Jag fortsätter att ägna mig åt den ofattbara ynnesten att tillåta mig att stressa över små badrumsdetaljer medan världen utanför min bubbla ramlar sönder. Igen. Jag tror inte att någon av oss ännu hunnit förbi det där nymornade uppvaknandet till en värld utan att covid håller oss i ett järngrepp längre. Vi – jag, iallafall – planerar glatt framåt, lättad över att världen äntligen öppnar sig igen. Två år är lång tid. Mycket har vi fått ompröva, mycket har vi fått lägga i malpåse. Flera gånger har jag tänkt tanken att allt det vi har kan gå om intet från en dag till en annan men ett krig alldeles i vår närhet? Nej, det går nästan inte att ta in.
Där är vi ändå. Hur det kommer att påverka oss vågar jag inte tänka på. Jag vill vara nära mina allra mest älskade nu, precis som för två år sedan. Jag säger det fortfarande – ännu så länge – från den privilegierades plats. Jag puttrar på med mitt, flaxar runt Béziers på jakt efter passande clips till de utanpåliggande kopparrören i badrummen men misslyckas. Misströstar, svär, oroar mig för att falla på målsnöret och tvingas acceptera grå plastclips på de vackra claystoneväggarna.
De hotar att förstöra hela intrycket.
Ja, ni fattar, ett icke-problem av monumentala proportioner. Djävulen bor inte i detaljerna. Han bor i Moskva. Han flyttar runt en del men nu återfinns han i Kreml. Inte i mina grå plastclips.
Dessutom behövde jag inte bekymra mig. Gary fixade problemet genom att ringa en vän. Vackra, handgjorda clips i mässing är nu i luften på väg från Storbritannien till Hérault.
Snart sitter de fastskruvade i våra badrumsväggar av claystone och fullbordar hela härligheten. Just nu kommer rör, WC, handfat och tillfällig duschblandare och tvättställskran (de beställda i mässing har inte kommit ännu) på plats i gästbadrummet;
I en suiten åker fuktspärr, primer och fix på i en rasande fart.
Med en del härjande, hårt jobb och med så bestämda krav jag vågar ställa, ser det ut som om vi kommer att ha två fungerande, om än inte helt klara, badrum i slutet på nästa vecka. Budgeten spräcker vi men det är verkligen smått fantastiskt och också väldigt skönt att få fokusera på att ha badrummen klara i tid för Ibens och hennes pärons ankomst nästa vecka. Problemen är sådana som låter sig lösas och resultaten blir synliga meddetsamma.
Det börjar tära en aning att trampa runt i kaos. Jag har visserligen semester från mitt lönejobb, men måste ägna en del tid åt mitt lilla företag den här veckan. För de sysslorna behövs uppkoppling och i det fina huset vi får låna finns inte det för tillfället. Alltså ser ”kontoret” ut så här:
Stina hittar sätt att protestera mot frånvaron av sköna soffor att slafa i …
Det är ganska dammigt, med jämna mellanrum luktar det från produkterna som används och ytterdörren är en veritabel svängdörr med alla som kommer och går. Igår märktes en viss stress hos oss alla. Vi tappade en dag. Det blir så när kommunikationen inte alltid är klockren – vilket är ganska klassiskt och i sig inte något att yvas över – i kombination med att deadlines skall hållas åt alla håll och kanter. Vi har själva en skarp deadline för när arbetet måste vara klart, Gary har sin, Wills gäng likaså och claystone-folket har ett nytt projekt som väntar om hörnet. Sådant kräver seriös logistik och så här långt får jag nog ändå säga att det gått över förväntan.
En annan detalj i sammanhanget är att covid nu släpper greppet om oss och hantverkarna blir nerringda av alla som vill ha saker fixade i husen de inte kunnat titta till under en lång period. Nu kommer alla tillbaka, tillsammans med alla som skall ner och köpa hus eller som nyss har köpt. Det är som en febrilt kokande kittel!
Med allt det som pågår runtomkring mig, går det sådär att behålla fokus på texter som skall författas och administration som skall skötas. Alltså har en viss trötthet lägrat sig. Men humöret är ändå opåverkat. Jag fortsätter att imponeras över effektiviteten och engagemanget och är så tacksam över att ha så duktiga hantverkare i huset.
Gästbadrummet är bara timmar ifrån att vara redo för kranar, handfat, toastol och duschvägg,
Väggarna har fått ett lager lack och snart är det dags för golvet. Färgen mörknar någon nyans med lacken, så väggar och golv kommer att ha samma färg.
medan badrum två nu är i fokus. Badkaret har burits upp, duschkaret är under uppbyggnad och väggarna förbereds för arbetet med claystone.
Stora rummet har fått första strykningen färg och blir klart ikväll, sånär som på boxen med rör, som får fixasnär allt rörmokeri är klart.
Imorgon drar jag därför på mig städpaltorna och återställer vårt vardagsrum. Fem månader efter vattenläckan och i god tid inför att säsong 2022 drar igång. Lättnaden över det börjar anas.
Snart kommer även snickare Loubet och byter terrassdörren och köksfönstret.
Och idag kom den nya soffan. Skönt att den är på plats och redo för montering, även om vi verkligen inte behöver ytterligare bös omkring oss just nu.
Vi ser ljuset i änden av tunneln. Men tramontanen då?
Jorå, den ryckte tag i voleterna vid poolhusköket och knäckte fästet i laduväggen under den blåsiga natten till igår.
Känns tryggt att veta att vi redan har nya projekt som kommer att hålla oss sysselsatta..
Fredagen fick en hetsig start när Wills grabbar knackade på dörren och ville börja med återställandet av det stora rummet. Det var vi inte beredda på och efter några diskussionsrundor bestämde vi att skjuta på starten av det arbetet med en dag.
Så idag strax efter klockan åtta drog de igång. Vi rasslade runt igår och imorse för att plocka undan och förbereda för ytterligare stökiga arbeten i huset. Nu ser därför det stora rummet ut som för två år sedan igen.
Träet under putsen i taket har varit ordentligt fuktigt på sina ställen …
Jag skulle kunna bryta ihop lite över att behöva börja om igen. Det är dammigt, stökigt, det är grejer överallt och om vi inte hade Claes och Evas hus att fly till om kvällarna, skulle jag nog ha misströstat åtminstone lite. Men humöret är faktiskt på topp och jag är mest glad över farten på arbetet, att allt stök sker samtidigt och att det på så sätt blir gjort innan säsongen drar igång och huset fylls med älsklingar igen.
Claystonefolket har fått flytta upp till poolhuset, som raskt säsongstädades igår.
Plattorna och matplatsen har spolades av medan solen gassade och bjöd på sommartemperaturer.
Under tiden ägnade L ännu en dag åt att flaxa runt för att hitta de sista prylarna till badrum 2. Det svarta badkar jag sett framför mig gick inte att uppbringa. Ordern från Gary var att badkaret måste stå på fötter och inte vara för långt. Sådana finns men inte med svart utsida, så det fick bli ett helvitt.
Inte fanns det vare sig svarta eller vita tassar till badkaret med rätt mått heller, utan det blev lejontassar i silver. Det kan jag inte riktigt leva med, så sprayfärg skall införskaffas.
Kopparfärg eller svart till tassarna och möjligen också svart färg till badkarets utsida.
Handfatet som vi bestämt oss för att behålla, är stort och ganska klumpigt, inser vi. Det går ju att byta ut vid ett senare tillfälle. Tillsvidare får det duga.
Mellan varven petar jag in jobb och jag är oändligt tacksam över möjligheten att kunna vara digital nomad. Den här processen hade definitivt inte varit möjlig att delta i på distans. Arbetet med badrummen löper på med en rasande fart och det är resultatet av samarbete, engagemang och know-now.
Gamla badrum 2 …… innan det revs ut💣💣💣Förberett med nytt avlopp under nytt duschkar …… som byggs upp med tegel. Ny golvvärme …… och så på med underlaget.
Gästbadrummet, som var först ut är snart klart och jag är både förvånad och glad över hur otroligt smidigt arbetet har flutit på. Det klias inte länge i byggdammiga barr när knepigheter uppstår och kreativa lösningar materialiseras på nolltid när frågetecken uppstår.
Nya gipsskivor kommer uppDuschkaret finputsasEn besvärlig, fastlimmad spegel knackas bortRedo för fix och fuktspärrHallen på plan två är en byggarbetsplatsFuktspärr på gång …Kakelfix på …Och där åker claystonen på!Det vita till vänster är primern under claystoneytan
Vi handlar och försöker se till att vi skaffar allt vi kan skaffa. I tid måste det göras också, om inte ställtider och dyra förseningar skall uppstå.
Med jämna mellanrum sätter vi oss i solen, tvingar pulsen in i viloläge och låter oss förundras över att det redan är så varmt. Languedochimlen, ja, den är förstås sådär omöjligt blå!
Stina håller koll så att ingen obehörig kommer in. Alla tar sina arbetsuppgifter på stort allvar.
Vi har svängdörrar i murvelhuset just nu. Den ena kommer och den andra går. Telefonen ringer och ringer igen. Och igen. Det plingar i WhatsApp. Nya bilder, nya idéer. Jag springer runt och fotar. Drar iväg sagda foton till Gary för konsultation och goda råd. Jag mood boardar fortfarande. Funderar på om kanske en suite-badrummet skall bli svartvitt och krom istället för koppar som utgångspunkt? Varför då, kan man undra?
Kopparidén ställer till det lite grand och den fördyrar på ett sätt som till slut inte blir riktigt försvarbart. Den senaste planen lyder därför kopparkranar och dito synliga kopparrör i gästbadrummet;
men i en suiten troligen ett svart badkar på tassar, en svart golvkran, det befintliga tvättstället,
och antingen behålls tvättställskranen och den befintliga duschblandaren, i kombination med utanpåliggande, kromade rörledningar, eller så blir det kopparrör och samma kopparkran som i det andra badrummet, medan duschblandaren får bli svart för att matcha badkarskranen.
Alltså svart tillsammans med koppar eller svart tillsammans med förkromat…? Ja, ni hör ju; beslut tas, rivs upp och återupptas för att sedan ändra skepnad igen. Att vara på plats är en absolut nödvändighet!
Nu kan det ju låta som om jag (jo, jag – min andra hälft överlåter valen åt mig men deltar naturligtvis i diskussionen och säger javisst på rätt ställen) inte vet vad jag vill, men det är faktiskt precis tvärtom. Bilderna i mitt huvud är glasklara. Det som rör till det är omständigheter som tillgång, leveranstider, olika standarder i Frankrike och Sverige, tillsammans med de hänsyn som trots allt måste tas till en plånbok som ändå har sina begränsningar. Det hela är utmattande och en smula stressigt. Men det är vansinnigt kul också och energin är på topp. Att jag sedan med jämna mellanrum kan stjäla mig stunder i varm vårsol med en stickning för händerna gör mig ju inte jätteledsen…
Femte dagen på plats i murvelhuset går snart över i eftermiddag och jag funderar över dagarna som just passerat. De känns snarare som veckor.
Vi har shoppat toastol och handfat till gästbadrummet:
Båda gillades av Gary som slavar på med förberedelserna inför claystone-folkets ankomst på söndag. Vi hittade ingen passande konsol till handfatet under shoppingturen men väl hemma insåg jag att det införskaffade lilla handfatet faktiskt skulle kunna passa i den gamla lavabon, som vi hittills använt som sideboard i vardagsrummet.
Därmed hittade det lilla handfatet sin kommod och jag är ohemult nöjd med att ett sådant hugskott kan förvandlas till en personlig och passande lösning!
Utomhus råder också febril aktivitet. Bertrand och hans nye kompanjon jobbade hela eftermiddagen igår med fortsatt rensning av trädgården, så nu är den stolt, glad och redo för en ny säsong.
Träden har musöron, fåglarna håller högljudd konsert och vinter, kyla och mörker känns långt borta. Igår kom dessutom Will för att mäta och förbereda återställningen av det fuktskadade taket och väggen i det stora rummet. Vi har hämtat nycklarna till Claes och Evas hus och i helgen flyttar vi in där för ett par veckor. Murvelhuset blir då på allvar en byggarbetsplats, där varken dusch, toa eller sovrum finns tillgängliga för oss. Mer då?
Vi har hunnit med några stunder med bygrannarna och igår kväll traskade vi genom byn för att käka middag hemma hos ett par av dem. Mysigt, fint och otvunget, alltihop.
Jag har röjt och dammsugit hjälpligt för att försöka minimera mängden virvlande byggdamm och L tog igår tillfället i akt och lånade Bertrands höga stege för att byta lysrören i garagetaket. Det har behövts i några år men hela tiden skjutits upp i brist på både stege, tid och ork. Nu lyser det bra i garagetaket igen. Det är bra.
Bra är också vädret. Nätterna är visserligen lika kalla som dagarna är varma när solen är framme men då sover vi gott under duntäckena. Att rabbla veckans aktiviteter får det vara slut med nu. Jag måste få i mig lite lunch och sedan jobba en stund. Skall bara avsluta med att berätta att jag även har beställt en ny soffa. En Söderhamn från IKEA.
Sådär. Skall be att få återkomma med mer work-in-progress, vad det lider.
Har det hänt något sedan sist? Har vi kommit närmare diverse lösningar på våra bekymmer med fuktskador, skadedjur och annat som skall åtgärdas? Har vi bokat in nästa resa till Murveln för att säkerställa just att saker händer?
Joråvars och nej.
Både och inte.
Lopporna ställde onekligen till det och vi har inte kunnat ta med Stina någonstans, så länge lopporna varit aktiva. Nu har dock Stina äntligen fått Bravecto, som till slut verkar ha tagit död på åtminstone de redan kläckta gynnarna. Äggen som eventuellt fortfarande gömmer sig i möbler och mattor skall Anticimex exterminera.
De är bokade till imorgon och de där loppmördarna har jag längtat efter.
Halv tre i eftermiddags ringde de dock och avbokade. Exterminatorn är sjuk och kan inte komma förrän nästa vecka. Imorgon bitti är det jag som ringer och jag tänker inte vara vänlig och försynt…
Men trädet i trädgården i Murviel är borta, precis som avtalat och Gary har täppt till hålet i rörlådan där vi tror att mössen tagit sig in.
Gary såg inga tecken på ytterligare musinvasion, så det låter förstås någorlunda tryggt. Dessutom kom han på avtalad tid, så inga arga samtal behövs heller.
2- 0 till hantverkare i Frankrike kontra i Sverige, alltså.
Låt oss därmed inte i fortsättningen Peter Mayle:a oss över opålitliga hantverkare i Frankrike; de vinner med hästlängder över Anticimex service-mindedness i Sverige iallafall.
Vi har också fått två olika tadelaktkontakter för badrumsrenoveringarna och det känns bra. Sedan kanske det inte blir tadelakt iallafall, eftersom det är lite fläckkänsligt men det finns andra liknande material som vi har fått som förslag istället. Som Claystone eller Monosoft.
Lite åt det här hållet …
Vi kan dock inte trycka på startknappen för det arbetet förrän skadorna inspekterats av försäkringsbolaget. Ni minns kanske att hon som kom på avtalad tid häromsistens inte hittade någon ringklocka vid den öppna grinden och därför åkte igen…?
Hon kan komma tidigast 20 december, säger de nu.
Jul i Murviel, till slut?
Jag önskar mig en ringklocka.
Murvielskt julfirande eller inte, besiktningskvinnan från försäkringsbolaget måste vi se till att träffa i december, iallafall.
Hur var det nu?
”When life gives you lemons…?
… make lemonade.”
Eller när livet ger dig möss; skriv en barnbok. Den är påbörjad och jag har köpt en musfamilj från danska Maileg.
Jag kan inte teckna, så musfamiljen skall fotograferas i olika situationer och sedan blir det en berättelse om hur de hemlösa mössen emigrerar till MUSVIEL.
Himmel så fyndig jag tycker att jag är. En sådan given succé.
Förlagen kommer att slåss om den. Eller dem. Det skall bli en rafflande trilogi om familjen RasMUSson från Skärhamn. En happy ending utlovas.
Och jag lovar att inte hitta på en saga om familjen Loppa. Där går min gräns.
För en dryg vecka sedan hämtade jag Åsa på flygplatsen i Montpellier. Nu har hon redan hunnit åka hem igen och vi är inne på vår sista vecka här för den här gången.
Oliverna har hunnit mogna under vår månad här …
En månad går fort. Den fick heller inte innehålla det vi hade planerat, eftersom vi istället har hållits tämligen sysselsatta med sådant som pockar på uppmärksamhet i kölvattnet av vattenläckan. Däremellan har luften med jämna mellanrum liksom gått ur oss. Balansen för min del mellan franskstudier, jobb och semester blev också rubbad när vi gång på gång varit tvungna att anpassa oss till när hantverkare och försäkringsinspektörer haft tid med oss. Det har stressat mig en aning men någon större fara är det trots allt inte. Alla har varit otroligt tillmötesgående hittills.
Solen skiner om dagarna, umgänget är ymnigt, himlarna, såväl dagtid som nattetid är galet vackra,
och jag är så tacksam över att kunna vara här under en så lång sammanhängande tid, trots att det är mitt i terminen och alla andra är strängt upptagna. Så vad har jag – vi! – gjort medan vi varit här?
Förmiddagarna har vikts antingen åt franskan eller jobb med mina gymnasier och med Kennari;
Hemmakontoret – åtminstone ibland.
… när jag inte tvingats lägga det åt sidan för att Murvelhuset kallat. Första dagarna på plats kröp jag på golvet och skurade travertinen ren och därefter har samtal, mejlkorrespondens, möten med hantverkare och googlande efter sakkunniga och möjliga lösningar, upptagit en stor del av mina förmiddagar. Eftermiddagarna – som idag! – har jag försökt hålla fria för mer socialt betonade aktiviteter eller bloggande, läsning bara för nöjes skull och stickning. Två små tröjor har jag hunnit med. Eller nästan iallafall.
De skall monteras och det är alltid den tristaste delen. Åtminstone fram tills att alstret ligger där färdigt framför mina ögon.
I köket har äntligen den sista skåpsinredningen kommit på plats:
Ikeamonteringsmästare G-rot – dvs jag – har varit i farten…
Både när vi var här i maj och i somras var just den skåpsdetaljen slut på Ikea i Montpellier men förra veckan lyckades jag få med mig den därifrån. Nu saknas bara det sista, restnoterade handtaget…
Med hem följde också en rejäl laddning stearinljus, tillsammans med boxar och burkar med lock. De senare har tagit plats på skafferihyllorna och i köksskåpen, där traktens möss varit på besök.
Att de plötsligt letat sig in i huset förbryllade oss först. Vi har aldrig sett spår av möss inomhus tidigare men tänkte att det nog var genom springor i den kackiga terrassdörren som de tagit sig in. Häromkvällen blev vi dock varse, när L såg en mus blixtsnabbt komma pilande från den öppnade rörboxen vid väggen där vattnet läckt.
Fri lejd från garaget och in i huset där!
Dock förhoppningsvis inte längre. Vi har tätat tillfälligt med stålull, som inte är skönt för små musfötter att gå på. Ingenting ätbart förvaras annat än i behållare med tättslutande lock, så nu har de heller inte mycket att hämta om de ändå tar sig in. Jag har ju brottats med möss förr och vet att de är minst lika envisa som jag, så jag gör mig inga illusioner.
Förra veckan kom snickare Loubet och mätte för ny terrassdörr och nytt köksfönster. Dörren blir i en liknande design som den gamla dörren men med dubbelglas, ordentligt lås, dörrkarm och tröskel, så att den håller tätt för såväl tjyvar som för kyla och möss.
Loubet skrattade gott åt köksfönstret och kranen,
men hade naturligtvis idéer om en elegant lösning på det.
När han ändå var här, pratade vi om dörrarna till badrum och klädkammare i vårt sovrum och om behovet av nya voleter till fönstren på bottenvåningen. Det blir dock en senare fråga. Vattenläckan och badrummen har förstås första prioritet. Allt annat får vänta ett tag. Eller terrassdörr och köksfönstret tas förstås omhand i februari, för det måste faktiskt också ordnas till slut. Skisser och devis är på ingång, så dem får jag återkomma till.
Återkomma skall jag om flera saker men det är sådär som det ofta blir när vi är härnere, att blogginläggen bildar kö. För vi är förstås inte bara hemma i huset och i trädgården. Vi ger oss iväg också, till fots i byn och i bil längre bort. En annan dag skall jag berätta om ytterligare en tripp till Pezenas och om lunchen i Sète i helgen. Eller om när jag ändå inte var skitkass på petanque.
… är det ännu en gång med de andlöst och intensivt blå languedochimlarna eller skall jag gå igång om hur vattenblänket i poolen når nya höjder när den lägre oktobersolen kastar sina sena eftermiddagsstrålar över vattenytan? När klockan hunnit bli fem och det fortfarande är varmt och jag simmar i vattenblänket och njuter av varje sekund i det mjuka, ljumma vattnet?
Eller skall jag prata om stjärnhimlarna när jag sent omsider tassar in i sovrummet, öppnar fönstret mot den svala natten och blir stående med den gamla dängan av Don McLean om Vincent van Goghs stjärnhimmel ringande i öronen?
Klicka på bilden om du vill lyssna på Don McLeans ballad!
Det är vackert, harmoniskt, trolskt och lite vemodigt på samma gång. Sommarsäsongen 2021 är definitivt bakom oss här också, trots den kvardröjande, ljuvliga värmen. Vi åker dessutom norrut igen om knappt två veckor och där väntar redan ett helt annat klimat. Vintersulorna på bilen åker på direkt när vi kommer hem och oktober lämnar nästan omedelbart över till november, efter att vi låst upp dörren till huset på ön igen.
Bra saker väntar oss därhemma förstås, så det skall nog fungera att tvingas ikläda sig varmare kläder trots allt. Om vi firar jul i Murviel har vi inte bestämt ännu, men alldeles säkert åker vi tillbaka för att åtminstone fira nyår i Murviel. Då är det varmare kläder som gäller här också, men vi har hunnit uppleva tillräckligt många decemberveckor i Languedoc för att också veta att luncher i bara tröjärmarna utomhus absolut är en realitet. Ljuvligt bortom allt förstånd, det också.
Juldagsnjutning 2012
Ljuvlig blev också fredagens utflykt, till slut, trots att vi inte planerat den så som man bör för att det skall bli riktigt bra. Vi for först till Lodève, blev besvikna på första intrycket av staden och insåg dessutom att det inte var en strålande idé att ta med sig hunden om ett museibesök var syftet med visiten (vi skall ge Lodève en ny chans en annan gång och då vara bättre förberedda). Men en härlig fransk lunch med extra allt, då? Det klassiska turistmisstaget hotade; dvs, klockan började närma sig 12 och att leta efter en mysig restaurang i en okänd stad under tidspress kräver en rejäl portion tur för att bli lyckad, så vi gav upp, åkte därifrån och drog till Millau, där vi hittade ett ofranskt lunchhak mitt i stan, åt något halvbra, blev mätta och njöt sedan en stund i solen.
Vaccinationsintygen fick vi förstås visa – hade hunnit glömma att man måste det fortfarande – och ansiktsmasken fick vaskas fram ur väskan för att vi skulle vara välkomna in och igenom restaurangen. Där i solen fick vi för oss att det var dags att se Gorges du Tarn.
Genom Millau rinner floden Tarn, som gett den långa ravinen sitt namn och den följde vi ut ur stan,
och vidare genom Gorges du Tarn fram till lilla byn Les Vignes, där vi tog av upp via en slingrande serpentinväg till platån, ca 900 möh. Skyltar som anger hur högt upp du är dyker regelbundet upp men Madame P talar också om det för oss. Hon är ett förbaskat bra resesällskap, den blå madamen!
Gorges du Tarn, alltså.
Vackert är bara förnamnet.
Hisnande branta fjäll väggar och märkliga klippformationer bildar fond mot den smaragdgröna Tarn längst ner i dalen. Det är dramatiskt, nästan skrämmande och, som sagt, andlöst vackert. Höstfärgerna bryter milt oktobersolen och allt badar i ett mjukt ljus. Av alla skyltar om campingplatser, kajakuthyrning och restauranger längs med vägen, förstår vi att här råder febril aktivitet under högsäsong. Men nu är det helt lugnt. Vi möter enstaka bilar, men i övrigt är det tyst. Tarn brusar, fåglarna låter och torra löv prasslar i den lätta vinden.
Upptäcker hus som klamrar sig fast i branterna och som ibland byggts in i klipporna;
Det ser besvärligt ut. Oländigt.Varför bosatte man sig så, en gång i tiden? Knappast för utsiktens skull, trots att den måste vara något alldeles i hästväg. Jag inser att jag är väldigt nöjd med vårt hus på en liten kulle bland vinfälten, trots den ibland väl så trafikerade bygatan utanför. Till Tarn kan vi åka på utflykt och sedan åka hem igen, efter att ha fått en rejäl dos utsiktsporr (pardon my French!). Branta backar och oländig terräng må vara otroligt tjusigt, men särskilt praktiskt är det ju inte.
Lördagen tillbringades hemma. Jag fick äntligen ramverk på den kenyanska tavlan och senare i idag skall den upp på väggen ovanför soffan vid matplatsen.
Idag hade jag planerat en tur till marknaden i St Chinian men kom inte upp ur bingen i tid. Tror att jag fick min nattsömn störd av drömmar om störtande branter, läckande badrum och tankar på tadelakt, kopparbadkar och annart vackert som jag drömmer om för de förestående badrumsrenoveringarna. Till veckan skall jag ägna mig åt att försöka hitta någon härnere, som både kan det här med tadelakt och som har tid att hjälpa oss inom en inte alltför avlägsen framtid. Wish me luck.
Vi kom i söndags kväll, efter två ganska knöliga resdagar på autobahn och franska vägar. Köer, vägarbeten och stängda vägsträckor i Tyskland förbyttes i regntunga timmar i Frankrike.
Millaubron i tillfälligt regnuppehåll
Väl framme i Murviel stannade vi bara till för att hämta garagefobben och sedan for vi direkt till födelsedagsfirande på underbara Chez les Amis i St. Nazaire. Lite småtokigt, kan tyckas, efter en sådan lång resa, men det var verkligen helt perfekt. God mat, vänner och allt det på en gång som vi hunnit längta efter ett bra tag hemma på ön.
I murvelhuset stod sedan sängen bäddad och det är en alldeles särskild lycka att öppna fönstret mot natträdgården och krypa ner under täcket och sedan somna alldeles ovaggad.
Så blev det måndag morgon och vidden av de skador det läckande badrumsröret orsakat uppenbarade sig för oss. Den stackars soffan, som hängt med sedan vi köpte vårt hus i Älta 2001, monterades isär och transporterades ut ur huset. Tack, soffan, för allt häng du bjudit på genom åren, och tack för att du offrade dig och tog största smällen innan du tackade för dig.
Mycket av den tilltagande mögelodören försvann ut med den, men med soffan borta blev det tydligt att vattnet inte bara hamnat i soffan, utan att det hade runnit vidare i en vid båge ut över golvet,
och lämnat en kärv, intorkad hinna över stora delar av den stackars travertinen. Bäddsoffan i hörnet är fuktskadad den också, liksom benen på bokhyllan bredvid.
Försäkringsbolaget har kontaktats, Gary har varit här och diskuterat hur vi tar oss an det digra arbetet och eftermiddags kom byggare Tom för en ”second opinion” och rådslag. Mycket matnyttigt har vi fått oss till livs och vi vet nu mer vilka mått och steg som behöver tas. Gary skall öppna upp sovrumsväggen intill badrummet för att den vägen försöka lokalisera var läckaget på röret är. Att vi sedan behöver renovera båda badrummen är ofrånkomligt, om vi skall kunna vara trygga med att andra än familjemedlemmarna skall använda huset. Det känns som bara en tidsfråga innan samma bekymmer dyker upp också i det andra badrummet på övervåningen. Mellan alla möten och telefonsamtal har jag legat på golvet och skurat travertin med rotborste och såpa. På de svårare fläckarna fick jag ta till min importerade klorinspray från Rusta. Miljövidrigt, jag vet, men den används verkligen bara när ingenting annat hjälper. Och akta er, vad effektiv den är! Det är nästan skrämmande…
Nu är golvet rent, visserligen inte helt fritt från vattenfläckar ännu, men åtminstone inte snuskigt. Tom skall låna oss en maskintvätt och sedan får vi hitta någon som hjälper oss att återställa travertinen till sin forna glans, för matt och lite ledsen har den blivit. Men sten är sten, så det skall nog gå bra. Jag är ändå glad att det inte låg ett avancerat trägolv i det stora rummet; det hade inte gått att rädda.
Imorgon skall jag ringa Will, som målade det stora rummet förra året, och försöka boka in honom för att återställa taket och den fuktskadade väggen.
Semester ändå, hörrni! Himla trevligt!
Är vi alltså alldeles modstulna, tvärgriniga och uppgivna?
Faktiskt inte alls.
Huset passar på att tala till oss och bakom det kapade och igenpluggade röret hittade vi tapetrester från innan de förra husägarna rev ut husets hela innanmäte.
Jag blev så glad över åsynen av de gamla tapetresterna att jag för en stund glömde bort allt det trista. De röda sofforna och de gröna sammetsgardinerna kändes med ens som en blinkning till husets historia och som om huset, mig ovetande, har lyckats berätta det för oss när färger valts till inredningen genom åren. Jag har ett alldeles särskilt förhållande till murvelhuset och vill behandla det med respekt. Kanske kan vi återskapa tapeten och klä en vägg i det stora rummet med den eller på annat sätt ge den utrymme i inredningen, kanske?
Men hur glad jag än är över sådana upptäckter, så har jag mina stunder och min fördragsamhet med vanligt vardagsstök är noll. Det drabbar stackars L, som inte ser det jag tycker att han behöver se och som jag far ut mot innan jag hinner hejda mig. Men han är van och jag ber alltid om ursäkt när insikten om mina stundtals orimliga krav drabbar mig. Sedan fortsätter jag att ösa och driva på, annars händer ju ingenting, inbillar jag mig. Medan allt detta pågår, tassar Stina omkring och tycker att livet är härligt. Genom vår grind kommer den ena trevliga mänschan efter den andra och Stina välkomnar dem alla som om var och en vore en Guds gåva till just henne.
Det är tillnyktrande att se henne; hon påminner mig om att allt ändå är precis som det skall; vi är här, vi är tillsammans och i Murviel är det mesta sig precis likt. Tisdagskvällen avslutades dessutom på allra bästa sätt hemma hos Claes & Eva på deras takterrass.
Där satt vi och åt och drack gott, ända tills husse och hund med långa gäspningar markerade att nu är det dags att gå hem …
Hörrni! Jag är trött och behöver gå hem …
… genom en tyst kvällsby i sval men långt ifrån kall kvällsluft.
Murvielklotter 