Lagom är liksom inte grejen i år

11 onsdag Jul 2018

Posted by in Byliv, Jobbinvasion, Om dagsläget, poolliv, studier i franska

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Det fläktade till slut lite skönt under de tidiga kvällstimmarna igår och det blev lite lättare att andas. Det  var annars varmt. Riktigt varmt. Det blev lite jobbigt till slut med min rossliga hals och under eftermiddagens hundtimmar var det till slut svårt att avgöra om jag hade feber eller om det var hettan som fick omgivningarna att snurra. Termometern i trädgårdens mest skyddade hörn visade 48 grader innan kvällsbrisen kom och lättade på trycket. Så varmt var det dock inte men kvicksilvret var ändå uppe och nosade på fyrtiogradersstrecket innan solen försvann bakom grannens tak.

Isolationen bakom vår rostiga grind bröts ändå Igår och jag dristade mig iväg på en aldrig så liten utflykt. Vi for iväg till den fantastiska flodstranden vid Vieussan och badade i det strömmande svala och glasklara vattnet. Det var en näst intill religiös upplevelse! .

Så galet skönt och svalkande att det började spritta rejält i livsandarna. Här var jag i maj när Languedoc plågades av oupphörligt regn och betydligt svalare temperaturer än vad som är vanligt i maj. Kontrasten igår kunde nästan inte varit tydligare. En tröja över axlarna i maj kändes lika självklart då som det hade varit fullständigt otänkbart igår!

Lunch intogs sedan på Le Lezard bleu, där vi valde dagens matiga, vällagade och kryddiga meny.

Utsikt mot Vieussan från vårt lunchbord
… och mot floddalen

Det var en väldigt lagom utflykt för den halvkrassliga bloggaren och resten av dagen tillbringades i trädgården hemma med poolbad, sagotröjsstickning

och framemot kvällen ett aldrig så litet sippande på rosé. Med trevligt spontansällskap, kan tilläggas. Resterna av gårdagskvällens vindlande samtal över immande rosé, fick jag städa bort imorse..

Idag tog till slut det mer sociala livet fart igen. Besök av numera simkunniga barn blev det äntligen men precis när de kom, var jag tvungen att fara till Cessenon för lite konversationskurs i franska.

Det var föredömligt ordnat, måste jag säga, så det lär bli fler sådana sittningar för min del!

Fotboll med bybor på café Nouvel, med obligatorisk nationalistisk yra över Les Bleus fick avsluta kvällen;

Det fläktade lite under promenaden hem från bykrogen men det är fortfarande mycket varmt. Att sitta inne i restaurangen istället för utomhus kändes därför helt rätt, även om mysfaktorn därinne är tämligen låg. Men stämningen steg i takt med att Frankrikes chans att vinna kändes allt säkrare.

Rykten om regn på sina ställen därhemma når mig och det gör mig försiktigt glad. Ingen skadeglädje, tvärtom. Det behövs regn denna årets mest olagoma, otypiska vår och sommar både här och där. Men frågar du geologen i byn, säger hen att variationen är normal och att jorden i perioder varit skållhet och att det är ytterst lite vi kan göra för att påverka och bromsa skeenden i naturen som vi helst inte vill se. Jorden klarar sig alltid men med oss kan det gå som för dinosaurierna, oavsett vad vi gör. Eller så går det bra. Jag röstar för det sista och passar på att önska regn och gott gräs till världens alla betesdjur!

Nu skall jag försöka sova. Jag tror att det skall gå bra. Ljudet från biltutorna har stillnat och murvlarna verkar ha gått hem till sig.

Bara jag som pockar på uppmärksamhet igen…

08 söndag Jul 2018

Posted by in Min franska trädgård

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Att skriva om oväsentligheter och trivialiteter är total avkoppling och därför ett absolut behov för mig just nu – därav de dagliga inläggen. Jag passar på att be om ursäkt för bloggspammandet!

Min delvis ofrivilliga bacillisolering börjar dessutom ta ut sin rätt och lappsjukan riskerar att konkurrera ut det dimmiga snörvlandet, som förresten verkar gå åt rätt håll nu, trots allt.

Avundsjukan är en annan hotande farsot, som snart måste behandlas. Det fotbollsskrålas runtom i byarna. Det spelas musik. Det sjungs och är levnadsglatt. Det umgås.

Utan mig!

Jag sitter istället bakom min rostiga grind, med det dagliga, högljudda gnisslet i öronen i min ljuvliga trädgård och börjar tycka synd om mig själv. Lite utanför känner jag mig, rent av.

Samtidigt tvingas jag erkänna att det också är lite skönt.

Skickade kanske någon högre makt baciller på mig för att tvinga mig att tagga ner; att omfamna ensamheten en stund?

Ge tankarna fritt spelrum?

Jag vaknar tidigt varje morgon av rusningstrafiken bland fåglarna i träden utanför. Morgonluften är ljummen innanför de delvis stängda luckorna och det öppna fönstret. Jag njuter av att lyssna på när Murviel vaknar. Till och med den tilltagande trafiken ute på gatan är ok. Det är söndag och därmed ändå stillsamt i byn.

Jag började söndagen med en lugn simtur på 500 meter i morgonsvalt poolvatten. Tänkte att nu är jag nog tillräckligt frisk för lite stilla motion.

Stärkt av det tog jag mig sedan an en riktig långfrukost i skuggan på terrassen. Jag lyssnade på Katarina Wennstams sommarprat och blev arg och ledsen om vartannat, men mest tyckte jag att hon i sin frustande ilska och beslutsamhet var uppiggande bra (lyssna på det, om du inte redan gjort det!).

En bra start på dagen, helt enkelt!

Vad jag åt?

Jomen kolla bara:

Gott är bara förnamnet. Avocado och tomater med örtsalt på rostat bröd är sommarens craving! Brödet rostas för övrigt i nyligen införskaffade brödrosten – en ganska snygg en, tycker jag.

Nu har den dagliga hettan satt in och jag har placerat mig i skuggan under markisen vid poolen. Resterande pyssel får vänta till ikväll när det är svalare igen. Får nog bli ett dopp nu.

Denna dagen – ett liv

08 söndag Jul 2018

Posted by in Byliv, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv

≈ Lämna en kommentar

Om en nu skall ge sig på att vara lite melkersk. Jag har hållit mig innanför min rostiga grind och i skuggan med min snuva och min skrovliga stämma idag. Jag har inte ens behövt fundera på om jag skall delta i några sociala begivenheter de senaste par dagarna; det har liksom stoppat sig själv. Nu på tredje dagens kväll – comme d’habitude – börjar jag känna mig smått otålig över den snoriga snoken och sandpappret i halsen.

Himlen i en liten flaska…

Grannar någonstans (eller är det kanske på caven i byn?) spelar ”Highway to Hell” på hög volym och jag undrar smått om de spelar den just för mig? Fast jag tror att förkylningen har peakat idag och att det vänder nu, evig optimist som jag är. Håvetet får förhoppningsvis därmed vänta.

Imorgon blir i alla händelser en stilla dag till. Lite plock och fix får det bli och det är väldigt skönt att lite i taget få ordning på sådant som pockat på uppmärksamhet sedan jag kom.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Till veckan kommer Bertrand och hans kompanjoner och fixar färdigt innanför grinden. Naturligtvis hade han noterat att trappan blivit alldeles fel; jag hann inte ens nämna det innan han tog upp problemet med de ojämna stegen. Stenläggaren fick för bråttom, berättade han och fadäsen skall åtgärdas i höst, när den värsta sommarhettan lagt sig.

För det är varmt nu. Cikadorna skriker fortfarande, fastän klockan är midnatt. Det betyder enligt uppgift att det är minst 27 grader. Är det svalare, tystnar de.

Aska sprang lägligt in i bild!
En del av kvällsbelysningen fixad

Fast ikväll har de som sagt sällskap av diverse byljud. Det är lördag och det festas.

Jag, däremot, skall gå och lägga mig.

Imorgon är bestämt en ny dag.

C’est normal

06 fredag Jul 2018

Posted by in Murvelhuset, Renoveringar, Utflykter

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Tydligen. Att få alla möjliga krämpor när semesterlugnet bit för bit stångar sig fram för att helt kunna ta över i några veckor. Jag knaprar Ipren för att få loss tunnbandet över pannan. När jag lägger mig för natten snurrar sängen och rösten så som jag känner igen den är snart ett minne blott. Trött är bara förnamnet. Doktor G säger att det är normalt; att det är kortisonet – eller nåt… – som går ur kroppen när den får vila och att förlusten av hormonpåslaget får kroppen att tro att den är sjuk. Jag tror att rentav den förklaringen hjälper bättre än pillren jag petat i mig!

Skönt att veta, liksom. Och jag slipper gå till doktorn i tron att jag är dödssjuk.

Alltså lät jag mig häromdagen övertalas att följa med till skrotnissen i Caylar, långt uppe i bergen på väg mot Millau.

Inte bara skrot utan också får som ligger och myser i en grushög…

Det tog hela dagen och med hem följde en bedagad skönhet, som skrotnisse krängde till mig för €50.

Hon kanske skall få ersätta terrassdörren på baksidan av huset eller så får hon bara stå och vara vacker någonstans. Vi får se. Allt måste inte vara färdigtänkt, även om nathorstarna tog sig för pannan när de insåg att jag inte tagit mått på dörröppningen innan jag for. Men jag skulle ju bara reka, hade jag tänkt.

Vägen upp i bergen går genom ett fascinerande landskap, med klippor som störtdyker ner i raviner

och vad som ser ut som kratrar i landskapet. I närheten finns Circe de Navacelles och den platsen är bortom fascinerande.

Det får bli en utflykt dit i sommar.

Jag skall inte ge mig på att geologiskt förklara hur landskapet formats, utan nöjer mig med att förstå att det har med istider, landhöjningar och meandrande floder att göra. Jag får ta reda på hur det gått till mer ingående en annan gång. Hjärnan är som sagt upptagen med att gå in i semester-mode, så nu är inget bra tillfälle.

Fast vackert kan jag konstatera att det är utan att ha någon närmare geologisk förklaring!

Dagen avslutades med grillafton hos Chez Amis;

De har fått det så fint och det är smått fantastiskt att se vad kämpaglöd, hårt slit och en aldrig sinande entusiasm kan åstadkomma. Just den där entusiasmen smittar och stämningen blir därefter. Himla trevligt, helt enkelt.

Torsdagkvällar i Saint Nazaire hos Magnus och Outi, alltså.

Rekommenderas!

Dagens utflykt gick annars till Montpellier, där jag plockade upp Å med pälsdjur. En vrålsnabb tur till IKEA fick det bli också, så nu är förrådet av stearinljus, värmeljus och andra livsnödvändiga pryttlar påfyllt. Lunch i Bouzigues

blev jag bjuden på också och kyparen tittade på den pälsförsedda och undrade om vi ville ha ett bord för tre och om doggen önskade en aperitif.

Så åkte vattenskålen fram och först därefter vände han sig till oss. Föredömligt, tyckte vi, och jycken fann sig snabbt tillrätta. Hon hade ju en lång resa i bur bakom sig, så lite andakt för henne var ju också på sin plats.

Vad vi åt? Jamen moules frites, såklart, medan vi njöt av utsikten över etangen.

Så vad har jag hunnit med …

05 torsdag Jul 2018

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, Utflykter

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

… under mina två första semesterdagar på plats i Murviel?

Facetimeat med prinsarna. Obviously.

Inspekterat ägorna en första vända – check på den. Det blir fint med nya stenläggningen, konstaterar jag, men de tre nya trappstegen är både en aning för höga och ojämna, så de måste troligen åtgärdas, trots att de är fina och ser ut som om de alltid funnits där. Bertrand har öga för trädgårdsdesign och har fullt ut greppat vilka vi är och hur vi vill ha det, så vi får fundera på hur vi skall göra ett tag till. Medeltida trappsteg är ju ofta en smula hejochhå, så varför inte?

Älskar ändå det grova gruset och hur Bertrand gjort små murar för att dela av och skapa små trädgårdsvrår i den tidigare så dystra och mörka entrén till trädgården. Nöjd med valet av stenläggning är jag också, trots att jag funderade över om stenarna kanske skulle bli för ljusa. Nu när jag ser dem på plats, är det just det faktum att de är så ljusa som gör att jag tycker att det blev så bra.

Så vad mer har jag ägnat mig åt?

Jag har simmat, slurpat gazpacho till lunch och konstaterat att jag har lite att fixa med, trots att tjugofemåringarna lämnat efter sig ett renare hus än det jag lämnade i maj. Tack, älskade Susanna, Erik, Lovisa &co, för att ni tagit hand om murvelhuset så bra! Huset känns faktiskt alldeles rödkindat lyckligt just för att ni varit här.

Så har jag förstås umgåtts. Comme d’habitude.

Missat ett aprés travail i en av grannbyarna för att det var så skönt att guppa i det turkosblå har jag också gjort. När jag kom till lilla torget i Autignac, hade de flesta redan hunnit därifrån men några hade stannat kvar för att äta middag, så jag slog mig ner och åt en ganska ledsen biff med måttligt krispiga pommes frites till. Men sällskapet var trevligt så det gjorde ingenting.

Ja, kära nån, så fullständigt navelpilligt ointressant och alldeles ljuvligt det är att var här!

Nämnde jag att den languedocska sammetsnatten omslutit mig två kvällar i rad? Igår, på terrassen, med tänt ljus och svart natt, lyssnade jag på prasslet i trädens lövverk, till cikadorna, som till slut upphörde med sitt gnisslande när temperaturen sjönk och på annat djurliv i den mörka vegetationen i kvällsträdgården. Bara lite kusligt, till slut, och voleten vid köksingången stängdes mot nattljuden.

Myrorna har byggt bo i trappbelysningen igen och kortslutit elen. När jag är ensam i huset, blir den trolska trädgården väl så mystisk och då är det skönt att dra sig inåt.

Båda de första kvällarna har det dessutom både åskat och regnat men det har bara känts uppfriskande. Och egentligen är det väl alldeles idealiskt att det efter en varm och solig dag kommer en rejäl skur?

Klicka på bilden för lite regnoväder!

Nu bär det snart av till en skrotnisse uppe i bergen. Nathorstarna guidar, som tur är. Har ingen aning om vad för slags järnskrot jag inte visste att jag behövde, så det här skall bli spännande. Fortsättning följer, kanhända.

Nu får Murviel ett styvt jobb att leverera…

04 onsdag Jul 2018

Posted by in grand-mère, Murvelhuset, poolliv, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

… om favoritplatsen skall kunna kompensera för avsaknaden av två fina småprinsar.

Att vakna bredvid den här…
En sovande lillebror på armen

Vi har hängt nu och tankat i några dagar för att mormorn skall ha åtminstone en liten chans att klara av att vara ifrån de där två en hel månad. Det där var det nämligen ingen som berättade för mig när murvelhuset införskaffades hösten 2011, att barnbarn skulle få mig att omvärdera det mesta av det som tidigare tett sig så oerhört viktigt.

Missförstå mig rätt, murvelhuset är platsen där axlarna sjunker ner och där jag alltsomoftast kan samla en hoper populära personer för avspänt umgänge. Men i sommar kommer inte Bertil och hans lillebror Bror. Inte heller gick det att samordna S&E:s vistelse med vår och det grumlar glädjen en aning. Att sonen kommer är en farlig tur, annars hade jag kanske struntat i alltihop! Eller nä, det hade jag förstås inte men sommaren känns en smula annorlunda. Jag flyger ner istället för att bila med hunden, som inte heller kommer att svalka magen mot trädgårdens svala trappstenar någonsin igen.

Bilen får stanna i Sverige och komma till nytta hos en bilvakt och jag fick skjuts till Skavsta av prinsarna och deras mamma.

Fika på Skavsta

Just det var ju inte dumt alls, men jag hade förstås hellre fått dem med mig än att se dem försvinna ut genom karuselldörrarna i avgångshallen.

Älsklingarna…

Så hur mycket dysterkvist är jag idag? Alltså, inte särskilt, ändå. Sommarens sagotröjsprojekt påbörjades i Solna,

fick följa med ombord på planet (nu vet jag att det går att ta med sig stickepinnar av metall ombord på Skavstakärran!),

och närhelst som längtan sätter in, plockar jag fram projektet och tänker på när det är klart och skall slås in i julklappspapper tillsammans med Elsa Beskows bok ”Lasse Liten i trädgården”,

Mönster från Sagornas stickbok av Celia B Dackenberg

där Lasse Liten själv är iklädd samma hallandsbinge som nu vid tillverkningen skall få ta udden av den värsta barnbarnsabstinensen.

Och annars då?

Jovars, drägligt. Med cikadegnissel under tidig frukost,

Johanna har gjort en mugg åt mig❤ Klicka på bilden om du vill lyssna på cikadegnissel!

och is i gazpachon till lunch i skuggan vid poolen.

Dags, för övrigt, för första doppet.

Och så kom vinden tillbaka

29 fredag Jun 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Om dagsläget

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

… och middagen, som de senaste två månaderna med bara ett fåtal undantag avnjutits utomhus, höll bokstavligen på att blåsa bort. Mina krispiga, norska flatbröd med en tunn hinna smör på, fångades av en vindpust och dansade iväg. Som ett modellplan av balsaträ. Ungefär. Jag kunde bara se på och samtidigt förundrat konstatera att skinnet på armarna börjat knottra sig. Jag frös, alltså. Var det verkligen kallt? Eller höll jag på att bli sjuk?

Men nej, ingen sjukdom, bara ett hastigt väderomslag och jag gjorde mig beredd att börja gnälla över att svenska sommarkvällar så gott som alltid slutar i besvikelse. Minnet är således kort. Väldigt kort. Kvällen innan hade jag fått tvinga mig in för att det var så skönt. Så skönt, faktiskt, att jag övervägde att skjuta på min resa söderut för att istället häcka i vårt nyaste tilllskott till utemöblemanget; en vilstol i rotting med en mjuk madrass på. Med näsan vänd mot havet i gattet, naturligtvis.

Sommaren 2018

Men med gårdagskvällens knottriga armskinn i färskt minne känns det genast lättare att överlåta häckandet med näsan, förlåt näbben, vänd mot havet åt truten bakom grannens skorsten. Truten har ungar och det är ett jädra tjatter varenda morgon. Härligt är det att lyssna på en stund och väldigt typiskt sommarkust. Men jag längtar ändå efter cikadesång och efter att se hur stenläggningen blivit nedanför murvelhuset. Och månen, som den beslöjade utanför sovrumsfönstret igår, den tar jag med mig. Den är lika fin mot den sydfranska sammetsnatten som den är mot den svenska skymningsblå.

Hemma är både på ön och i Murviel. Trutskrik eller cikadegnissel kan kvitta lika. Båda ljuden betyder sommar.

Och jag har semester – det hade jag sånär glömt!

 

Svensk sommar…

23 lördag Jun 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget, Väder

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

…är bäst. Åtminstone när den är som bäst.

Midsommarafton var som sig bör kall, om än inte regnig, där vi befann oss. Men till någon utomhusvistelse lockade den inte.

Annat är det idag. En ljuvlig – och lång! – frukost under parasollet på husets framsida fortsatte med rosé i eftermiddagssolen efter att huset städats och terrassen rensats från allehanda bråte som samlats där de senaste veckorna.

Det är märkligt, det där, hur det stökar till sig medan livet fortgår i turbofart och dagarna på ön blir försvinnande få. Fast det är lätt att få det fint igen och jag är lika lycklig över huset på ön som jag är över murvelhuset. Båda är lika betydelsefulla, har jag insett.

Huset på ön är havsbris, måsskrik, sommargäster i hamnen, lördagskorsord och sill från klädesholmen,

medan murvelhuset är frustande värme, cikadesång, poolbad och intensivt umgänge.

Att ha tillgång till bägge är en ynnest långt bortom vad jag någonsin trott att jag skulle ha tillgång till och det blir allt viktigare att få dela med sig. För att det skall kännas rättvisare och för att det faktiskt inte går att bara stänga in sig bakom en barnsäker terrassgrind på ön, eller bakom en rostig motsvarighet i Murviel. Det gör mig lika glad att tänka på att andra njuter där, som att jag får göra det själv. Och jo, så är det faktiskt, trots att jag ser att ett sådant påstående riskerar att framstå som onödigt präktigt när jag ser det i skrift.

Det har midsommarfestats i Murviel. På tjugofemåringars vis. Jag tror att de har det finfint. Samtidigt har stenläggningen och den nya lilla trappan nästan färdigställts och det är hur fint som helst det också.

Lite småfix återstår men det får dröja tills jag är på plats.

Om en dryg vecka är det dags.

Det känns lagom.

Det skall bli varmt på ön de närmaste dagarna, sägs det, och då är det makalöst fint.

 

Jag skall både jobba och vara ledig, så tid för njutning lär det bli.

Nu drar jag mig inåt, för kvällen börjar bli väl så sval. Typiskt svenskt sommarväder, alltså. Ljuvligt ena stunden och så insikten att stunden i utemöbeln bör avbrytas och kroppen förflyttas in i värmen. En blandning av både förundran över ljuvligheten och besvikelse över att den inte varar efter att solen försvunnit i moln eller bakom grannens knalle.

De ljumma kvällarna får vänta tills jag är tillbaka i Murviel. Efter dem längtar jag alldeles ohemult mycket, alldeles oavsett hur skönt det är att dagtid få njuta av solen i svalkande havsbris på ön.