Kategoriarkiv: Byliv

Barnbarnsapéro, kontemplation och runtlufsning

23 måndag Jul 2018

Posted by in Byliv, grand-mère, Inredning, Min franska trädgård, poolliv

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

För tredje året i rad ordnades igår barnbarnapéro i murvelträdgården. Igelkotten fick som vanligt vara huvudnumret, medan årets nyhet var frusen melon på pinne; busenkelt, tokläskande, nyttigt och görgôtt! Popcornen hade strykande åtgång, liksom det bubblande iskalla vattnet.

… och 2018…

Moln svepte över eftermiddagen men det funderade vi inte så mycket på. Det var varmt men inte så tryckande och poolen myllrade av badglada barn.

Första gästerna på plats…

Vi sjöng för min och L:s guddotter Agnes, som visserligen inte var på plats, men hon fyllde tretton och fick en filmhälsning istället.

Flera nya barn har haft den goda smaken att flytta ner sina mor- och farföräldrar till Murviel, så i år var vi fler än någonsin. Två små nya stjärnor har dessutom sett dagens ljus sedan förra året men bara lilla Evy, fyra månader stor, var på plats;

Älskade prins Bror är istället i Värmland tillsammans med storebror Bertil, som blev så glad när han såg den för sommaren utlånade mormorbilen att han blev tvungen att krama den!

Bilen var visst inte alldeles ren…

Oklart dock, om det är bilen eller mormorn som är populärast…

Jag saknade förstås de egna barnbarnen, men det var härligt att lyssna på skratten och sorlet medan eftermiddagen övergick i tidig kväll och gästerna började droppa av.

Sedan puttrade jag omkring och röjde undan, glad och nöjd med dagen, innan jag sjönk ner i soffan under torgmarkisen tills natten blev alldeles svart. Då hade L för länge sedan dragit sig in i huset, bortskrämd av myggen som gladeligen mumsar på honom men som så gott som aldrig ger sig på mig.

Jag märker dem knappt.

L plågas svårt.

Idag är det molnfritt igen och åter varmare. Vi var uppe tidigt – L för att lämna Gamle Svarten till verkstan för vad vi utgår ifrån blir besked om så dyra reparationer att det inte är värt det. Jag möblerade om – eller snarare tillbaka – i blå gästrummet och fick äntligen upp disneyaffischen från akvarellmuseet i Skärhamn och de två reproducerade skolplanscherna. De fraktades ner för flera år sedan och har stått och dammat i ett hörn sedan dess. Märkligt, sådant där; det tar ju inte många minuter att få det ordnat.

Så fick också poolhuset sina gardiner. Ni vet, vita, tunna, som skall fladdra vackert i vinden. Och fladdrar gör de. Ominöst nära takfläkten, som på ett ögonblick hade kunnat trassla in de flortunna och förstöra hela härligheten om jag inte i tid insett faran och snabbt stängt av den farliga apparaten.

Jag vet inte om jag är fånig, men jag tycker att de där virrande takfläktarna är ganska läskiga. Jag ser framför mig hur ett blad eller rentav hela fläkten lossnar och orsakar stor förödelse och, gud förbjude, skadar den som råkar komma ivägen. Nu får gardinupphängningen bli skälet till att den plockas ner och istället ersätts med en golvfläkt. Det blir lugnast så.

Riskanalys gjord och förebyggande åtgärd vidtagen.

Nu kan siestan för dagen ta sin början.

Bonne journée!

Social calendar, glädjefnatt och ett herrans oväder

17 tisdag Jul 2018

Posted by in Byliv, Utflykter

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , ,

Det är måndag och plötsligt har det gått flera dagar utan att bloggen fått sitt. I takt med avtagande snuva, har jag vågat mig ut bland allt större skaror människor. Att umgås med snorfanor, nässprayer, Ipren och allsköns andra attiraljer förknippade med förkylning, är inget jag känner att jag vill dela med mig av. Alltså har jag hållit mig på avstånd mest för att inte sprida den där farsoten. Alltså blev lappsjukan en nästan värre åkomma till slut.

Den senare har det dock råtts bot på med råge de senaste dagarna.

E kom äntligen och efter avhämtning på garen i Montpellier i onsdags, for vi vidare till Séte för en middag vid kajen. Det är gyttrigt i Séte, tycker jag. Fantastiskt vackert och riktigt ruffigt och fult om vartannat. Jag blir faktisk inte helt och hållet klok på den staden men konstaterar att en levande, myllrande hamnstad med allt vad det innebär, det är Séte och det äger ju sin alldeles egna och speciella charm. Att turister flockas där så här års är också uppenbart och vi hamnade på en av ett långt pärlband av restauranger längs med en hårt trafikerad gata vid vattnet.

Det var inte en alltigenom trevlig upplevelse och vi insåg där vi satt att om vi hört oss för innan vi åkte dit, så hade vi säkert hamnat på ett trevligare ställe. Någonstans där inte en person per restaurang avdelats för att kasta in turister.

Samtidigt tycker jag att det är ett viktigt mått på vad som gör en stad till en trevlig sådan, att du som ny besökare lätt hittar gemytet. Montpellier, av de större städerna här nere, tycker jag är en sådan stad, liksom Narbonne. Lillasyster Béziers är på god väg.

Béziers med färglada lampor istället för paraplyer i år.

Men jag har varit i Séte några gånger genom åren och egentligen ingen gång tyckt att den välkomnar, trots det fantastiska läget.

Den är liksom lite bångstyrig, nästan vrång.

Jag misstänker förstås att det gömmer sig en riktig pärla bortom de där mindre trevliga stråken. Jag hör ju en och annan vittna om det, så jag får nog ge staden fler chanser. Och förlåt alla ni som älskar Séte om jag är ute och cyklar; jag vet ju egentligen inte vad jag pratar om. Jag redogör bara för mina tidiga intryck.

Vi har också hunnit fira nationaldag, enligt vår nya bytradition hemma hos Joanne och CG, med massor med god mat, fina vänner och en sammetsljummen kväll.

Det är flera nya svenskar i byn i år och tillresta hit i en plåtis från Värmland kom Bobo och Margareta.

Dem har jag känt i evigheter.

Känns det som.

I själva verket träffades vi för första gången just i fredags men på Facebook har vi umgåtts ett tag. De hängde på till festligheterna, sov i sin plåtis utanför vårt hus och for sedan vidare norrut.

Au revoir et à bientôt!

Annars har fransk nationalism fortsatt att prägla den gångna helgen något alldeles väldigt.

På självaste nationaldagen for vi in till Béziers och tittade på årets ljusspel; i år handlar det om katharerna i Occitanie.

Spektakulärt och imponerande var det även i år och vi satt på första parkett på Le petit Montmartre på Place de la Madeleine

och kunde njuta av spektaklet utan att behöva sträcka på halsene i ett hav av ryggtavlor.

Annat var det igår; VM-final med Les Bleus var en upplevelse som hette duga! Vi for in till Beziers igen och landade på en bar invid den nyrenoverade parken vid San Jaurés. Småttingarna spelade fotboll

medan föräldrarna följde de blå hjältarna på två stora TV-skärmar. Vi såg fler ryggtavlor än avgörande passningar men det gjorde inte så mycket.

Det var fantastiskt att få vara med om denna folkfest, som förstås fortsatte natten igenom.

Fontänbad för stora och små för att fira segern!

Fast vi åkte förstås hem, först i en tutande karavan ut ur Béziers, för att sedan komma hem till Murviel, där byn dansade på gatorna.

Oh la la, en sån dag!

Vi hann med marknad i St Chinian också,

liksom en medhavd lunchmacka och havsbad i Portiragnes. Det är fantastiska stränder här men det gäller att välja rätt om en inte vill trängas. Och att komma iväg tidigt!

Efter lunch är de flesta stränderna ett enda myller och då vill jag bara därifrån, hur skönt det än är att guppa i vågorna.

Och vad kröner bättre en dag som den igår, om inte att bli väckt mitt i natten av ett hejdundrande åskväder! Det var nästan skönt med en mellandag spenderad i huset med fix och städning.

Soffgruppen som stått och väntat i ett förråd på Tjörn är äntligen på plats – bilder kommer i ett annat blogginlägg!

När kvällen kom, hade det klarnat upp och cikadorna vaknade åter till liv. Tyvärr kom också myggen, så vi kröp upp i soffan inne, tände ljus och tittade på fransk film och det är minsann inte så dumt det heller!

 

Lagom är liksom inte grejen i år

11 onsdag Jul 2018

Posted by in Byliv, Jobbinvasion, Om dagsläget, poolliv, studier i franska

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Det fläktade till slut lite skönt under de tidiga kvällstimmarna igår och det blev lite lättare att andas. Det  var annars varmt. Riktigt varmt. Det blev lite jobbigt till slut med min rossliga hals och under eftermiddagens hundtimmar var det till slut svårt att avgöra om jag hade feber eller om det var hettan som fick omgivningarna att snurra. Termometern i trädgårdens mest skyddade hörn visade 48 grader innan kvällsbrisen kom och lättade på trycket. Så varmt var det dock inte men kvicksilvret var ändå uppe och nosade på fyrtiogradersstrecket innan solen försvann bakom grannens tak.

Isolationen bakom vår rostiga grind bröts ändå Igår och jag dristade mig iväg på en aldrig så liten utflykt. Vi for iväg till den fantastiska flodstranden vid Vieussan och badade i det strömmande svala och glasklara vattnet. Det var en näst intill religiös upplevelse! .

Så galet skönt och svalkande att det började spritta rejält i livsandarna. Här var jag i maj när Languedoc plågades av oupphörligt regn och betydligt svalare temperaturer än vad som är vanligt i maj. Kontrasten igår kunde nästan inte varit tydligare. En tröja över axlarna i maj kändes lika självklart då som det hade varit fullständigt otänkbart igår!

Lunch intogs sedan på Le Lezard bleu, där vi valde dagens matiga, vällagade och kryddiga meny.

Utsikt mot Vieussan från vårt lunchbord
… och mot floddalen

Det var en väldigt lagom utflykt för den halvkrassliga bloggaren och resten av dagen tillbringades i trädgården hemma med poolbad, sagotröjsstickning

och framemot kvällen ett aldrig så litet sippande på rosé. Med trevligt spontansällskap, kan tilläggas. Resterna av gårdagskvällens vindlande samtal över immande rosé, fick jag städa bort imorse..

Idag tog till slut det mer sociala livet fart igen. Besök av numera simkunniga barn blev det äntligen men precis när de kom, var jag tvungen att fara till Cessenon för lite konversationskurs i franska.

Det var föredömligt ordnat, måste jag säga, så det lär bli fler sådana sittningar för min del!

Fotboll med bybor på café Nouvel, med obligatorisk nationalistisk yra över Les Bleus fick avsluta kvällen;

Det fläktade lite under promenaden hem från bykrogen men det är fortfarande mycket varmt. Att sitta inne i restaurangen istället för utomhus kändes därför helt rätt, även om mysfaktorn därinne är tämligen låg. Men stämningen steg i takt med att Frankrikes chans att vinna kändes allt säkrare.

Rykten om regn på sina ställen därhemma når mig och det gör mig försiktigt glad. Ingen skadeglädje, tvärtom. Det behövs regn denna årets mest olagoma, otypiska vår och sommar både här och där. Men frågar du geologen i byn, säger hen att variationen är normal och att jorden i perioder varit skållhet och att det är ytterst lite vi kan göra för att påverka och bromsa skeenden i naturen som vi helst inte vill se. Jorden klarar sig alltid men med oss kan det gå som för dinosaurierna, oavsett vad vi gör. Eller så går det bra. Jag röstar för det sista och passar på att önska regn och gott gräs till världens alla betesdjur!

Nu skall jag försöka sova. Jag tror att det skall gå bra. Ljudet från biltutorna har stillnat och murvlarna verkar ha gått hem till sig.

Denna dagen – ett liv

08 söndag Jul 2018

Posted by in Byliv, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv

≈ Lämna en kommentar

Om en nu skall ge sig på att vara lite melkersk. Jag har hållit mig innanför min rostiga grind och i skuggan med min snuva och min skrovliga stämma idag. Jag har inte ens behövt fundera på om jag skall delta i några sociala begivenheter de senaste par dagarna; det har liksom stoppat sig själv. Nu på tredje dagens kväll – comme d’habitude – börjar jag känna mig smått otålig över den snoriga snoken och sandpappret i halsen.

Himlen i en liten flaska…

Grannar någonstans (eller är det kanske på caven i byn?) spelar ”Highway to Hell” på hög volym och jag undrar smått om de spelar den just för mig? Fast jag tror att förkylningen har peakat idag och att det vänder nu, evig optimist som jag är. Håvetet får förhoppningsvis därmed vänta.

Imorgon blir i alla händelser en stilla dag till. Lite plock och fix får det bli och det är väldigt skönt att lite i taget få ordning på sådant som pockat på uppmärksamhet sedan jag kom.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Till veckan kommer Bertrand och hans kompanjoner och fixar färdigt innanför grinden. Naturligtvis hade han noterat att trappan blivit alldeles fel; jag hann inte ens nämna det innan han tog upp problemet med de ojämna stegen. Stenläggaren fick för bråttom, berättade han och fadäsen skall åtgärdas i höst, när den värsta sommarhettan lagt sig.

För det är varmt nu. Cikadorna skriker fortfarande, fastän klockan är midnatt. Det betyder enligt uppgift att det är minst 27 grader. Är det svalare, tystnar de.

Aska sprang lägligt in i bild!
En del av kvällsbelysningen fixad

Fast ikväll har de som sagt sällskap av diverse byljud. Det är lördag och det festas.

Jag, däremot, skall gå och lägga mig.

Imorgon är bestämt en ny dag.

Stilla dagar i Murviel

29 måndag Jan 2018

Posted by in Byliv, Min franska trädgård, Murvelhuset

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Vi umgås. Solen skiner och dagarna är längre än därhemma. Jag jobbar lite; intervjuar på distans, lägger in texter på dari i vårt verktyg för fjärrundervisning och läser mejl. Men när svala morgnar övergår i dag badar trädgården i värmande sol och det går inte alls att vara inne framför en skärm.

Så jag går ut. L tar på sig shorts, trots att det egentligen är aningens för kallt för det och jag kränger av mig ylletröjan och stolpar ut i trädgårdsdjungeln med sekatören i högsta hugg. Rosenbuskarna sågas jäms med fotknölarna och jag river mig på taggarna. I terrasseringen går jag loss på säckvis med fjolårsris.

På mandarinträdet hänger tomma skal efter att någon oinbjuden, men förmodligen hungrig, kalasat på de eftertraktade frukterna,

och långa tanor, som hotar kväva växtligheten de lagt under sig, faller obönhörligt offer för den skoningslösa sekatören.

Efteråt betraktar jag nöjt mitt värv men låter riset ligga kvar i trappan en stund för att vissna ner och bli något mindre bångstyrigt innan vi klipper ner det och stoppar det i säckar.

Kvar är grönskan och blommor som tycks andas ut när de äntligen fått utrymme att göra just det.

Näst på tur är den vintersolkiga terrassen.

Högtrycken åker fram och vattnet från den skickar regnbågar mot eftermiddagssolen medan smutsen raskt försvinner från plattorna.

Få saker inom städskrået är väl så tillfredsställande som just en högtryckstvätt! På nolltid är terrassen ren igen och imorgon planeras för lunch al fresco, nu när terrassen ser trevlig och inbjudande ut igen.

Efter väl förrättat värv slår jag mig ner i solen med korsord och stickning

och där blir jag kvar tills solen dyker ner bakom grannens tak.

Där i dörröppningen satt jag för övrigt igår också, efter ett par timmar på Stade Municipal, där vi hejade på murvelns rugbylag, medan de spöade det gästande laget från La Motte.

Där värmde solen våra ryggar, medan vi satt på läktaren med Murviel i fonden och njöt av både folkliv, utsikt och match.

I mitt fall njöts det kanske mest av folklivet, det skall erkännas, men L kämpade så tappert med att förklara vad som hände på plan att jag åtminstone med ett halvt öra försökte lyssna och förstå allt om bra och dåliga sparkar, scrums och poängräkning.

Imorgon skall jag gå upp tidigt för att jobba några timmar innan dagen är min att göra vad jag vill med. Alldeles säkert går jag ut. Alldeles säkert skall jag tanka ljus.

 

Den känslan

27 lördag Jan 2018

Posted by in Byliv, Min franska trädgård, Murvelhuset

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Den när du kommer in i badrummet och hittar en bikini och ett badlakan på handdukshängaren och inser att senast du var i murvelhuset, då badade du i poolen.

Då var det sen oktober och eftersäsong och luckorna stängdes mot 2017. Alldeles ljuvligt, lite vemodigt och med känslan av att nu dröjer det ett tag innan du kan åka tillbaka.

Den känslan.

Sommarhuset som du lämnar när säsongen är slut och kommer tillbaka till och allt är precis som när du lämnade det. Som om tiden stått stilla.

Det är som om huset måste väckas ur sin dvala; som om det yrvaket gnuggar sig i ögonen och tittar klentroget på dig och med en lätt anstrykning av klagan i uttrycket liksom tycks säga ”jaså, det är så dags att komma nu!

Att sedan sakta vakna första morgonen till ett lätt duggregn, fågellåt och ljudet av däck på våt asfalt på gatan utanför; att dröja sig kvar med örat mot kudden och titta på de välbekanta trädtopparna och insikten plötsligt drabbar dig att träden har löv. De är inte kala.

Det är vår i Murviel. Det är ännu januari.

Så ger vi oss ut på sedvanlig inspektion i trädgården. Den är en smula vildvuxen och rufsig men lyckas ändå vara charmig. Min kärlek till den är fullständigt ovillkorlig.

Bignonens växtkraft upphör aldrig att fascinera;

Av Bertrands omsorgsfullt lagda terrasseringar syns inte mycket; här krävs åtgärder och seriös ansning för att återställa glansen. Jag beundrar den trotsiga grönskan som bara låter sig tuktas högst tillfälligt men jag suckar också över hur mycket omsorg den älskade trädgården kräver och som vi själva inte riktigt förmår ge den.

Och ändå. Den får vara vild här och där, medan resten utsätts för både sekatör och tukt i största allmänhet. Mest av andra, inte av oss.

Uppe vid poolhuset uppstår spontandans inombords vid åsynen av de färdigställda dörrarna,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och av den nya spången för känsliga fötter, som inte vill trampa vasst grus när nöden gör sig påmind och fötternas ägare motvilligt måste släpas från solsäng till porslinsfåtölj:

Så får de tre lysande gula citronerna på ett i övrigt, oroande nog, kalt citronträd,

följa med in i huset, där de får ta plats på ett grönt fat.

Jag tittar lika fascinerat på dem som jag gjorde den gången jag kunde skörda de första, ganska smaklösa, apelsinerna från trädet i den då ännu inte tuktade backen.

Idag skall vi vara sociala. Det var vi förresten redan igår. Bygrannar med musselgryta i påse, baguette under armen och basker på den ena av knopparna förgyllde vår fredagskväll.

Det är fint här. På så väldigt många sätt.

 

Gröna luckor stängda mot älskad trädgård

22 söndag Okt 2017

Posted by in Byliv, Murvelhuset, poolliv, Utflykter, Väder

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Det är slut på säsongen nu. Oåterkalleligen slut. Jag åker till Sverige och lämnar Murviel, ljumma kvällar,

luncher under fallande höstlöv,

höststormar och forsande regn

som avlöses av förlåtande sol och sensommarvärme.

Vädret har inte visat sig från sin absolut bästa sida den här vändan men trots det har fötterna trivts bra i sandaler och den medhavda kappan har lämnats kvar på sin krok. Idag simmade jag i vår tempererade bassäng och fick tvinga mig upp för att hinna bli klar för avfärd mot flygplatsen i Beziers.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har hunnit med vinprovning med Maison Hansby på Viranel utanför Cessenon,

middagar på Café Nouvel och premiärbesök på nyöppnade baren i byn,

och ett snabbt vernissagebesök hos Karin och Maffe, alldeles innan vidare färd mot flyget, för att liksom maxa både vistelse och upplevelser.

Resterande gardiner har åkt upp på nedervåningen med hjälp av bygrannar Claes och Eva, med benägen hjälp av en kraftig borrhammare. Det krävs kraftfulla verktyg för att få hål på de tjocka stenväggarna!

Jag har inspekterat Maison de deux:s arbete med fönsterluckorna och diskuterat lysande idéer som ploppar upp i Madame Nathorsts huvud medan hon gnussar linoljefärg och monterar fönsterglas i poolhusdörrarna.

Lite färg på det där, så blir det bra!

Så har vi en spång på gång mellan trädäck och badrum

– monsieur jobbar snabbt och det skall bli väldigt skönt att slippa oroa sig för att badgästerna skall snubbla ner i inspektionsluckor när nöden gör sig påmind.

Det blir dessutom en liten skuggplats vid sidan om poolhuset, där neriumbusken får stryka på foten för en mer städad utblick över ett av få kvarvarande bortglömda hörn. För övrigt en av de där goda idéerna som föddes under gnussandet…

Snart sitter äntligen dörrar för uteköket och hyllorna får lister under sig för att inte riskera att ramla ner i vasken och ett redan smått fantastiskt litet gårdshus blir ännu finare och framförallt mera praktiskt.

Men vad har jag då själv åstadkommit?

Städat och rensat har jag gjort. Och lövblåst med min nya mackapär har jag gjort.

Det gjorde jag i onsdags.

I torsdags kom den aviserade oragen och träden ovanför den lövblåsta ytan mäktade inte med att hålla kvar så många av de trötta löv som fortfarande klamrade sig fast på grenarna. Istället störtade de mot backen och vår prydliga, lövblåsta gårdsplan…

Den är inte prydlig och lövfri längre. Åt det rycker jag på axlarna och bestämmer mig för att åtgärda det nästa gång jag är på plats, för då lär träden vara helt kala. Och, efter regn kommer som bekant solsken…

Au revoir, Murvelhus!

Formidabelt avslut på fin fransk söndag

16 måndag Okt 2017

Posted by in Byliv, Utflykter

≈ 1 kommentar

Etiketter

I Vieussan bor sisådär drygt femtio personer. Två av dem är Lotta och Gunnar, som driver sitt fantastiska B&B, Maison Vieussan, i den pyttelilla byn som klättrar längs med bergsidan ovanför Orbdalen. Utsikten är lika andlöst fantastisk som gatorna är knäknäckande branta.

Vieussan

Ikväll var vi i den lilla byn, vi murvlare, tillsammans med en inte oansenlig mängd andra expatrioter och, för all del, en och annan fransman. I den knarrande gamla lilla kyrkan,

lyssnade vi på musikalstycken, framförda av Niklas Asknergård:

Sedan bjöds det på vin och små apérospett.

I kyrkan det med. Förstås. When in Rome…

Så traskade vi mot bilarna i oktoberkvällen…

… rattade hemåt på tomma vägar och stängde våra respektive fönsterluckor mot kvällen.

Imorgon är det måndag och arbete på distans. Först en fjärrkurs i Adobe Connect, diverse telefonsamtal och sedan styrelsemöte i den lokala föreningen. Sysslolös är jag inte. Men lugn och tillfreds.