Etiketter
Jag vet det ju redan. När jag låter förnuftet tala. Långsamt tar processen att ta in vad som väntar allt längre kliv mot acceptans, mot insikt och försiktiga planer på en helt annan sorts sommar än den jag vant mig vid. Ändlösa franska sommarveckor i sällskap med cikador, tornseglare, bysorl om kvällarna, många många timmar tillbringade nedsänkt i vatten i sällskap med vänner och familj.
Det goda livet och det priviligierade.
Drömskt och ändå alldeles på riktigt.
Självklart, tryggt och till synes evigt.
Maria och Kjell tittade till murvelhuset igår igen. Allt såg ut som vanligt. Med sig hade de en sekatör för att kunna forcera djungeln vid entrén. Bignonen får alltid spader så här års och murvelhuset förvandlas snabbt till ett törnrosaslott om ingen är där och ansar.
Jag tittar på nyheterna. En svensk reporter på en tom strand i Riccione i Italien pratar med en företrädare för turistbranschen. De för ett bekymrat samtal både om hur italienarna efter denna vår skall ha råd att semestra överhuvudtaget och hur landet skall klara sig utan de turisthorder som varje sommar flockas längs med de italienska stränderna. En liten strimma hopp försöker pressa sig fram men varken reporter eller företrädaren tror att det kan bli en någorlunda vanlig turistsäsong i år.
Jag lyssnar oroligt.
Samma verklighet gäller rimligen också för grannlandet i väst och det blir ytterligare grus i mitt egna vanligen så optimistiska planeringsmaskineri.
Inte bara påsksemestern drabbades; sommarsemester i murvelhuset blir en allt avlägsnare tanke. Nu har han dessutom sagt det i klartext, den evigt tålmodige Anders Tegnell: ”räkna inte med utlandssemester i sommar”.
Men om jag ändå vill klamra mig fast vid förhoppningen att vi skall kunna komma iväg på något sätt? Planer går an att ändå ha – sådana har gått om intet förr utan att det för den skull har blivit så mycket sämre men det här är trots allt väldigt annorlunda. Det är som att ha måst trycka på en gigantisk, obehaglig pausknapp och jomenvisst; det snörper tag i magtrakten och bränner till en kort stund bakom ögonlocken. Jag inser att den känslomässiga investering jag gjort i Murvelhuset vida överstiger den ekonomiska i betydelse. Behovet att få vara där är lika etablerat som någonsin ett aldrig så älskat lantställe från barndomen kan vara.
Så vi skall kontakta Alexandre och be honom ta tag i poolrenoveringen så att poolen är redo att dras igång med kort varsel. Vi behöver också få dit Bertrand och Benjamin och be dem titta till växtligheten under vår frånvaro. Det kan inte vänta längre. Om inte vi kan vara där själva i sommar, kanske några andra på plats ibland kan förbarma sig och njuta av trädgården i vårt ställe när restriktionerna lättar?
Plan B för vår del får bli sommar på Tjörn. Det är inte fy skam det heller och vi hade faktiskt planerat att åka hem ett par veckor tidigare än vanligt i år för att hinna med lite svensk sommar också.
Jag såg till och med fram emot det. Men det var innan det blev påtvingat. Jag tycker överhuvudtaget illa om att bli tvingad till saker. Jag sparkar reflexmässigt bakut då. Men vi har ju vår nya bod och jag traskar runt på vårt trädäck och funderar över förändringar, pillar i pallkragen, där förvånansvärt mycket av det som sattes där ifjol har överlevt den blåsiga västkustska vintern.
Dessutom har jag införskaffat lite nya kryddor och sallad på Dingle, där vi hade digitalt öppet hus igår, och upptäcker till min förvåning att jag lite motvilligt ser fram emot att kunna ha lite odlingar i år.
Jag brukar inte tycka att det är någon större idé, eftersom vi ändå inte är så mycket hemma om somrarna. Kanske att jag till och med kommer att nostalginjuta av min påtvingade västkustsommar? Det är ju trots allt ett semesterparadis dit många åker om somrarna när vi väljer att åka därifrån.
Snacka om ilandsproblem, egentligen!
Det kan ändå inte hjälpas.
Sommarhågen är murvielsk, inte västkustsk. Så har det blivit.
Jag tänker på svärmor Anna-Stina när hon de sista åren av sitt liv pratade om Tjörn och hur hon lämnat en del av sitt hjärta kvar där. Hon mindes sommardagar på båten med familjen, umgänget med alla vännerna, havsbaden, turerna till fiskaren i Klåva och dagen då de låste dörren till sin tjörnska sommarstuga för sista gången.
Hon visste att hon inte skulle få se det mer. Kraften fanns inte längre kvar att resa någonstans. Det var oändligt vemodigt att bevittna men också fint, för hon hade det ju med sig, intensivt levande och minnesstarkt.
Blir det inget Murviel i sommar har jag lovat mig själv att vara glad över hur fint det är på Tjörn och tänka på hur glad Anna-Stina var att få tillbringa sina somrar här. Jag skall påminna mig om att det faktiskt är en ynnest också det att få doppa kroppen i ett svalt hav
och kanske bränna sig på en och annan manet och att när den ljusa sommarkvällen blir väl så sval dra en filt runt axlarna, huttra lite men ändå njuta av att kvällen är smällvacker och att november ännu så länge är långt borta.
Susanna i kvällssol, augusti 2019
Murvielklotter 