Kategoriarkiv: Betraktelser från hemmahorisont

Nu skall jag inte prata om vädret

27 tisdag Feb 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , ,

… men visst är det märkligt? Imorse rådde total snöstorm och sikten var noll. Nu skiner solen, minusgraderna är många och den fjäderlätta nysnön yr runt husknuten.

Jag är hemma från jobbet på andra dagen och hostar så att jag får träningsvärk. Lika bra, kanske, för på vägarna runt omkring råder trafikkaos, när väderomslagen avlöser varandra och reseplanering av något som helst slag är fruktlös.

I södra Frankrike snöar det och slås köldrekord.

The Connexion rapporterar om att våren ändå är på väg…

Men nu skulle jag ju inte prata om vädret. Jag tänkte bara tömma knoppen på spridda tankar som bökar och ställer sig i vägen för andra, mer matnyttiga aktiviteter. Att vara hemma för att jag är sjuk innebär stresspåslag av gigantiska proportioner; jag läser mejl, avbokar möten, sitter i fjärrmöten, läser mejl igen, filar på diverse dokument och blir tröttare än vad jag själv förstår. Jag är hemma för att jag inte är frisk men klarar inte att sträcka ut mig på soffan för att vila. Får knottror av det. Tvättmaskinen rullar också, förresten. Lika bra att passa på.

Att jag inte skall sprida mina baciller, det begriper jag, men att de skulle påverka min egen förmåga till allehanda aktiviteter, det är svårare att omfamna. Eller är det så att jag inte vill släppa fram de där tankarna som pockar på uppmärksamhet?

Det kanske rentav är så att allt det jag vanligtvis sysselsätter mig med, lite för ofta och lite för mycket, knuffar undan tid för eftertanke? Lämpligt då, möjligen, att ägna sig, närhelst tillfälle ges, åt offentlig eftertanke tillsammans med er, kära bloggläsare.

Något i den här stilen, typ:

Facebook har den senaste tiden puffat för gamla minnen, som fått mig att stanna upp och fundera. Det är i dagarna till exempel exakt 6 år sedan flyttlasset gick från ältahuset till en lägenhet på sjätte våningen i Blåsut.

Föga anade jag då hur hela min tillvaro i omgångar skulle skakas i sina grundvalar så till den milda grad att jag vid flera tillfällen hade kunnat ramla omkull utan att sedan kunna resa mig igen. Fast rest mig har jag hittills gjort varje gång. Mödosamt men beslutsamt. Hade någon sagt till mig den där februaridagen när jag klev ut genom ältadörren för sista gången, att jag 6 år senare skulle befinna mig i ett nyrenoverat tjörnhus utan att alls vara ankrad i Stockholm, hade jag troligtvis slagit det ifrån mig som en omöjlighet. Det hade det också varit om inte det ena hade tillåtits leda till det andra. Om inte de där tillfällena, när jag tvingats borsta av mig och leta nya lösningar, hade stört tillvaron, hade jag förmodligen bara tuffat på, nöjd och glad över murveldagar med jämna mellanrum och lugn vardagslunk i övrigt.

Jag tänker på åren i Älta ibland. Lugnet efter en skilsmässa, som precis som de flesta sådana, hade varit tuff att hämta sig ifrån. Familjelivet i ny tappning och i en villatillvaro som jag hade längtat efter i många år. Samtidigt fanns där då också den där infernaliska otåligheten, som jag nog måste tvingas erkänna är en väsentlig del av vem jag är. Det måste hända saker. Jag måste vidare. Men jag tänker på de där åren med nostalgisk värme; inte av saknad, för var sak har sin tid, men med något slags tacksamhet över att jag kunde slå mig till ro.

Nu finns huset på ön. Hit kommer barnen ibland och här är makalöst vackert alla årstider. Och Murviel – som jag längtar dit nu, trots köldrekorden som det rapporteras om! En ny säsong av netflixserien Marseille är äntligen igång och jag njuter av alla panoreringar över den sydfranska staden varje kväll och vill inte att det någonsin skall ta slut.

Jag funderar inte ens så mycket över om jag tycker om storyn; det räcker med de tjusiga vyerna, de välbekanta stenväggarna, gatubilderna, skyltarna och alla detaljer som är så typiskt franska och välbekanta.

En ny murvelsäsong väntar dessutom alldeles runt hörnet och tankarna på den låter mig för en kort stund glömma min röda näsa, onda hals och medikamenterna bredvid datorn.

Nu stänger jag bloggbutiken för idag. Jag hade egentligen ingenting nytt eller viktigt att berätta. Så tack för att du orkade hänga med på svamlet så här långt!

À bientôt!

Nationell isvecka, sibirisk kyla, köldknäpp eller bara skitkallt

25 söndag Feb 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, huset på ön, poolliv, Väder

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Egentligen råder just nu sådan vinter som jag under mindre nogräknade ögonblick beskriver som något slags ideal; några minusgrader, snö som ligger kvar och med jämna mellanrum pudras med nytt, gnistrande vitt, samt sol och dagsmeja.

Jag kan till och med drista mig till att säga att jag rentav kan stå ut med dylik vinter.

Det är inte sant.

Vid sådana tillfällen ljuger jag värre än en häst travar.

Tjocka, skitiga kokor på bilen…
Solnasnö häromkvällen

Kroppen skriker efter vår. Jag sitter bakom köksfönstret på min ö med nariga läppar, torra händer, varm panna, ond hals, hostattacker i uppstartsfas och tittar modstulet ut mot en intensiv februarisol.

Jag öppnar terrassdörren och sätter en tofflad fot på det nya trädäcket i hopp om att kanske solen ändå är lite varm och att jag skall kunna dra en dunjacka om axlarna och sätta mig invid väggen en liten stund. Kanske rentav med en kopp te för invärtes värme och halsontslindring.

Men det är förstås skitkallt.

Inte skönt på en fläck.

Jag vill ha vår. Jag vill göra iordning på våra minimala små tomtplättar.

Inte mycket snö kvar på grannens gräsmatta…

En liten odlingsränna invid nya stenläggningen

Jag vill fixa möblemang på terrassen, arrangera blomlådor och bara kunna kliva ut genom dörren utan att få en köldchock.

Jag längtar till Murviel. Fast där är det också kallt. Om ihållande kyla av det slag vi har i Sverige för tillfället inte har upplevts sedan 50-talet(!),

så kan jag konstatera att de där nattliga minusgraderna som det rapporteras om i södra Frankrike inte heller är något som jag noterat i sådan omfattning tidigare.

Fast väderwidgeten skrämdes mer för några dagar sedan, då det såg ut att bli betydligt värre än vad prognosen nu säger. Trots det orsakar ett par minusgrader vid det sydfranska vistet större oro än vad vintervädret här hemma gör.

Kommer vattenledningarna att frysa?

Hur skall citron- och apelsinträden klara sig?

Är vattnet i poolvärmepumpen verkligen tömt ur systemet?

Kan det hända saker som vi inte ens har tänkt på?

Om drygt 4 veckor är det påsk och då ÄR vintern slut, även om april kan trilskas en hel del. Påsk skall förstås firas i Murviel och Alexandre står beredd att öppna poolen för säsongen i slutet av mars. Med lite flyt och en poolvärmare som inte knäckts av nattliga februariminusgrader, kan vi kanske ta premiärdoppet om bara en månad.

Påskdopp 2017

Jag blir rent av lite piggare, lite friskare bara av att knattra ner detta faktum i mitt så magsura blogginlägg om sakernas skitkalla tillstånd!

Fast innan dess blir det minst två turer till till Solna, för småprinsarna börjar jag längta efter redan när jag stängt dörren till deras radhus-chateau för att åka tillbaka till min ö.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Några dagar på ön blir det också de närmaste veckorna. Fast inte blir de många.

 

När en bloggläsare får tankarna att rymma åt alla möjliga håll…

14 onsdag Feb 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, grand-mère, huset på ön, Om dagsläget, Reminiscenser

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

Idag dök ett äldre blogginlägg upp på min radar när en av mina nyare bloggläsare tröskat sig fram till augusti 2015 på sin promenad genom mina bloggår. Jag minns den plötsliga insikten som drabbade mig, just den där augustidagen, när jag ensam i det ledsna huset på ön förstod vilka konsekvenser mitt senaste hugskott – jo, mitt hugskott, inte L:s! – skulle få. Ett aldrig så litet fladder av panikkänsla inombords över att inom en väldigt snar framtid inte längre ha någon stockholmsadress;

att inte längre bara kunna kvista över till lilla B eller få spontanbesök på sjätte våningen

och att huset längst ut på ön ändå var väldigt långt bort från det som dittills varit mitt vardagsliv.

Då flagade den ljusblå fasadfärgen på det lilla huset,

som skrek efter omsorg och uppkavlade renoveringsärmar.

Allt, precis allt, kändes antingen bara trött eller i behov av omedelbar och genomgripande åtgärd.

Tankarna om att tilltaget skulle leda oss tillbaka till Stockholm sedan ett renoverat tjörnhus sålts, och att jag skulle lyckas med planen att få till ett friare arbetsliv, har sedan dess hunnit ändra skepnad många gånger. Vi är nu, två och ett halvt år senare, fortfarande kvar på ön.

Varför då, undrar du kanske?

För att huset efter renoveringarna blev så fint och härligt att jag återförälskade mig i det?

Joråvars, det är absolut en faktor.

Att höststormar, regn på tvären, saltkladd på fönstren, och ett hav som ständigt ändrar skepnad inte skrämt bort mig utan istället skänker ett märkligt lugn, är en annan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dingle, som gett mig tillbaka tron på att det går att skapa bra förutsättningar för lärande och trygghet för de elever som ger oss förtroendet att ta hand om deras utbildning, har överraskat mig på fler plan än ett. Lilla Dingle, en oansenlig plats invid E6:an norr om Uddevalla,

Fint fat med dingleskörd

är trygga fötter stadigt placerade i myllan, kärv hjärtlighet och oförställt engagemang, långt borta från nakna kejsare och självutnämnda experter. Det är befriande.

Men jag är noga med att hålla i min egen taktpinne. Jag bestämmer när och hur mycket jag behöver vara mormor till B1 och B2

och jag murvlar mig i en omfattning som åtminstone nästan räcker till. Siktet är fortfarande inställt på att jag skall kunna murvla ännu mer. Jag ser det vid en betydligt mindre fjärran horisont än för tre år sedan, då jag satt fast i ett jobb som slukade all min energi utan att jag riktigt såg hur jag skulle kunna ta mig ur det.

Och ändå; många ljusglimtar fanns det…

Fast ur det tog jag mig, lika plötsligt som för mig själv överraskande. Jag fick nog. Den berömda droppen fick bägaren att rinna över, energin återvände och jag sa upp mig utan att ha något annat på lut. Det ordnar sig, intalade jag sturskt mig själv, och planerna för en ny tillvaro tog form. Ingen och ingenting skulle någonsin kunna tvinga mig att avbryta en redan kort semester igen mot min vilja.

Praktfulla Pyrenéer under flygplansvingen!

Jag skulle ta kommando över min tillvaro och skriva helt nya kapitel i mitt jobbliv.

Det har gått över förväntan.

Ingen autostrada, men jag har kontroll. Mitt sammanhang är tryggt för att jag inte längre förser mig med både hängslen och livrem, utan vågar mig ut utan att alltid veta.

Och just detta, att våga släppa taget, får det ena att leda till det andra och jag får fatt i möjligheter jag tidigare inte hade förmått se, fartblind som jag var.

Huset på ön är färdigrenoverat. Lugnet har lägrat sig och byggdammet lagt sig. En lätt ansträngd plånbok skall få återhämta sig och i Murviel skall vi njuta av det vi har och inte rusa vidare med mera puts för snabbt. När saker tillrättaläggs behöver det stökas till för att kännas som hemma igen, det har huset på ön lärt oss. Alltför ivriga renoveringar riskerar att putsa bort personligheten.

Det vilar en skönhet i det mindre perfekta, floskelfunderar jag. Vår vilda murvelträdgård är vacker just för att den inte är för tillrättalagd. Alla de barnsäkra staketen förtar lite av det, men det är bättre för mormorsnerverna. Jag lägger nu band på min otålighet och ber att få återkomma om ett år eller två med en utvärdering om hur det gått med den saken. Att bara vara och njuta vardagslunk; kan det vara jag?

Aldrig så små men ändå vårtecken

10 lördag Feb 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Inredning, Väder

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Det är en vecka sedan vi lämnade Murviel och mimosasolar utduttade i landskapet, liksom vildruccola mellan vinrankerader och mandelträdsblommor som vikarierar för moln på flykt. Sedan dess har jag sladdat runt på svarthalka, rullat in i lovikkavantar av vänersnö och bara litet misströstat i många minusgrader. Men jag kan också konstatera att jag har kunnat lämna huset på ön tidigt, tidigt varje morgon,

med en ljusare nyans av midnattsblått vid horisonten och milt dagsljus i Dingle redan klockan åtta. Dessutom kunde jag igår njuta av en alldeles snöfri E6:a.

En och annan pippi kvittrar förväntansfullt från sin utkikspost på vårt nya altanräcke, innan den måste ägna sig åt uppburrning av fjädrar för att inte alldeles frysa ihjäl! Stackars liten, tänker jag och kör ner tårna i ylletofflor och sveper långkoftan tätare in på kroppen.

Igår gav jag mig själv några timmar för jobb hemma innan jag rattade iväg till Dingle. I badrummet ett par timmar senare än vanligt hände detta:

Ett sirligt ljus genom spetsgardinen överraskade mig; dit in har ingen sol letat sig på flera månader!

Idag är det dock gråväderslördag och isande snålkallt. Permafrost, liksom. Det tunna lager snö som legat på den tjörnska backen sedan vi kom hem från Murviel för en vecka sedan vägrar att ge upp. Jag måste därför ta till de kraftfullaste av besvärjelser för att överhuvudtaget överleva med en någorlunda intakt fernissa av acceptabel kontroll över ederna.

Så vad göra?

En sväng på Instagram med bilder från La Belle Vues fantastiska terrass hjälper en stund. Liksom att bildmappen på min telefon, alldeles utan att jag bett den, satt samman en liten film som på pricken fångar mitt 2017.

Sådant får det till och med att rycka så pass i mina mungipor att nyllet spricker upp i ett stort leende.

Så kan jag med nypåfylld energi greppa snabeldraken och ägna några lördagstimmar åt att städa mitt färdigrenoverade tjörnhem och samtidigt för mitt inre mana fram bilden av murvelhuset med nyfixad salong. En omklädd soffgrupp av äldre datum står nämligen i vårt vardagsrum sedan några dagar tillbaka och leker med min inredningsfantasi.

Den skall en sväng in på magasinering innan avfärd mot Murviel. I vårt vardagsrum på Tjörn får den inte plats, hur vacker den än är, och den är numera för fin för vårt redan överfulla garage (så fort det blir lite varmare skall det rensas!). Men i stora rummet i Murviel får den plats och där kommer den att få styra det kommande pimpandet av det rummet! Himla härligt skall det bli att få fixa med det.

Det här är min medicin…

19 fredag Jan 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

… skriver Outi från Chez Amis på sin Facebook-vägg och lägger upp en bild på en intensivt blå languedochimmel.

Jag vet inte jag, om jag, när jag tappert kikar ut på vad som kan anas som blekblått mellan molnen utanför mitt fönster, tycker att verkningsgraden på den skandinaviska varianten av den medicinen är så värst mycket att skryta med.

Bredvid mig ligger Filofaxen – en ny, vackert röd – med nästa vecka uppslagen och där står det, liksom försynt och knappt märkbart, en notering om avfärd till Murviel.

Jag har varit så uppslukad av vardag att jag inte tänkt på att dagarna i Murviel är så nära förestående. Jag bläddrade i den röda för att fylla på med fler möten och fler punkter på min att-göra-lista och så var de där bara; sju bokstäver i svart bläck. Lite hjärtfladder, energipåslag och för min inre syn en välgörande, intensivblå himmel.

À bientôt!

Vårtecken

09 tisdag Jan 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Murvelhuset

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

… hittar jag på de mest oväntade ställen men de har ingenting med spirande växtlighet, gryende ljus och stigande temperaturer att göra. Att vi skriver 2018 däremot, är ett sådant. Det innebär nämligen att jag måste skapa nya smarta album i mitt bildbibliotek, så att framtida bilder hamnar rätt när jag tankar över dem till min allt slitnare äpplemaskin. Jag lägger upp album för februari, mars, april, maj och talar om för albumen att bilder tagna respektive månad skall hamna just hos dem. Och det är när jag ägnar mig åt denna tämligen hjärndöda aktivitet som det slår mig med full kraft att vårmånaderna inte bara finns där som en hägring långt bort, utan faktiskt inom räckhåll! Speciellt med tanke på att de första mimosabilderna dyker upp redan nu, i Facebook- och Instagramflöden hos vänner som haft den goda smaken att placera sig permanent i de lyckliga dalarna i Languedoc. Jag kommer att få möjlighet att köra ner näsan i de där gula ljuvligheterna alldeles snart…

Tillsammans med Eva iklädd lånad basker i februari 2015

Kylslaget kommer det alldeles säkert att fortfarande vara långa stunder av dygnen vi skall tillbringa där om snart, men vi har bett hustomtarna slå på värmen och för första gången skall vi testa hur effektiv den ny reverterande klimatanläggningen är.

Det kan nämligen vara duktigt råkallt mellan stenväggarna i murvelhuset vintertid men i år hoppas vi att det skall kännas annorlunda, också för att tjocka sammetsgardiner finns att dra för de vackra enkelglasfönstren. De för årstiden vanligtvis nog så nariga vindarna hoppas vi skall kunna stoppas från att vina inomhus framöver men, som sagt, det vet vi inte ännu, så nya tofflor och tjocka ylletröjor får följa med i packningen ner.

Ett annat udda vårtecken är alla de möten som skall klämmas in innan det är dags för nästa skollov i februari. Under bläddrandet i min Filofax (jag vet, jag kör analogt och old school med kalendrandet) hamnar de inte fullt så brådskande mötena upplyftande nära första vårmånaden.

En ensam tulpan kämpar i skuggan under akaciaträdet i mars 2017

Med en aldrig så liten, ytterst försiktig men ack så sprittande känsla av vår i min vintertrötta lekamen, bestämmer jag mig därför för att lämna Dingle i anständig tid för att kanske hinna med den där magiska solnedgången i gattet mellan grannhusen innan jag landar i soffan hemma.

Men vi bor på en ö. Ut till ön går en bro. Den enda andra vägen ut till ön går via en annan ö och en eventuell omväg blir omöjligt lång, om du redan nått brofästet när du upptäcker att du inte kommer att komma över. Två olyckor, en i vardera riktningen precis vid bron, satte P för den där solnedgången. Istället blev det en timme med fingrar otåligt trummande mot ratten medan mörkret svepte in över alla oss bilköande.

Av sprittandet i kroppen blev intet. Skall nog plocka fram resväskan och börja packa innan jag blir alldeles modstulen. Och klappa hunden, som är alldeles lycklig över att jag är hemma igen.

Förberedelser inför ny säsong

05 fredag Jan 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Min franska trädgård, Resor

≈ Lämna en kommentar

Nu infinner sig de där dagarna när vemodet hotar runt knuten och huset bara känns nedtyngt av allt tingeltangel som fick december att kännas så mysig.

Något dagsljus att tala om har jag inte riktigt sett idag,

och den alldeles nyss så ståtliga granen börjar säcka ihop av brasvärme och pynttyngd i grenarna. I år satte vi i sladdlösa julgransljus i granen och det har fungerat alldeles utmärkt men nu lyser bara fyra av ljusen, eftersom jag inte längre byter batterierna. Så de slocknar, ett efter ett. Inte får den vatten längre heller för det är lättare att hiva ut den om julgransfoten är tom. Lutar gör den också, så det är hög tid att strippa den och låta den få somna in.

Imorgon är det trettondagsafton och sista julrycket för den här gången. På lördag åker juleländet ut.

Huset skriker efter befrielse.

Jag ser mig omkring och planerar för ljusare tider. För första gången på säkert tio år har jag köpt en trädgårdstidning!

Det skall ordnas med nya planteringar och uppdatering av de gamla runt huset. Det är bara små ytor det handlar om, för någon traditionell tomt har vi inte, bara några skvättar kvadratmetrar här och där som inte är trädäckade. Några nya buskar, en smula saxgödsling och så är det klart. Lagom trädgårdspyssel för min del.

Annat är det i Murviel! Den trädgården kräver sina modiga timmar! Vi överlåter väldigt mycket av det arbetet på andra som är duktigare än vi och som framförallt finns på plats. Fast nu är det ändå dags att åka ner för att planera tillsammans med Bertrand och hans kompanjon. Märkligt det där att jag alltid tycker att jag behöver en anledning att åka ner. Att det inte räcker bara att jag vill, att jag längtar dit och tycker att det är så härligt. Som om det inte riktigt kan vara tillåtet att ha njutningen som främsta skäl. För vem är väl jag att tillåta mig sådana utsvävningar? Typ så.

Fast nu förhåller det sig ändå så att det finns en direkt anledning. Infarten, som jag gafflat om några gånger, skall stenläggas och plånboken öppnas ännu en gång. Resan ner är bokad och det är bara några veckor kvar innan vi är där. Brussels Airlines via Bryssel till Toulouse den här gången.

Tanken på det och på vresrosor som står pall för obarmhärtiga, salta vindar från havet håller mig uppe. Det har vänt. Vi går mot ljusare tider. Murvelhuset står där och väntar på oss.

Snart kan jag börja kvittra om säsongsinvigningar igen! Och om omöjligt blå himlar och ljus som sätter fart på sega livsandar. Det riskerar att bli tjatigt men det kan inte hjälpas. Kvittret måste ut och på pränt. Så motar jag dysterkvistan som annars hotar att invadera min lekamen så här års.

2017 i bilder

31 söndag Dec 2017

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, Murvelhuset, Reminiscenser, Resor

≈ 2 kommentarer

Under det år som nu lagts till handlingarna har jag rest till Murviel sju gånger. Ibland helt solokvist, ibland med sällskap, i bil eller med flyg och antingen raka vägen eller med övernattningar på mer eller mindre tråkiga hotell. Det mesta har gått planenligt och tvärtemot tidigare år inte kantats av orosmoment utanför min kontroll. 2017 har varit ett bra reseår, helt enkelt.

Jag är på resande fot nu också, med skärmen i knäet och L bakom ratten. Vi har firat jul en gång till, denna gång i Stockholm och med de här fina:

Om bara en stund är vi framme i Trollhättan, där 2018 skall firas in tillsammans med en formidabel vinkännare och hans lika formidabla fru. Utanför bilfönstret i becksvart kväll har regnet övergått i ymnigt blötsnöande men vi är nästan ensamma på vägen.

Jag lämnar er med en bildkavalkad över året som gått och önskar er ett riktigt fint 2018:

Detta bildspel kräver JavaScript.