Kategoriarkiv: Hunden Stina

Att sysselsätta sig genom tät granskog

22 torsdag Aug 2024

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, Hunden Stina, Murvelhuset

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

I min pendlarbil på väg upp till Rättvik fick jag plötsligt för mig att jag skulle skriva. Jag blev uttråkad av alla granar och furor och plockade fram min reMarkable. Vad jag fick ur mig? Tja, en lägesbeskrivning, typ:

Jag är på väg till Rättvik i bil igen. Som passagerare den här gången. Vid ratten sitter L, så att jag skall få en paus från pendelrattandet, och i baksätet sover hunden lycklig över att få följa med.

Tre veckor återstår av mitt uppdrag på plats, sedan väntar en nedbantad version av det på distans. Det är en sällsamt vacker augustidag och vi susar fram på nästan tomma landsvägar med solen silande genom rader av spikraka furor. Upplevelsen är en helt annan än den under torsdagskvällens körning på samma väg fast åt andra hållet för en vecka sedan. Då var jag ensam i bilen och min blick svepte från höger till vänster och alla övriga sinnen var på helspänn. Det är älgland vi pratar om på sträckan mellan Rättvik och Karlstad och i skymningen känns skogen lika hotfull som den är glittrande vacker i förmiddagens augustisol. Här vill jag verkligen inte köra i vare sig tät novemberdimma eller i lovikkasnö i januari, så just detta veckopendlande är för mig synnerligen säsongsberoende.

Inte bara älgland, utan epa-traktorland också…
Jobbdatorn har på fler sätt än ett inte greppat att semestern är slut.
Lingonris på frukostbordet på Lustigsgården

I Murvelhuset njuter just nu tredje omgången hyresgäster av tillvaron och det innebär ett välkommet tillskott i murvelkassan. Det behövs för de två projekt vi tänker oss inför nästa säsong, med poolhusförbättringar och förhoppningsvis ett orangeri på framsidan av huset.

Inspirationsbild…

En tur till skrotnisse i Caylar har för ändamålet hamnat på min to-do-list inför vistelsen i september. Stället är ett Mecka för den som letar efter återbrukade räcken och fönster & dörrar i smide.

Caylar, 2018 – det är här jag hoppas hitta smidespartier till mitt orangeri…

Sedan återstår bara att hitta en duktig hantverkare som kan hjälpa oss att få härligheten på plats, förutsatt att skattkistan i Caylar kan få fram materialet, vill säga. Sådant sitter jag och tänker på medan mil efter mil av skog passeras. Till slut blir den utsikten tämligen enahanda och jag längtar efter vidder och utsikt över västkustskt hav, eller över languedocska vinfält, eller för all del över Siljan!


Det senare duger bra som substitut ett tag; det är ju inte för inte som den vackra sjön i folkmun kallas för mashavet!

Sista kvällen i Murviel för nu

25 torsdag Jul 2024

Posted by in Allmänt strunt!, Hunden Stina, Jycken, Min franska trädgård, Murvelhuset, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Det är mindre än två veckor sedan vi kom hit och ändå känns det som vi varit här länge. Sommarvistelsen har aldrig varit så kort som i år och det känns lite märkligt. Skälen är många till att det blev så och det är också alldeles självvalt. Imorgon fylls huset med gäster och innanför terrassdörren är huset fejat och iordningställt för deras ankomst. Jag har hällt upp ett glas immande kallt rosé och bälgar dessutom i mig det ena glaset vatten efter det andra.

Dagen har varit varm och jag har varit igång en stor del av den. Mitt på dagen går dock inte det; då ligger jag istället nedsänkt i det turkosa i vår trädgård.

Boken jag fick i födelsedagspresent förra året och som jag började läsa då och sedan glömde bort. Nu har den hållit mig sällskap vid poolkanten och gett mig många igenkänningstillfällen. Författaren skriver om sitt hus i Roquebrun…

Sista badet innan hemfärd är alltid bitterljuvt. Aldrig är det så skönt som just då och aldrig blir det så långt som då. Efteråt blir jag sittande och tittar på rörelserna i vattnet, som min kropp just skapat och nyss lämnat, och tankar på vad som väntar därhemma bråkar om att få ta plats.

Jag är mer rastlös än vanligt inför denna hemfärd. Jag skulle behöva vara på minst fem olika ställen samtidigt de kommande veckorna och att det inte är görbart stressar mig mer än vanligt. Det blev en stökig sommar på alla möjliga sätt för många av mina allra mest älskade och vi får gå in i hösten utan den där långa, slappa, vilsamma sommaren som vi alla hade behövt. Jag tror att vi måste vara snälla med oss nu ett tag och inse att stordåden får vänta.

Ikväll, medan mörkret snabbt sänker sig över vår trädgård, har jag ändå tagit mig tid att som vanligt beundra tornsvalorna som blixtsnabbt susar genom luften, dyker och vänder uppåt igen De är färre nu. De är på väg söderut redan. Men cikadorna stannar. De gnisslar och fortsätter låta tills de plötsligt tystnar tvärt, nästan samtidigt allihop. De får sällskap en kort stund av fladdermössen, som byter av tornsvalorna i jakten på mygg och andra insekter. De fladdrar verkligen. Man hör det när de kommer nära, för ganska nära kommer de. Det är skönt med pergolataket, för med tanke på all fågel- och fladdermusspillning som hamnar på det, hade det inte varit så kul att behöva ducka för det.
Fast jag gillar de små rackarna! De är häftiga, väldigt skygga och, som sagt, världens bästa myggjagare. Fast jag undrar om de inte ändå är ena riktiga latmaskar, för jakten pågår inte särskilt länge och fladdret från dem tystnar samtidigt som den sista cikadan ger upp och fäller ihop sina vingar någonstans i lövverket i trädgården. Då drar ensamma ugglan igång med sin klagolåt. Den låter lite spöklik men det är sommar och byn låter också av annat. Som bilarna på gatan utanför, grannhundarna som skäller eller barn som nattbadar i någon av alla trädgårdspooler som omger oss. Det känns tryggt och värmen om kvällarna är något som jag definitivt kommer att sakna så fort jag är sverigehemma igen. Den och alla nattljuden, det försiktiga prasslet i det torra gräset, kyrkklockorna, glada röster på gatan utanför och vår Stina, som jag jagar in varje kväll, eftersom hon får spel av minsta lilla plötsliga ljud, hur försynt det än låter. Den lilla vovven, som kurar ihop sig på sin egna kudde mellan sina människors diton varje kväll,

och vars kroppsspråk berättar så tydligt det bara går att vi är hennes och att hon både älskar och älskas så där självklart och förbehållslöst som bara en liten kärleksfull jycke kan.

Imorgon sätter vi oss i bilen och kör första etappen till Luxemburg. L har redan lagt sig, medan jag klämmer ut det sista av sammetsnatten och tänker stanna uppe tills ögonen faller ihop. Det blir inte jag som kör. Jag tänker sova första biten, sedan skall jag öppna bilkontoret. Vi sticker innan solen hunnit upp över cypresserna i trädgården och jag måste vakna av väckarklockan istället för av att solen värmer mina bara ben.

07.30
07.40

Det får gå. Det är bara att vänja sig.

Årets första inlägg

25 torsdag Jan 2024

Posted by in grand-mère, Hunden Stina, Inredning, La mer, Murvelhuset

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, ,

Jag inser att mitt bloggskrivande börjar ske med allt glesarare intervaller nu. Bara korta notiser på Instagram är vad jag hunnit med den sista tiden. Nu minskar mitt jobbtempo en aning för en stund och jag låter axlarna sjunka tillbaka i ett mer bekvämt läge. Mitt jobbliv är för tillfället, om inte helt pausat, så åtminstone satt på sparlåga. Det är planerat så. Januari och februari detta år är tänkta för återhämtning och jag tillåter mig själv att låta bli att planera så mycket. Det har trots det redan blivit en del flackande fram och tillbaka men det är av kära anledningar, så jag skall inte klaga.

Tiden i Murviel är mer upphackad än vad jag hade önskat, dock, och jag längtar efter längre sammanhängande tid här, främst för att jag har en del småprojekt som det kliar i fingrarna att få sätta igång med.

Lilla gästtoaletten på bottenplan, till exempel, som nu äntligen har fått efterlängtad kärlek. Väggarna där har lagats, spacklats och målats. Röda har de blivit, väggarna.

Romesco från Farrow & Ball, heter färgen, från butiken Gabanou i Boujan-sur-Libron i utkanten av Béziers. De är väldigt vänliga och hjälpsamma där, så det är dit vi far numera när färg skall införskaffas. Varför Farrow & Ball, kan man undra? Borde vi inte måla franskt och med traditionell färg? Kalkfärg, till exempel? Det är nästan alltid mitt utgångsläge att titta på det mer traditionella först. Vårt hus är gammalt och förtjänar varsamhet när det skall pysslas om. Men de tidigare ägarna for inte varsamt fram. Fönstren behölls och den gamla entrédörren men inte mycket annat. Den gamla rumsindelningen är helt borta och väggarna runt den lilla gästtoan är nya och av gips. Där finns ingenting gammalt att bevara så där blev det bra med en lättmålad färg som tål lite vattenstänk och som är lätt att torka av. Vi måste ta hänsyn till det senare, med tanke på hur många fina stora och små gäster som fyller vårt hus. De här småprojekten ger mig stor tillfredsställelse med sin överskådlighet och begränsade påverkan på livet i övrigt. De stora, omfattande renoveringarna hoppas vi slippa, åtminstone i närtid!

Nu skall det förstås aldrig ropas hej, med tanke på de något kostsamma överraskningar vi fått genom åren, men mitt inredarfokus skall nu på allvar riktas mot sovrummen på övervåningen. Och där tänker jag till slut måla med kalkfärg, så det så! Där tillbringas ytterst lite tid av både oss och alla gäster, så avtorkbarheten och övriga praktikaliteter känns inte lika prioriterade som i huset i övrigt. Däremot vill jag ha det mer ombonat och mysigt än vad de ännu så länge kritvita väggarna tillåter. Rofyllt skall det vara där man skall sova!

Utsikt mot måne och tidig kväll i trädgården från sovrumsfönstret.

I övre hallen har förbättringsarbetet redan kommit igång. Där kom välbehövlig förvaring på plats inför förra säsongen;

de fixade badrummen älskar jag, även om det faktiskt återstår några detaljer att fixa även där;

och den lilla tvättstugan har efter många om och men blivit precis så funktionell som jag hade hoppats. Tidigare fanns varken vask eller rinnande vatten, vilket ju var lite knas i just en tvättstuga.

Den här sortens hemmapyssel hjälper mig att koppla av; det och att sticka. Det senare har krävt varma kläder, för det har varit vinter även i Murvelhuset. Flera lager ylle har jag iklätt mig för alla stillasittande aktiviteter;

Här skriver jag på min reMarkable; skrivplattan som är just, remarkable!

Gardinerna av sammet har dragits för när mörkret har fallit och det är förvånansvärt mycket kalldrag som försvinner då. Dessutom har vi fått vår öppna spis sotad,

så det har eldats friskt i den sedan dess.

Vi har länge velat installera en insatskamin i den för bättre effektivitet och nu har vi fått bekräftat att det går. Dock är skorstenen smal och det krävs ett skorstensrör hela vägen, så alldeles billig lär inte en sådan installation bli. Men bra kan det bli!
Tanken är att några uthyrningsveckor skall få bekosta det. Fast det där funderar vi inte på just nu. Jag har varit tillbaka i Sverige en kort sväng. Som kallast var det -27 grader. När jag åkte tidigt i måndags morse regnade det och var nollgradigt. Men i Murviel har vindarna vänt, ylle lagts åt sidan och kortärmat letats fram.
Jag sitter i solen, det är drygt 20 grader i skuggan och hunden gör mig sällskap. Vi njuter båda två.

Temperaturskillnaden dessa mina senaste dagar landar på i runda slängar 50 grader(!) och tanken svindlar medan min lekamen jublar.

Det är tur att man är resvan…

19 söndag Nov 2023

Posted by in Hunden Stina, resa med hund, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Det är larmat och undanplockat i Tjuvkil och oslofamiljen är hemma igen med sina småtroll. När de åkt, for vi till Solna med bilen full av pinaler. Vi har haft tidig revelj och mysiga frukostar med tända ljus och gulliga, morgonpigga barn hos oss sedan i måndags.

Bättre kan jag knappast ha det.
Nu har det dessutom varit helg med andra godingar och på tisdag ger jag mig iväg för min sista växjösejour. Allt var packat och klart inför avfärd redan i torsdagskväll – en något komplicerad packning med siktet inställt på tre olika resben och med extra packning inför födelsdag, julbak, barnens adventskalendrar och för säkerhets skull även diverse julklappar. Alltså kunde även fredagsmorgonen börja lugnt och härligt.

Jag kokade morgongröt till tvååringen, läste om Nasse och hans taxi och om Andrejs längtan, tvättade lakan och plockade undan. Jag vill att det skall vara ordning och reda när jag kommer hem igen! Sjukt nöjd var jag över min disciplin och mina sedan länge finslipade packningsrutiner, resvan som jag är.
I ett orange fodral i lådan med reseparafernalia förvaras pass, franskt checkhäfte och nycklar till murvelnuset. Bara att slänga ner i väskan, förberett och klart. I samma fodral förvaras även hundens pass.

Normalement…

– Har du tagit hundens pass, hördes jag ropa till L när det började dra ihop sig till avfärd och jag hade letat fram det orange och upptäckt att hundpasset inte låg där.
Det något dröjande svaret, ”näe …” från L satte sedan igång ett frenetiskt letande i väskor, skåp, och lådor, utan resultat. Så följde ett dividerande fram och tillbaka under tilltagande irritation innan vi kom fram till att passet nog borde ligga i bilen, eftersom det var bil vi åkte senast vi passerade landsgränser med hunden.
I den blåa bilen, insåg vi, efter att L rotat runt i den vita.

Den blåa bilen står i Murviel. Den kördes ner utan hunden, som var kvar hos hundvakt när vi åkte ner tidigt i höstas. Med hundpasset kvar i handskfacket, tror vi.

Med bara ett par helgdagar kvar innan hundens plan skulle lyfta mot Frankrike stod vi där och stirrade på varandra, för en stund helt handfallna. Nu undrar ni kanske hur man löser sådant?

Bär in väskorna igen och stannar hemma?

Lämnar hunden hos grannen?

Svär eder och sliter sitt hår?

Det senare, kan jag berätta, medan fredagens hjälte, hundens husse, började ringa runt till hundkunniga på kennelklubben, till vår lokala veterinär och sedan till den veterinär på Orust som utfärdade hundens numera försvunna pass. Och där visste de råd! De hade inte tid att ta emot oss men lovade att skicka över journaler till den veterinärstation som vi kunde lyckas boka tid hos. Kanske skulle de kunna hjälpa oss där?
– Vad är oddsen, tänkte jag men L tog jycken med sig och for iväg. En timme senare var han tillbaka igen med både hund och nytt pass. I det nya passet finns dock inga vaccinationsstämplar, så på hundpassanskaffningen följde åtskilliga fler telefonsamtal till flygbolag och tullen på Arlanda. Tullen gav delvis trygga besked om att det skulle räcka för inresa i Frankrike. Några absoluta garantier fick vi dock inte.
Imorse drog hund och husse ändå iväg, kom ombord på planet och landade för en stund sedan i Paris.

Slutet gott, allting gott så här långt, alltså. Men för en tryggare hemresa vill vi ha hittat ursprungspasset med alla stämplarna. Vi satsar på att det glömdes kvar i den blå bilen och att det ligger där och väntar på det orangea fodralet där det planerat och rutinerat hör hemma.

Det är bra med självklara rutiner och lång vana när man skall ut och resa. Orangea fodral är också bra. Tills någon glömmer att lägga tillbaka passet där igen efter hemkomst.

Om det var jag som glömde det?

Kan jag inte tänka mig.

Det måste ha varit L. Han är slarvigare än jag.


.

Dagar fyllda till brädden

23 tisdag Maj 2023

Posted by in Betraktelser från min nya hemmahorisont, grand-mère, Hunden Stina, La mer, Livet i Tjuvkil

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

22 maj blev jag farmor för andra gången; en liten barnbarnspojke till har jag nu och det börjar bli en ordentlig barnbarnsskara. Det är lika omtumlande varje gång och ankomsten av ännu en liten öppnar sinnena på vid gavel. Jag är lycklig, mentalt trött och huvudet spränger. Förrförra fredagen lämnade jag mitt halvfärdiga ivar-projekt hemma i Tjuvkil och gav mig iväg för barnvaktsberedskap.

Jag stannade en dryg vecka och blev sedan avlöst av morföräldrarna. Syttende mai hann vi med att fira också, om än något stillsammare än vad som kanske är vanligt.

Liten syttende mai-firare
… och ljuvlig Pavlova efter traditionsenlig festfrukost

Nu är jag hemma igen och jobbar hårt på att färdigställa övervåningen. Det ser förskräckligt kaotiskt ut än så länge men är det faktiskt inte. Läget är liksom under kontroll, även om de förbannade gipsväggarna skickar iväg oss på ständigt nya uppdrag till byggvaruhusen i jakt på gipsplugg och skruv som fungerar. Skåpen måste förstås förankras ordentligt i väggen, annars riskerar de att tippa framåt.

Imorgon kommer hörndelen till soffan i vardagsrummet och förhoppningsvis kommer bokhylleväggen på plats där den här veckan också.

I badrummet på övre plan är extra hyllor från Beslag Online på plats,

och när Lill från Thörners Kök & Bad fått upp tapeten på hallgarderoben …

Idén till denna fick jag efter ett besök hos Karin och Maffe i Villa Haute Rive, där de fått upp en fantastisk tapet från Studio Lisa Bengtsson i sitt orangeri – inte solrosor där, men en annan Lisa-tapet som tar för sig. Vi är lite fegare och nöjer oss med en garderobsdörr i husets hall.

… börjar vi bli klara med allt det som planerades redan i höstas. Väggen ovanför diskbänken i köket skall visserligen spacklas och målas också men det är fort gjort. Resten skall få ta lite tid. Gardiner till några av rummen är antingen beställda eller på plats men de kräver lite eftertanke, liksom tavlorna på väggarna. Kanhända blir det ett inlägg när det ovan nämnda är klart. Om jag blir nöjd.

Men sen!

Sen skall jag titta tillbaka på vårt flyttkarusellsår och fråga mig själv hur sjutton vi har pallat. Visat har det funnits tid till vila men inte under några längre stunder. Men livet i vårt lilla radhus känns redan tryggt, etablerat och idylliskt. Att vädret varit av ett sådär perverst insmickrande slag som bara maj kan bjuda på, har förstås gjort sitt till.

Vår lilla apéroplats på framsidan blev snarare en kontemplationsplats strax innan läggdags;

Där sitter jag med hunden som sällskap och stickar eller läser och tittar på barn som cyklar, grannar som kommer hem från joggingturer eller med badlakan över axeln efter ett kvällsdopp från badbryggan i den lilla hamnen. Alla hejar. De flesta stannar en stund och vi byter några ord.

Att sedan koppla hunden för dagens sista promenad och njuta av solnedgången över havet, skvallrar om hur livet i Tjuvkil kan te sig när målarpytsar och verktyg stuvats undan.

Syrener i det som en gång varit trädgårdar
En liten babysocka på en kvist!
Ferdinand, aka Stina, på grönbete
Vill ha det just så här …
den lilla viken innanför småbåtshamnen

Jag får nypa mig för verklighetscheck och be till högre makter – eller kommunpamparna i Kungälv? – att inte de knasigaste idéerna om hur området skall förtätas framöver blir verklighet. Eller vad sägs om lyxlägenheter huggna in i Tjuvkils huvud och en gigantisk pir med flådig restaurang längst ut? Piren kan de bygga av all sten som sprängs bort från det karakteristiska berget vid den stillsamma och enkla lilla småbåtshamnen.

Ett formidabelt skräckscenario

Blir det verklighet, försvinner hela poängen med närheten till havet; avspärrningar, byggtrafik och sprängningar i flera års tid får vi leva med då. Kan tänka att de boende härute inte varit så glada över bygget av vårt område heller, men det är trots allt en helt annan sak att smälla upp låga radhus på en äng jämfört med vad det skulle innebära att spränga bort ett berg.

Bevarandeaktivist får jag förvandla mig till, alltså. En som vill ha kvar ett berg.

Foto: Thomas Kihlberg, januari 2021 (bild hämtad från Bohus Coast/Facebook)

Tredje gången gillt

06 fredag Jan 2023

Posted by in Hunden Stina, Jycken, resa med hund, Resor, Väder

≈ 7 kommentarer

Vår avresa från Ulebergshamn igår präglades av riktigt kasst väder. Allvarliga varningar om dåligt väglag pumpades ut på trafikradion och följde med oss medan vi for söderut igår morse.

Natten innan hade det snöat och den blöta snön hann frysa till is på bilen innan det var dags att åka. Den sista snökakan for av biltaket strax norr om Varberg; men bara lugn, det rörde sig inte om farliga mängder för våra medtrafikanter. Sådant beteende ägnar vi oss inte åt.
Bilen ställde vi sen hos Claes och Eva i Ängelholm, innan vi tog Pågatåget vidare till Köpenhamn. En knasig rutt, kan tyckas, men flyget bokades utifrån att vi skulle ha varit en sväng om Växjö mellan ulebergshamnstoppet och Murviel, men en magbacill satte stopp för det det lilla äventyret. Flyg och kastruphotell var dock, som sagt, bokade, så vi höll oss till åtminstone den delen av ursprungsplanen.

I Köpenhamn regnade det.

Och blåste.

På fredagsmorgonen friskade de i såpass att planen hade svårt att lyfta. Vårt plan kom inte upp i luften förrän på tredje försöket och sådant är ju alltid lite halvt obehagligt. Medan vi försökte lyfta, höll sig oslofamiljen hemma på grund av snökaos.
Om jag tycker att 15-20 varma grader dagtid och blåare himlar låter mer behagligt?

Jag bevärdigar inte ens det med ett svar.

Kommunikationerna ner till murvelhuset vintertid är inte alldeles enkla. Hur vi än beter oss, så tar det tid och det skall erkännas att det är en smula jobbigt. Trettondagen är uppenbart en stor resdag – vårt TGV från Paris var fullt och Gare de Lyon var trångt. Hunden, däremot, var ett under av tålamod, lugn och resvana.

Knappt ett pip men trött blir hon förstås av att försöka hålla ihop sin lilla flock i vimlet av ben och väskor.

Men nu är vi här. Hunden, L, och jag. Vi gör våra olika versioner av glädjeskutt. Hunden hoppar nästan jämfota (jo, faktiskt!) medan L tar plats i sin röda fåtölj.
Jag tänder ljus.

Går runt och säger ”hej huset!”

”Bon soir, ma maison!”

Så myser jag. Nyper mig. Känner mig vimmelkantig av reströtthet och glädje över att vara här.

Hemma.

Det här är hemma.

Vackra murvelhus; jag har saknat dig!

Vinter i december

11 söndag Dec 2022

Posted by in Allmänt strunt!, Hunden Stina, Inredning, Livet i Ulebergshamn, Tjuvkil, Väder

≈ 2 kommentarer

När hade vi senast en så här riktig vinter i advent? På västkusten, dessutom? Här regnar det ju alltid; på tvären, underifrån, i kaskader. Blåser gör det också. Men inte nu, alltså.
Vindstilla, kallt och pudersnö.
Och en sol, om än blek.

Mitt vinterhat till trots kapitulerar jag, för Ulebergshamn i vinterskrud är så andlöst vackert att jag inte kan se mig mätt. En ljust blekblå himmel med molnstråk som sträcker sig mot uleberget och på andra sidan den lilla hamnen ligger en molnbank med snö. Duckar vi den eller drar den in? Det är omöjligt för en amatör att veta, eftersom ingen vindriktning kan anas. Inte så mycket som en krusning syns på hamnens stålgrå vatten.
Det är nästan ominöst.
Som lugnet före stormen, snöpudret före det oundvikliga slasket…

Men hur vackert det än är, drömmer jag om Murviel. Det har införskaffats ett duschdraperi i linne till gästbad­rummet,

och glasskrapor som inte behöver skämmas för sig.

Jag kan reta upp mig ordentligt på fula städattiraljer, som jag ändå vill ha nära till hands. Jag ser bara just dem om de är framme och ingenting annat.
The devil really is in the details.
Ändå är de här djävulska detaljerna fullkomligt ovidkommande. Jag inser förstås det och skäms lite för att jag låter sådana futtiga bekymmer rinna ut i fingrarna som håller i reMarkablepennan. Eller bekymmer, förresten; det kan de ju rimligen inte beskrivas som. Men en stunds verklighetsflykt kanske det kan få vara att låta tankeverksamheten snurra runt sådant som inte betyder något egentligen?

I Ulebergshamn inreder vi inte så mycket men ljus och adventsstakar har förstås plockats fram.

Julgran blir det dock ingen; vi är alldeles för mycket hemifrån denna advent för att det skall vara någon mening med det. Jag fantiserar om nästa advent istället. Tillbringas den i Murviel, tro?

Eller blir det som vartenda år hittills, att adventstiden är så full av åtaganden, festligheter och firationer på hemma­plan att fönstret mot murveldagar inte ens går att hålla på glänt? Eller vill vi fira advent i nya radhuset i Tjuvkil?

I drygt 14 månader har vi vetat att vi kommer att bli tjuvkilsbor. Nu återstår tre och en halv månad innan flyttlasset går. Den makalösa utsikten över Ulebergshamn kommer vi förstås att sakna. Men jag längtar verkligen efter att få boa in mig i ett hem som är mitt igen. Inte många möbler har fått följa med från huset i Skärhamn och vi vill inte köpa på oss nya som sedan måste fraktas i en ny, nära förestående, flytt. Ändå har en till laminofåtölj – en mullvadsfärgad) införskaffats,

liksom en bäddsoffa som skall stå i allrummet i Tjuvkil.

En ny säng och en ny huvudgavel fick det bli också,

men lull-lullet till den får vänta tills vi är på plats. Ni vet, en sängkappa, nytt överkast, snygga kuddar och sånt. Sneglar på nya sängbord från H&M Home också …

Dessutom tvingades vi till kapitulation vad gäller matbord, efter att sedan flytten från Skärhamn bara haft ett visserligen fint, men pyttelitet frukostbord att tillgå.
Jag hoppas och tror att det nya bordet skall fungera både i den ytterst lilla matvrån i tjuvkilsköket,

Runt bord för mig och L i ett träslag som inte passar i ulebergshuset men som blir fint i Tjuvkil

och i förlängt läge i vardagsrummet när vi är många.

En skiva i och plats för åtta
Massiv rökt ek i matbordet från Sweef
Och med två iläggsskivor kan vi vara tio runt bordet

Med min snöälskande lilla vovve i knäet, hoppas jag med endast en hand ledig för redigering att ni haft en fin tredje adventshelg, oavsett om den avnjutits i skjortärmar på en sydfransk uteservering eller i snön med dunjackan på.

Imorgon bär det av till Växjö igen. Jag hör rykten om mer snö.

En nomad i Växjö

12 lördag Nov 2022

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, distansjobb, grand-mère, Hunden Stina, Livet i Ulebergshamn, Tjuvkil

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , , , ,

Nomaderna är tillbaka i Ulebergshamn, efter tre dagar i Växjö.

Det är så här det kommer att vara i några veckor framöver; vardagar på jobb långt hemifrån och helger ulebergshemma. Jag har korta stunder då jag allvarligt ifrågasätter detta påfund – jag menar, resorna är ju redan i utgångsläget kanske något för många! – men så påminner jag mig själv om att tokigare upplägg har jag ägnat mig åt förr. Som när jag veckopendlade till London i nästan ett helt år. Av det blev vår lilla cairterrier Wilda förvirrad och något deprimerad, så den här gången hänger Stina och husse med. Nöjd jycke och nöjd nomad är resultatet.

Stina chillar i soldattorpet

Aktiviteterna denna helg sträcker sig dock inte särskilt långt bort från frukostkaffet och stickningen i soffan. Det senare har jag längtat efter; mönstret som växer fram, rytmen, det repetitiva och koncentrationen det kräver, får mig att gå ner i varv och koppla av. Den aktiviteten är det som håller mig på backen när jag sätter tillvaron i spinn; utan yllet i händerna om kvällarna skulle kanske stressen krypa på och stjälpa alltihopa. Men jag mår bra -förträffligt, till och med. Sedan vi kom hem från Murviel för en månad sedan, har vi hunnit med två vändor till prinsar och lilltrollet i Solna,

Och en helg i Falun med alldeles magisk bröllopsfest invid Falu gruva;

och älskade, galet charmiga lilla Majs dop i Torsångs kyrka – Dalarnas äldsta;

Höstlov i Solna följde och därefter fortsatte turnén till Oslo, där vi fick den stora äran att vara de allra första övernattande gästerna i sonfamiljens nyinförskaffade radhus,

Där finns också det ljuvligaste lilla troll, men henne visar jag inte här. Ni får tro mig när jag berättar att hon är den gulligaste lilla norska trollunge man kan tänka sig!

Vi tog en tur förbi Roald Amundsens hem Uranienborg i Svartskog utanför Oslo,

följt av lunch i det charmigaste av äterier en bit därifrån innan hem­färd.

En kort mellanlandning i Ulebergshamn följde, eftersom vi hade ett byggmöte inbokat i Tjuvkil. Vi fick titta in i ett färdigbyggt radhus, identiskt med vårt, och vi fick gå runt på området. Dörren till vårt radhus stod på glänt, så vi kikade in i stöket och konstaterade att väggarna var målade, parketten lagd och klinkers låg där i väntan på att bli lagda.

Alldeles upprymd blev jag av att få se det. Jag flög runt med mitt måttband, konstaterade att matplatsen i köket som förväntat inte har plats för mer än ett litet frukostbord, och att badrummet på övervåningen är mindre än vad jag trott. Det kommer att bli svårt att hitta ett tillräckligt kort badkar dit, som jag blir nöjd med. På alla andra sätt är vi positivt överraskande och det känns helt rätt. Bra åldersblandning på de blivande nya grannarna, som vi fick träffa, är det också. Tidsplanen verkar hålla, med inflytt sista veckan i mars. Då tänker jag att nomadlivet skall gå in i en annan, lugnare fas.
On verra!