Dag 8; Tillbaka mot Murviel

Etiketter

, , , ,

Jo, så fick det bli. Vi kortade vår roadtrip med ett par dagar och sparar Bordeaux till en annan gång. Vår sista kväll tillsammans med övriga asfaltsnötare blev därmed en sval men fin kväll i La Rochelle. Vi började som vanligt med en apéro på hotellet,

11798309_10153549217238420_87688555_n

och trampade sidan vidare till en av de många uteserveringarna vid hamnen. Herr K blev så lycklig över vinet han fick att flaskan måste förevigas:

11749525_10153549217538420_319011545_n

Jag, å andra sidan, var omåttligt glad över ovädersjackan jag köpte i Roscoff, eftersom vinden inte var obetydlig och kvällen, precis som de flesta andra kvällar under resan, tappade värme i takt med att solen sjönk ner bakom takåsarna.

Som en habil svensk sommardag kändes det.

Igår packade vi så ihop våra pinaler för sista gången och styrde hemåt mot Murviel. Jycken, resvan och mondän som hon är, hoppade glatt in i bilen och lade sig tillrätta på sin filt, trygg i förvissningen om att när flocken är ute och åker bil, då blir ingen lämnad ensam. Fast viss koll måste man förstås ändå ha när hussen sticker iväg för att snabbt uträtta vissa saker;

11777995_10153549212108420_1434334779_n

Välkommen precis överallt har hon också varit. Hotell- och restaurangpersonal har mest tittat frågande på oss när vi frågat om hunden är välkommen. Ja, varför skulle hon inte vara det?

– Pas de problème!

Hade vi haft med oss barnbarnet Bertil hade det dock blivit stopp på det här etablissemanget:

11780553_10153549217793420_1013648738_n

Så utomordentligt dumt. Hade Wilda tyckt också, om hon hade kunnat läsa.

Första dagen tillbaka i Murviel  har det blåst kraftigt – minsann om det inte var en liten köldknäpp, eftersom termometern bara precis tog sig förbi trettiogradersstrecket under eftermiddagen. Cikadorna – de tystnade innan solen hunnit gå ner.  Bara en sån sak.

Jag har simmat, dåsat, tvättat, dåsat, läst, såpaskurat golv, tvättat lite mer och hängt lakan att fladdra i vinden och till sist glidit ner i poolen och guppat omkring på konstiga skumgummituber som jag först nu förstått vad de skall vara bra till. De är formidabla och bättre än de flesta andra flytetyg jag provat.11798353_10153549278523420_707640631_n

Imorgon vidtar lite mer husbestyr och kanske en tur till marknaden i St Chinian. Om inte hettan återvänt, för då stannar jag nog kvar invid vårt turkosblå.

Dag 7; Bilder från La Rochelle

Etiketter

,

Ibland måste jag skriva för att hålla tankarna på annat stången. Idag är en sådan dag.

Vi for tidigt från Auray imorse och svepte de dryga 30 milen till La Rochelle med bara ett kort depåstopp. Nu har vi installerat oss på Hotel St Nicholas,

Klicka på kartan för att komma till hotellets hemsida!

Klicka på kartan för att komma till hotellets hemsida!

ett stenkast från den gamla vackra hamnen. Lunch har vi hunnit med, liksom ännu en liten antikmarknad, som inte alls var lika intressant som den igår men ganska kul ändå. Glass och kaffe invid en gammal skönhet,

En fin gammal Grand Banks i hamnen

En fin gammal Grand Banks i hamnen

och en stunds flanerande i hamnen fick räcka som aktivitet idag:

Jag hittade två fantastiska fåtöljer som skulle kunna förgylla vilken uteplats som helst

IMG_9273

Pippin är inte så oäven den heller…

men förutom att de inte får plats i bilen, så vill jag inte göra affärer med den sura affärsinnehavaren heller. Han kom ångande ut genom dörren, vevade med armarna och hötte varnande med fingret mot mig och min kamera. Först då såg jag skyltarna med överkorsade kameror som satts upp i alla hörn av hans lilla butik men tvivlar ändå på att han egentligen kan hindra mig från att stå på trottoaren och ta kort mot hans skyltfönster. Min stilla hämnd får bli att visa bild på stolen utan att tala om var jag hittade den, för någon gratisreklam skall han minsann inte få. Korkade gringubbe!

 

 

La vie est juste; dag 6 – antikmarknad, vilda vågor och lugna dyningar

Etiketter

, , , , , ,

Vi bestämde oss för en kort utflykt idag och for iväg ut till Quiberon längst ut på en halvö i Morbihanbukten. Alldeles innan vi åkte ut på den smala landtungan, passerade vi Plouharnel, där det visade sig vara antikmarknad idag. Allt och lite till fanns där;

och jag hade velat ta med mig mycket mer än de fyra vackra gamla linnehanddukarna och dromedaren i plåt som jag fick med mig därifrån. De gamla handdukarna med mjölsäcksränder var en gång omsorgsfullt manglade, vikta och prydligt lagda i en liten koffert. Där måste de ha glömts bort under lång tid, för de skarpa vecken var gulnade. De var inte slitna alls, bara bortglömda.

”Lägg dem i vatten med grovsalt i över natten och tvätta dem sedan med vanligt tvättmedel” förklarade monsieur försäljaren innan tjugo euro lämnade plånboken och handdukarna blev våra.

Vi hade kunnat tillbringa många fler timmar på marknaden men vi for vidare på den mindre vägen längs med Côte Sauvage utan att veta alls vad som väntade oss – vi var dåligt pålästa men blev snart varse att namnet på kustremsan inte kunde vara bättre valt. Vilt var bara förnamnet; här visade sig naturen från sin allra mest frustande mäktiga sida och de många varningsskyltarna borde vara överflödiga. Det är lätt att föreställa sig vad underströmmar, obarmhärtiga vågor och vassa klippor i kombination kan göra med en kropp som förirrat sig ut i vattnet.

Skådespelet är hisnande och magiskt.

Lika vild och frustande som den västra sidan av den smala halvön är, lika lugn och inbjudande är bukten med den vita sandstranden i Quiberon längst ut på udden. Här bröt solen igenom när vi kom, barnen lekte i strandkanten eller på de betydligt beskedligare klippor än de vi nyss sett och turister flanerade längs med kajkanten i sina sollinnen och shorts.

Vi åt en lätt lunch och for sedan vidare längs med östsidan av udden mot Carnac. Här ligger flotta semesterhus i ett pärlband längs med stränderna där endast tidvattnet står för dramatiken. Vattenytan krusas bara lätt och i småbåtshamnarna guppar fritidsbåtarna på väg in eller ut i Morbihanbukten. Det är nästan omöjligt att föreställa sig vilket naturens skådespel som pågår bara några hundra meter över på andra sidan udden.

Carnac klaras av ganska snabbt och vi passerar imponerande monologer av människohänder mödosamt utplacerade i landskapet en gång för länge sedan. Vi stannar inte och tittar utan åker förbi och förundras över hur vidsträckt området är där de står. Inte bara en futtig liten cirkel med stenstoder som i Stonehenge, utan i långa rader på fält efter fält.

Dagsutflyktens sista stopp fick bli ett krukmakeri och därifrån fick vi med oss ett par uppläggningsfat och några soppskålar innan vi återvände till Auray.

IMG_9259

Imorgon går färden vidare mot La Rochelle. Det sägs att det skall vara soligt där.

La vie est juste; dag 4 och 5 – Kartbokens seger över GPS:en

Etiketter

, , , ,

Efter en dag med stillsamt flanerande i fina lilla Cancale,

for vi i karavan mot Roscoff igår morse. Roscoff är alla randiga tröjors födelsestad,

Skärmavbild 2015-07-21 kl. 23.49.13

så självklart måste vi dit och uppleva själva sinnebilden av allt franskt på plats. Herr K tog täten, knappade in destinationen på sin GPS och vi följde efter. Några u-svängar senare fick nästa bil, med en nyare GPS, ta över. Så rattade vi vidare, gjorde samma u-svängar medan jag med en hederlig gammal kartboks hjälp letade fram rutten och så fick vi, med ett tredje gången gillt, lotsa karavanen vidare. Det är bra med teknik men det är inte första gången jag räddas av en tummad älskling: Återigen måste jag ge L rätt och sjunga Michelinkartans lov.

IMG_0608

Väl framme i Roscoff knäppte vi ikapp med våra kameror. Där är smällvackert:

Efter några timmar styrde vi vidare tvärs över Bretagne i riktning mot Quimper.

IMG_0615

L hann precis utbrista hur snabbt det gick att ta sig över det böljande landskapet innan det tog tvärstopp.

Bouchon.

Vi rörde oss några meter i taget under en timmes tid, förbi ändlösa rader av traktorer som helt sonika parkerat på motorvägen. Här och hade de stjälpt av dynga och byggskräp för att effektivt spärra vägen.

En äktfransk protestaktion, alltså, och så kan jag bocka av även det från min från min lista med franska erfarenheter. Vad de protesterade mot? Äsch, inte så noga att veta; det blir folkfest ändå och enligt uppgift pågick samtidigt en fiskarstrejk som lika effektivt täppte till infarten till Eurotunnel. Men vid avfarten från motorvägen där vi tvingats av bjöds vi och våra medtrafikanter på glass av uppsluppna bönder som sprang runt i rondellen

IMG_0625

och då återstod inget annat än att kapitulera. Omaket och irritationen som det bökiga tilltaget skapat smälter fortare än glassen inför de charmerande knasbollarna. Och förlåt om det där sista låter lite nedlåtande – det är faktiskt inte alls menat så!

Vi kom till slut fram till Auray, promenerade ner till floden och fick i oss varsin bretonsk galette innan vi på pittoreska kullerstensgator tog oss tillbaka till hotellet.

Dagen idag skall spenderas här i trakterna – asfalten får vänta till på torsdag!

La vie est juste – dag 3: Honfleur-Cancale

Etiketter

, , , , ,

Idag tar vi det lugnt i Cancale och njuter av vågskvalp och stilla flanerande längs med kajen, ibland med hund, ibland utan. Hotellet är en dröm

IMG_0582

och igår somnade jag till kluckande vågor mot flatbottnade ostronbåtar

IMG_0585

och vaknade utan att behöva tråckla ut armar och ben ledbrutna av en inte alltför bekväm säng.

IMG_9170

Efter Honfleur känns Cancale föredömligt sömnigt och trafiken är gles, de många bilarna utanför vårt hotellrumsfönster till trots. Och det är omåttligt skönt med en hel, obruten dag utan att behöva nöta asfalt. Det gjorde vi nämligen igår också, fastän på småvägar och i mycket moderat tempo.

Inte långt ifrån Honfleur ligger lilla Pont-l’Évêque, där det var marknadssöndag. Det fick bli gårdagens första anhalt. Här är vi i riktiga turisstråk och marknaden med krämarna utstyrda i medeltida kläder imponerade inte särskilt. Men jag hittade en liten antik barngungstol i böjträ med flätad sits och hade vi färdats i en större bil, hade den fått följa med hem. Försäljaren berättade hur han plockat fram den ur ett hörn på en brocante och renoverat den. Sitsen och ryggstödet hade han flätat om själv. Det sved lite att lämna den där men jag lyckades vara stoisk och tröstade mig med en korg smultron istället. Inte dumt alls!

Så for vi vidare ut mot invasionskusten och intog en lunch alldeles invid vattenbrynet på Omaha Beach innan besöket på den amerikanska soldatkyrkogården. Där fick inte hunden följa med in, så L och jag fick gå in varsin gång. Det är stillsamt och serent. Det går inte att inte bli tagen av hur smärtsamt vackert det är och samtidigt för sin inre syn se soldaterna storma fram över sanddyner som är brantare och mer oländiga än vad jag tidigare förstått. Namnen på korsen i vit marmor, davidsstjärnorna insprängda i de snöräta raderna av oklanderligt skötta soldatgravar, inte ett ogräs, inte en fläck, respektfullt och så långt från de scener som utspelade sig här sommaren 1944 som man kan komma.

Det är inte längre veteranerna själva som kommer hit och minns, utan deras barn och barnbarn och så vi, vars äldre släktingar förskonats från detta, men som ändå hört vittnesmålen från dem som upplevde kriget på avstånd. De som satt med öron tätt intill radioapparater och nervöst följde händelseförloppet någorlunda trygga i sina hem långt norrut.

De där skyltarna vi far omkring med på vår roadtrip med vännerna, de som berättar att livet är rättvist, de plockades diskret in i bilen medan den stod på parkeringen utanför. Där kändes de som ett hån. Det finns ingenting rättvist med det som en gång utspelade sig här. Ingenting alls.

Vi kände oss allvarstyngda på vägen vidare mot Cancale. Vi hade planerat ett stopp för att avnjuta utsikten mot Mont St Michel men där ringlade sig köerna långa och för att ta sig vidare ut mot den spektakulära kullen ute i vattnet hade vi varit tvungna att köa till skyttelbussarna som fraktar turister ditut. Så vi valde bort det till förmån för Cancale. Kustvägen med får betande på saltängarna fick räcka som sightseeing istället.

Efter en lugn förmiddag börjar det nu bli dags för lunch och lite senare kanske en tur till St Malo. À bientôt!

 

 

La vie est juste; dag 2 – blixtvisit i Reims

Etiketter

, , , , ,

Efter nittio mil genom ett stundtals enahanda landskap kändes det allt ganska rättvist att få sjunka ner i en fåtölj på Hotell Crystals innergård med ett glas lokal dryck i handen. Hela ressällskapet var samlat och vi försågs med magneter att fästa på bildörrarna:

IMG_9068

Maria förklarade upplägget för kvällen och de kommande dagarna…

IMG_9065

… och så gick vi vidare till restaurang Flo alldeles när hotellet.

IMG_9076

Kvällen var varm, hotellet pittoreskt och vänligt…

IMG_9078

och trots avsaknad av luftkonditionering på rummen och de små, ganska obekväma sängarna, så vaknade jag utvilad och nöjd dagen därpå. De tidigast vakna i ressällskapet såg inte alldeles missnöjda ut de heller

Frukost på svala innergården

Frukost på svala innergården

Igår var det så dags för ännu en dag på vägarna igen. Sträckan Reims-Honfleur mäter 37 mil och vi trodde i vår enfald att den dagsetappen skulle vara en bagatell i jämförelse med de 90 mil vi lade bakom oss i förrgår. Fast det var innan vi fastnade i köerna ut mot kusten. Lördag och semestertider i och runtomkring Paris är ingen bra kombination och efter flera timmar i ett antal motorvägsköer och en visserligen småtrevlig liten lunch i Poix de Picardie,

så anlände vi till turistidyllen Honfleur under sen eftermiddag.

Här ligger restaurangerna på rad längs med den lilla hamnen och vi var lika glada som alla andra turister på den uteservering vi hittade.

Fast visst märks det att vi är många mil norr om Murviel och att den där värmen vi vant oss vid att ta för givet inte alls är lika självklar här. Regnade gjorde det också. Mysigt och gott, det var det ändå.

IMG_9124

Inatt sov vi på Hotel Les Cascades. Väggarna i hotellrummet var illande lila, heltäckningsmattan inte helt ny, rummet bredvid hade en knarrande säng men gulligt lyckas hotellet vara ändå. Idag bar det iväg mot Cancale via Pont-l’Évêque, Omaha Beach och längs med kusten förbi Mont-St-Michel. Fast om det får jag berätta en annan gång.

La vie est juste, Dag 1

Etiketter

, , ,

Det här är speciellt till mammorna – allra mest älskade Asta och Anna-Stina – ni följer väl med på vår resa?

Fukten hängde över trädgården när jag tidigt imorse stängde luckorna mot dagen som var på väg upp över träden. Jag dröjer mig alltid kvar där i sovrumsfönstret innan jag förmår slita mig därifrån för morgonbestyren. Lite märkligt är det att efter bara fem sommardagar på plats bomma igen och lämna murvelhuset, så det är med blandade känslor jag sliter mig därifrån.

Men resan upp i bergen via Millau visar sig vara värt det. Redan vid rastplatsen på andra sidan den majestätiska bron har jag hunnit tappa andan flera gånger:

IMG_9026

Bron i morgondis, en gigantisk men tom rastplats, en snabb frukost och så klättrade vi vidare och noterade 1170möh som högsta punkt.

Landskapet skiftar hela tiden. Borta är vinfälten och den dallrande hettan. Istället dyker kossorna upp mellan de små bergsbyarna, där också husen, precis som landskapet skiftar karaktär.

Femtio mil bort från Murviel avlöser ändlösa platta fält varandra och kossorna lyser återigen med sin frånvaro. Här är det istället solrosfälten som avlöser varandra och L har slutat peta på mig för att göra mig uppmärksam på den fantastiska utsikten. Vägen plöjer fram och förutom solrosorna, är det inte mycket som lyckas fånga mitt öga. Mellan Bourges och Sancergues skär den smala, vägrenslösa rakan som en kniv genom landskapet i mil efter mil och så blir själva vägen och inte landskapet runtomkring det som fascinerar.

Bakom nästa kulle och nästa fortsätter den, genom skogsdungar och sädesfält. Byar ser vi inga och inte många bilar heller och tur är väl det, för vägen är naturligtvis livsfarlig där den sträcker ut sig och inbjuder till högre farter än vad den egentligen tål. På andra sidan Châteauneuf-du-Pape Val-de-Bargis,

IMG_9051

böljar landskapet igen och det blir tydligt varifrån baguetterna får sitt mjöl!

Snart visar det sig att vi valt en alldeles för långsam väg från Bourges och trots körning utan paus, faller vi på målsnöret och missar den bokade visningen på Mercier… När jag blir stor ska jag bli jätteduktig på att inte försöka knö in alldeles för mycket på alldeles för kort tid, så kanske tillvaron till slut blir lite lugnare. Men, ni vet, så lite tid och så mycket roligt och spännande runt knuten – I guess you can’t blame a girl for trying!

Till slut kom vi iallafall fram till Reims och nu väntar middag med resekamraterna. Om det söta lilla hotellet med den ljuvliga trädgården och om kvällens begivenheter kanske jag berättar imorgon.

 

Canicule, vinresa och irländska bygrannar

Etiketter

,

Imorgon, mina kära bloggvänner, bär det av på äventyr. Efter bara fem dagar i det älskade murvelhuset, skall vi alltså helt frivilligt ge oss iväg igen. Vi skall bila norrut och under en dryg vecka undersöka vad resten av hexagonen har att erbjuda. Hunden, som haft det lite tufft denna canicule-sommar, får följa med.

11739655_10153528059958420_901907305_n

Eftermiddagen idag förde med sig lite moln, som nu tagit udden av den värsta hettan.
Cikadorna gnisslar inte fullt lika frenetiskt men kallt är det ändå inte. Annat var det igår, då vi bjöds på apéro hos ett irländskt par som bott i byn i sexton år.
Där gick det åt ohemula mängder vatten i den dallrande hettan och vi var många som fick använda servetterna till att badda våra svettiga ännen istället för att världsvant torka läppen ren från tjusiga viner. Men rackarns trevligt var det.
IMG_9025

Slottet från en för oss ny vinkel

Irländarbyn Murviel håller på att bli svenskbyn istället, klagade våra nyfunna irländska vänner  skämtsamt, och så enades vi om att vi nog ändå har väldigt mycket gemensamt.
Väl hemma efter detta iriskt/svenska sociala event, kunde vi konstatera att ännu ett parasoll flaxat iväg till sällare jaktmarker. Inte för att det är en särskilt blåsig sommar i år men det räcker med en liten kastvind, så är det kört. Idag fick därför ett av två blårandiga parasoll göra de utrangerade parasollkadavren sällskap på parasollkyrkogården.
11736907_10153528060083420_827240169_n
Slutstationen är dechetteriet men det får vänta tills vi återvänt från vår lilla roadtrip.