Så bär det av igen

03 onsdag Jul 2013

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Det blev sent igår. Kunde liksom inte slita mig från kvällen. Den sista här på några dagar. Efter en varm eftermiddag svepte kyligare vindar över oss när vi lyssnade på utomhuskonsert i Abeilhan. L, från Domaine de Pouzac bjöd på vin i sin trädgård och sedan for vi vidare för att lyssna på hans dotter, som hade avslutning med musikskolan.

En lite småkylig kväll

En lite småkylig kväll

Förra året spelade hon och lillebror i trädgården:

Domaine de Pouzac

Domaine de Pouzac

Nu spelade hon i en hel orkester och det gick inte att ta miste på fadersstoltheten!

Sådan stolthet vankas det med största sannolikhet på fredag, fast då är det min tur att vara modersstolt. Nästan hela familjen är i Skottland för E:s examensceremoni. Ser särskilt fram emot att se honom i hatt och cape!

Nu njuter jag av sen frukost i trädgården. Det har regnat inatt, så det luktar friskt och jordigt. Fåglarna larmar öronbedövande ovanför mig men cikadorna sover ännu. Det känns som värmen är på snabb ingång men den och solen får klara sig utan mig idag. Jag skall packa.

Det blir kanske magert med inlägg nu i några dagar – fokus kommer att vara någon annanstans, men nästa vecka är jag på plats i Murviel igen och då är också L här. Semester 2.0 tar därmed sin början!

Khaled Hosseini och jag

01 måndag Jul 2013

Posted by in Läsning, Murvelhuset

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

… har umgåtts intensivt idag.

Han fick följa med ut till frukostplatsen:

Bilden från gårdagens kvällste men det såg likadant ut i morse

Bilden från gårdagens kvällste men det såg likadant ut i morse

Och poolside:

Unputdownable

Unputdownable

Det där var ett meck, vill jag lova. Det har nämligen sina sidor att rå sig själv i några dagar. Det visade sig framförallt när pool och sol skulle tvättas bort i eftermiddags. Magrutor håller jag nämligen inte, men magveck. De skriker ilsket vita i badrumsspegeln. Så blir det när man inte kan ligga på mage och läsa därför att ryggen brändes igår. Ingen fanns där som kunde smörja den och jag glömde alldeles bort att den var osmord när Hosseinis afghanska berättelse svepte iväg mig.

Ryggen mot ett ryggstöd idag, därmed, med djupa veck på magen som följd.

Egentligen är jag numer en förståndig solbadare med ordentlig faktor och siesta mitt på dagen. Det där med siesta tycker för övrigt mitt pälsförsedda sällskap är en utmärkt idé. Hon intog min nyinförskaffade och inte helt billiga kudde från Norrgavel…

Wildas favoritplats - skugga men full uppsikt över ägorna

Wildas favoritplats – skugga men full uppsikt över ägorna

… medan jag kröp upp bredvid henne med Khaled i knäet.

Siesta i poolhuset

Siesta i poolhuset

I nästan tre timmar satt vi så, sedan kröp jag ut i solen igen, simmade några längder, bensparkade därefter tills mjölksyra satte stopp för just den aktiviteten. På land väntade Khaled.

Torkar händerna efter bad och fortsätter läsa

Torkar händerna efter bad och fortsätter läsa

Hade det inte varit för att det var trevligheter planerade på kvällen, hade nog solen fått gå ner innan jag slitit mig från såväl bok som bad. Tjugosju badgrader, en lätt eftermiddagsbris och livet kändes rent av rättvist, för att citera E, som bjöd på middag i Magalas tillsammans med A.

Nu går jag och lägger mig. Khaled får följa med. Och hunden.

La Madrague – nu har jag gjort läxan

30 söndag Jun 2013

Posted by in Resor, Utflykter

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Här kommer sista inlägget i ”trilogin” om en lunchdate. Läsning av de två tidigare inläggen rekommenderas innan läsning av detta.

-Helluuu, L! I’m here! It’s lovely! Where can I find you?

– I’ll send PA down

Det är trångt på vägen, så medan jag väntar på att de skall komma och möta mig, kör jag runt och vänder. Vi har telefonkontakt och jag dirigeras till den lilla småbåtshamnen, där en springare enligt uppgift väntar på mig. Jag kör dit. Där står ingen. Jag får platsen beskriven för mig. Jo, det verkar stämma. Jag vänder igen. Till höger havet, till vänster hus, fransk flagga i hamnen och en parkering. Stämmer bra. Men av springaren syns inte ett spår. Jag vänder igen. Frågar ett engelskt par som kommer gående men blir inte klokare. Springaren konsulteras och jag får en adress. Åker mot den men hamnar då utanför byn med utsikt över något träskliknande.

Det är nu vi med en sengångares hastighet gradvis börjar inse att vi inte är på samma plats. Jag konsulterar den analoga kartan igen. GPS:en ”räknar om rutten”. Springaren säger klentroget att jag måste vara på fel sida om Toulon. Min hjärna lyssnar fortfarande på GPS:en men jag har åtminstone insett att jag måste hitta ett nytt utgångsläge för mitt navigerande, så jag lämnar La Madrague.

I en rondell dyker en skylt mot Porquerolles upp och då hinner hjärnan till slut ikapp. Där skall jag inte vara. In på en parkeringsficka. Jag, som nu så här i mognare ålder är en ganska sansad person, blir skitarg (ibland måste invektiv få vara ok, också i text), kastar ut GPS:en genom fönstret och tar ut rutten analogt istället. På min excellenta, nyinförskaffade Michelinkarta.

Hunden rastas, får vatten och själv klämmer jag en hel flaska Badoit på nolltid. GPS:en plockas upp igen, borstas av och trycks in i handskfacket på bilen. Vi är inte kontanta med varandra just nu. Jag skyller allt på den. Är inte mogen att se att jag kanske har en aldrig så liten del i fadäsen själv.

Ut mot motorvägen igen. Jag följer skyltar, åker tunnel under Toulon och litar fortsättningsvis på mitt lokalsinne som, tro’t om ni vill, för det mesta är ganska pålitligt. Svänger av mot Bandol, trots att där inte finns någon skylt mot St Cyr men enligt kartan såg det bäst ut. Åker D559 genom St Cyr, hittar skylten till La Madrague och kommer fram till hamnen med den franska flaggan. Rätt hamn den här gången. Och rätt La Madrague.

– Hellu, I’m here…

– I CAN SEE YOU!!!

Första träffen i Michelinregistret är det La Madrague som visas på kartbilden i början på inlägget:

Michelinregister

GPS:en lotsade mig istället hit:

La Madrague, Giens

La Madrague, Giens

Dessutom hittade jag två La Madrague till på andra sidan Marseilles:

La Madrague de la Ville / Marseilles & La Madrague de Montredon

La Madrague de la Ville / Marseilles & La Madrague de Montredon

Och det finns många fler. Det visar sig nämligen vara en term, som inte så förvånande har något med fiske att göra. Tonfisk, närmare bestämt. Ett gammalt sätt att fiska tonfisk som inte längre är tillåtet. Enligt Wikipedia, kanske skall tilläggas. Har inte undersökt det närmare.

Så vad lär jag mig av detta? Självgod som jag är, drar jag slutsatsen att jag är smartare än en GPS, att sambo L hade rätt – man måste ha en karta och läsa den noga. En GPS är ett komplement som inte kan och vet allt men att den rätt använd är suverän. Fredagen den tjugoåttonde juni var dagen då Den Heliga GPS:en placerades långt över den nivå den förtjänar och med genanta röda kinder hukar jag mig inför den läxa jag lärt mig.

Var det värt det då?

Jo, det vill jag lova! Sist vi skulle träffas i Frankrike var under nyårshelgen, då vännerna kom ner till Murviel. Fast jag hade hunnit åka hem till min då mycket sjuka mamma. Det kändes därför extra viktigt att faktiskt få till det den här gången – a need to break some strange spell…

Lunchen blev en middag på terrassen med utsikt över bukten och flera timmars tjatter medan solen gick ned.

La Madrague, panorama La Madrague, solnedgång

Med den utsikten bleve nog också jag en mästerkock

Med den utsikten bleve nog också jag en mästerkock

A Room with THE view

A Room with THE view

Resan hem till Murviel gick på knappa tre timmar med sjuttiotalsdisko i bilradion och sammetssvart natt runt omkring. Strax efter midnatt var vi på plats i ett fejat hus och välbehaget visste inga gränser. Nu är det stilla liv som gäller i några dagar.

Reselogg – summering

30 söndag Jun 2013

Posted by in Resor, Utflykter

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Jag lämnade er på rastplatsen igår, den där Wilda blev dragen i örat. Solen sken som sagt på oss och jag var idel leenden. Det gick så bra att köra. Och fort. Rastplatsen var en byggarbetsplats, så vi gick snabbt tillbaka till bilen och där konsulterade jag min rykande färska Atlas Routier – ja, alltså vi stod fortfarande still då. Snabbt lokaliserades La Madrague invid St Cyr på kartan, platsen där jag skulle träffa L och PA för en lunch vid vattenkanten.

La Madrague / St-Cyr sur Mer

La Madrague / St-Cyr sur Mer

Jag beräknade att det skulle innebära ungefär en timmes omväg, bortsett då från eventuella köer. La Madrague knappades sedan in på GPS:en och rutten kunde påbörjas. Vi gungade fram i 130km/h, passerade den plats där motorvägen gafflar sig mot Côte d’Azur åt vänster och Montpellier åt höger och efter en mikrosekunds tvekan svängde jag vänster. Lite knasigt kändes det allt att inte välja kortaste vägen hem efter en redan lång resa men jag var så nöjd över min egen planering, framförhållning och ordentlighet – karta OCH GPS, L skulle varit stolt, myste jag – att jag sturskt slog bort alla tankar på att det kanske inte var den bästa av idéer jag fått.

Så delar de rullande kullarna och bergskammarna på sig för att bjuda på hisnande vackra vyer över klättrande byar och azurblått Medelhav. Kuststräckan är svårslagen, det måste erkännas. Radion trummar ut information om mistralvindar, olyckor och köer men trafiken är ändå relativt lugn. Att det blåser har jag hunnit erfara ett antal gånger då vinden rivit tag i bilen och stadiga händer på ratten känts som en klok investering i säkerhet.

GPS:en trummar på, lotsar oss vidare. Skylten mot St Cyr dyker upp. Så fort det går, hinner jag tänka men tant GPS är tyst. Sväng inte av, säger den blå ruttmarkeringen. Och det är här det går gruvligt fel. Min hjärna stänger av. Den låter kartbilden från rastplatsen falla i glömska, struntar i de vägnummer den registrerat och följer istället blint en löjlig manick med en irriterande röst som säger åt mig att köra fel.

Alltså kör vi förbi avfarten mot St Cyr. Manicken har nog tänkt ut en kortare och smartare väg, tänker jag. Någon större tilltro till min egen intellektuella förmåga har jag i detta läge alltså inte.

Vi närmar oss Toulon. Jag dirigeras in i Toulon. Fastnar i köer. Kör fel, för det är trassligt därinne för mig som aldrig kört i staden förut.

”Rutten räknas om” säger manicken, falsk som vatten. Jag lyder. Tråcklar mig ut ur Toulon på andra sidan.

Hyères dyker upp. Fint här, registrerar jag. Ut på en liten landtunga. Fortfarande ingen skymt av något La Madrague men jag har ju en GPS, så det skall nog ordna sig. Och mycket riktigt! En skylt bekräftar GPS:ens förträfflighet! Visste väl att jag kunde lita på den.

En aningens liten irritation genomfar mig över att det blivit en längre omväg än jag tänkt mig. Klockan är nästan halvtre men jag hittade ju fram till slut.

Eller…?

Spännande fotsättning följer i nästa inlägg…

Reselogg, dag fem – planerade purple passages

29 lördag Jun 2013

Posted by in Jycken, Resor

≈ 4 kommentarer

Etiketter

,

Vi jobbade med kontraster igår på resruttens sista ben. Jag ger er härmed en betraktelse över landskapen vi susade igenom.

Resan tar sin början en kall, regnig morgon på La Villa du Rhône utanför Lyon:

frukost i LyonKalla fingrar runt en gigantisk mugg rykande het, stark café au lait, en vederbörligen rustik baguette med söt marmelad och en croissant på det och dagen tar sin början. Regnet strilar utanför frukostfönstret på mitt B&B och av den formidabla utsikten syns inte mycket.

Vi tackar för oss och sätter oss i bilen med slutdestinationen i sikte.

Rejäla grindar in till La Villa du Rhône…
…passade bra när fullpackad bil skulle lämnas över natten. Hängslen och livrem.

Ford-dashboardAutoroute 7 tar oss snabbt söderut och ganska snart skingras molnen och termometern lämnar morgonens ynkliga 14 grader för att bara tio mil längre söderut visa betydligt behagligare 20 dito.

Torrt gräs på första rastplatsen. Centralmassivets blånande berg gömmer sig bakom vägarbetsbarrikader och i fonden syns en alltmer medelhavsljus himmel. Det är snart mitt på dagen och molnen är chanslösa mot den hett efterlängtade solen. Jycken får förstås göra ifrån sig och hon träffar en liten holländsk pojke, som nyfiket tultar fram till henne. Det är skönt med en cool hund i sådana lägen. Pojken drar henne i örat och kiknar av förtjust skratt. Wilda låter honom dra en stund och vänder sedan försiktigt på klacken, förlåt, tassen.

Så hoppar vi in i bilen igen och far vidare. Termometern fortsätter att stiga och resan ner mot lunchsällskapet i La Madrague är hisnande vacker. Medelhavet, som plötsligt gnistrar bakom en krök, bergen, byarna. Jag har ett fånigt leende liksom fastklistrat i nyllet och när detta inlägg började skrivas, på rastplatsen med den holländska pojken, var planen att jag skulle berätta vidare om allt det vackra.

Och det ska jag. Fast det får ta en omväg om det som sedan hände och det är en sån intrikat liten historia att det får vänta till nästa inlägg. Jag bjuder därmed på en aldrig så liten cliffhanger!

Reselogg, dag 4 – hund och matte vilar sig

27 torsdag Jun 2013

Posted by in Jycken, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Platsen ikväll är La Villa du Rhône i Miribel utanför Lyon. Lite Fawlty Towers-varning men vackert, väldigt privat och perfekt för hunden och mig. Jag har druckit ett glas vin med magnifik utsikt över Lyons förorter. Bara ett, dock, för det är ju ytterligare en kördag imorgon. Sträckan Lörrach-Lyon är därmed avklarad, smidigt och ganska snabbt.

IMG_4151

Hunden har placerat sig mitt på den stora hotellsängen, lycklig, tror jag, över att kunna inta viloläge utan att det rör på sig åt något som helst håll. Inget våggung. Inget tågkräng.

Resan har hittills gått fantastiskt bra och mitt resesällskap verkar inte påverkad alls. Hon har gladeligen hängt med på alla dumheter jag hittat på. Rädd har hon varit korta, korta stunder men har snart funnit sig till rätta igen.

Svårast på resan?

Utan tvekan att balansera hund under armen, kabinväska, handväska och kameraväska på en smal ramp på biltåget mot Lörrach. Fast jag fick hjälp förstås. Kabinväskan langades ner på perrongen och jag tog mig häl mot tå mot trappan ned från bilrampen. Endast ett tunt rep skiljer chaufförerna från avgrunden, så det gäller att ha koll på var man sätter fötterna. Att fastna i öglor och göra snygga bågar är inte ett alternativ här…

Så installerade vi oss i den minimala hytten, Wilda och jag.

IMG_4130 IMG_4122

Hungriga som vargar var vi. Wilda åt sin medhavda mat och jag traskade iväg för att lokalisera kiosken.

Som jag inte hittade.

Istället kastade jag i mig en påse nötter men lät vinet stå, eftersom jag ville vara någorlunda fräsch inför kommande dags resa mot Lyon. Både vin och nötter bjöds det på av DB Autozug. Schangtilt (medveten bondstavning), får man säga. Jag kröp alltså till kojs på betongmadrassen i hytten medan hungern rev i mig. Jag kände mig mycket ynklig.

En halvtimme före ankomst knackade det dock på hyttdörren och den snälle konduktören stod utanför med en frukostbricka.

Hur gott var det där då?

Kan vara den godaste frukost jag någonsin ätit…

Väl framme i Lörrach insåg jag det snitsiga med att vi stod längst fram med bilen.

IMG_4135 IMG_4141

Vi knatade uppför rampen, slängde in väskorna och jag placerade Wilda på hennes plats och rullade sedan smidigt av tåget. Inget balanserande. Inga vådliga lyft.

All logistik under tågresan har imponerat på mig och jag kan ännu en gång konstatera att jag definitivt inte är den första som är ute och reser med en hund. Inte heller är jag den enda som gör trippen ensam och med bilen full av prylar. Spetsade jag öronen riktigt, fick jag veta att med på biltåget fanns fordon fulla med inredning till hus i såväl Italien som Frankrike och Spanien.

Ikväll blir en tidig sådan. Jag skall sova med öppen terrassdörr mot fransk natt, i mjuk säng och med nöjd hund bredvid. På näthinnan har jag utsikten utanför:

Hotellnatt…

Imorgon vid denna tid är jag förhoppningsvis i Murviel.

Reselogg, dag 3 – vag gör man inte för att slippa köra?

27 torsdag Jun 2013

Posted by in Jycken, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Hamburg med hund hela dagen igår. Iskyla. Många timmar att slå ihjäl. Men hur man gör just det, slår ihjäl timmar alltså med en pälsförsedd resekompis, är den stora frågan.

Långa promenader i mysiga parker?

Lång härlig lunch på en av de många mysiga kvarterskrogarna jag sett under mina irrfärder genom staden?

Lite spontanshopping, kanske?

None of the above, kan jag meddela. Jag har en i och för sig fantastiskt härlig jacka som resekostym men den kräver varmt väder, eftersom den är av krinklad tunn bomull. Varma tröjor finns visserligen medpackade men då får jag packa ur hela bilen för att få fatt i dem, så jag hoppar det.

Behöver jag nämna att det var varmt hemma när jag packade bilen?

Så promenader med hunden? Ja, flera stycken men korta, sedan störtar jag tillbaka till bilen med hackande tänder. Och hur var det med de mysiga parkerna? Jovars, jag hittade en men lämna bilen utan uppsikt mitt i Hamburg, fullpackad med saker som ser frestande ut? Tror inte det. Ta med allt av värde och leka bag lady? Ehh, nej.

Lång härlig lunch, fika eller rentav tidig middag på mysig krog? Absolut! Det finns ju uteserveringar! Fast det blir allt lite kallt…

Alltså sitter hund och jag i bilen invid tågstationen. Hunden äter ben. Jag trycker i mig Ahlgrens bilar och drömmer om schnitzlar och sauerkraut.

Incheckning, äntligen

Incheckning, äntligen

Väntar på att få köra ombord

Väntar på att få köra ombord

Jag borde ha skippat biltåget och kört på istället. Jag borde ha gjort läxan och kollat avstånd ordentligare. Det är ju inte så att jag inte tycker om att vara ute och rasta min bil, så visst hade jag kunnat nöta några autobahnmil istället för denna oändliga väntan i ett kallt Hamburg.

Men förutom denna väderberoende lilla planeringsmiss flyter allting på bra. Det går så att säga som på räls.

Reselogg, dag 2 – hundens båtresa

25 tisdag Jun 2013

Posted by in Jycken, Resor

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , ,

På väg mot färjeterminalen
Allt för de pälsförsedda passagerarna – välkomstgodis i hytten
Intressant ombord…
Tittar länge och konfunderat
På promenad med utsikt mot Älvsborgsbron
Hejdå Göteborg!
Hunddasset
Bajspåsar på rastdäck
Älsvborgsbron

Vi kom till färjeterminalen i god tid och fick köra ombord meddetsamma. Jag hade inte riktigt räknat med det, så hundens bestyr hanns inte med innan vi körde ombord. Nu gjorde det inte ett skvatt, för hytten ligger alldeles bredvid rastdäck och även om jycken var mycket skeptisk till ”dasset”, så gjorde hon ifrån sig till slut. Fast kanske inte riktigt där det var tänkt. Att döma av flera misstänkta pölar längs med däckspromenaden, var hon dock inte ensam om att tänka utanför den boxen.

Första ettappen av hundens resa genom Europa löper därmed helt smärtfritt. Smärtfritt är det dock inte för jyckens resesällskap, det vill säga jag, eftersom jag lyckades med konsstycket att snubbla över en av öglorna som används för att säkra bilarna på bildäck. Jag flög i en vacker båge och landade på knäet och rullade sedan kvidande över på rygg. Dessförinnan hade jag fastnat med min Mulberryväska i fel dörr på väg upp, så någon stilig entré kan man inte påstå att jag gjorde. Väskan fick ensam stå för det stilfulla medan jag ägnade mig åt den ena klantiga fadäsen efter den andra.

Jag fick hjälp på fötter igen av en hjälpsam bildäcksassistent, som kom galopperande efter mig. Knäet darrade och jag hann tänka att nu jävlar (pardon my French…) kommer resten av resan att bli allt annat än enkel. Bildäckskillen bar mina väskor, höll i Wilda och gjorde mig sällskap på min stapplande väg till hytten. Han såg mycket bekymrad ut men inte tycker jag om att bli ömkad, så jag satte på mig en rent anglosaxiskt stel överläpp och bedyrade att nu gjorde det inte ont längre. Så tackade jag för hjälpen, stängde hyttdörren och slängde mig på slafen. Så låg jag där och flämtade ett tag, kände efter, var lite rädd men så gick vi ut på däck, Wilda och jag och promenerade fram och tillbaka.

Det gick alldeles utmärkt.

Inget darr på knäet. Inte ont. Det finns hopp om livet, alltså.

Wilda skall nu få vara ensam i hytten en stund medan jag går och shoppar. Hon har vant sig nu och ligger och sover, fylld med köttbullar från mackan jag köpte till henne i cafeterian och sträcker hon på nacken har hon utsikt mot kala klippöar.

Allsång på Skansen på TV:n och Gyllene tider gör henne ljudsällskap.