till den där större friheten som börjar kännas alltmer nödvändig? Eller är det att hoppas på för mycket?

Jag har för många år kvar tills det är dags för pension och det är heller ingenting jag längtar efter. Jag har mer kvar att ge men så här på sluttampen av min yrkesbana, som det ju trots allt ändå är, är kravet att få styra och villkora mitt arbete oavvisligt. När det gäller det tillåter jag mig numera att vara självisk på ett sätt jag inte kunnat vara tidigare och det är förstås skönt.

Alltså blir det idag (jo, jag somnade till slut, vaknade och fortsatte blogga!) en admindag istället för utflykt med våra ettor för min del. Trist, men nödvändigt om jag skall hinna bocka av allt på min att-göra-lista. Jag stannar dessutom på ön där solen kastade solkatter från grannens fönster redan tidigt imorse och där havet låg alldeles spegelblankt i gattet mellan grannhusen närmast vattnet.

Fortfarande är det ingen värme att tala om, även om den utlovats om bara snart, men ljuset gör mig pigg. I Murviel är det desto varmare, enligt bygrannars bilder och min Météo France-app. Till helgen skall det förfärliga trädäcket vid poolen i murvelträdgården bort och den beställda betongsulan gjutas. Om vädret tillåter, vill säga.

Naturligtvis ser det ostadigt ut just framåt helgen…

Regn och åska.

Helt fel.

Har inte de två senaste vårarna därnere bjudit på ovanligt ostadigt vårväder, frågar jag mig. Vi var i en liknande situation förra året när det skulle plattsättas bakom den rostiga grinden och då stackars Bertrand förtvivlat hotade med drastiska åtgärder om inte regnet slutade ösa ner. Det gjorde det inte. Åtminstone inte i tid för majresan, då vi tvingades till stora kliv uppför första trappsteget till husets entré.

Det blev kanonbra till slut men helt och hållet klart blev det inte förrän till påsk i år – ett år senare än planerat, alltså.

Sista delen rensad, klar och redo för växter i krukor och kanske en liten ljugarbänk?

Not an option den här gången. Det måste bli klart innan trädgården fylls med semesterfirare som annars riskerar att trampa igenom det murkna träet med bara sommarfötter.

Det är härligt att vara med franskt, ljuvligt viste men alldeles bekymmersfritt är det sällan. Men å andra sidan; när är någonsin något husägande bekymmersfritt?

Och S är äntligen tillbaka i Göteborg och vi planerar en tur till Byggfabriken i Linnéstan,

Klicka på bilden för att ta dig till hemsidan!

för att köpa kökshandtag till murvelköket. Det där är den formidabelt roliga delen av husägandet; det när du i en butik full av vackra tillbehör tillåter dig visualisera grannlåten på plats i Murviel!

Skall be att få återkomma med resultatet av den lilla shoppingturen vid ett senare tillfälle.

På resa genom Hexagonen

24 onsdag Apr 2019

Posted by in Inredning, Renoveringar, Resor

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Det rusar förbi utanför mitt TGV-fönster, landskapet som har blivit ett nytt hemma för mig. För det mesta har jag sett det genom mitt bilfönster men då är det förstås mest fokus på vägen. Jag hinner ändå se hur landskapet skiftar och hur det går en tydlig klimatgräns strax söder om Lyon. Vinodlingarna hänger med ett tag medan vegetationen i övrigt snabbt ändrar karaktär från typiskt medelhavskt till mer mellaneuropeiskt. Det är vackert det med. Bitvis idylliskt, rentav, men utan att ta tag i mig på det sätt som garriguen, bergen, olivlundarna, akaciorna, lagerträden och cypresserna gör.

Två murvielveckorär till ända och S sitter på ett plan på väg till London, där studier skall avrundas innan hon återvänder till sina svenska hoods igen. L är den som stänger huset den här gången, innan han är tillbaka på ön tillsammans med mig.

Det är väldigt svårt att lämna murvelhuset och veta att det dröjer två månader innan det är dags för sommarvistelsen. Det är för lång väntan. Jag far ner för en blixtvisit i slutet på maj men det räknas liksom inte. Då skall jag bara ner och inspektera och förhoppningsvis ställa iordning efter betonggjutningen vid poolen. Kanske finns också en liten chans att köksstommarna, monterade av S och E, har kommit upp på väggen då.

Jag tänker att kanske Francois bestämmer sig för att tidigarelägga sin del av jobbet när han ser hur mycket som hunnits med…?

Jag skall också fixa handtag, träbehandling till bänkytorna, konsoler till vägghyllorna, och hinna med en köksplaneringsträff till för att säkerställa att alla detaljer ramlar på rätt plats. Vår snälle elektriker behöver jag försöka få fatt på också, så att strömbrytare kan flyttas och uttag till köksön ordnas. Det senare tarvar för övrigt en hel del detektivarbete med hjälp av Google, Pinterest och diverse inredningsblaskor. Där har nya tankar vuxit fram, nämligen, sedan L påpekade den egentligen uppenbara nödvändigheten av eluttag vid köksön. Det lär trots allt tillredas en hel del med hjälp av allehanda köksmaskiner just där. Tips mottages dessutom tacksamt!

Trots att vi ruvat på köksplanerna i många år redan, så dyker det upp nya idéer och lösningar hela tiden och nu är jag tacksam över att det har fått ta så lång tid. Det känns ordentligt genomtänkt till slut. Att vi sedan gör arbetet i två omgångar är säkert också bra; efter en sommar med många gäster i huset och med den nya delen klar, dyker det kanske upp nya klurigheter att ta ställning till. Långsamt men rätt hoppas vi på, hellre än fort och fel.

I höst blir det dags för resten av köket och har jag riktigt ordentligt tur, så kanske jag får med mig hugade målare, som hjälper mig få rätt färg på de trärena köksluckorna.

Åsså kanske jag kan snika till mig ett par instruktionstimmar av Maison de deux, så att det blir lagom mängd färg i strykningarna. Provluckan fick inte godkänt, nämligen. Anneli tog sig för pannan, himlade med ögonen och väste fram ett uppgivet men jag har ju lärt dig!, när hon såg det tjocka lagret färg på den arma provluckan.

Jag ursäktar mig med att det var mörkt när jag målade och att penseln var hård efter en tidigare målningsomgång.

Sådär går tankarna medan en lång resdag snart klarats av när jag om en liten stund kliver på planet till Göteborg. Det blir alltid lite meckigt att ta sig från Murviel till Göteborg. Men helt fel är det inte att, precis som med landskapet utanför tågfönstret, kunna njuta vidare av scenerierna utanför flygbussfönstret i Paris. Mumma för en hus- och fönsterkramare som jag!

Trots regnet.

Eller kanske i ännu högre grad just därför?

Jag blev lite sugen på att stanna, rycka åt mig en låneelsparkcykel (visst är svenskan magisk med sina möjligheter till sammansatta ord?) och susa nerför avenyer, alléer och rue-ar  med stopp för näringsintag och dryck på trevliga uteserveringar med jämna mellanrum.

Men det får bli en annan gång. Det finns annat som pockar på uppmärksamhet hemmavid.

Sju år senare…

17 söndag Mar 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Flera facebookminnen den senaste tiden har påmint mig om första våren i Murviel. Det är fint med de där påminnelserna, eftersom förväntningarna jag hade då, för sju år sedan, har infriats. Med råge, till och med. Andra gånger påminner Facebook om tillfällen som jag vet inte kommer tillbaka, eller som svider för att jag nu vet vad som väntade och som därmed markerar ett ”före ett efter” som definierar det liv vi nu lever. 

Murviel blir så oerhört viktigt just därför. Mitt ”happy place” som lyckas behålla sin ogrumliga idyll genom allt annat som är vardag. Då, för exakt sju år sedan, när jag girigt insöp atmosfären invid poolen, som då var en grönsörjig grodpöl,

Klicka på bilden till inlägg om först kvällrn i huset i mars 2012

vågade jag nästan inte tro att det var sant. Vi hade blivit med franskt viste och det var som att både vi och huset gnuggade oss yrvaket i ögonen. Jag minns hur jag den första kvällen i huset satt på vår intexmadrass med fönstret öppet mot trädgården och lyssnade på de försynta ljuden utanför. De kväkande grodorna, den ledsna hunden, den sorgset och ensamt hoande fågeln; madrassen var fylld med kall luft och den instängda doften dröjde sig kvar en smula. Faktiskt kändes det lite spöklikt med den mörka, vilda trädgården därutanför och jag var glad över L:s snarkningar bredvid mig.

I huset fanns ett kvarlämnat bord och några stolar och vi for till keramikbyn St Jean de Fos och köpte tallrikar och skålar

Detta bildspel kräver JavaScript.

och till Géant för att köpa köksutensilier. Bara det nödvändigaste för att klara de närmaste dagarna, eftersom det hemma i Stockholm stod packade kartonger märkta ”Murviel” innehållande delar av bohaget från det nyss sålda hemmet i Älta.

Jag såg framför mig hur huset skulle fyllas med familj och vänner på semester från vardagen och precis så har det blivit. Väldigt många av mina allra finaste minnen de senaste sju åren har koppling till Murviel. Där kan vi samlas hela familjen och stänga grinden mot vardagen med jämna mellanrum.

Vi trodde att renoveringsfokuset skulle hamna inne i huset och högsta prioritet skulle det halvfärdiga köket få.

Bänkskivor hade vi inga…

Så blev det inte.

Istället åts de avsatta medlen för finlirsputs på huset upp av ett trasigt tak

april 2013

och arbetet runt och med poolen. Och det är framför allt utemiljön som fått omsorg, bortsett från travertinen på entréplanet och renoveringen av de gamla fönstren.

Nymålade fönster 2016

Men nu är det dags. Köksplaneringen har pågått nästa lika länge som vi varit glada murvelhusägare och planerna har hunnit ändras många gånger. Nu har de till slut utkristalliserat sig och jag tänker att om bilden i mitt huvud varit densamma i över tre år, så är nog planerna ordentligt genomtänkta.

Köket skall få breda ut sig och släppas ut från sitt trånga hörn av det stora rummet. 

Förvaringsmöjligheterna skall mångdubblas med betydligt fler skåp, lådor och ett rejält hörnskafferi.

Något i den stilen
…och med sittbänk med plats för återvinning under fönstret bredvid

En ordentligt tilltagen köksö skall få ta hand om behovet av mer yta för matberedning.

Matglädjen är stor hos alla besökarna och spisen skall ha dubbla ugnar,

Kanske en sådan från Lofra…

kylskåpet skall vara dubbelt så stort och stenskivorna tillsammans med porslinshon skall bytas ut mot en skräddarsydd rostfri diskbänk kombinerat med träytor för att ge rummet en mer ombonad känsla.

Jag har nämligen till slut tröttnat på alla koppar, fat, glas och skålar med flisor i kanterna, efter att de gått i närkamp med kökets stenskivor.

Vi skall göra det i omgångar och börja med den nya delen av köket; den med skafferi och köksö. I höst, förhoppningsvis, fortsätter vi med den gamla delen och river ut den befintliga inredningen, plockar bort den märkliga bardisken och öppnar upp köket mot den nya delen.

Älskade fina Sus har ritat och strängt talat om för mig vad som krävs och en duktig fransk hantverkare skall hjälpa oss med den besvärliga delen av monteringen, liksom med att få till slutfinishen. Jag skall måla och  skruva, är det tänkt, men det mesta kommer även denna gång att överlåtas åt dem som kan. Min tid räcker ännu inte till och just nu känns en pensionärstillvaro långt borta. Det är dessutom så, har jag kommit fram till, att murvelparadiset måste få fortsätta att vara just det; ett paradis långt undan vardag. Min beundran är stor för alla dem som sliter och lyckas skapa sig en vardag med jobb och åtaganden av alla de slag men jag har också kommit fram till att det nog inte är något för mig. Jag vill att murvieltillvaron skall få fortsätta att sänka axlar och väcka endorfinerna. En vardag är trots allt till slut vardag, oavsett var den levs, även om klimatet och lunken förstås är en annan i en sydfransk liten by än på en marsgrå ö vid ett svenskt hav.

Men vem vet? Murvieläventyret har hittills visat sig vara så oändligt mycket mera fantastiskt än vad jag hade kunnat föreställa mig den där helgen för exakt sju år sedan när huset och vi försiktigt började bekanta oss med varandra. Inte dåligt, med tanke på hur skyhöga förväntningarna var, om än kanske något skräckblandade och en aning återhållna. Det hittills så lyckade murveläventyret har fått mig att våga göra flera stora förändringar som också har blivit bra. De förändringarna har dock varit något mer genomtänkta än den spontanitet som präglade förverkligandet av det languedocska smultronstället.

Så vad lär jag mig av de senaste sju åren?

Att jag ofta kan lita på min intuition, blir svaret. Såväl i arbetslivet som privat. Somligt på aningens krokiga vägar, annat mer som en autoroute.

Och att ur förändringar kan det alltid komma bra saker.

Med en gång eller till slut.

Dingletulpaner…

 

Andra januari 2019

02 onsdag Jan 2019

Posted by in Byliv, Inredning, Murvelhuset, Renoveringar, Utflykter

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Nyårsfirande i Pezenas är avklarat.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi började med ett glas rosé på uteserveringen vid Café des Arts

medan vi betraktade nyårsförberedelserna. Färdiga fat med skaldjur bars hem i formidabla karavaner,

medan ostron förbereddes och såldes av galonbyxklädda fiskare.

Hela torget doftade hav och färsk fisk och redan där infann sig därför nyårskänslan.

Kvällen firades sedan med snittar och champagne, som sig bör en sådan kväll, innan vi somnade på det nya året i vårt rum på Le grand hotel Molière.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu är vi tillbaka Murviel och städar, packar ihop och gör iordning. Med jämna mellanrum kliver jag ut i solen en stund och kisar upp mot den.

I kylen trängs fortfarande mängder med goda ostar. Västerbottenresten rivs och fryses in och snart blir det Ikeas köttbullar och grönsaksditon med potatismos, pot luck på kvarvarande grönsaker och den sista skvätten vin för denna gång.

Ur högtalaren vrålar France Marseillanlistan på Spotify och jag anstränger mig till mitt absoluta yttersta för att inte låta vemodet ta över.

Jag vill inte åka hem, nämligen.

Hem till storm, minusgrader, regn och snöglopp om vartannat. Hem till dagar utan ordentligt dagsljus. Bort från energigivande ordentligt dagsljus och värme invid soldränkta väggar.

Men också hem till Susanna, Emil, Johanna – älskade barn och alla fina de har runt omkring sig! Jag behöver krama på S, som ger sig ut på ett halvårslångt brittiskt äventyr och snart är det dags för en ny solnatripp för att äntligen få hänga med lilla killen som säger ”jag älskar dig” när vi facetimear och med hans lillebror som vinkar, charmar och låter det lilla ansiktet spricka upp i stora leenden. Det är fint på så otroligt många sätt och inget vemod förmår parkera sig när jag tänker på dem alla.

Kärlek.

Under tiden sprider sig doften av såpa, vinäger och nyligen inhämtad, vindtorkad tvätt. Vi fejar och städar undan, förbereder för nästa vistelse och det är också bra medicin mot vemodet över att behöva lämna.

Jag har märkt upp kökslådorna,

i förhoppningen att bättre ordning skall kunna råda när säsongen drar igång om bara snart och huset invaderas av alla dem som liksom jag tycker att murvelhuset är ganska fantastiskt!

Det mår bäst med många på plats, murvelhuset.

När jag är här ensam är det det jag tänker på och ser framför mig. Att få dela den glädjen med många, både när jag är med själv och när det upplåtes till andra livsnjutare utan min närvaro.

Alldeles särskilt mycket funderar jag på köket just nu. François, som en gång ledde renoveringen av huset innan det var vårt, är kontaktad och blir förhoppningsvis den som till slut skall hjälpa oss sträcka ut och fixa till köket.

Det blir ett låsbart skafferi i ena hörnet,

Bild lånad från bloggen ”Kyrkvägen”

intill grunda bänkskåp där det nu står ett vingligt vitrinskåp,

med en rolig tapet bakom, kanske,

Som tapeten från från Mr Perswall, tex…

och en fristående spis med dubbla ugnar till alla matglada kockar,

nya bänkskåp och större kylskåp i den befintliga köksdelen, och en ny plats för matbordet, där bäddsoffan får agera kökssoffa. Det testar vi redan nu och det visar sig bli en riktigt mysig hänga-plats! 

Kan se småprinsar tumla där och den extra sovplatsen blir också kvar. Där köksbordet stått alltsedan vi fick huset skall istället en rejäl köksö få trona. Allt för att se till att så många som möjligt kan hjälpas åt att laga mat samtidigt!

Snart sju år med huset och med många gäster och älskade familjemedlemmar som förgyllt tillvaron har lärt oss vad som krävs av ett uppdaterat kök. Nygammal lärdom förvisso, men vi kanske inte riktigt insåg just hur mycket mat som behöver lagas i det sociala huset när vi stjärnögda tog huset i besittning i mars 2012.

Nu sitter jag vid nya matplatsen i en mjuk soffa med många kuddar alldeles invid en sprillans ny router som ger förnyad kraft åt murvelnätet.

Testar nya routern…

Den förra gick åt fanders under ett åskoväder i augusti och sedan dess har vi fått nöja oss med 4g. Förvånansvärt bra har det varit ändå, men visst är det stabilare med nät.

Nu återstår en sista apéro med bygrannar innan vi sover sista natten för den här gången. Imorgon stängs luckorna om det nystädade, såpadoftande huset. Det skall inte dröja länge innan luckorna slås upp mot dagen igen!