I tomheten som de älskade prinsarna och deras päron lämnar efter sig, kastar jag mig ut i projekt #planerapackning. Det är en smal sak när det gäller mina paltor, eftersom sommarkläderna fastnade i Murviel. Några av dem brukar få följa med hem efter påskvistelserna men någon sådan blev det ju inte i år.
I källaren står däremot ett antal lådor märkta ”Murviel” och som bedömts mindre viktiga och därför blivit kvar när bilen fyllts med annat vid tidigare resor.
Men nu har jag alltså dykt ner i dem.
En inte oansenlig del av alla prylar kommer från mina svärföräldrars hem. Anna-Stina fick lämna sin lägenhet hastigt och kunde inte själv få med sig de saker hon ville ha till äldreboendet när hon akut tvingades flytta dit. Under den tid hon hann bo där, kom hon ständigt att tänka på sakerna hon lämnat kvar. Hon bad oss med jämna mellanrum hämta än det ena, än det andra. Hon ville omge sig med den trygghet de gav henne, minnena som väcktes med hjälp av dem, blandat med en högst befogad rädsla för att de bortom hennes vakande öga skulle skingras och hamna någon annanstans. Vemodet och, för all del, en rejäl dos ilska flyttade med henne till det som skulle bli hennes sista hem. Det var förtvivlat att bevittna.
Vi tog vara på vad vi kunde och lite till. Det mesta är kvar i packlådor i förråd och garage.
Så igår, när jag blev tvungen att hålla längtet stången, packade jag upp en liten servis jag glömt fanns där. Servisen andas barndom, och det knockar mig. Det passar inte alls här i huset på ön och egentligen är det kanske väl gulligt för min smak. Men i rätt omgivningar…
Det hade lika gärna kunnat vara något min mamma serverat morgongröten i när jag var barn. Eller pajen med vaniljsåsen i kannan bredvid.
Med utsikt över Tinnsjön i Telemark genom vackra gamla fönster.
Kanske hamnar servisen i Murviel, kanske inte. Vi behöver den inte.
Vad som får hänga med i familjens ägo en generation till handlar till slut inte bara om vad vi tycker är vackert. Proveniensen är alls inte betydelselös. Respekten för den som en gång prydde sitt hem med dem har också betydelse.
En skärva av makarna Janssons bohag finns hos oss. Resten glädjer förhoppningsvis andra vintageglada.
Att nostalgiskt vilja hålla fast vid de ägodelar en omgivit sig med genom livet är fullt begripligt. Det är dock fortfarande inget att rekommendera. Lika mycket glädje de en gång skänkte, lika bekymmersamma kan de bli när det blir för mycket av det goda. Jag skall försöka hålla det i minnet. En servis in måste bli en ut. Och tavlor som inte längre hittar en vägg att hänga på, bör få vandra vidare. Annars ser jag snart inte skogen för alla träd.
Murvielklotter 