Nytt grepp på säsongsinvigningen

01 onsdag Jul 2015

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Byliv, Min franska trädgård

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

Så rotade har vi heltids- och deltidsmurvelbor blivit att våra traditioner mår bra av ett och annat nytt grepp. Apéro i kvällssol är rackarns trevligt men med en massa praktiskt att stå i, tillsammans med alla sociala begivenheter, blir det lätt lite trafikstockning kring aktiviteterna om kvällarna. Med temperaturer som dessutom drar iväg förbi 40 grader under eftermiddagens hundtimmar, kan det finnas en poäng i att göra tvärtom och mingla på morgonkvisten istället.

Så en mingelfrukost fick det bli häromsistens.

Frukostbuffé framdukad

Husgästerna engagerades och skickades iväg till bagaren för att köpa bröd och sedan fick de hjälpa mig att duka fram och skära tillbehör.

Frukt och bär, juicer, en massa citronvatten och ägg- & skinkbakelser med gruyèreost i botten och rödbetsblad och tomater ovanpå, fick det bli. De där bakelserna skall jag göra fler gånger för de smakade riktigt bra med lagom sälta från osten och den rökta skinkan.

Fotograf; Agent Genereral

Fotograf; Agent Genereral

Jag är i Stockholm en sväng för att fixa lite i lägenheten och för att stöka undan några dagars jobb. På balkongen fläktar det, solen är på väg att försvinna bakom knuten och jag har dragit på mig en tröja för att inte frysa. Öronen får vila en stund från cikadekonserterna i Murviel, inte för att de behöver det men det är ganska trevligt att lyssna på barnen som leker nedanför balkongen också, så jag har det bra här med.

Imorgon eftermiddag skall jag hänga med den här killen:

IMG_8850

Det ni – det slår det mesta!

Klottraren ägnar sig åt DIY

30 tisdag Jun 2015

Posted by in Hantverkare, Murvelhuset

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , ,

Det där med att äga ett franskt gammalt hus är ju smått fantastiskt. Jag nyper mig fortfarande i armen med jämna mellanrum. Nu tycker jag mig också känna till alla dess små egenheter, förtjänster och svaga sidor. Det börjar bli en del småfix som inte kan vänta längre och jag dokumenterar, mäter, skriver listor och förbereder för att få fram en någorlunda realistisk budget över vad kalaset kommer att kosta.

Jag inser att trots hettan som parkerat sig över nejden,

11694222_10153487960108420_1076138763_n

får jag kavla upp ärmarna – bildligt talat; har inga ärmar på mig – och ta tag i en del av fixet på egen hand.

Igår skred jag till verket.

Den nya kökskranen vi fick installerad har inte fungerat något vidare, så jag kröp in under diskbänken och plockade bort den

 

En ny, mer anpassad modell, införskaffades på IKEA härom dagen

IMG_8941

och nu sitter den elegant monterad på porslinshon från samma blågula varuhus

IMG_8943

Fixat av undertecknad, som är plågsamt självbelåten över bedriften.

Nu klarar jag väl ändå allt, tänker jag, och kvistar in på gästtoaletten för att ordna med den igenkalkade flottören. Då upptäcker jag vatten på golvet och en fuktfläck på väggen som jag inte sett tidigare…

11666956_10153487959698420_1203727247_n

Läckage bakom kakelplattorna i rör som byggts in i väggen, alltså.

Dumt men snyggt med dolda rör.

Ända tills sagda fläck växer sig allt större och pockar på omedelbar uppmärksamhet.

Jag flyger hem en sväng ikväll, så rörmokeriet får vänta några dagar men när jag kommer tillbaka, tarvas en expert på området. Min grandiosa hantverkarsjälvbild till trots, inser jag ändå mina begränsningar. Och när rörkrökaren ändå är här, får hen ta sig en titt på badrummet på övervåningen, där den vägghängda (och opraktiskt snygga) toaletten bär sig misstänkt och läckande åt.

Note to self och till vem som går i badrumsbyggartankar:

Function over fashion.

Varje gång.

Det blir billigare så och i längden snyggare, trots allt.

Och en liten maskin – adoucisseur d’eau – som avkalkar vattnet – det borde vi ha installerat för länge sedan. Man skall lyssna på generella agenter och andra som vet.

En vänlig grönskas rika dräkt

29 måndag Jun 2015

Posted by in Byliv, Utflykter

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , ,

Det blir inte sommar på riktigt förrän jag hört en kör sjunga grönsaken i kyrkan. Religiös är jag inte men alla tiders bästa sommarpsalm sätter sandaler på mina fötter, skickar doftminnen av syrener på skolavslutningar och manar fram bilder på mina sjungande döttrar, vars körer tvingats ha med psalmen på sin repertoar varje år. För min skull. För att jag rörd till tårar skall få känna hur riktigt somrigt och fint allt är. Jag är aldrig så nostalgisk, aldrig så sentimental som när de där tonerna letar sig in i mina hörselgångar.

I år sjunger ingen av döttrarna i någon kör, så underbara S och hennes vänner skickade en liten filmsnutt på midsommarafton och då behövdes ingen kyrka. Jag blev rörd ändå. Bonusfrun ordnade så att hennes kör skulle sjunga den på sin sommarkonsert men då hade jag dubbelbokat mig och fick hålla i ett föräldramöte istället. Grönsakslyssning med vissa förhinder i år, alltså.

Ända tills jag igår for med bygrannarna till St Nazaire och lyssnade på Karlstads kammarkör som nedresta till våra sydligare breddgrader levererade både favoritpsalmen och Värmlandsvisan med bravur.

Klicka på bilden för att lyssna!

Så helt utanför min vanliga kontext härnere och samtidigt så hemtamt. Axlarna sjönk ner, jag lutade mig tillbaka och så matchade till slut min sinnesstämning den frustande sommaren utanför svalkan i kyrkan. Tack, fina kammarkören för den upplevelsen – vem hade väl trott att jag behövde ta mig till en pytteliten by just där bergen börjar för få årets nödvändiga dos av nostalgi och sommarsentimentalitet?

Kultur är bra för aptiten,

 

Picknickgeneralerna in action

så vi for vidare, förbi Cazedarnes och upp på en kulle med vidunderlig utsikt mot Mons Caroux och åt medhavd picknick medan solen bjöd på skådespel av ett annat slag. Ivrigt ackompanjerad av cikadorna förstås och av en värme som vägrade ge vika.

 

Så packade vi ihop oss, for vidare hem till byn, fick en kaffe på blivande B&B:et D’Oc d’or, varefter jag gick en batalj med småmyggorna i det varma sovrummet innan jag till slut kände ögonlocken ge upp och stänga butiken för dagen.

Idag är en ny varm dag. Om den kanske jag skriver ikväll. Om jag har tid – det är ju så mycket att stå i.

Les Cigales

27 lördag Jun 2015

Posted by in Byliv, Min franska trädgård

≈ Lämna en kommentar

Det är full fart på cikadorna i år och den sydfranska sommaren beter sig som jag minns den. Fjolårets blåsiga och inte lika varma sommar var en parentes och det tydligaste tecknet på att ordningen är återställd är den ständiga ljudmattan av insektsgnissel i träden runt omkring.

image

På väg ut ur sin puppa inför våra ögon…

De är fascinerande, de där gynnarna. De drar igång när nattsvalkan gett vika för morgonsolen. Jag vaknar tidigt, ligger och lyssnar på tystnaden – nåja, en och annan bil drar förbi – och ungefär samtidigt som de första solstrålarna letar sig in över mina randiga lakan, drar de igång, högt och samtidigt. Som på en given signal. Maestro börjar med några ensamma gnissel, liksom för att ange takten och sedan lägger de inte av förrän kvällen blivit tillräckligt sval. Måste vara slitsamt. Det är hannarna som väsnas för att berätta för honorna hur snygga de är och med tanke på ljudnivån, lär vår trädgård vimla av stiliga snubbar. Enligt uppgift har sagda snubbar svårt att klara av sitt eget oväsen men då är det så fiffigt ordnat att de helt enkelt kan stänga av hörselnerven för att slippa höra sig själva. Låter ju praktiskt.

Jag älskar det där ljudet. Det är trolskt, semester, fascinerande och tryggt.

Jean Henri Fabre, en fransk entomolog från förra seklet, tyckte också om cikadorna och bad om fördragsamhet hos den lyssnande mänskligheten, med tanke på vad de stackarna fått uthärda för sin korta tid i solen (hittade citatet i en text av Bengt Sändh; http://www.bengtsandh.se/data/uploads/cikadan.pdf):

”Fyra års grovt arbete under jorden, en månads solskensfest, sålunda förlöper cikadans liv. Låt oss inte missunna den vuxna insekten dess jublande triumf. Genom fyra år har den vistats i sin smutsiga pergamentskittel i mörkret, fyra år har den grävt i jorden med sina spetsiga klor. Och så ser vi den fordom smutsiga jordgrävaren iförd en elegant dräkt med vingar, som kan tävla med fåglarnas, berusad av värmen, badad i ljus, den högsta fröjd i denna värld. Cikadan kan aldrig larma högt nog för att fira en sådan lycka, så hårt vunnen, så flyktig”.

Den känslan kan jag förlika mig med. Efter månader av kyla, mörker, snö, regn och en obarmhärtigt kall vår känner jag också starkt för att ge hals och skrika ut min förtjusning över värmen, solen och över allt det lättsamma sydfranska. Men av hänsyn till min omgivning, överlåter jag nog det till stekarna i trädgården.

 

 

 

 

 

 

Så till slut

20 lördag Jun 2015

Posted by in Familjen, Resor

≈ Lämna en kommentar

Det är troligt att jag, Å och hunden Aska kommer iväg imorgon. Inga hinder i sikte, iallafall. Fast en vet ju aldrig – de här resorna till Murviel har haft en tendens att drabbas av diverse besvärligheter.

Men nu är bilen packad, färjebiljett och pass på plats i kabinväskan som skall få följa med upp till hytten och in på hotellet i Heidelberg på måndag kväll. Hotellrummet skickade jag en rask springare, tillika ättelägg att boka åt oss.

Skärmavbild 2015-06-20 kl. 22.21.31

Själv bor han bara ett stenkast därifrån och vi skall förhoppningsvis avnjuta en riktigt tysk måltid serverad av servitris i dirndl eller servitör i lederhosen och kanske unnar jag mig ett halvt glas öl, bara för att. Mer blir det inte – hjärnan behöver vara fräsch för den långa resan ner till Murviel på tisdag.

Idag hann vi med att fira Bertils fina mamma, som fyller jämnt på tisdag. Vi for på överraskningsvisit med tårta och presenter ut till ön där barnbarnets farmor och farfar håller till så fort de får en chans. Och det kan jag förstå att de gör:

Bertil strålade i kapp med solen, som hade den goda smaken att bjuda på sig själv under vår skärgårdsvisit!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Inte är det helt lätt att lämna de där favoriterna, hur härligt det än är i Murviel, men till slut vinkade vi hejdå och skjutsades i båt tillbaka till fastlandet igen.

À bientôt, allra finaste ni! Och tack familjen L för den fina eftermiddagen på holmen;)

Nedräkning

14 söndag Jun 2015

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, Resor

≈ 5 kommentarer

Om en vecka sitter jag bakom ratten. Från sjätte våningen, via Jönköping och Borås till Göteborg och Kielfärjan. Murviel hägrar.

Frukost i trädgården i skuggan under lager- och akaciaträden.

Tidig frukost innan den värsta hettan satte in

Kanske med dagens första simtur redan avklarad och med hela långa lata dagen framför mig.

And the Mountains Echoed avslutas

Umgänge med bygrannar, kanske en aldrig så liten utflykt framåt sena eftermiddagstimmen.

Lunch i skuggan efter paddelturen

Småfix med huset, trädgården, oändliga middagar i ljumma kvällar och kanske ett kvällsdopp

IMG_5037_2

innan det är dags att dra igen fönsterluckorna och lämna kvällen utanför.

Kvällarna är nästan magiska...

Den här sommaren får de där loja dagarna avnjutas i omgångar, eftersom både plikt och annat kallar. Sjätte våningen skall säljas, jobbet skall dukas fram till en efterträdare så småningom och jag behöver förbereda mig på vad jag skall ägna mig åt i höst. Oavsett vad det blir, måste både Murviel och familj få plats. Jobbet måste vara utmanande och givande men det får inte äta upp mig fullständigt. De senaste två åren har det gjort det och oavsett hur bra jag har det med medarbetare och ljuvliga, krävande, kreativa ungar, så håller det inte i längden att bära med sig jobbet tjugofyra timmar om dygnet.

Jag vill hinna umgås med de här:

Jag vill kunna åka hit:

IMG_0107

och hit:

IMG_9804

och hit:

Jag vill ha kontroll över min tid. Jobba när jag skall jobba och vara ledig när jag är ledig.

Balans och förutsägbarhet.

Fast det kanske inte riktigt är min grej…?

Avresa med förhinder. Igen.

11 torsdag Jun 2015

Posted by in Jycken, Resor

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , ,

Framför mig en roadtrip genom Europa med Å och två doggar.

Stenabåten från Göteborg till Kiel och vidare till Heidelberg för kvalitetstid med E och sedan en rejäl dagsetapp till Murviel.

Resan i sig är ett litet äventyr och att nöta asfalt genom Europa med det lilla pälsdjuret som  sällskap väcker minnen som får mungiporna att flytta sig en bra bit närmare örsnibbarna. Nyfiket har hon sniffat i luften, iakttagit landskapet utanför bilfönstret och på alla sätt acklimatiserat sig snabbt i alla de märkliga nya miljöer vi presenterat för henne.

Snart är det dags igen. I morse fick lilla hon åka till veterinären för ett återbesök efter vårens alla turer fram och tillbaka till Södra Djursjukhuset i Kungens Kurva. Ett blodprov, en snabb hälsokontroll och därefter påfyllning av rabiesvaccin och en spruta mot kennelhosta. Sånär som på avmaskningen, som måste göras alldeles i anslutning till avfärd är alltså jycken redo för avfärd.

11356137_10153441374568420_675790558_n

Hade vi tänkt.

Fast så blev det nu inte. Vi väntade för länge och tidsfristen för påfyllning av rabiesvaccinet har löpt ut. Skyddet mot rabies med dagens spruta är inte garanterat förrän efter 21 dagar och då var tanken att vi redan skulle ha varit på plats i en dryg vecka.

Klantigt bortom allt förstånd, men vi skyller på att Wilda var så sjuk när det var dags för vaccination att det inte var att tänka på och att vi sedan varit så lättade över doggens tillfrisknande att allt annat varit sekundärt.

Så vad göra?

Jodå, efter lite funderande fram och tillbaka, blir det ändå nedfärd som planerat med EN av doggarna. Så följer en veckas välbehövd vila innan jag flaxar norrut med irländska kärran, träffar skolinspektionen för att få nästa beslut om min skola, hämtar rabiesskyddad hund och beger mig söderut igen.

På tåg.

Kanske.

Just den delen av planeringen har vi inte lurat ut ännu men jag har sagt det förut och säger det igen; vad gör en inte för att jobba sig förbi hindren och tillförsäkra sig efterlängtade sydfranska dagar i älskad trädgård och med djuret tryggt placerad i sfinxposition med full kontroll över de franska ägorna?

En hel del, uppenbarligen.

 

Bloggar’n drömmer sig bort – igen

06 lördag Jun 2015

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Byliv

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Det är sommar i Murviel nu. E är på plats och njuter förhoppningsvis tillsammans med sina gäster av sol och sammetsmjuka kvällar. Jag önskar att jag också vore där och har otålig nedräkning tills det är dags igen, också för min del. Nu är det för all del inte så synd om mig. Jag var där för inte alls längesedan och snart är det dags för den långa sommarsejouren. Ingen anledning att hänga läpp, alltså.

Istället håller jag igång bilden av byn på näthinnan med hjälp av gamla och nya bilder – med ett historiskt perspektiv händer det grejer med fantasin…

Murviels lilla college

Det mest fascinerande är kanske ändå att de små barnen på bilden hade kunnat känna igen sig om de kunnat se in i framtiden. Gathörnet är detsamma och husen finns kvar.

Hur många byskolor med så gamla anor finns det i Sverige?

Hur många så levande charmiga små byar finns det?

Vill jag kvista ner till Murviel nu meddetsamma?

Joråvars, så är det nog. Trots allt.