Väderrandig färd till Dingle

28 torsdag Jan 2021

Posted by murvielklotter in huset på ön, Jycken, Murvelhuset, Om dagsläget, Väder

Etiketter

Covidblues, murvellängtan, oxmånad, vinterblues

Det är nästan så att jag stapplar ut till bilen för färd mot Dingle, så ovant känns det. Det börjar ljusna när jag ger mig iväg, men mitt på Tjörn möter snöyran mig. På E6:an ringlar köer från Stenungsund till Uddevallabron och jag blir sen till morgonens första fjärrmöte.
I Dingle är det barmark och övergivet. En av lärarna sköter sin fjärrundervisning från personalens fikarum och förutom henne och rektorskollega K, så är det tomt. Vi ses i små fyrkanter numer, medarbetarna och jag, och det börjar bli ganska tjatigt. Vi planerar för försiktig återgång och håller andan i hopp om att strypgreppet snart skall släppa.
De där klimatränderna längs med kusten vid E6:an följer med mig på hemvägen också. Jag förundras alltid över hur vädret kan skilja sig så markant på bara några mil. Vild vinter som snabbt övergår i vårkänning för att till slut landa i plusgrader och blöta hemma på Tjörn igen.
Motvikt till eländet och en påminnelse om vad vi missar fick vi under gårdagskvällens digitala apéro med Hansbys. Där satt de i shorts och T-shirts medan vi huttrade i våra tjocka ylletröjor.

Nu är det ju inte så att det är sommarväder i Frankrike heller, men dagstemperaturer runt 20 grader är ordentligt drägligt, även om det inte heller där är verklighet varje dag så här års. Jämförelsen är ändå iögonenfallande, eftersom något sådant trots allt är en omöjlighet i vår klimatrandiga januarivärld.
Så vi fick drömma oss bort för en stund och känna oss otroligt stoiska för att vi inte bryter ihop av att vi inte kommer iväg.
Jag kliver upp om morgnarna och tittar modstulet ut genom sovrumsfönstret på gråkalla vintervyer och inser hur mycket jag saknar tripperna till Murviel.

När Wilda parkerade sig i ständigt uppslagna resväskor…

Vintertristessen har fått fäste i mig igen. Den som jag sedan vi köpte murvelhuset 2012 har lyckats hålla stången. En bokad resa, med bil ibland, flyg ibland, till Murviel har varit ett effektivt botemedel. Jag har kastat en blick på eländet utanför fönstret och ryckt på axlarna, trygg i förvissningen om att jag snart får en stunds vila från det. Jag har helt enkelt sturskt vågat vägra vinter.

Den här kringskurna tillvaron tär och tar. Huset på ön, som jag egentligen tycker är toppen, lyckas inte hålla mina inredarambitioner igång, trots att vi nu har väldigt mycket tid över att fixa saker i huset. Inga stora saker ens, utan bara trevligt dutt. Istället ”inreder” jag murvelhuset.
Kollar in trappmattor och drömmer om något riktigt stiligt men inser att det nog får stanna vid en enklare variant;

Allt för att underlätta för lilla Stina och för att göra stentrappan mindre halkig och hård för både små och stora människor.
Jag ”byter” lampor i takspottar och i spisfläkten, eftersom de franska har för kallt ljus.

Varm och mysig belysning är liksom inte grejen därnere…

I tanken sätts tavlor upp,

och skydd för de tunna enkelglasen i fönstren tillverkas;

Stenläggningarna ute rensas och får sig flera omgångar med högtryckstvätten,

och uteköket i poolhuset får välbehövlig omsorg.

*Gashällen är borta och ny bänkskiva skall på*

För min inre syn ser jag mig sedan stå där i mina blöta och smutsiga merylbrallor,

nöjt betraktande mitt värv.
Sedan bommar vi igen huset, låser ytterdörren med den stora nyckeln och åker tillbaka till Sverige ett tag igen. Men bara någon månad senare är vi på väg igen.
I bil och med Stina, lilla hunden. Hon skall tränas i bilåkningens ädla konst från dag 1.
I april och i juni, covid willing and weather permitting…

Måndag igen

25 måndag Jan 2021

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, Reminiscenser

≈ 6 kommentarer

Etiketter

fjärrjobb, murvellängtan, nya tider, rektor no more

Min sista måndag som rektor för Dinglegymnasiet.
Om inte Covid varit, hade denna min sista rektorsmåndag tillbringats i Murviel. Men jag är på ön. Jag är inte ens i Solna men dit skall jag om några dagar.
Alla de gångna åren som rektor upptar mina tankar ganska mycket nu när jag ser slutet på den delen av mitt yrkesliv. Kommer jag aldrig mer att rektora, funderar jag? Troligtvis inte, men man skall aldrig säga aldrig. För det mesta har jag tyckt om det men jag har också alltid tyckt att ansvaret vilat väldigt tungt. Det är ett komplext uppdrag med många ansvarsområden, många fler än vad som är fallet för en hoper andra chefsuppdrag. En mellanchefsfälla riskerar det också att vara när du slits mellan det som är oavvisliga myndighetskrav och det som en ibland inte helt kunnig huvudman kräver av dig.
Det senare har lyckligtvis inte gällt för Dinglegymnasiet och det har hela tiden varit ett riktigt må-bra-projekt, trots närvaron av många tuffa utmaningar också där. Om man skall sluta när det är som allra bäst, så gör jag alltså helt rätt.
Dingle får därmed kröna mina dryga 14 år som rektor och nu skall jag ta mig an att utveckla de båda skolornas – Dingle- och Nuntorpsgymnasiets – systematiska kvalitetsarbete istället. Det, och annat som dyker upp och som behöver utvecklas framöver. Arbetsuppgifterna sköts på distans med närvaro på skolorna med jämna mellanrum.
Jag är taggad. Och glad över att till slut ha hamnat här. Jag har skyndat långsamt, bidat min tid och planerat omsorgsfullt. Det har varit en för viktig plan för att låta den gå i stöpet. Dingle är för viktigt. Och jag själv, om jag skall kunna vara till någon nytta för min omgivning. Nu är jag ordentligt grundad i skolornas verksamheter och redo att fokusera på mer övergripande frågor. Utan de här inledande åren hade mitt kommande uppdrag inte haft förutsättningar att bli bra. En gedigen förankring i en daglig verklighet är helt avgörande för att rättvist kunna utvärdera och sedan hjälpa till att vidareutveckla.
Fast först skall min efterträdare i fred få komma på plats utan mig över axeln. Jag tar ett par veckors semester, hämtar lilla Stina och sätter sedan igång med mitt nya uppdrag. Jag har stora förhoppningar knutna till min nya arbetsverklighet och att den till slut skall innebära mer tid för stackars Kennari, fjärrundervisningsföretaget som visserligen försiktigt tuffar på, men som inte kunnat få det engagemang det behöver för att ges möjlighet att lyfta på riktigt.

På skolbesök med Kennari i Pajala förra vintern

Det har inte varit helt lätt att hålla igång ett rektorsuppdrag på halvtid, så självklart har det mesta annat fått sättas på sparlåga.
Som franskan, till exempel…

Nu inbillar jag mig att den skall få plats också.
Den är igång. Jag är inne i systemet och kan fortsättningsvis bara skylla på egen bristande disciplin om jag inte klarar att hålla igång det. Eftersom jag inte läst franska organiserat alls tidigare, måste jag börja från början för att skaffa behörighet för vidare studier, så än så länge krävs inte så mycket av mig. Men snart nog kommer det att gå undan och planen är att vara redo för universitetets grundkurs nästa vår.

Jag tänker att tricket är att öronmärka vardagarna för de olika åtagandena och att strikt hålla fast vid mitt veckoschema. Låter jag det ena spilla över på det andra, kommer det högst sannolikt att braka. Distansarbete hemifrån kräver mer disciplin än när du måste åka iväg till din arbetsplats och passa strikta tider ålagda dig av någon annan.
Jag tycker ändå att jag är ganska bra på disciplinerat hemmajobb. Nu skall dessutom två ordentliga hemmaarbetsplatser till slut arrangeras; en på ön och så småningom en i Murviel. Köksbord eller soffa duger inte längre.

Hemma på ön har vi bra bredband. I Murviel är det inte tillkopplat hos oss ännu men det jobbas med bredband i vår by. Flera av grannarna har iallafall hunnit få sitt installerat. Det finns många skäl till varför vi behöver åka ner nu; att ordna med bredbandsuppkoppling hör till något av det viktigaste för att arbete därifrån skall fungera.

Fjärrlivet – det efterlängtade och sedan länge eftersträvade – tänker jag dokumentera som en egen kvalitetssäkring av det jag gör. Trasslar det sedan, kan jag gå tillbaka och se hur jag tänkte. Om jag kanske har otur när jag tänker, rentav…
Igår hade jag en riktigt hängig dag. Idag känns det en smula bättre. Dagarna är mer riktiga dagar nu och från Occitanie kommer försiktiga rapporter om en vår i startgroparna. Så visst har vi väl bättre tider framför oss ändå?

Januari 2012 – i väntan på nycklarna till murvelhuset
I en expressenbilaga, januari 2013
Julparafernalian ihopsamlad i Blåsut, januari 2014 – ingen murveljanuari detta år
Promenad på stranden, januari 2015
Inledande köksfix, januari 2016…
Fast himlen; den är blåare än blå i januari 2017
På utflykt med Lindbergs, januari 2018
Innan köksrenoveringen, januari 2019
Lyckligt ovetande om vad som väntade, januari 2020…

En evighetslång januari

24 söndag Jan 2021

Posted by murvielklotter in Jycken, Om dagsläget, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

aborterade resor, Covidblues, Maasai Mbili, Stina, valpväntan

Det är en låg dag idag. Grått, ingen snö och med en rörelsefrihet som nu är så kringskuren att det börjar kännas som en snara om halsen. Vi tar oss inte ner till Frankrike, hur gärna vi än vill. Gränserna är formellt fortfarande öppna men moraliskt och praktiskt helt stängda. Vi kan få till nödvändigt PCR-test och reseintyg, men med utegångsförbud mellan 18 och 06 och krav på 7 dagars karantän när vi isåfall väl är på plats, så kan vi ju inte ens ta oss till affären för proviantering. Dessutom var mitt nyligen tagna antikroppstest negativt.

Att säga att jag nu är otålig är ett kraftigt understatement.
Jag är arg.
Nere, rentav, åtminstone idag.
Det går upp och ner, det där. För att få tillvaron att ändå kännas meningsfull, har jag äntligen fått fram Rabalas kenyanska målningar, som jag i tio års tid förvarat åt honom och hans konstnärskolleger i Nairobi. Ett desperat rop på hjälp från honom har fått igång mig och nu finns de till försäljning.

Jag kan sitta här och bortskämt tycka synd om mig själv eller så kan jag inse att det finns saker vi kan göra för dem som har det svårt på riktigt. För familjen Rabala och konstnärskollektivet Maasai Mbili, till exempel.

Maasai Mbili Artists’ Collective – AFRICANAH.ORG

Covid-19 har gjort det omöjligt för dem att sälja sina alster på det sätt de kunnat tidigare och nu har de det riktigt svårt. Många av mina vänner hörde snabbt av sig och målningarna har redan börjat sälja och det känns naturligtvis bra. Något litet kan jag åtminstone göra.

Men vår uppskjutna murvielresa är nu till slut helt avblåst. Optimisten i mig har envist hoppats att R-talen efter jul skulle gå ner så att vi skulle kunna komma iväg. Det brittiska muterade eländet har dock effektivt satt stopp för det.
Så vad tror vi? Kommer vi att kunna bila ner i april?
Med lilla Stina?

Jag hälsade på Stina och hennes syskon igen häromdagen. De växer så det knakar och är så hjärtknipande söta att det alls inte går att värja sig. Valpar, ändå…

Nu både leker och gosar de tills de somnar som på en given signal. Med nosen i en toffel, till exempel.

Det är fint att tänka på henne och att hon snart kommer att sysselsätta oss på vår ö.
Wildas arvtagerska. Vald för att hon påminner om henne men ändå är sin egen. En energisk liten terrier som också hon så småningom skall bli en La Dame som övervakar sina franska ägor.

Jag har klottrat mig gladare nu. Imorgon är en annan dag och då skall jag åka till prinsarna! Helt kringskuren är jag alltså inte.

Födelsedag!

17 söndag Jan 2021

Posted by murvielklotter in Om dagsläget

≈ 8 kommentarer

Bloggen fyller tydligen 9 år idag – grattis, Bloggen!

Ett första, ganska ointressant, inlägg om digra, språkförbistrade köpeluntan som skickades mellan oss, notarien och säljarna, hade förstås noll läsare, eftersom ingen kände till Murvielklotter då.
Sedan tog det ganska raskt fart från 575 besök 2012, till en ganska stadig kurs med mellan 8000 och 10.000 besök årligen från 2013 fram till nu. Flest visningar hade bloggen 2013 (knappt 38.000) men flest besök hade den 2020 (knappt 10.000).
Alltså tuffar det på, klottret! Det växte lite förra året – kanske ett resultat av att Corona skapat mer tid också för bloggläsande?
Spelar det någon roll hur många ni är som tittar in och läser?
Det vore förstås en smula meningslöst om ingen mer än jag själv läste; det vore som att stå och ropa i en öde urskog! Hur många ni är spelar inte jättestor roll men statistiken skvallrar om ett jämnt och stadigt flöde. Det säger mig att jag har en trogen skara följare och det gör mig förstås ödmjukt glad!
Förhoppningsvis kan jag snart rapportera från Murviel igen – covid willing and weather permitting;)

Allt blev fel – till och med födelsedatumen blandades ihop; jag född 1 juni 1961, exman, vars namn här ersatte mitt, född 1960 men inte 1 juni…

Snow on Demand

17 söndag Jan 2021

Posted by murvielklotter in huset på ön, Om dagsläget, Reminiscenser, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

snöblues, vinterväder

Jag minns när vi diskuterade huruvida det var dags att investera i en snösläde. Vi bodde i huset i Älta. Snön låg meterhög utanför fönstren,

Det var gnistrande vackert ute och alldeles outhärdligt. Vår uppfart var inte särskilt lång, inte heller gånvägen mellan gata och trappa men när snön för femtiotolfte gången den vintern hade vräkt ner under natten och plogbilen vält upp en hög vall av packad, oftast blöt och tung snö på vår uppfart, då var det inte roligt längre.
Att få bort snön från bilen, isskorpan från vindrutan och sedan ta itu med plogbilens vall blev ett rejält fyspass i morgonmörkret. Så jag vidhåller att snö kan vara vackert att se på – en gnistrande solig vinterdag till och med njutbar – men bekymren den för med sig är ändå helt omöjliga att bortse från. Åtminstone för undertecknad.
Så tillbaka till diskussionen om snöslädesinköp eller inte; det blev aldrig någon. Vi fortsatte med skyffeln.
⁃ Det blir tyngre med snösläde, påpekade grannen.
⁃ Var skall den stå när den inte används, funderade jag, med hänvisning till vårt redan typiskt överbelamrade garage.
⁃ Snart är det vår, kraxade min inre optimist

Nöjde vi oss alltså där? Med att konstatera att det blir för tungt att dra en snösläde fram och tillbaka? Kapitulerade vi inför vintern och bestämde oss för att omfamna den istället?
Svaret på det vet ju ni som känner mig eller om ni tittat in här genom åren. Jag började istället att maniskt hemnetknarka och drömde mig bort med hjälp av A Place in the Sun. Jag upprepade som ett mantra vännen Lysannes bön om att få snow on demand för att sedan själv avgöra när jag fått nog.
Det ledde inte till omedelbar behovstillfredsställelse vad gäller frånvaro av snö, utan mer ett gradvis avståndstagande; från insnöat villaliv i Älta till en balkong på sjätte våningen med regelbunden flykt till Murviel, till västkustliv där snömängden är av betydligt beskedligare mått.
Det är lite ”on demand” över det. Just nu ligger ett lätt snötäcke över vår ö, det är minusgrader och husets mattor har fått välbehövlig rastning.

Se där faktiskt en bra sak med snö för en kort stund! Åtminstone när murvielresorna känns bortom räckhåll.

Tänk ändå, vilka funderingar en annons om rea på snöslädar kan sätta igång…

Framtiden – är den här nu?

16 lördag Jan 2021

Posted by murvielklotter in distansjobb, Om dagsläget, Reminiscenser

≈ 2 kommentarer

Etiketter

distansjobb, förändringsvindar, Nytt jobbliv

Om två veckor är jag till slut inte längre rektor. Efter fjorton år med ansvar för en rad olika skolor lämnar jag över rodret för Dinglegymnasiet. Överlämnandet har planerats i tre och ett halvt år och är inte på något sätt resultatet av ett plötsligt hugskott. Ganska ovanligt, för att vara jag, som gärna spontant agerar på infall när så är möjligt.

När jag tackade ja till att leda starten av nya Dinglegymnasiet hösten 2017 var det med viss tvekan ; jag skulle ju hyra ut mig och styra över min egen tid, var det tänkt! Men så bestämde vi dinglepionjärer att jag skulle iklä mig rektorsrollen medan min biträdande kollega gick rektorsutbildningen. Nu är hon klar med den och under hösten har vi förberett för hennes övertagande. Det är smått fantastiskt att få lämna över på det sättet, med eftertänksamhet och efter ordentliga förberedelser.

Det känns väldigt bra men också lite märkligt. Mitt jobbliv kommer, för första gången sedan jag som 24-åring drog igång min skolkarriär, inte att vara knuten till en fysisk arbetsplats. Istället är det distans som utgångspunkt som gäller. För Dinglegymnasiet och systerskolan Nuntorpsgymnasiet skall jag hålla i det systematiska kvalitetsarbetet och också jobba med utvecklingsfrågor och omvärldsbevakning. Hemifrån ön, från Solna och inte minst från Murviel med nedslag på de båda skolorna med jämna mellanrum.

Nomaden i mig får ändå till slut sägas vara framme vid målet!
Första februari 2021.
Knappt nio år efter att drömmen om ett sådant liv kopplade greppet om mig. Jag har kanske hos några gjort mig känd som hon som hittar på saker och bara hoppar ut i det okända men det stämmer alltså bara delvis. Långt därinne i mig bor ändå en trygghetsknarkare! Jag vill ha mat på bordet, trygga tak över huvudet och en tillvaro som är så harmonisk den kan vara. Förändringar är både spännande, utvecklande och med jämna mellanrum nödvändiga men de innebär sällan särskilt mycket harmoni i ett inledande skede. En och annan betydligt modigare frankofil expatriot har kanske till och med hunnit avfärda mina drömmar som fantasier som inte blir verklighet innan det är dags för pension. Men med minst fem och ett halvt år tillgodo är jag nu där. Har inte riktigt greppat det mentalt ännu men om jag får det på pränt kanske det börjar kännas mer verkligt?
Om covid överhuvudtaget fört något gott med sig, är det att vi till slut får grepp om de möjligheter distansarbete för med sig, inte bara för den enskilda arbetstagaren, utan kanske i ännu högre grad för arbetsgivarna. Insikten att det inte behöver handla om antingen eller hjälper också till, liksom att de flesta av oss också har behov av en fysisk arbetsplats och fikaraster med kolleger. När covid till slut ger vika skall det bli otroligt spännande att få följa hur arbetslivet utvecklas och hur stadsbilderna påverkas långsiktigt.
Idag är jag optimistisk och tänker att det är en skön ny värld som väntar oss därute. Bortom lockdowns, höga dödstal, galna presidenter och kringskuren frihet.
Och med en liten Stina som vispar runt, prövar vårt tålamod, kissar där hon inte skall och som vänder upp och ner på hela vår tillvaro. Välkommen i februari, redan älskade lilla ulligan (uttryck myntat av dinglekollega Kristin)!

Stina!
aka Murrays Elphin da Capo
Född 20 december 2020

Längre dagar ändå…

05 tisdag Jan 2021

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Reminiscenser, studier i franska

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Galettes des rois, Göteborgs universitet, kurs i franska

Jorå, dagarna känns faktiskt redan lite längre och dagsljuset, när det väl är framme, är åtminstone en aning intensivare och ingen är gladare än jag. Det är fint och det håller mig vid någorlunda gott humör.

Men 2021 lyckas ändå börja oroligt för familjen, för det skall ju inte bara kunna flyta på. Det är tydligen inte så vi jobbar numera. Men det skall alldeles säkert gå bra och jag stickar på för glatta livet – som en besvärjelse och för att se något bestående växa fram under mina fingrar.
Meditation och mindfulness.
Under tiden sprakar en brasa och juldekorationerna är fortfarande framme,

även om jag bit för bit plockar undan dem nu. De behövs i några dagar till men till helgen åker hela härligheten ner i källaren igen.
Nytt år.
Rensning och nya förhoppningar.
Det här är året då jag själv går in i ett nytt decennium av mitt liv och jag känner ingenting annat än tacksamhet över det. Den stora festen vi hade tänkt oss för L redan förra året och den alternativa för oss båda istället detta år, skjuts trots allt på framtiden. Kanske vi kan fira en hejdundrande nyår i Murviel 2021? För att fira födelsedagar, födslar, slutet på covidpandemin (?) och att vi kan umgås någorlunda normalt igen?
Vi får se.
För nu förbereder jag för terminsstart, nya arbetsuppgifter och lite studier, till slut. I det ädla tungomålet…

Jag skall försöka ta tag i mina sorgliga franskkunskaper och ge dem en mer akademisk touch med hjälp av Göteborgs universitet. Halvtid och på distans under våren, för att se om det kan få fart på mig, till slut. Jag får återkomma längre fram i vår med huruvida jag kommer att med större säkerhet våga öppna munnen och utstöta nasala läten med någorlunda självförtroende.
Inledningsvis verkar det busenkelt- jag har trots allt lärt mig en del på egen hand genom åren – men det gäller att inte bli för självgod och att utnyttja det eventuella momentum jag har till att repetera ordentligt.
En gång i en forna urtid utbildade jag mig till lärare i latin, engelska och det som då hette ”allmän språkkunskap”. Det fostrade mig in i ett lingvistiskt och grammatiskt tänkande som både hjälper mig men som också sätter käppar i hjulet. Jag måste hela tiden förstå konstruktionerna; jag klarar inte att bara härma; ett visst kontrollbehov och en smått löjlig perfektionism ställer sig i vägen för den vardagliga kommunikationen. Nu skall jag istället försöka omfamna behovet av kontroll och begriplighet och förhoppningsvis lära mig på det sätt som passar just mig bäst.
Lärstilar har det pratats om inom pedagogiken.
Min är uppenbart inte ”naturmetoden”; jag är alldeles för upptagen av att få fatt i mönstren för att klara det.
Men som sagt, jag återkommer. Hoppas på resultat kan man ju alltid!
Det är trettondagsafton på Tjörn.
2017 firades den senast i Murviel.

Jag hoppas att en covidfri dito kan firas i Murviel 2022.

Galette des Rois på marknaden i Narbonne, 2016

Årets sista skälvande timmar

31 torsdag Dec 2020

Posted by murvielklotter in Familjen, Om dagsläget, Reminiscenser, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

aborterade resor, coronaanpassningar, covid-19

Fåglarna på Toftenäs sjunger ut det gamla skitåret 2020 för full hals och en ytterst blek sol lyckas bryta igenom molnen korta stunder;

Det är en ljusare dag än vad jag upplevt på mycket länge.
Nyårsafton är här och hälsningarna om ett bättre, nytt 2021 haglar. De är som besvärjelser, ett krampaktigt hopp om att pandemi och mörker mirakulöst skall försvinna på tolvslaget.
Vi vill ju så gärna hoppas.
Tecken i skyn, som en blek sol äntligen eller fåglar som plötsligt sjunger sig hesa, blir något att klamra sig fast vid.
Vaccinen som rullas ut nu får mig att sänka axlarna åtminstone litegrand.
Tillförsikt.
Länge sedan jag smakade på det ordet men en liten hint av det har parkerat sig hos mig. Jag känner ett starkt behov av något annat, ett något som inte är avhängigt av R-tal, planande kurvor över döda och drabbade, vetenskapliga framsteg och allvarliga statsöverhuvuden. Något som hjälper mig hålla fokus på det som är viktigast och närmast, något som hjälper mig vara den optimist jag helst vill vara.
Jag skall nog gå med i Svenska Kyrkan igen, inte för att jag blivit gammal och religiös, utan för att jag behöver ritualerna, kyrkorummet och att få höra till när det brinner. Vill jag ha det, behöver jag också vara med och bidra. Kan inte förklara riktigt var detta infall kommer ifrån men det behövs kanske inte heller. Det är ingen stor sak men kanske viktig för mitt fortsatta ekvilibrium.

Jag borde vara på Schiphol i väntan på anslutande plan till Montpellier nu men istället är jag på Tjörn. Vi har bokat om vår planerade resa till Murviel tre gånger sedan slutet på september. Det första försöket aborterades när siffrorna började stiga i Frankrike. Istället planerade vi för advent i Murviel men när advent kom, hade läget hunnit bli ännu mer allvarligt och vi försökte med ytterligare två senare datum, det sista just idag på nyårsafton. Men nej, det går förstås inte.
Så jag hoppas på ett snart trendbrott på det nya, hoppfulla året 2021 och att vi skall komma iväg en sväng innan det är dags att hämta lilla Stina, som enligt uppgift är både trind, pigg och fruktansvärt söt. På söndag är hon två veckor. Om ytterligare två veckor får vi träffa henne för första gången.
Jag avslutar året med en bildkavalkad över dem som gjort mig glad under det gångna året, för även om det varit ett fullkomligt gräsligt år, har det naturligtvis inte varit utan ljusglimtar!