En tjörnhelg i maj

06 lördag Maj 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

För två veckor sedan piskade iskallt regn blandat med snö på rutan och vi eldade i kaminen bakom stängda fönster och dörrar. Mellan sammanbitna läppar väste jag svavelosande förbannelser över sakernas meteorologiska tillstånd och förbannade de förfäder som valde att slå sig ner så långt norrut.

Plattnackar!

Idioter!

Vad tänkte de, egentligen?!?

Alldeles ofrånkomligt kröp sig längtan till murvelhuset på och jag började återigen på allvar fundera över en tidig pension. Väldigt mycket för tidig pension. Nästan tio år för tidig pension. För vem orkar med tröstlös kyla och en vår som aldrig kommer? Vem pallar vantar och varma jackor i april?

Men så plötsligt, lika oväntat som häftigt, kommer värmen. Naturen exploderar, liksom ett blodkärl i mitt pollenangripna öga och här sitter jag en lördagskväll i tidig maj med ett glas vin i glaset och tittar på när solen sjunker ner bakom grannens bergknalle.

Jag drar en långärmad T-shirt över mina bara armar och hämtar en kofta att ha i beredskap men jag fryser inte och jag stannar ute. L tittar på hockey och jag avslutar sjätte boken i en deckarserie av Nicci French.

Imorse åt vi frukost utomhus för första gången för säsongen och det går inte att beskriva hur gott kaffet smakade, hur snabbt L:s färskpressade juice rann ner i strupen eller hur länge en kan njuta av blaskor i skuggan av ett parasoll.

Hunden vet. Hon höll oss sällskap hela tiden, den älskliga lilla livsnjutaren.

Sedan vidtog arbete. Lustfyllt sådant i sol och en ljum vind. Jag fick tips om ett medel som skall hålla i sisådär tio år innan det är dags för nästa behandling.

SiOO:X, heter det.

Det kostar skjortan, så det är bäst att det levererar, annars kan det hända att jag blir besviken. Grannen kom och inspekterade och kom fram till att det skall bli spännande att se resultatet och att det uppskattas att vi testar, så slipper de göra eventuella misstag. Enligt uppgift skall träet efter några veckor bli vackert ljust silvergrått och med en silkeslen yta. Spänningen är naturligtvis olidlig. Bevis publiceras på en blogg nära dig om några veckor.

Mellan strykningarna måste en vänta några timmar. Det har jag ingenting emot. Passar mig tvärtom utmärkt. Att belöna sig efter sådant känns inte mer än rätt, så ädel dryck och ostbågar i solen fick det bli. Med utsikt över ett stilla hav och flera nyanser av blått.

Hunden har just följt med hussen in till hockeysoffan och jag gör mig redo för att vispa de sista strykningarna med altanpenseln för idag.

Sedan går jag kanske in till slut. Fåglarnas konsert sjunger på sista versen…

… och kanske ändå att jag tycker att det börjar bli aningens svalt. Fast det kan jag ta. Klockan är halvnio och solen skickar sina sista strålar mot grannens taknock.

Det skall månader av mörker, kyla, snöglopp och tröstlös vinter för att uppskatta en dag som den vi haft idag.

Magiskt. Ljuvligt. Och alldeles, alldeles underbart.

När vi tjuvstartade påsken i skön sommarvärme

28 fredag Apr 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, Murvelhuset, Reminiscenser, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Ja, kära någon, ett sådant vädertjat jag ägnar mig åt i dessa dagar av pissregn och frusna fingrar och tår –

Surtant på alla sätt efter blöt promenad

Jag huttrar och jag hukar. Hunden följer med en bit in på naturreservatet på Toftenäs med vänder resolut nosen hemåt efter att behov uträttats och bomärke utskvätts. Inte ens en tjusig brittisk oljerock med rutigt flanellfoder över ryggpälsen räckte till för att utsträcka promenaden. På söndag är det Valborgsmässoafton. Då skall det firas in vår.

Det är återhållsamt sprickfärdigt precis överallt. Det är nästan så att den skrämmer, den där obändiga kraften i knopparna på grenverken, när nu vädermänscherna på TV står och lovar vårvärme redan om några dagar.

F-n tro’t, tänker jag och drömmer mig tillbaka till när det var helg senast och vi var i Murviel. När vi badade, åt utomhus och flickorna fick tjuvstarta påsken med äggletning traditionsvidrigt redan på Skärtorsdagen. Delvis ute det med, förstås. I trädgården. Med ledtrådar på rim författade av far och son G.

Bordet dukades al fresco och det kändes mer som förberedelserna för en sommarfest än för påskfirande,

… om det inte hade varit för hönan och tuppen med de långrandiga benen, som dagen till ära fick komma upp ur sin skokartong:

Så avnjöts ett påskalamm på terrassen tillsammans med familjen och Nathorstarna, medan solen sjönk ner bakom byn.

Tröjor drogs till slut över axlarna när kvällen blev väl så sval men det minns inte min nu så stelfrusna kropp. Den väljer istället att tänka tillbaka på baden, timmarna i solen, dofterna och tjattret i trädtopparna. Och så hoppas den på liknande upplevelser nästa helgafton på söndag, dryga 200 mil längre norrut. Möjligen utan bad, dock – det finns gränser för hur halvfullt ett hoppfullt glas kan vara.

Trevlig Valborg, allihop!

Det är nåt med hav…

23 söndag Apr 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, poolliv, Utflykter

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Solen skiner på ön och den iskalla vinden från de senaste dagarna har mojnat. Någon värme är det ändå inte tal om och jag väljer att njuta inomhus av utsikten mot bohusklippor och strimman hav som jag ser genom vårt vardagsrumsfönster.

Åtminstone under större delen av dagen, för hunden skall strax ut för att lätta på trycket.

Det har varit extra svårt med acklimatiseringen på ön efter den senaste vändan i Murviel, eftersom kontrasten denna gång blev så monumental. Jag slutar inte frysa. Jag tvår mina händer och tar sats innan jag öppnar dörren och sticker ut mitt ljushuvud i oundvikligt frysläge. Jag vägrar vantar. Det får finnas gränser.

Men fåglarna tjattrar optimistiskt och grannbondens får har fått små lamm, som är alldeles bedårande och så var det ju det där med havet. Hav är oändlighet och kittlande nyfikenhet på vad som finns på andra sidan. Hav är dramatik, hotande fara och totalt lugn om vartannat. Jag älskar hav, oavsett väderlek.

En av påskvistelsens dagar for några av oss till havet för att äta lunch. Vi hade bestämt oss för att dra till Cap d’Agde men jag körde fel, så det blev Marseillan istället. Där finns visserligen ingen spektakulär utdöd vulkankrater som störtar ner i havet men väl en stilla marina kantad av ett pärlband av restauranger och caféer. Ingen anledning att hänga läpp över den felkörningen, alltså.

Säsongen har smugit igång och allt känns fräscht, energiskt och förväntansfullt. Vi knäppte febrilt med våra telefoner och kameror för himlen var ju så blå, masterna så stolt uppsträckta, havet så glittrande och motiven i förgrunden de allra bästa…

Moules frites hade vi bespetsat oss på men av det blev intet. Det fanns inte att uppbringa på någon av restaurangerna och jag funderade över om etangerna fortfarande inte var säkra efter larmet om föroreningar i vintras. Mat fick vi ändå och gott var det.

Så kaffe och glass på det och vi kände oss nöjda med näringsintaget…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så vände vi hemåt med smörjt krås, beundrade båtarna längs med kajen,

och avslutade dagen vid det egna turkosblå.

Fullt ös med nyfunna vänner

Poolen var varm och fler timmar tillbringades i blötan än på torra land av barnen på besök, så sådant vatten är också fantastiskt.

Men hav, som sagt; det är något visst med hav.

Sommar

17 måndag Apr 2017

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , , ,

Det blåser lite och ibland skymmer molnen solen. Då blir det aningens svalt och jag drar ett badlakan över min nyss badade kropp. För en vecka sedan kom dessutom en rejäl åskskur,

som jag beundrade i skyddet av vår vintersmutsiga torgmarkis.

Poolvattnet med sina knappa trettio grader är varmare än luften men svalkar ändå när skinnet värmts upp av solen. Så jag simmar. Mycket och länge. En oförklarlig, dov och envis smärta i magen väckte mig för några dagar sedan och inte förrän efter flera timmars funderande lurade jag ut att det värkte i mina otränade magmuskler. Träningsvärk, alltså! Det är så att jag blir rent stolt och fantiserar om hur urstark jag skulle kunna bli om jag simmade så här varenda dag. Hundra varv i poolen blir 900 meter. Kan tyckas futtigt men det är uppenbarligen en bra början för mig.

Vi äter nästan alla våra måltider ute och som brukligt är under ”svensk” sommar åker en kofta på när solen gått ner och först när inte heller den räcker för att hålla den annalkande nattsvalkan borta så går vi in.

Det växer förstås så att det knakar. Akaciaträdet som fått fäste i muren mot grannen skickar puffar av väldoft in genom det öppna sovrumsfönstret

och det en gång så vildvuxna trädet invid trädgårdstrappan har genomgått en total metamorfos efter den något omilda ansning den fick för ett par år sedan. Formen är perfekt och den står som ett majestät i Bertrands terrasseringar.

Hela trädgården sjuder av liv. Naturen vaknar inte. Den har varit klarvaken ett bra tag. Jag har svårt att både se och lyssna mig mätt och tycker att den är den vackraste trädgård som finns.

Utsikt medan morgonkaffet ordnas…
Nedklippt bignone i början av mars
… och en månad senare

Den är långt ifrån perfekt – ogräset håller på att få ordentligt fäste – men det är precis det som är charmen. Idoga försök att tämja den och sätta gränser för växtligheten struntar den blankt i så fort vi vänder ryggen till. Gränslandet mellan det tuktade och trotsigt vildvuxna; det är något märkvärdigt rogivande över det faktum att naturen gör precis som den vill och att det är helt ok att vila i det mellan härjningarna med sekatör, kratta och häcksax.

Imorgon åker vi härifrån och överlåter vidare tuktande av vildsint trädgård till Maison de deux. Om vi bara lämnade trädgården nu, skulle jag nog få hugga mig fram när jag är tillbaka i maj. Charmen förutsätter trots allt att det är vi och inte växtligheten som vinner kampen över trädgården.

Längtar tillbaka, det gör jag redan innan jag åkt härifrån.

När huset undrar vart alla tog vägen

15 lördag Apr 2017

Posted by in Byliv, Familjen, Murvelhuset, poolliv

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Lata sommardagar i april har rusat förbi med bästa tänkbara sällskap. L har som vanligt fixat för fransk frukost så nödvändiga croissanter, pain au chocolat och baguetter hos bagaren, handlat mat på SuperU klockan halvett varje dag och sedan basat över både grill och grytor inför middagar al fresco. Allt medan vi andra ägnat oss åt andra väsentligheter.

Som att läsa god litteratur…

… spela disneymonopol mellan baden,

… eller lösa hjärnknölskrävande korsord i skuggan under torgmarkisen.

Fågelkvitter, grodserenader, hoande ugglor, grannens galande tupp och hundar i fjärran har blandats med skrattet från glada barn i poolen och vi som inte lagat mat  har röjt i både ute- och innekök medan solen sakta seglat ned bakom grannens tak.

Blöta handdukar, kvarglömda badkläder, en och annan strumpa och poolleksaker i en stilla vattenspegel vittnar om badglädje, skrynkligt fingerskinn och en murvelträdgård som fungerar precis så som det var tänkt.

Idag är det påskafton. Påskafton i Murviel betyder så gott som alltid påsklunch med allt som krävs för en svensk i tillfällig fransk förskingring. Traditionsenligt som sig bör hos K och M med utsikt mot slottet.

Utomhus förstås.

Det är ju sommar.

Efter lunchen bar det av till flygplatsen med guddöttrarna och deras far och nu är huset tyst. Det är huset inte alldeles nöjt med. Det tycker bättre om att få sjuda av liv, att få fyllas med skratt och att få omsluta unga favoriter som mumsar nutella på frukostmackan. Eller hänger i soffan efter en lång dag vid hav och pool.

Kom snart tillbaka, säger huset. Ni gör er bra här!

Det sköra, sköra livet

08 lördag Apr 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, Resor

≈ 1 kommentar

Jag tvekar. Tänker att floskler lurar inför varje formulering, att det är alldeles omöjligt att uttrycka vad jag upplevde igår. Vad mer eller mindre alla jag känner på olika sätt upplevde när nyheten om vansinnesfärden på Drottninggatan fick mobiltelefonerna att vibrera. Vi var onödigt nära den här gången, mina allra mest älskade och jag.

Vi var samlade för en lunch tillsammans invid Vasaparken medan april och vårsol svulstigt lockade utanför restaurangfönstret. Vi gick ut i parken, åt vårens första mjukglass med massa strössel, medan vi ovant kisade mot solen och drog upp kragarna mot vinden i nacken. Så bröt vi upp; alla åt varsina håll i staden som var mitt hem i över trettio år och där mina barn vuxit upp.
När nyheten om vad som hänt nådde mig bara minuter efter att det hänt, lämnade jag, J och lilla B på barnbarnspappans kloka inrådan shoppingpalatset utanför stan och begav oss hemåt. Väldigt lugnt och matter-of-fact, utan attt riktigt ta in och utan att reflektera över att vi kanske inte heller var trygga där vi befann oss. Jag hade den stora turen att snabbt få fatt i alla mina och försäkra mig om att de var i säkerhet och att kunna meddela att jag själv var trygg.  Men en isande kyla hann linda sig runt varje ben i min kropp under de få minuter då det enda jag visste var att de befann sig ruskigt nära det som inte får ske.
Så drabbade mig insikten att den där isande skräcken jag fick uppleva under bara några ovissa minuter är vardag och verklighet för så många.
Så futtiga mina tankar känns.

Har jag ens rätt att göra anspråk på att jag genom några minuter av skräck skulle kunna förstå vad det innebär att leva med ständig rädsla för nya terrordåd?
Naturligtvis inte.
Fast den råa metalliska smaken i munnen av rädsla när du får besked du inte vill ha, den har jag känt. Flera gånger och redan tidigt i livet. Och iskylan inombords, som bara ger vika när ingen ser, i skydd av natten under ett varmt täcke, den känner jag igen.

Så Skavsta och livet som vanligt bara dagen därpå. Som om ingenting har hänt. Som om jag envist måste hävda rätten att få leva mitt liv så som jag vill, så länge jag kan.

 

Och den mjuka värmen utanför flygplanskroppen på lilla flygplatsen i Béziers,

och M och K ivrigt vinkande från Le Café Nouvel när vi rattar in i byn medan kvällssolen kastar långa palmskuggor över uteserveringen.

Murvelhuset, som inte längre är vinterruggigt mellan stenväggarna, och vetskapen att om några dagar plaskar delar av min något tilltufsade storfamilj omkring i det turkosblå poolvattnet, tränger undan vemodet och jag slappnar av.

Fast jag längtar mer än vanligt efter alla mina, hur välgörande än murvelhuset är för min sinnesro.