Jag både längtar och inte

06 måndag Jul 2020

Posted by in grand-mère, huset på ön, Murvelhuset, Om dagsläget, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Till värmen. Till ljumma bad och simturer tidiga morgnar innan hettan slår till. Till att ta för givet att alla måltider kan ätas utomhus. Till att slippa titta ängsligt på moln som hopar sig.
Till Murviel.
Det är nyttigt att få en dos tillnyktrande reality check när vinden vänder och en narig vind knuffat undan förra veckans sköna värme.

Glass är gott men kallt. Under ett täcke blir det bättre…

För lika ljuvligt som västkusten är i slösande sommarsol och värme, lika oförlåtande är de ständiga väderomslagen. Opålitligheten. Det som fick mig att ledsna och rikta blicken söderut, mot lätt bedagade sydfranska stenskönheter med gistna fönsterluckor.

Om en vecka skall vi åka, är det tänkt. Jag längtar dit, även om årets sommar är en helt annan än den vi planerat för. Ensamma i huset, L och jag och med det stora rummet inplastat och fyllt av färgpytsar istället för familjen.
På vår blåsiga ö har Bertil bytt shortsen mot långbyxor och vi har tömt plaskpoolen på vatten, eftersom den unge herrn ändå inte kunde låta bli att bada. Med hackande tänder, blå läppar och knottrigt, fruset skinn som följd.

En vill ju ändå bada…

Svensk sommar det också.
Jag njuter av att ha honom hos oss och är därmed tämligen nöjd med tillvaron iallafall. Dessutom har lillebror tagit med sig päronen och anslutit och det gör ju inte saken sämre!

Brorsorna på utomhusscenen på Sundsby gård

Värme får jag ju snart också, om än utan älsklingarna i varierande åldrar som sällskap.
Jag vet att jag skrivit om det förut, hur väderpaniken, som jag tillåtit prägla alltför många somrar, inte längre finns där. De många månaderna av höst, vinter och kylig vår vet jag ju kommer att fortsätta brytas av med sköna dagar i Murvelhuset.
God willing and corona permitting…
Att murvelhuset inte får njuta av horder av efterlängtade familjemedlemmar och vänner, för det goda med sig att vi blir klara med det stora rummet. Den smutsvita färgen på väggarna, den gamla fuktskadan vid ytterdörren

och färgflagorna på takbjälkarna är inom några veckor ett minne blott.
Arbetet sätts igång nästa vecka.
Precis som Lill på Thörners kök&bad hjälpte oss med den kreativa processen i huset på ön, har Helen på Le studio des Artisans lyhört guidat mig (för det är mest jag som går igång på renoveringar…) till ett färgval som jag tror att vi kommer att bli nöjda med.
Fast allra mest har jag lyssnat på Susanna, min stilsäkra, älskade yngsta, som tillsammans med Erik byggde ihop det kök hon ritat åt murvelfamiljen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hemma på ön har vi äntligen fått upp luftvärmepumpen. Den är så diskret placerad som det bara går, för inte tillför de där styggelserna något annat än ett skönare inomhusklimat. Vilket förstås är nog så viktigt för trivseln.
I augusti får vi en ny mussäker garageport och därmed kan vi sätta punkt för de planerade förbättringsarbeten vi drog igång med, först 2012 när vi fick nycklarna till murvelhuset och sedan 2015 när vi flyttade till huset på ön.
Jag gör mig inga illusioner om att det tar slut där men tänker att det fortsättningsvis skall få handla om underhåll och småfix i de båda husen.
Att badrummen i Murviel börjar få några år på nacken tänker jag blunda för så länge som det bara går…

 

Sommarlov på ön

01 onsdag Jul 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, grand-mère, huset på ön, Väder

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , ,

… blev det alltså istället för poolhäng i Murviel. Bertil verkar dock tycka att det går alldeles utmärkt. Han gör lekland av det stora trädäcket som omger huset. Hängmatteställningen blir en klätterställning.

Jordgubbarna i pallkragen är slut; de flesta av plantorna råkade visst följa med också…

Det är kul att springa runt huset, plinga på dörren, springa igenom och ut genom terrassdörren, hoppa i den iskalla plaskpoolen med kläderna på och däremellan krypa in under täcket för en stunds mys med elefanten.

Mer än så behövs inte.

Det är äventyrligt, kreativt och fullt av barndom

Och det är full rulle från klockan sex på morgonen tills unge herrn slocknar vid åttasnåret på kvällen.

Han är lycklig och sprallig och vill inte gå in.

Att det under de senaste par dagarna hunnit komma rejäla störtskurar bekommer honom inte; att stänga dörren mot regnet är inte att tänka på. Och solen kommer ju tillbaka och då torkar allt igen.

Nu är det riktig sommar. Den svenska varianten.

Härlig den också.

Planerade båtturer och andra utflykter har fått ställas in på grund av det opålitliga vädret men sådant hittepå handlar nog mer om en mormors önskan om att hjälpa till att skapa härliga sommarminnen för den älskade lilla skatten än om ett faktiskt behov hos den sprudlande energiske. Bertil fixar sina sommarminnen själv. Trädäcket runt huset på ön räcker gott för det ändamålet.

Däcket är frihet i grånad, väderbiten och trygg form.

En tur till Dingle har vi ändå fått till och imorgon bär det av till moster Susanna, Erik och hunden Kerstin. Om vädret tillåter, vill säga. Lite regn gör inget – det har vi picnickat i förut.

Vi drar gränsen bara vid stark vind i kombination med öppnade stålgrå himlar.

Framgår det att Bertil gillar att gosa med täcken…?

Il pleut

21 söndag Jun 2020

Posted by in Familjen, grand-mère, huset på ön, Om dagsläget, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Efter veckor med värme och sol och en midsommarafton som går till historien som en av de varmaste och härligaste på mycket, mycket länge, så regnar det till slut. Igår, på midsommardagen drog det första åskvädret in.

Det mullrade i fjärran men kom aldrig riktigt nära. I trakter runt omkring oss blev det strömlöst på sina ställen.

Vi åt middag under torgmarkisen;

Vi drog oss sedan in i huset och försökte hitta något bra att titta på utan att egentligen lyckas. Har man ledsnat på deckare, thrillers och allmänt gråa historier blir det tunt. Spänning är helt ok, men var är alla serier som utspelar sig i Languedoc eller åtminstone i Frankrike?!? De med vackra miljöer har jag redan med lupp letat upp och tuggat i mig och de som återstår är antingen för fåniga, för märkliga eller just för våldsamma. Ge mig istället en Miss Marple i en sydfransk by eller en fransk motsvarighet som bor i ett gammalt stenhus med en magisk trädgård! Får kanske ta tag i det själv.

Jag tänker där jag sitter och stirrar på sommarregnet, att det ändå är lite mysigt med smattret mot rutorna och doften av vått gräs som letar sig in genom de öppna fönstren.

Är det kanske är någon högre makt som tröstar alla oss med omkullkastade semesterplaner genom att bjuda på ett så formidabelt sommarväder? För det går inte att komma ifrån; det är svårslaget ljuvligt när sommarsverige kråmar sig på det sätt hon gjort de senaste veckorna.

En svulstig dalia i sommarregn
… och en lycklig tobaksblomma
Jordgubbar på surdegsfralla – mer sommarfrukost än så blir det inte!

Om några dagar åker vi till slut till mamma i Värmland. Vi har inte setts sedan i början på februari och då var jag så galet förkyld att vi inte kunde kramas eller umgås någon längre stund. Sedan åkte jag till Murviel. Sedan vet vi alla vad som hände.

Har jag haft covid nu? Det är högst osannolikt, eftersom läkarbarnet testats igen, efter att jag var där, utan att visa på några antikroppar. Mina symtom är borta, liksom halterna av gräspollen, så vad är vad?

Det har slutat regna nu. Vi får väl se om det drar österut. Kanske fastnar det på vägen.

Prinsarna har njutit av barndomssommar på farföräldrarnas ö och Bror har upptäckt smultron i gräset.

Hos oss mognar jordgubbarna i pallkragen.

De verkar göra sig redo för Bertils ankomst nästa söndag. Han får allihop. Om han vill.

Glad midsommar

19 fredag Jun 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Om dagsläget

≈ 1 kommentar

Etiketter

Vi firar i Sverige. På en västkust som drar till sig horder av semesterfirare. Våra midsomrar de senaste åren har inte firats så svenskt och jag kan inte säga att jag saknar det särskilt mycket. Jag kastar inte längtansfulla blickar mot båtfolket som sjunger nubbevisor till sillen, Jansson, gravlaxen och ägghalvorna medan vi traskar in på Le bistro Port Sud i Skärhamn för en midsommarlunch invid vattenkluck och -blänk.

Det är andra året vi gör just det. Förra året envisades jag med att vi skulle sitta ute, trots att det egentligen var för kallt,

medan vi i år, trots några lätta regnstänk mitt i maten, njöt av värmen och det lågmälda folklivet på kajkanten.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Där satt vindpinat båtfolk sida vid sida med badarna från stranden vid akvarellmuseet och sådana som vi, som faktiskt för en gångs skull både duschat och klätt upp oss lite. Eller ja, duschar gör vi trots allt regelbundet men livet på ön kräver i övrigt inte någon särskild klädkod.

Det är skön stämning, jag får piquepoul i glaset och maten är en skön mix av franskt och svenskt. Som ett litet svenskt Marseillan, änna…

Sedan drar vi hemåt, äter glass, läser tidningar och undrar över om vi kommer att få en rejälare åskskur till slut. Det skulle behövas, för det är riktigt torrt nu och en aning kvavt.
Det är nästan med en känsla av vanvördighet som jag beskriver vår sillösa midsommar, vi som dessutom bor mitt i en traditionstyngd sillbygd. Men för mig har midsommar aldrig haft den där stora betydelsen som den har för de flesta av oss svenskar. Jag har till och med tyckt att den varit en smula krävande med alla sina knytkalas, för många nubbar och en midsommarstång som sedan får stå och vissna resten av sommaren. Det får skyllas mina 75%-iga norska rötter och det faktum att min barndoms somrar tillbringades i Norge, där vi eldade på klipphällar tills de sprack på St Hans afton den 23 juni (uttalas sanktans, vilket gjorde att jag inte kopplade att det rörde sig om Johannes Döparens dag förrän långt in i vuxenlivet). Någon midsommarstång restes däremot aldrig.

Det gamle huset – mammas barndomshem

Traditioner behöver nog grundas i barndomen om de skall kännas helt äkta.
På senare år har vi dessutom alltid varit på väg till Murviel runt midsommar och har därför tillbringat åtskilliga aftnar på resande fot.

Bästa ressällskapet på autozug Hamburg-Lörrach

Jag gillar idén om den svenska midsommaren. Den kan förstås vara alldeles magisk. Den är bara inte riktigt för mig.
Jag tycker dock att den är riktigt fin just så här; under ett rött parasoll och alldeles mätt i magen efter en brygglunch i södra hamnen i Skärhamn.

Hälsning från semesterparadiset

18 torsdag Jun 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, La mer, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Egentligen har jag det alldeles utmärkt precis där jag är nu. Det är midsommarafton imorgon och redan på väg hem från läsårets sista styrelsemöte igår var trafiken tätare än vanligt över tjörnbron.

Lojs obligatoriska förmiddagsshoppingtur till den lokala ICA-handlaren imorse var ytterligare bevis på att sommargästerna hittat ut till ön igen. Tjörns kommun har gått ut med en vädjan om att fixa midsommarprovianteringen i god tid innan midsommar men det har uppenbarligen inte hörsammats. Köerna ringlade sig långa utanför Systembolaget. Parkeringen var knökfull. Värmen skuggkrävande redan tidigt på morgonen.

Så nog begriper jag att min sits är avundsvärd. Många vill ju just hit. Skall den sociala distanseringen hålla mig kvar någonstans, så har jag en jädra flax att det blev just här. Därför är heller inte min längtan till Murviel outhärdlig, utan bara otålig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag skulle kunna vänta till i höst men nu har vi ändå bestämt oss för att rulla ner. Vi har valt en bekvämare hytt på färjan till Kiel och tar med oss såväl middags- som frukostmatsäck för att slippa utsätta oss för onödiga risker. Sedan beslutet om att åka togs, har UD dessutom släppt rekommendationen om att inte resa till Frankrike, och det känns förstås bra. Det blir ändå en annorlunda vistelse den här gången.

Inga byfester,

Petetas i Murviel sommaren 2019

inget ljusspel i Béziers,

inga trånga uteserveringar,

inga marknadsbesök, såvida vi inte går upp i ottan och tar oss därifrån innan horderna kommer,

och i umgänget med bygrannarna kommer vi inte att duka fram bufféer.

Med andra ord kommer vi att självisolera oss därnere också, av hänsyn till oss själva men lika mycket av hänsyn till andra förstås.

Under tiden vi är där, kommer vi troligtvis att behöva bo i poolhuset, eftersom det stora rummet kommer att vara helt inplastat. Tak och takbjälkar skall strippas på gammal färg och taket skall målas om. Bjälkarna skall återfå sin trärena färg och sedan bara behandlas, möjligen bara kalkas lätt för att inte dominera för mycket. Medan Will Sainsbury (ett sådant formidabelt namn!) tar hand om taket, målar Iliana kökssnickerierna.

Under tiden är det rummet inte beboeligt.

Väggarna i resten av rummet målas i höst.

Så är det en nödvändig resa vi gör?

Jag antar att den frågan kan besvaras med både ett ja och ett nej.

Renoveringar som görs av enbart kosmetiska skäl är ju aldrig nödvändiga, bara tillfredsställande. Skall de ändå göras, vill jag nog hävda att vår närvaro krävs. Det dyker alltid upp frågor efter vägen och det uppstår lätt förargliga missförstånd.

Idag hade jag för övrigt tänkt premiärbada i havet

Augusti 2019

men moln kom ivägen.

Det hade nog varit minst sagt svalkande men också väldigt skönt. Det får kanske bli ett midsommardopp imorgon istället. Jag måste ju se till att ha badat innan vi drar söderut.

I Södern väntar poolen på oss.

… fast utan de här underbara badarna…🙁

Och falaiserna i Agde.

 

Kura skymning

14 söndag Jun 2020

Posted by in Om dagsläget

≈ 3 kommentarer

Vi tänder inte lamporna om kvällen. Det behövs inte. Det är tillräckligt ljust både inne och ute tillräckligt länge för att kunna läsa eller sticka några varv. När det sedan skymmer, är ljuset mjukt, rofyllt, vackert.

Klicka på bilden för filmsvep…

Andäktigt försöker jag kräma ut varje sekund av de här kvällarna. Vill inte släppa taget om dem. Vill ha mer. Samtidigt blir jag en smula irriterad, för varför skall det faktum att de här magiska kvällarna under ett år är så försvinnande få, tillåtas styra mina aktiviteter? En lång höst, en vinter och i år en gräslig coronavår har gjort längtan svår att bära och nu, när vi redan hunnit till mitten av juni, vaknar den där gamla lätta paniken över att sommardagarna och dito kvällarna går mig förbi om jag inte andäktigt passar på.

Den där förbannade andäktigheten! Jag tröttnade på den rejält för snart ett decennium sedan. Hittade murvelhuset och fick oändliga, otvungna, pålitliga ljumma kvällar under bar himmel på köpet. Så kunde jag slappna av och njuta lagom av de svenska sommarkvällarna. Jag kunde till och med tycka att det var lite skönt att ändå behöva dra en filt om axlarna när kväll övergick i natt.

Det är fortfarande osäkert om vi kommer iväg till Murviel. Vi vill vara ordentligt försiktiga. När jag nu ändå påmint mig själv om att Murviel finns kvar, kan jag ändå stänga dörren till badrumsbalkongen, vara nöjd med här och nu, trygg i förvissningen om att det finns många chanser till ljumma kvällar framöver.

Kvällar att vara glad över utan att behöva bli krampaktigt andäktig.

Skiftende skydekke

13 lördag Jun 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Om dagsläget

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

… säger de i Norge när solen med jämna mellanrum gömmer sig bakom molnen. Idag har det varit just så; ömsom sol, ömsom mulet. Men det har varit varmt. Riktigt varmt. 30 grader mitt på dagen har gjort den friska östliga vinden välkommen. Jag har till och med letat upp den.

Jag förbereder för en sommar på Tjörn, trots att jag fortfarande dristar mig till att hoppas på åtminstone några murvielska veckor i sommar. Alexandre har dragit igång poolen i vår murvelträdgård men den planerade renoveringen av densamma får vänta till i höst. Alexandre har måst permittera och måste nu sköta allting själv tills hans företag kommit på fötter igen.  Att renoveringen får vänta gör ju inte så mycket nu när säsongens badare kommer att vara betydligt färre. De vassa hörnen vet vi ju om och hittills har konstigt nog inget allvarligare blodvite uppstått.

Jag längtar dit men rasslar ändå runt vårt hus och förbereder för västkustskt sommarliv under fler veckor än vad vi normalt brukar tillbringa här. Hade vi valt att stanna i lägenheten i Stockholm och istället sålt huset på ön för fem år sedan, hade jag nu på riktigt klättrat på väggarna med något vilt desperat i blicken. Balkongen på sjätte våningen var visserligen fin för att vara en balkong men den kan inte tävla med vårt tjörnska trädäck.

Jag har arrangerat sittplatser i alla väderstreck;

Detta bildspel kräver JavaScript.

och har utnyttjat dem alla idag. En terrassvärmare har dessutom kommit upp under torgmarkisen och fick till slut tjänstgöra när kvällen ändå blev typiskt sommarsvenskt sval.

Den värmer lite lagom…
… och ger förvånansvärt mycket ljus!

Men så ljuvligt välkomna dagar som denna är! Lite lagom hemmapyssel, en languedocinspirerad apéro framåt sen eftermiddag,

Vinden var så stark att den fick den bubbliga roséytan att röra sig!

och grillat till middag, följt av ett för mig typiskt kvardröjande utomhus. L letar sig in betydligt tidigare än jag men TV lockar inte mig när kvällen fortsätter att vara ljummen långt efter att solen försvunnit bakom grannens knalle.

Trädgårdstryn – lite väl vildvuxen, kanske – kastar puffar av väldoft åt mitt håll

och fåglarna håller konsert. I övrigt är det bara vindsuset som bryter tystnaden på vårt trädäck.  Lite måsskrik hörs förstås också och grannpojken, som närmar sig tonåren, spelar musik på sitt rum.

Bortom grannhusen tar havet vid.

Ljusblå oändlighet.

Quel bordel!

11 torsdag Jun 2020

Posted by in Familjen, huset på ön, Om dagsläget, Resor

≈ 1 kommentar

Det är ett sabla liv på Tjörn. Fåglarna har vilda diskussioner, stora tunga humlor surrar öronbedövande, bevakar glupet men på avstånd min frukostmacka och göken försöker bryta igenom det allmänna bruset. Ett och annat måsskrik skär igenom alltihopa och försöker skapa skärgårdsidyll ikapp med en tändkulemotor ute på redden.

Teleobjektivvy från sovrumsfönstret

Sommaren, den insmickrande, fantastiska har kommit till ön med full kraft. Jag blev varse ankomsten på en uteplats i Solna omgiven av ny bebyggelse och allehanda stadsljud och ser jag bara till den yttre miljön finns det ingen som helst tvekan om vilken jag föredrar. Trots mina 34 år som stockholms- och nackabo är jag en riktig rålantis. Visst skulle jag gärna vara mindre bilberoende och visst förstår jag grejen med närhet till utbud av både jobb och kulturella aktiviteter. Det är bara inte för mig.

Kvällsmys på solnaterrass❤️

Jag kommer på mig själv med att faktiskt inte sakna just platsen alls och det är, trots det totala längtet som sätter in så fort jag lämnat prinsarna, väldigt fint att komma hem till ön.

Lilla syrenträdet är nästan överblommat…

Som den kloka mor hon är, påminner Johanna mig om att det är viktigt för barn att få längta och att lära sig hantera det. Det är fint att längta; det betyder att det finns något som är väldigt betydelsfullt, som en visserligen måste avstå ifrån ibland, men som också måste få sitt regelbundet. Det är bra att få bli trygg i att det fungerar så.

Längt…

Det svåra denna coronavår har varit att just regelbundenheten bröts. Bertil märkte av det och reagerade på det och under den vecka som hann bli nästan två har vi hängt tillsammans varje ledig stund. Bror, den söta, glada lilla laxen och grå killen har hängt på också.

Men nu är jag alltså tillbaka på ön, med fortsatt fjärrjobb, eftersom skrapet i halsen inte är helt borta ännu. Jag hoppas på fint väder imorgon, så att jag ändå kan åka till Dingle för att peta in siffrorna i budgeten på plats om än utomhus och på behörigt avstånd från övriga.

Better safe than sorry.

Nästa vecka kommer också att kräva jobb på plats helst, sedan är jag geografiskt fri att utföra sysslorna varsomhelst och nästan närsomhelst. Semester blir det också och nu har vi nästan en plan klar. Färjebiljetten har bokats om för att någorlunda matcha allehanda rekommendationer. Vi har full flex på den och kan närsomhelst boka om eller boka av.

Stenaterminalen i Göteborg…

Jag skall förhoppningsvis få till flera dagar nära mamma och sedan umgås med de allra viktigaste så mycket som det bara går innan vi till slut förhoppningsvis drar söderut.

Utan familj och för en synnerligen stillsam tillvaro, men ändå. Precis som omgivningarna på ön, påverkar murvelhuset och allt däromkring mig på ett alldeles särskilt sätt. Där blir dagarna för det mesta bara lyckliga. Vardagen får slita hårt för att göra sig påmind där.

Happy place.

Sanctuary.

För tre år sedan väntade en överraskningsfest på mig och L när vi kom ner.

Igår var den egentliga dagen.

Till Murviel är längtan nästan outhärdlig nu, åtminstone i de stunder då jag tillåter mig att ge mig hän åt längtet. Jag skakar det av mig ganska kvickt, med hänvisning till att det är den priviligierades längtan. Den är bara tillåten när den förstås med utgångspunkt i det.

Jag dröjer mig kvar ute en stund. En märklig ostlig vind har präglat dagen men det är sommar nu. Västkustsommar.

Det är ljuvligt.

Sommarmaten, i all sin enkelhet, går inte av för hackor den heller.

Typiskt västkust…

Torsdagskvällar är allt bra fina ändå.