Lyckans minut

28 fredag Jun 2019

Posted by in Familjen, grand-mère, Murvelhuset, poolliv, Resor, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Ja, var skall jag börja? I den fullständigt sammetslena natten på terrassen med tre sovande grabbar i åldersspannet ettochetthalvt till femtionio år gamla bakom den stängda terrassdörren i Murviel?

Eller skall jag kanske berätta om hur en förväntansfull Bertil tillsammans med lillebror tar plats i bilen, far till Skavsta, bordar ett plan och landar i en ljummen languedockväll?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Eller skall jag berätta om hur en liten kille kastar sig ut i poolen första morgonen i Murviel innan solen tagit sig förbi de skuggande träden runtomkring? Fullständigt otippat, efterom de tidigare två somrarna tagit emot en betydligt mer tveksam liten badare? Fotbadet från tidigare somrar ersattes nämligen resolut av en fullständigt orädd badglädje som inte vet något slut.

Lillebror hakade på dag två, efter att ofrivilligt ha stått på örat från pooltrappan. Istället för att skrämmas, var det som att insikten kom ifatt även lillebror. Det ljumma, plaskbara vattnet lyckades därmed utöva sin välkända magi också på honom.

Visst blir vi lite trötta, L och jag; det blir inte många lugna stunder när prinsarna är vakna, men mest är vi både förvånade och nöjda över hur bra det går. Päronen vilar upp sig i Champagne och när de imorgon ansluter till oss murvlare, hoppas jag att de tänker fortsätta låna ut prinsarna till oss. Vi har nämligen barrikaderat oss på bottenvåningen, där sängarna, sofforna, och kuddarna delas, allt efter tycke, smak och dagsform. Lite stökigt blir det allt men vem bryr sig om det? Jag har prinsar hos mig i mitt favoritviste och det är förstås svårslaget.

Att det råder Alerte Orange på grund av den annalkande caniculen kanske oroar en smula men vi har redan etablerat en värmeanpassad rutin; Bertil och L drar till bagarn när de vaknat,

Frukost avnjuts antingen i skuggan på terrassen eller i klimatanläggningens svalka inomhus

och åtföljs av morgondoppet medan skuggan ännu skyddar uppe vid poolen.

Sedan blir det lunch och siesta; idag blev det en tur med bilen, dels för att maximera svalkan, dels för att hämta upp de beställda muggarna tillverkade av Joanne i vår by, i samarbete med Maison de deux.

Sååå fina🥰

Siestan bryts sedan av tidig prinsmiddag vid fem-snåret och därefter är det dags för kvällsdoppet när poolen återigen skuggas från den intensiva languedocsolen. Det är sen gammalt; kvällsbad efter middagen, även om mormor och L:s badkar är något större än det i Solna…

Prinsarna somnar sedan ovaggade, trötta av såväl värmen som av det myckna badandet.

Siesta i svalkan inomhus mitt på dagen

Skapar vi barndomsminnen nu? Jag vill tro det. Jag hoppas det. För egen del försöker jag spara varje sekund av de här dagarna. Det blir fint att tänka tillbaka på när höststormarna viner runt knuten igen.

Jag var ju lite vemodig när vi lämnade Tjörn på sitt allra vackraste för några dagar sedan men av det finns ingenting kvar. Det är här och nu som gäller.

Med prinsarna.

I Murviel.

Lycka i sin ädlaste form.

Det där andra som är vardagsliv och oro lyckas inte tränga igenom. Älskade, älskade barnbarn har den effekten. Fint så in i norden. Just precis nu.

Midsommarafton i Skärhamn

21 fredag Jun 2019

Posted by in Familjen, huset på ön, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Den där självklarheten i storhelgs- och semesterumgänget med barnen gick förlorad våren 1998. Alltsedan dess har jular, påskaftnar och midsomrar visserligen för det mesta blivit fina och visst har de firats med både barn och den storbrokiga familjen, så inte blev det dåligt för det. Bara annorlunda än vad jag föreställde mig när familjelivet var ungt.

Just midsommarfirandet fick sig dock en allvarlig törn när det gäller firandet med familjen; lika mycket på grund av mina egna val som på det faktum att unga, vuxna barn väljer vänner framför gammfamiljen att fira med. Det är både som det skall och något som värmer i det där ändå längtande hjärtat.

Idag längtar jag efter dem.

De där gamla träfigurerna som symboliserar syskonen G har hängt med ett tag nu och jag ler lite fånnostalgiskt när jag ser dem…

Solen skiner över min äktsvenska midsommarö.

Skärgård, måseskrik, och fransk lunch på kajen med ett glittrande, kluckande hav.

Det är vackert bortom all sans. Det är också sommarens allra första semesterdag efter sedvanlig tjurrusning ut ur vårterminen. En sådan kajsejour är nog precis vad jag orkar med. Picpoul överraskande nog i glaset och små västkustmusslor i en ångande gryta slank ner utan några större åthävor.

Ångande varma moules…
… franskt carrelage…
… och franskt i glaset på Le Port Sud

Jag har sovit i tolv timmar. Jag skall fortsätta fokusera på att få tillräckligt med sömn de närmaste dygnen, för på tisdag bär det av till Murviel med småprinsarna, som just nu firar midsommar hos sin farmor och farfar på en idyllisk skärgårdsö.

Det kom en bild på Bror i vattenbrynet🥰

Då byts dagens stillsamma tillvaro mot en betydligt livligare variant och det ser jag fram emot. Väldigt mycket, till och med. 

Bäst jag sitter här med mitt bloggverktyg pingar ett minne upp på Facebook i bakgrunden. Det är från midsommar 2005, alltså några år innan sociala medier fick fart. Inte en vanlig midsommar då heller men tillsammans med familjen firades den. Vi  var allihop lite lätt svedda på bilderna, fullständigt oförberedda som vi var på intensiteten i Floridas sol på denna vår sista gemensamma familjesemester med alla barnen med samtidigt.

Ett stopp på väg till Key West

Jag inser också att det fortfarande 2005 inte fullt ut satt sig i befolkningens gemensamma medvetande att du faktiskt aldrig skall tillåta dig att bli ens lite röd i skinnet. Alltså verkligen aldrig. Skäms jag lite när jag ser skinnet på mina barn glöda? Minns jag ens att det var så? Jo, det gör jag faktiskt. Jag minns att det var ett ögonblicks verk och att skuggan under palmen tillsammans med solkrämen inte förmådde skydda oss. Att det överrumplade mig.

I murvelträdgårdens poolhus hänger solhattar på rad. På en hylla ligger solglasögon – både inköpta och kvarglömda – och i badrummet på gaveln trängs solkrämer med ordentlig skyddsfaktor. Skugga i flera varianter bjuder vi på också. Ingen skall behöva bränna sig invid murvelpoolen.

Solen har till slut gett sig längre ut i havsbandet och ett stilla midsommarregn smattrar på rutan. I ena gästrummet ligger resväskan uppslagen och i tvättstugan surrar maskinerna ikapp. Vi förbereder oss för avfärd. Jag försöker skaka av mig känslan av vemod över att lämna huset på ön när det är som allra, allra vackrast, fullt medveten om att när jag är hemma igen kommer veckorna att rusa in i hösten innan jag ens hunnit blinka.

Väl på plats i Murviel kommer det vemodet att vara som bortblåst, det vet jag. Att det är en priviligierads dilemma vet jag också; den att tycka att tiden inte räcker till för att njuta av allt det som jag har tillgång till. Att alltid längta efter både människor och platser är ju egentligen något väldigt fint. Allt – alla – finns där ju. Jag delar bara med mig, lämnar plats. Sådant är varken svårt eller vemodigt, bara precis i sin ordning.

 

Traditionsenlig seriös och riktig säsongsinvigning i Murvelhuset

17 måndag Jun 2019

Posted by in Hantverkare, huset på ön, Inredning, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

En gång är som bekant ingen gång. Två gånger innebär rimligen att första gången uppskattades. Tre gånger är en tradition. Eller är det fjärde gången huset fylls av midsommarfirande Suserik&Co…?

Jag knyckte ett av Sus foton från en annan midsommar i Murviel…

De är iallafall där nu. Imorgon kommer ytterligare några och huset fylls av semesterfirande, alldeles underbara tjugoplussare. Jag har istället, comme d’habitude, tjurrusning in i sommarledigheten och kommer förmodligen att dråsa ner i väl vald skön möbel på midsommarafton.

Varje år är det samma sak, trots att jag svär på att det måste bli en ändring. Fast då måste jag lämna skolvärlden och det är jag uppenbarligen inte riktigt redo för ännu.

Men jag ser bilder från Medelhavet på Instagram och Sus skickar bilder på köksrenoveringens första etapp, så lite är jag där ändå. I tanken och i längtet.

Det blir bra. Det blir precis som jag tänkt mig. Resultatet, som sagt, av flera års funderingar fram och tillbaka och till sist Susannas fasta köksplanerarhand med sådant som jag inte fattat:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Till slut får vi ett gammaldags skafferi! Och en sittbänk med förvaring under ett fönster. Första gången jag såg det var i ett kvadratiskt kataloghus från Eksjöhus 1987. Då hade jag en liten tvååring som jag tänkte borde få växa upp i ett hus med en trädgård runtom. Det skulle dock dröja till 2001 innan det blev verklighet. Då hade tvååringen hunnit bli sexton och tyckte inte alls att det där med att flytta till hus var en bra idé. Närhet till tunnelbana hade liksom hunnit bli viktigare än närhet till gräs… Inte hade heller huset något skafferi och köksrenoveringen vi då gjorde gick lite för fort och allt blev inte riktigt som jag tänkt. Fint ändå, om än inte så gediget som jag kanske hade önskat.

Den här gången har vi alltså skyndat långsamt. Det nya köket görs dessutom i två omgångar, så vi hinner känna efter om vi behöver tänka om inför nästa etapp. Provmåla skall vi göra också. Gröna luckor skall det bli men inte förrän vi har hittat den rätta nyansen! Linoljefärg blir det naturligtvis. Tapet ovanför buffén bredvid skafferiet skall fånga upp det gröna

Har visat den redan för några blogginlägg sedan…

och en bruten kalkfärg skall få täcka de övriga väggarna i det stora rummet.

Rummet på entréplan har fått vänta länge på sin transformation men nu sker det. Smått fantastiskt känns det.

På hemmaplan i huset på ön börjar vi drömma om en senilkuvös på baksidan av huset. En som man tillfälligt kan värma upp också på vintern, så att julmiddagen kan avnjutas under ett glastak medan vinden får de stadiga stängda vikdörrarna att skallra bara en liten aning. Med fårskinnsfällar i korgstolar och en sprakande brasa…

Fast det är ju en helt annan och betydligt senare historia som kanske inte ens blir av. Det är bara så roligt att fantisera!

 

Voituren for på ferie till Frankrike

13 torsdag Jun 2019

Posted by in Familjen, La voiture, Murvelhuset, Resor, Väder

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, ,

… för snart en vecka sedan. Det gjorde den rätt i, för av förra sommarens oändliga värmebölja märks ännu ingenting som ens lite liknar den. Istället är det råkallt. Det har blåst som om det är vilsegångna höststormar som viner runt knuten och jag sitter uppkrupen i soffan under en filt om kvällarna – torsdagskvällen är dock överraskande ett undantag och solen värmer en stund genom den öppna terrassdörren.

Sommar i Skärhamns hamn

Under tiden följer jag girigt bilens färd allt längre söderut i Hexagonen med hjälp av Susannas Instastories och, för all del, någon enstaka gång med hjälp av kartan i Volvo on call i telefonen när jag tycker att uppdateringarna dröjt lite för länge.

Fast sådant beteende gränsar nästan till spionage, så jag förbjuder mig oftast, trots att det är frestande. Så funderar jag på hur det hade varit när barnen var tonåringar, om jag då hade kunnat följa dem med en app i min telefon? Himla tryggt och behändigt? Eller integritetskränkande?

Det senare, kommer jag fram till. Du skall inte veta var dina nästan vuxna tonårsbarn befinner sig hela tiden. Jag riktigt ryser när jag tänker på det. Jag hade definitivt inte tyckt om det själv!

Fast nu är de förstås vuxna på riktigt. Ansvarstagande och tillsammans. Jag känner inget behov av att kontrollera dem. Alls. Tycker bara om att se bilder på när de har det bra.

De där två, sommaren 2017

Om mindre än två veckor bär det av för fler familjemedlemmar. Jag och L med de ljuvliga små prinsarna till Murviel,

Bertil på väg hem, sommaren 2017

och deras päron på egen hand en liten omväg om Champagne innan de dyker upp i murvelhuset.

Sommar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Semester alldeles om hörnet.

Sol och bad. Garanterat, trots allt. När sommaren börjat så ostadigt som den gjort hittills i år, är det väldigt skönt att tänka på. Då kan havet få skumma bäst det vill och jag kan till och med tycka att det är både mäktigt och vackert trots att jag måste köra långsamt på E 6:an över Uddevallabron om morgnarna. Ibland tänker jag att det väl vore bättre att köra fortare, inte långsammare när det blåser? Så att inte vinden hinner få fatt i bilen? Fast den logiska delen av min annars tämligen humanistiska hjärna slår bort sådana dumma tankar och låter foten trycka ner bromsen en smula när den blåsiga bron närmar sig.

Sommar är det ändå trots allt. Det är ljust, snöar inte och jag blir inte nerskvätt av långtradare på väg till och från färjor. Jag sitter inte med ett krampaktigt tag om ratten och säger till mig själv att jag måste sluta nöta vinterasfalt på den inte helt ofarliga motorvägen i den omfattning som jag gör. Jag blir vittne till många farliga situationer under de där mörka vintertimmarna på vägarna och får allt större respekt för vad som krävs av mig. Koncentrationen är aldrig så total som då.

Det där är dock nästan glömt nu. Så här års lyssnar jag på ljudböcker och kastar en och annan blick ut över det vackra kustlandskapet som susar förbi utanför bilfönstret.

Jag är inte lika förtvivlat trött när klockan ringer på morgonen. Sommar och ledighet ligger framför mig och det är lättare att orka då.

Murviel och murvelhuset. Snart kommer vi igen. Inte står det tomt särskilt länge åt gången! 

Pirrar det inte rentav lite vid blotta tanken…?

Kroppen skriker efter ledighet

06 torsdag Jun 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Renoveringar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Det är långhelg igen och egentligen hade jag planerat att tillbringa den hos prinsarna. Jag längtar efter dem. Hela tiden. Tycker att tre veckor är alldeles för lång tid om jag inte fått träffa dem. Men jag insåg till slut att jag behövde en ograverad helg utan måsten i vårt öhus för att bara hämta andan och vila. Kroppen, som dessutom gått och blivit allergisk, har ganska skarpt talat om för mig att stillasittande i bilar, tåg och flyg måste ha tillräckligt många dagar där den får rörelsefrihet mellan turerna för att den skall ställa upp. Alltså är jag hemma. Det är nationaldag – som vi inte firar – årets varmaste dag och premiär för såväl brunch som middag al fresco!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Har jag längtat efter det? Kanske låter det fånigt, men jag har inte hunnit känna efter. Att det är juni redan, ljust när jag går och lägger mig och att sommarresan till Murviel är nära nu, får jag liksom berätta för mig med jämna mellanrum. Våren blev ovanligt hektisk och fylld med arbete. Många blev de underbara dagarna med prinsarna, härlig blev den ganska långa vistelsen i Murviel solokvist med S i våras och innerligt fina var dagarna med nästan hela storfamiljen under påskhelgen. London hanns med också och där, i min fuktkalla favoritstad, med det bästa av sällskap började ett knä bråka med mig. Det har det gjort av och till sedan dess. Skall nog pallra mig iväg och få någon att titta på det när semestrarna är över. Jag är världsbäst på att prokrastinera sånt.

Oro ersattes tidigt i april av en märklig lättnad som ganska snart övergick i saknad och vemod när svärmor Anna-Stina till slut gav upp. Det har påverkat oss mer än vad vi kanske förstått och det bidrar säkert till känslan att just denna vår blev extra tung. Som så många gånger förut innehöll den ju också allt det som gör mig glad. Allt samtidigt eller åtminstone omlott med varandra.

I murvelhuset murvlar just nu örnen omkring med sin väninna och de ser ut att ha det formidabelt. Jag myser när jag tänker på det.

Jag flinar nöjt när jag ser att också andra tycker så mycket om det som kommit att bli mitt absoluta ”happy place”.

I helgen sätter sig S och E bakom volvoratten för vidare färd genom vinlandskapen mot Murviel. Bilen är rekonditionerad, har fått sig en extra koll inför färden och är fulltankad för första delen av resan. De tar god tid på sig och räknar med att vara framme en vecka senare. En riktig och vuxen semester på flera veckor väntar dem och förhoppningsvis kommer de ner till en uppmonterad ny köksdel och ett nytt skafferi. Det är nämligen nästa vecka det skall ske; då kommer Francois för att färdigställa nya köksdelen med det som S och E förberedde i påskas.

Med tre av fyra lediga dagar framför oss, betar vi av det nödvändiga fixandet på ön lite i taget. Utemöblerna har fått inleda sitt säsongsjobb på allvar idag och min något ledbrutna lekamen verkade ändå tycka att lite ogräsrens kunde fungera.

Hälften av ytan fick det bli; resten tar jag imorgon! Det går egentligen emot det mesta som är jag, som tycker att när något väl är påbörjat, så ger en sig inte förrän det är klart. Seg i starten kan jag däremot mycket väl vara när något är tråkigt.

Imorgon fortsätter jag och sedan skall täckduk på och ogräset slutgiltigt dödas. Men hämtat andan och vilat, det har jag minsann prioriterat så att jag till slut blev rastlös! Skriker gör därför inte kroppen lika högt längre. Himla skönt, ändå.

Nu har jag motvilligt dragit mig in. Kvällskyligt blir det med en gång när solen försvinner bakom bergknallen vid grannens hus. Folkdräkter fladdrar förbi på TV-skärmen och de samsas med blågula flaggor i ett småtråkigt program från Skansen.

Vi hör en sten falla mot asfalten utanför. Det är den nya stenläggningen som bestämt sig för att ge sig iväg.

Allt större glipor upptäcktes härom dagen
Krafter knuffar ut stenarna
Snart skall stenen vid sprayflaskan rasa…
Så här såg det inte ut för en vecka sedan!
Som en krokig, norsk fjällväg…

Det är otroligt vilka krafter som är i farten och vi inser att detta snabbt måste åtgärdas om inte halva parkeringen skall ramla ihop när stödmuren, som visar sig inte vara någon fungerande stödmur, ger vika. För ger vika gör den. Ett bristfälligt underarbete – fel blir det ibland, det är bara att tugga i sig – skall reklameras och vi får börja om. Det kommer knappast att bli av före sommaren men tid får bokas och stenläggaren prioriterar förhoppningsvis att åtgärda detta.

Oh well; alltid är det något!

 

När vinden mojnat

30 torsdag Maj 2019

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Det är helt vindstilla nu. Och alldeles tyst och stilla. Ensamma ugglan har slutat hoa, ingen trafik hörs från gatan och det är alldeles stjärnklart. Eller var stjärnklart; jag somnade ifrån mitt bloggande och nu skiner solen igen.

Dag ett av två är till ända och när jag till slut kröp ner under täcket, kände jag i både rygg och fötter att dagen varit fylld med allehanda göromål. Idag fortsätter jag, för det är inte klart ännu. Blir torsdagskvällen lika fin som den igår, skall jag sitta ute på den nysvabbade terrassen och sippa på ett aldrig så litet glas rosé vid det nyligen teakoljade matbordet.

Där skall jag ägna mig åt att beundra solcellslamporna som jag hängt upp i träden lite här och där.

Bara om en vet att de är där, går lamporna att urskilja…

Inhandlade på Rusta för en spottstyver är de och de gör sig riktigt bra i bladverken.

Det är som vanligt mycket fix i trädgården och på uteplatserna när jag kommer ner men den här gången är det mycket jag inte kan göra, eftersom det fraktas sand och blandas betong fortfarande och av sådant blir det ganska skräpigt.

Nya växter har dykt upp här och där, planterade av Bertrand och Benjamin. Den här gången är det betydligt torktåligare växter, eftersom de törstigare sorterna inte riktigt orkar leva när vattentillgången är opålitlig. Den här knasbollen har till exempel gått i blom:

Märklig sak på en lång stängel – mer komisk än vacker!

Vet du vad det är?

Det vet jag men jag säger’t inte! Du får gissa.

Kanske lägger jag upp en bild på hela växten i ett annat inlägg och då om inte förr, kommer du säkert att känna igen den.

Terrasseringen fortsätter att prunka och ett blålila blomstervattenfall väller över stenmuren, precis som Bertand hade tänkt sig. Att blommorna är blå är ingen slump; de skall härma ett vattenfall och här och var i muren har Bertrand låtit stenarna ”rasa” för att också de skall leda tankarna till rinnande vatten

Detta bildspel kräver JavaScript.

Trädgårdsdesign minsann!

Onsdagens eftermiddag ägnades också åt Mélina Rochard från Pays Haut Languedoc. Hon dök upp med penna och block för att intervjua mig om vad som är viktigt för just svenskar när de köper sig ett maison secondaire i Languedoc. För visst har turistbyråerna noterat att vi blir allt fler och Mélina ville veta vad som drar och vad som är viktigt för oss när vi sätter nyckeln i dörren till våra hett eftertraktade gamla stenhus. Borgmästarna i byarna runt omkring intresserar sig också de för Mélinas projekt och vill veta vilken sorts service som är viktig. Som jag hört så många gånger förut, finns en aldrig så liten tacksamhet över att vi dundrar in och räddar de gamla byhusen från förfall. Handlar mycket gör vi också, det har de märkt.

Mélina klev rakt in i vårt work in progress i köket och jag fick tillfälle att berätta om det generellt sett stora renoveringsintresse som präglar svenskarna. Så pratade vi vidare om varför så relativt få svenskar bosätter sig vid havet och det ledde oss till samtal om hur viktigt det är att byarna lever året om och att avståndet till närmaste strand ändå inte är så stort.

Hur vi får fram information om intressanta event och utflykter var en annan fråga som dök upp. Lite förläget återkom Mélina gång på gång till hur både hemsidor och nätuppkoppling har en viss utvecklingspotential. Jag visade henne alla facebook-grupper och instagramkonton jag använder mig av för att hämta information och det fick henne att höja en smula på ögonbrynen. Minsann; är det där de behöver synas? Jodå, åtminstone för att nå oss medelålders, bekräftade jag.

Ser vi oss som turister eller som halvtidsboende var nästa fundering? Som både och, kom vi fram till.

Brukar vi ta med gäster på utflykter i environgerna och vad visar vi dem  då?

I en dryg timme blev vi sittande medan vinden utanför drog vidare. En simtur blev det när hon tackat för sig och sedan tog jag itu med att olja in matbord och släpa prylar uppför trappor. Jag borde kanske inte men sådant tänker jag inte på när ivern drar tag i mig. Och nu, efter en natts sömn, är jag fit for fight igen!

Jag åker motvilligt hem imorgon. Sextioåringar och nittioåringar skall firas och jobbsäckar skall knytas ihop. I en blomvas på frukostbordet får ansade rosenkvistar mellanlanda en stund

innan de hamnar på komposten jag inte har men absolut behöver. Jordgubbarna från Portiragnes är nästan oanständigt goda tillsammans med krispet från Susannas granola,

och kaffet… himmelskt är vad det är när det får avnjutas med utsikt över murvelträdgården.

Tramontanen skickar nu små förtrupper igen, så det riskerar att bli ännu en blåsdag. Men luften är varm, himlen omöjligt blå och jag kan inte tänka mig en bättre plats än denna. Nu ska jag puttra vidare med mina bestyr och tänka på alla sommarfirare som snart intar hus och trädgård. Tror minsann att jag rentav är löjligt lycklig, just precis nu.

Facetime med prinsar som inledning på dagen gör underverk för humöret!

Mantra om hägrande sommar

29 onsdag Maj 2019

Posted by in Hantverkare, Murvelhuset, Renoveringar, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jag gav mig av. I vita byxor, tunn skjorta och en tröja med trekvartsärm. Det är ju sommar, gubevars. Åtminstone i Murviel. Så icke i Göteborg, däremot, så det blev snabba, huttrande steg från bilen till perrongen på Centralstationen imorse och där blev jag stående en stund innan tåget mot Stockholm rullade in. En något omständig anslutning till skavstakärran, kan tyckas, med den är ändå den snabbaste, bekvämaste – miljövänligaste! – och enklaste. Göteborg är ingen bra utgångspunkt för resorna till det franska vistet när det är skamligt flyg som gäller.

En sväng förbi apoteket på stationen för att hämta ut ett recept hann jag med. Jag har gått och blivit allergisk men inte förstått, utan trott att jag dragits med en ovanligt envis förkylning. Bäst jag står där och får mina meduciner (sic!),

hör jag apotekaren förklara hur det går till när en hämtar ut på recept. Jag har inte gjort det för egen räkning på väldigt länge, tydligen. Det är inte nödvändigtvis något att skryta med eller ens ett tecken på att jag är ovanligt frisk och fri från krämpor. Snarare handlar det om att jag ogärna går till doktorn och att jag hellre viftar bort småkrämporna och väljer att ignorera dem. Inte gick jag till doktorn nu heller, utan doktor G kom på besök och förklarade att jag nog ändå är ovanligt korkad (nä, så uttryckte hon sig inte, mitt fina barn), för det finns snabb och effektiv lindring att få. Nu är jag därför kittad och redo för allehanda allergener som får för sig att attackera mig. Kom an, bara, så skall ni få se!

Nya syrenen på Tjörn är kanske inte så farlig…?

I min telefon trängs ett otal olika väderappar och ändå, precis som det där med att gå till doktorn för att söka lindring, tar jag inte in det jag ser, utan tar på mig alldeles för tunna kläder och fryser som en hund. Trots att jag för länge sedan bestämt mig för att frysa tänker jag aldrig mer göra, och trots att jag vanligtvis släpar med mig det ena yllet efter det andra.

Inte idag. Jag är, som sagt, på väg till Murviel. Där är det sommar. Som sagt

Besvärjelser och längtan paras med en aldrig så liten portion stress över att vistelsen denna gång blir rekordkort och innehåller en rad måsten.

Fjärrjobba måste jag göra, ställa iordning i huset och i trädgården likaså. Ett intressant möte är inbokat också, med en representant för Pays Haut Languedoc & Vignobles, som skall intervjua mig om vad svenskar med ett maison secondaire i Herault är mest intresserade av. På förekommen anledning kommer jag att prata om allas vår renoveringsiver och behovet av duktiga hantverkare.

Detta bildspel kräver JavaScript.

När jag dessutom får en sådan chans, tänker jag naturligtvis ta upp all den outnyttjade potential som finns i vår lilla by! Att trafiken genom inte bara vår by, utan också genom de flesta andra byar runtomkring, är komplett galen måste jag också passa på att nämna, i samma andetag som jag broderar ut om de vackra gamla husen som inte tas om hand och om skolbarnen som lever farligt på väg till och från skolan.

Och varför skall jag intervjuas? Jag svarade på en enkät i våras och jag gissar att det stora antalet svenskar, som just nu köper upp byhusen som ingen fransman vill ha, inte undgått vare sig den lokala turistnäringen eller kommunerna, som förhoppningsvis kan dra nytta av att vi finns där. För vi handlar ju,

besöker vingårdar,

paddlar kajak,

åker på ostronsafaris,

äter på restaurang,

skapar jobb åt diverse hantverkare,

och hänger med på byfester, så nog måste det vara så att vi märks.

I sommar är det åttonde året vi semestrar i murvelhuset. Naivt stjärnögd är jag inte längre men så lycklig över att det finns och att vi kan samlas där, hela familjen, och njuta tillsammans. Utan murvelhuset tror jag att jag hade varit en oroligare själ. Det håller mig upprätt också när jag inte är där. Minnena är många nu och de syns överallt i huset, liksom i min telefon, i datorn och på väggarna i huset på ön.

Två dagar med jobb och diverse åtaganden väntar. I sol och värme.

Det är – som sagt – sommar i Murviel.

Det är sommar i Murviel

26 söndag Maj 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Murvelhuset, Renoveringar, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

… och jag drar iväg på blixtvisit för att inspektera betongsulan vid poolen. Jag vet inte om den kommit på plats ännu men jag vet att solen sken förra helgen, då arbetet skulle göras. Jag vet också att Bertrand och Benjamin var där och konstaterade att de fått med sig för lite fyllning, eftersom hålet under trädäcket var djupare än de först trott. Alltid är det något som missas när arbeten planeras, oavsett om det handlar om språkförbistring (ovanligt när det gäller Bertrand) eller för att saker tas för givet från båda håll och de rätta frågorna därför inte ställs. Att det under trädäcket ligger lastpallar hade vi till exempel inte berättat:

Enligt uppgift skall sulan till slut ha gjutits under helgen som nu hunnit övergå i söndagskväll men om det vet jag ännu inget. Fint väder lär det iallafall ha varit. Inte regnigt och ännu inte så varmt att betongen skulle brinna för snabbt och bli skör.

Det är sommar i Murviel nu och om knappt två veckor lämnas bilen över till S och E, som skall bila ner med många stopp som inledning på sin sommarsemester. Traditionellt midsommarfirande med många vänner hägrar och sedan är det vår tur, precis så som vi delat upp sommaren i Murviel de senaste åren.

Andra veckan i juni kommer Francois för att montera nya delen av köket och för att bygga skafferiet. Inför detta gick jag och S gick loss på Byggfabriken i Göteborg härom veckan,

och fick med oss färgprover till köksluckorna,

ett gammaldags garderobslås till skafferiet och knoppar och skålhandtag till luckor och lådor.

De blanka i metall i mitten blev det…

Sedan bar det av till Engelska tapetmagasinet, där vi hittade en tapet efter en riktigt gammal förlaga framtagen av Borås tapeter; ”Rosenvinge” från Rosenvingeska huset i Malmö. En 1500-talstapet, lär det ska vara:

Den skall få sitta bakom de öppna hyllplanen bredvid skafferiet och fånga upp det gröna på luckorna – ljust olivgrönt, är det tänkt – och det svarta från konsolerna vi tänkt låta hyllplanen vila på.

Lite nervöst är det med så omfattande förbättringsarbeten så nära inpå sommarens horder och utan att vi kan vara där och överinse, fast mest är det spännande och det är skönt att äntligen få till köket.

Imorgon stundar en intensiv jobbdag men sedan bär det av med tåg till Stockholm, flygbuss till Skavsta och sedvanlig kärra till Béziers. Det fortsätter att vara bökigt att transportera sig från Göteborg till murvelparadiset, så omvägen om Stockholm blir både smidigast och billigast, hur märkligt det än kan te sig.

Medan jag sitter här och klottrar denna EU-valskväll, fladdrar notiser upp på min paddskärm. Marine Le Pen och Ungerns Orbán går starkt framåt och mina funderingar kring kök, tapeter, betongsulor och konsoler känns mer än lovligt världsfrånvända.

Jag har förstås röstat.

För allas lika värde, för jämställdhet och för miljön. Jag flosklar inte. Jag menar det. Djupt och in på bara skinnet.

Jag får leva med att inlägget handlar om sådant som egentligen inte spelar någon som helst roll i det större perspektivet. I det något mindre handlar det om att vårda en trygg plats där familjen kan samlas, även om tryggheten inte är avhängig av mönstret på tapeten eller färgen på köksskåpen.

Nåväl, jag får lämna er här, utan att bli politisk och utan att börja lägga ut texten om sakernas tillstånd. Med den senaste förbifladdrande notisen om att SD backar på näthinnan avslutar jag, lika nöjd med det som jag är upprörd över Le Pens framgångar.