Här står de på tork, Ibsen, Hamsun och Undset – mina klenoder! De höll så när på att falla offer för renoveringskaoset, när halva stapeln av flyttkartonger kapsejsade sedan de understa lådorna, försvagade av fukt från garagegolvet, gav vika och säckade ihop. De fallna lådorna packades upp i en hast och i botten av de understa kartongerna, de mest anfrätta av fukt, upptäckte jag Henrik, Knut och Sigrid. Fina jubileumsutgåvor på klingande vacker norska och fådda av mamma för dryga tjugo år sedan. Det finns böcker och så finns de här…

Och jag vet; de är bara böcker, men jag har strukit med handen över ryggarna på dem, sett till att placera dem på bästa och synligaste platsen i bokhyllan, fastän undan alltför stark sol och jag har viskat till dem i hemlighet hur fina jag tycker att de är. Bladen är sådär kraftiga, lite milt gulaktiga. Texten har behaglig font och när jag öppnat dem och stuckit näsan i dem har de luktat hemtrevligt och klokt.

När jag hittade dem därnere i källarmörkret, där gnagare av något slag ätit upp ett tvättmedelspaket i ett eller annat obevakat ögonblick, snörde magen ihop sig och efter en snabb räddningsaktion, bars de varsamt upp till en torr plats på vårt matbord. Dessbättre ser de ut att ha klarat sig med blotta förskräckelsen; bladen har inte krullat sig och pärmarna ser ut som de alltid har gjort och den något unkna lukten skall väl kunna vädras bort?

Men även av fukt kapsejsade flyttkartonger kan få saker att hända med smilbanden; ur sista delen i trilogin om Kristin Lavransdatter föll ett litet julklappsrim. I särskilt kära böcker har jag för vana att lägga särskilt minnesvärda ögonblick, den här gången några rader i rött bläck, som säger så mycket om den lilla julklappsgivaren som skrivit dem.

Hennes värld var det röda tegelhuset där allt var välbekant och tryggt; allt mammans prat om hus och visningar något som hotade att förändra allt det. Men ett hus blev det, fastän långt senare och först efter att stora förändringar av annat slag ruskat om familjen. Jag tänker på det när jag sitter här i det västkustska huset med vinden återigen vinande runt knuten efter några dagars stiltje. Barnen är vuxna allihop och jag har hunnit ge mig ut på ett antal omvälvande utflykter. Hus har jag. Det har snart den lilla konstnären också. Ett alldeles eget för sig och sin familj. Och alldeles nytt är det, byggt i en rad tillsammans med andra likadana och utan att de blivande ägarna behöver fundera på vare sig råttor, fukt eller halvfärdiga kök.

Kök, ja. Såhär såg det ut härom dagen när jag kom hem från jobbet. Kaos och bråte men med hopp om bättre tider snart, snart…

Idag åt vi middag i köket för första gången. Torsk med skirat smör.

Wilda ville vara med så vi hämtade en stol till henne också. Jag tycker nog att hon ser lite högtidlig ut. Lite tagen av stundens högtidlighet, så där.

Ingen tristess i sikte ännu, dock, för fläkten är inte på plats, lister och några hyllor saknas och inte riktigt allt kakel har fått sin fog ännu. Men på måndag skall det vara klart, har de sagt.

Tills dess får jag sitta framför diskmaskinen och lyssna på när den hummar och sedan spritta av pur glädje över den rena disken. Det lyser en grön lampa ner mot golvet när den är klar, maskinen. Bara en sån sak.