Jag tycker om att vara optimist. Livet är liksom lite lättare när förväntningarna är positiva. Bakslagen måste man ju hantera ändå, oavsett om de varit anticiperade eller inte.
Fast ibland gör den där optimismen mig faktiskt korkad och riskerar att skapa bekymmer som annars inte hade funnits, det måste erkännas.
Vi har bokat en resa ner till Murviel efter jul. Med Air France. Ganska snart efter jul, till och med. Hemresan avbokades av AF häromdagen. Nu har den ombokats och det känns skakigt.
Min coviddrabbade dotter har skrivit på ett avstegsavtal för helgerna och ett antal monsterpass är inplanerade. Hon är min alldeles egna hjälte, inte för att hon vill utan för att hon måste. Hon har valt det som är det klokaste av flera ganska hopplösa val. Det förutsätter förstås att hon är helt symtomfri och att ingen annan i familjen drabbas.
Jävla skitår.
Jävla, förbannade skitvirus.
Jag har skurat kök och badrum idag och lyssnat på Christmas Crooners och har plötsligt knockats av Frank Sinatras Have Yourself a Merry Little Christmas. Varje advent har den snurrat förbi i den tralliga ljudmattan hur många gånger som helst men i år fäller den mig. Jag blir sittande helt stilla på köksgolvet med trasan i handen och börjar lyssna på texten.
”Next year all our troubles will be out of sight…”
Hur kunde Herr Sinatra veta?
Och jag brölar igen. En lika våt fläck som trasan där på köksgolvet.
Men jag har fått kort på en väldigt stinn vovvemage och besked att om ungefär en vecka är det dags. Kanske kan en av valparna bli vår och full av förväntan blir jag.
Kjell och Maria har fixat i vårt murvelhus och skickat bilder på vårt apelsinträd, som i år till slut bestämt sig för att leverera mer än tre torra apelsiner!
Maria knäppte bilderna…
Vi skall försöka komma iväg, trots restriktioner, för att göra iordning och förbereda för säsongen 2021. Jag kommer att vara alldeles förträffligt nöjd bara med att skrota runt i trädgården och med att fixa i huset. Får vi dessutom den stora ynnesten att få välkomna en liten valp i vår, behöver vi ta höjd för att vårt resande begränsas för en stund.
Kerstin – förbered dig på att fostra en ny familjemedlem!
Så ni ser; det ljusnar nog ändå vid horisonten!
Jag tillbringade en hel dag på klipporna igår. Jag badade i salt, ljummet hav, torkade i solen, badade igen, läste tidningar, löste korsord, tittade på båtar och vältrade mig i att kunna njuta av sommar när den är som allra bäst.
Hur just livsfarlig hettan är, skall jag låta vara osagt men 40-gradig värme är inte optimalt. Då föredrar jag brisen från västkusthavet och att det blir aningens lite för svalt efter en stund i skuggan. Då kryper jag bara ut i solen igen, så är det fixat.
Murvielklotter 