Om mindre än en vecka tar jag paus från minusgraderna.

Om mindre än en vecka är det dags för välbehövlig semester.

Vintern, som inte riktigt vill släppa greppet har varit ovanligt lång och nyllet som möter mig i badrumsspegeln bär spår både av sagda vinter, privat turbulens och aningens lite för mycket på jobbet. Nyllet behöver vila sig, helt enkelt.

Fast innan dess skall jag ägna några dagar åt att förkovra mig i ledarskapets alla vindlingar, fällor och dynamik tillsammans med kolleger från andra skolor. Jag har jagat på mig själv för att bli klar och är det också. Åtminstone nästan. Insikten slog mig alldeles nyss att det innebär att ingen kurslitteratur behöver följa med till Frankrike. Jobbdatorn skall få stanna hemma den med – fast mejl får jag nog ändå se till att läsa; det blir så bökigt när man kommer hem och upptäcker allt som samlats på hög annars.

Det är knepigt det där med jobbet; utan det vet jag inte riktigt vem jag skulle vara men stundtals suger det musten ur mig. Aldrig i mötet med eleverna, dock. Sällan på grund av personalen heller. Det är istället allt det där runt omkring; det som du upplever att du har små möjligheter att påverka och allt det där som stundtals får dig att tvivla på din förmåga. I de där stunderna av tvivel svävar jag iväg i drömmar om en sydfransk kursgård eller någon annan lämplig sysselsättning som skulle kunna möjliggöra riktigt långa vistelser i murvelhuset. Vid närmare nykter eftertanke brukar jag dock komma fram till att det kanske inte är så alldeles realistiskt. Det blir vardag av sådant också och inte särskilt mycket tid skulle kunna tillbringas i vår charmiga trädgård då heller.

Murviel får därmed vara likställt med semester ett bra tag till.

Stället brukar snabbt få fart på livsandarna, dessutom, så då skall nog resten av våren gå, om inte lekande lätt, så åtminstone som på räls.

En fin vecka önskas er, kära läsare – jag har sett snödroppar invid södervägg och blev därmed på osedvanligt gott humör!