Siesta Is of the Essence

08 måndag Jul 2013

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Vi har inte skrapat ytterdörren. Inte har vi oljat in den heller. Inget tyg till uteköket hittade jag på Gèant idag, så något draperi under utekökets bänkskiva har inte sytts. Fast jag köpte en vaxad spetsduk hos min hovleverantör Maisons du Monde:

Lite smånöjd med den, faktiskt

Lite smånöjd med den, faktiskt

Inte har jag jagat med snabeldraken och inte heller skurat badhuset. Jag glömde att anledningen till dagens shoppingutflykt var att jag skulle köpa ny trädgårdsslang men jag kom ihåg att köpa fler solstolar. De senare får dock inte den stora äran att figurera på bloggen, för de är inte fina nog. De är illröda och av nylon och passar egentligen inte alls ihop med de mer eleganta järnsmidessängarna men de är sköna att sitta i och behövs när vi är många.

Jag glömde att tanka bilen men jag köpte en badrumsvåg. Och en papperskorg. Att jag skulle köpa nya lampor till spottarna, ja, det föll liksom i glömska. Innan jag hunnit fram till trädgårdscentret, där pelargoner till gatumuren skulle införskaffas, hade klockan dessutom hunnit passera tolv och då vet den vane frankrikeresenären vad klockan är slagen. Inga pellisar idag, alltså. Förmiddagens shoppingrunda går därmed till historien som en av de mest ineffektiva. Hjärnan hänger liksom inte riktigt med när termometern frustar i sitt fäste. Något annat har jag inte att säga till mitt försvar.

Min horisont för resten av dagen och kvällen blev sedan av det mer begränsade slaget:

Tidig frukost innan den värsta hettan satte in

Tidig frukost innan den värsta hettan satte in…

…på födelsedagspresenten - Rörstrands Ostindia Floris och nystruken nostalgiduk från barndomshemmet

…på födelsedagspresenten – Rörstrands Ostindia Floris – och på nystruken nostalgiduk från barndomshemmet

Hunden fick som vanligt ingenting...

Hunden fick som vanligt ingenting…

På gamla löv under murgrönan invid muren var det någorlunda svalt

På gamla löv under murgrönan invid muren hittade jycken en någorlunda sval plats

En kort stund i solen innan siestan. Själv lämnade jag endast skuggan under parasollet för att bada.

En kort stund i solen innan siestan. Själv lämnade jag endast skuggan under parasollet för att bada.

Det gick åt mängder med vatten idag

Det gick åt mängder med vatten idag

Kvällarna är nästan magiska...

Så kom kvällen med något humanare temperaturer…

Jag simmar mycket, så lite motion blir det, det varma vädret till trots. Det där inbjudande turkosa vattnet håller nu trettio grader, så istället för att längta efter en poolvärmare, måste vi nu lämna poolskyddet av på natten för att vattnet inte skall bli för varmt. Jag tror bestämt att det är sommar nu.

Murviel-Aberdeen ToR

07 söndag Jul 2013

Posted by in Jycken, Murvelhuset, Resor

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , ,

Motvilligt lämnar jag sammetsnatten, cikadorna och söndagsblaskorna för att gå och lägga mig.

IMG_4507

IMG_4488

Dagen började redan tidigt imorse och egentligen är jag väldigt trött men intrycken är så många och så osorterade att jag behöver en stunds reflektion innan huvudet hamnar på kudden.

Jag ser S sovande, insnurrad i ett täcke i ett skotskt hotellrum tidigt imorse, medan jag tassade in, pussade henne på kinden och blev stående en stund för att bara titta på henne, min yngsta. Sedan stängde jag tyst dörren till hennes rum i hotellägenheten och gick därifrån för att åka till flygplatsen. Det kändes så otroligt konstigt att lämna henne där och åka iväg utan henne, trots att det vid det här laget borde ha blivit en vana. Barnen är vuxna och avskeden är många, fast det hör inte till vanligheterna att efter några dagars hotellvistelse checka ut och lämna barnet kvar, hur vuxen hon än må ha hunnit bli!

Kvällen innan sa vi hejdå till finaste E, huvudpersonen på denna tripp till Skottland. Om han inte sagt till mig å det bestämdaste att inte tapetsera bloggen med bilder från hans högtidliga examen, så hade jag nu hängivit mig åt fullkomligt oförblommerad modersstolhet. Jag hade lagt ut bilder på sonen iförd cape och hatt. Examensbeviset, som naturligtvis fotats av, hade också hamnat här. Ni hade fått se honom med vännerna, i det ärevördiga biblioteket på campus, på restaurang och tillsammans med päron, syskon och bonuspäron. Eller varför inte med ett glas Pimm’s i handen i partytältet utanför.

Det får räcka med Pimms's-glaset...

Det får räcka med Pimms’s-glaset…

Fast nu blir det inte så. Bara en bild får hamna här. E är den vackraste av mösskastarna på bilden, förstås.

Och mössorna upp i luften!

Och mössorna upp i luften!

Och bilden på säckpipeblåsaren som spelade för oss medan vi köade för att få komma in i  ceremonisalen kan jag väl också bjuda på.

IMG_5330

Aberdeen visade sig från sin allra vackraste och soligaste sida under våra dagar där och det gjorde naturligtvis inte inramningen till firationerna sämre. Fast varmt kan man inte säga att det var, så när vi klev ur planet på Béziers flygplats i eftermiddags, åkte koftan av fortare än kvickt, för här möttes vi av nära fyrtio graders värme i solen.

Lite svalka fram emot kvällen

Lite svalka fram emot kvällen

Vi fick skjuts från flygplatsen till Murviel, lastade in våra väskor i huset och traskade iväg till C och E för att hämta hunden. Vi valde den skuggiga sidan av gatan men var ändå allt annat än fräscha då vi kom fram till deras hus efter vår fem minuter långa promenad. Till en början var jycken som vanligt lite halvsur – hon brukar vara det när vi varit borta – och sökte sig till sina snälla hundvakter istället, men hon tinade upp till slut och valde ändå att följa med oss hem.

Resten av dagen och kvällen tillbringades i trädgården med cikador och svalor larmande runtomkring oss och ja, som sagt, inte var det lätt att släpa sig därifrån för att krypa under täcket. Fast täcket får nog lämna påslakanet nu, om jag tänker efter. Duntäcke och tropiska nätter är kanske inte den bästa av kombinationer.

Så bär det av igen

03 onsdag Jul 2013

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Det blev sent igår. Kunde liksom inte slita mig från kvällen. Den sista här på några dagar. Efter en varm eftermiddag svepte kyligare vindar över oss när vi lyssnade på utomhuskonsert i Abeilhan. L, från Domaine de Pouzac bjöd på vin i sin trädgård och sedan for vi vidare för att lyssna på hans dotter, som hade avslutning med musikskolan.

En lite småkylig kväll

En lite småkylig kväll

Förra året spelade hon och lillebror i trädgården:

Domaine de Pouzac

Domaine de Pouzac

Nu spelade hon i en hel orkester och det gick inte att ta miste på fadersstoltheten!

Sådan stolthet vankas det med största sannolikhet på fredag, fast då är det min tur att vara modersstolt. Nästan hela familjen är i Skottland för E:s examensceremoni. Ser särskilt fram emot att se honom i hatt och cape!

Nu njuter jag av sen frukost i trädgården. Det har regnat inatt, så det luktar friskt och jordigt. Fåglarna larmar öronbedövande ovanför mig men cikadorna sover ännu. Det känns som värmen är på snabb ingång men den och solen får klara sig utan mig idag. Jag skall packa.

Det blir kanske magert med inlägg nu i några dagar – fokus kommer att vara någon annanstans, men nästa vecka är jag på plats i Murviel igen och då är också L här. Semester 2.0 tar därmed sin början!

Khaled Hosseini och jag

01 måndag Jul 2013

Posted by in Läsning, Murvelhuset

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

… har umgåtts intensivt idag.

Han fick följa med ut till frukostplatsen:

Bilden från gårdagens kvällste men det såg likadant ut i morse

Bilden från gårdagens kvällste men det såg likadant ut i morse

Och poolside:

Unputdownable

Unputdownable

Det där var ett meck, vill jag lova. Det har nämligen sina sidor att rå sig själv i några dagar. Det visade sig framförallt när pool och sol skulle tvättas bort i eftermiddags. Magrutor håller jag nämligen inte, men magveck. De skriker ilsket vita i badrumsspegeln. Så blir det när man inte kan ligga på mage och läsa därför att ryggen brändes igår. Ingen fanns där som kunde smörja den och jag glömde alldeles bort att den var osmord när Hosseinis afghanska berättelse svepte iväg mig.

Ryggen mot ett ryggstöd idag, därmed, med djupa veck på magen som följd.

Egentligen är jag numer en förståndig solbadare med ordentlig faktor och siesta mitt på dagen. Det där med siesta tycker för övrigt mitt pälsförsedda sällskap är en utmärkt idé. Hon intog min nyinförskaffade och inte helt billiga kudde från Norrgavel…

Wildas favoritplats - skugga men full uppsikt över ägorna

Wildas favoritplats – skugga men full uppsikt över ägorna

… medan jag kröp upp bredvid henne med Khaled i knäet.

Siesta i poolhuset

Siesta i poolhuset

I nästan tre timmar satt vi så, sedan kröp jag ut i solen igen, simmade några längder, bensparkade därefter tills mjölksyra satte stopp för just den aktiviteten. På land väntade Khaled.

Torkar händerna efter bad och fortsätter läsa

Torkar händerna efter bad och fortsätter läsa

Hade det inte varit för att det var trevligheter planerade på kvällen, hade nog solen fått gå ner innan jag slitit mig från såväl bok som bad. Tjugosju badgrader, en lätt eftermiddagsbris och livet kändes rent av rättvist, för att citera E, som bjöd på middag i Magalas tillsammans med A.

Nu går jag och lägger mig. Khaled får följa med. Och hunden.

La Madrague – nu har jag gjort läxan

30 söndag Jun 2013

Posted by in Resor, Utflykter

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Här kommer sista inlägget i ”trilogin” om en lunchdate. Läsning av de två tidigare inläggen rekommenderas innan läsning av detta.

-Helluuu, L! I’m here! It’s lovely! Where can I find you?

– I’ll send PA down

Det är trångt på vägen, så medan jag väntar på att de skall komma och möta mig, kör jag runt och vänder. Vi har telefonkontakt och jag dirigeras till den lilla småbåtshamnen, där en springare enligt uppgift väntar på mig. Jag kör dit. Där står ingen. Jag får platsen beskriven för mig. Jo, det verkar stämma. Jag vänder igen. Till höger havet, till vänster hus, fransk flagga i hamnen och en parkering. Stämmer bra. Men av springaren syns inte ett spår. Jag vänder igen. Frågar ett engelskt par som kommer gående men blir inte klokare. Springaren konsulteras och jag får en adress. Åker mot den men hamnar då utanför byn med utsikt över något träskliknande.

Det är nu vi med en sengångares hastighet gradvis börjar inse att vi inte är på samma plats. Jag konsulterar den analoga kartan igen. GPS:en ”räknar om rutten”. Springaren säger klentroget att jag måste vara på fel sida om Toulon. Min hjärna lyssnar fortfarande på GPS:en men jag har åtminstone insett att jag måste hitta ett nytt utgångsläge för mitt navigerande, så jag lämnar La Madrague.

I en rondell dyker en skylt mot Porquerolles upp och då hinner hjärnan till slut ikapp. Där skall jag inte vara. In på en parkeringsficka. Jag, som nu så här i mognare ålder är en ganska sansad person, blir skitarg (ibland måste invektiv få vara ok, också i text), kastar ut GPS:en genom fönstret och tar ut rutten analogt istället. På min excellenta, nyinförskaffade Michelinkarta.

Hunden rastas, får vatten och själv klämmer jag en hel flaska Badoit på nolltid. GPS:en plockas upp igen, borstas av och trycks in i handskfacket på bilen. Vi är inte kontanta med varandra just nu. Jag skyller allt på den. Är inte mogen att se att jag kanske har en aldrig så liten del i fadäsen själv.

Ut mot motorvägen igen. Jag följer skyltar, åker tunnel under Toulon och litar fortsättningsvis på mitt lokalsinne som, tro’t om ni vill, för det mesta är ganska pålitligt. Svänger av mot Bandol, trots att där inte finns någon skylt mot St Cyr men enligt kartan såg det bäst ut. Åker D559 genom St Cyr, hittar skylten till La Madrague och kommer fram till hamnen med den franska flaggan. Rätt hamn den här gången. Och rätt La Madrague.

– Hellu, I’m here…

– I CAN SEE YOU!!!

Första träffen i Michelinregistret är det La Madrague som visas på kartbilden i början på inlägget:

Michelinregister

GPS:en lotsade mig istället hit:

La Madrague, Giens

La Madrague, Giens

Dessutom hittade jag två La Madrague till på andra sidan Marseilles:

La Madrague de la Ville / Marseilles & La Madrague de Montredon

La Madrague de la Ville / Marseilles & La Madrague de Montredon

Och det finns många fler. Det visar sig nämligen vara en term, som inte så förvånande har något med fiske att göra. Tonfisk, närmare bestämt. Ett gammalt sätt att fiska tonfisk som inte längre är tillåtet. Enligt Wikipedia, kanske skall tilläggas. Har inte undersökt det närmare.

Så vad lär jag mig av detta? Självgod som jag är, drar jag slutsatsen att jag är smartare än en GPS, att sambo L hade rätt – man måste ha en karta och läsa den noga. En GPS är ett komplement som inte kan och vet allt men att den rätt använd är suverän. Fredagen den tjugoåttonde juni var dagen då Den Heliga GPS:en placerades långt över den nivå den förtjänar och med genanta röda kinder hukar jag mig inför den läxa jag lärt mig.

Var det värt det då?

Jo, det vill jag lova! Sist vi skulle träffas i Frankrike var under nyårshelgen, då vännerna kom ner till Murviel. Fast jag hade hunnit åka hem till min då mycket sjuka mamma. Det kändes därför extra viktigt att faktiskt få till det den här gången – a need to break some strange spell…

Lunchen blev en middag på terrassen med utsikt över bukten och flera timmars tjatter medan solen gick ned.

La Madrague, panorama La Madrague, solnedgång

Med den utsikten bleve nog också jag en mästerkock

Med den utsikten bleve nog också jag en mästerkock

A Room with THE view

A Room with THE view

Resan hem till Murviel gick på knappa tre timmar med sjuttiotalsdisko i bilradion och sammetssvart natt runt omkring. Strax efter midnatt var vi på plats i ett fejat hus och välbehaget visste inga gränser. Nu är det stilla liv som gäller i några dagar.

Reselogg – summering

30 söndag Jun 2013

Posted by in Resor, Utflykter

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Jag lämnade er på rastplatsen igår, den där Wilda blev dragen i örat. Solen sken som sagt på oss och jag var idel leenden. Det gick så bra att köra. Och fort. Rastplatsen var en byggarbetsplats, så vi gick snabbt tillbaka till bilen och där konsulterade jag min rykande färska Atlas Routier – ja, alltså vi stod fortfarande still då. Snabbt lokaliserades La Madrague invid St Cyr på kartan, platsen där jag skulle träffa L och PA för en lunch vid vattenkanten.

La Madrague / St-Cyr sur Mer

La Madrague / St-Cyr sur Mer

Jag beräknade att det skulle innebära ungefär en timmes omväg, bortsett då från eventuella köer. La Madrague knappades sedan in på GPS:en och rutten kunde påbörjas. Vi gungade fram i 130km/h, passerade den plats där motorvägen gafflar sig mot Côte d’Azur åt vänster och Montpellier åt höger och efter en mikrosekunds tvekan svängde jag vänster. Lite knasigt kändes det allt att inte välja kortaste vägen hem efter en redan lång resa men jag var så nöjd över min egen planering, framförhållning och ordentlighet – karta OCH GPS, L skulle varit stolt, myste jag – att jag sturskt slog bort alla tankar på att det kanske inte var den bästa av idéer jag fått.

Så delar de rullande kullarna och bergskammarna på sig för att bjuda på hisnande vackra vyer över klättrande byar och azurblått Medelhav. Kuststräckan är svårslagen, det måste erkännas. Radion trummar ut information om mistralvindar, olyckor och köer men trafiken är ändå relativt lugn. Att det blåser har jag hunnit erfara ett antal gånger då vinden rivit tag i bilen och stadiga händer på ratten känts som en klok investering i säkerhet.

GPS:en trummar på, lotsar oss vidare. Skylten mot St Cyr dyker upp. Så fort det går, hinner jag tänka men tant GPS är tyst. Sväng inte av, säger den blå ruttmarkeringen. Och det är här det går gruvligt fel. Min hjärna stänger av. Den låter kartbilden från rastplatsen falla i glömska, struntar i de vägnummer den registrerat och följer istället blint en löjlig manick med en irriterande röst som säger åt mig att köra fel.

Alltså kör vi förbi avfarten mot St Cyr. Manicken har nog tänkt ut en kortare och smartare väg, tänker jag. Någon större tilltro till min egen intellektuella förmåga har jag i detta läge alltså inte.

Vi närmar oss Toulon. Jag dirigeras in i Toulon. Fastnar i köer. Kör fel, för det är trassligt därinne för mig som aldrig kört i staden förut.

”Rutten räknas om” säger manicken, falsk som vatten. Jag lyder. Tråcklar mig ut ur Toulon på andra sidan.

Hyères dyker upp. Fint här, registrerar jag. Ut på en liten landtunga. Fortfarande ingen skymt av något La Madrague men jag har ju en GPS, så det skall nog ordna sig. Och mycket riktigt! En skylt bekräftar GPS:ens förträfflighet! Visste väl att jag kunde lita på den.

En aningens liten irritation genomfar mig över att det blivit en längre omväg än jag tänkt mig. Klockan är nästan halvtre men jag hittade ju fram till slut.

Eller…?

Spännande fotsättning följer i nästa inlägg…

Reselogg, dag fem – planerade purple passages

29 lördag Jun 2013

Posted by in Jycken, Resor

≈ 4 kommentarer

Etiketter

,

Vi jobbade med kontraster igår på resruttens sista ben. Jag ger er härmed en betraktelse över landskapen vi susade igenom.

Resan tar sin början en kall, regnig morgon på La Villa du Rhône utanför Lyon:

frukost i LyonKalla fingrar runt en gigantisk mugg rykande het, stark café au lait, en vederbörligen rustik baguette med söt marmelad och en croissant på det och dagen tar sin början. Regnet strilar utanför frukostfönstret på mitt B&B och av den formidabla utsikten syns inte mycket.

Vi tackar för oss och sätter oss i bilen med slutdestinationen i sikte.

Rejäla grindar in till La Villa du Rhône…
…passade bra när fullpackad bil skulle lämnas över natten. Hängslen och livrem.

Ford-dashboardAutoroute 7 tar oss snabbt söderut och ganska snart skingras molnen och termometern lämnar morgonens ynkliga 14 grader för att bara tio mil längre söderut visa betydligt behagligare 20 dito.

Torrt gräs på första rastplatsen. Centralmassivets blånande berg gömmer sig bakom vägarbetsbarrikader och i fonden syns en alltmer medelhavsljus himmel. Det är snart mitt på dagen och molnen är chanslösa mot den hett efterlängtade solen. Jycken får förstås göra ifrån sig och hon träffar en liten holländsk pojke, som nyfiket tultar fram till henne. Det är skönt med en cool hund i sådana lägen. Pojken drar henne i örat och kiknar av förtjust skratt. Wilda låter honom dra en stund och vänder sedan försiktigt på klacken, förlåt, tassen.

Så hoppar vi in i bilen igen och far vidare. Termometern fortsätter att stiga och resan ner mot lunchsällskapet i La Madrague är hisnande vacker. Medelhavet, som plötsligt gnistrar bakom en krök, bergen, byarna. Jag har ett fånigt leende liksom fastklistrat i nyllet och när detta inlägg började skrivas, på rastplatsen med den holländska pojken, var planen att jag skulle berätta vidare om allt det vackra.

Och det ska jag. Fast det får ta en omväg om det som sedan hände och det är en sån intrikat liten historia att det får vänta till nästa inlägg. Jag bjuder därmed på en aldrig så liten cliffhanger!