Etiketter
Fräschingarna på ön låter meddela att de känner sig en smula avskurna från verkligheten. Två stycken persona non grata hasar bleksiktiga och håglösa fram mellan köket och vardagsrummet. Pestsmittade. Farliga. Inte en del av gemenskapen längre.
Golvet är belamrat med vovvens leksaker, solen försöker bryta igenom de smutsiga fönsterglasen och sagda vovve gör sitt bästa för att hålla humöret uppe på oss. Hon gör det väldigt bra, måste jag säga. Hon är så vansinnigt söt med sina ekorrpigga ögon och röda päls att det är alldeles omöjligt att motstå hennes pockande och lockande.
Så är det ju dessutom vår. Det gick undan, till slut, även om det fortfarande är en aning för kallt för min smak. Men ut måste vi, både för hundens skull och för att få miljöombyte. Idag fick det bli en biltur till ännu ett nytt promenadställe. Tjörn är fullt av bra ställen att traska runt på och lite av den tappade energin återvänder i den lätt beslöjade, milda vårsolen.
Jag tog en lång, skön dusch imorse och smorde in mig med min parfymerade favoritlotion. Den brukar dofta fantastiskt och fylla hela badrummet med sina viffar men jag känner ingenting. Jag skulle kunna hälla över mig en hel parfymflaska utan att det skulle göra någon skillnad och det är så tråkigt.
Den här gnällspiken som är jag är jag också jäkligt trött på. Jag vet inte riktigt vem hon är. Helt gnällfri var jag förstås inte pre-corona men det här är i en helt ny dimension.
Jag vill återgå till att gnälla över tidsbrist. Jag vill känna hetsen igen, känna att jag inte har all tid i världen, utan att jag måste passa på att fixa när det är helg, bli klar med saker i tid och känna lite lätt panik över att jag snart skall iväg.
Till Murviel. Till Solna. Till Oslo.
Det där med att fixa i sitt hem är trots allt beroende av att du med jämna mellanrum visar upp det och delar det med andra. Som att bädda iordning i gästrummet för att någon skall komma på besök och att stuva undan vardagsstöket för att gäster skall sitta vid ditt matbord och dela en måltid med dig.
Ingenting av det där är nära förestående och jag saknar det så att det gör ont. Jag rycker på mina stela axlar åt dammråttorna i hörnen och bestämmer mig för att det kan vänta till en annan dag. Jag tillhör alltså inte skaran som ägnat pandemin åt att renovera och fixa hemma. Annars lär det vara en välkänd coronaeffekt, har jag hört.
Dock har corona faktiskt satt igång andra saker hos mig som är bra. Jag har rutat in min vardag ordentligt. Måndag, onsdag och fredag är det jobb som gäller. På tisdagar, torsdagar och helger lär jag mig franska. Jag prioriterar det framför att städa. En muntlig tenta är avklarad och på torsdag är det dags för första språkfärdighetstentan. Jag tror att jag är redo men nöter vidare ändå. Nu vill jag se till att lära mig.
Disciplin, alltså. Liksom med min träning. Den har dock fått maka på sig under den senaste veckan men nu tror jag att jag skall kunna återuppta den utan att genast bli toktrött. Om några dagar hoppas jag att vi för vår del kan blåsa coronafaran över och återgå till ett någorlunda vanligt liv igen.
Och då jädrar, då bär det av till Solna och mina älskade prinsar! Blir spännande att se hur de kommer överens med Stina!
Så jag har verkligen passat på; inte stressigt och hetsigt utom som en alldeles särskild bonus och ynnest varje gång. Det är fint att bara vara hemma men av den varan blir det inte jättemycket i höst. Många helger är redan uppbokade och de där många resorna jag lovade mig själv i våras att låta bli, de är nu tillbaka. Förutom att jag inte sätter mig på flyget till Murviel mer än en gång i höst. Det är trots allt en förbättring.
Murvielklotter 