Kategoriarkiv: Jycken

Väderrandig färd till Dingle

28 torsdag Jan 2021

Posted by in huset på ön, Jycken, Murvelhuset, Om dagsläget, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , ,

Det är nästan så att jag stapplar ut till bilen för färd mot Dingle, så ovant känns det. Det börjar ljusna när jag ger mig iväg, men mitt på Tjörn möter snöyran mig. På E6:an ringlar köer från Stenungsund till Uddevallabron och jag blir sen till morgonens första fjärrmöte.
I Dingle är det barmark och övergivet. En av lärarna sköter sin fjärrundervisning från personalens fikarum och förutom henne och rektorskollega K, så är det tomt. Vi ses i små fyrkanter numer, medarbetarna och jag, och det börjar bli ganska tjatigt. Vi planerar för försiktig återgång och håller andan i hopp om att strypgreppet snart skall släppa.
De där klimatränderna längs med kusten vid E6:an följer med mig på hemvägen också. Jag förundras alltid över hur vädret kan skilja sig så markant på bara några mil. Vild vinter som snabbt övergår i vårkänning för att till slut landa i plusgrader och blöta hemma på Tjörn igen.
Motvikt till eländet och en påminnelse om vad vi missar fick vi under gårdagskvällens digitala apéro med Hansbys. Där satt de i shorts och T-shirts medan vi huttrade i våra tjocka ylletröjor.

Från en annan apéro Med Hansbys

Nu är det ju inte så att det är sommarväder i Frankrike heller, men dagstemperaturer runt 20 grader är ordentligt drägligt, även om det inte heller där är verklighet varje dag så här års. Jämförelsen är ändå iögonenfallande, eftersom något sådant trots allt är en omöjlighet i vår klimatrandiga januarivärld.
Så vi fick drömma oss bort för en stund och känna oss otroligt stoiska för att vi inte bryter ihop av att vi inte kommer iväg.
Jag kliver upp om morgnarna och tittar modstulet ut genom sovrumsfönstret på gråkalla vintervyer och inser hur mycket jag saknar tripperna till Murviel.

När Wilda parkerade sig i ständigt uppslagna resväskor…

Vintertristessen har fått fäste i mig igen. Den som jag sedan vi köpte murvelhuset 2012 har lyckats hålla stången. En bokad resa, med bil ibland, flyg ibland, till Murviel har varit ett effektivt botemedel. Jag har kastat en blick på eländet utanför fönstret och ryckt på axlarna, trygg i förvissningen om att jag snart får en stunds vila från det. Jag har helt enkelt sturskt vågat vägra vinter.

Den här kringskurna tillvaron tär och tar. Huset på ön, som jag egentligen tycker är toppen, lyckas inte hålla mina inredarambitioner igång, trots att vi nu har väldigt mycket tid över att fixa saker i huset. Inga stora saker ens, utan bara trevligt dutt. Istället ”inreder” jag murvelhuset.
Kollar in trappmattor och drömmer om något riktigt stiligt men inser att det nog får stanna vid en enklare variant;

Allt för att underlätta för lilla Stina och för att göra stentrappan mindre halkig och hård för både små och stora människor.
Jag ”byter” lampor i takspottar och i spisfläkten, eftersom de franska har för kallt ljus.

  • Kallt ljus från nya takspottarna…
  • Kallt ljus också ovanför spisen

Varm och mysig belysning är liksom inte grejen därnere…

I tanken sätts tavlor upp,

Den här skall få pride of place…

och skydd för de tunna enkelglasen i fönstren tillverkas;

Spännande fönster för småfolk...

Stenläggningarna ute rensas och får sig flera omgångar med högtryckstvätten,

Nystädat och fint...

och uteköket i poolhuset får välbehövlig omsorg.

Gashällen är borta och ny bänkskiva skall på

För min inre syn ser jag mig sedan stå där i mina blöta och smutsiga merylbrallor,

Merylwannabe...

nöjt betraktande mitt värv.
Sedan bommar vi igen huset, låser ytterdörren med den stora nyckeln och åker tillbaka till Sverige ett tag igen. Men bara någon månad senare är vi på väg igen.
I bil och med Stina, lilla hunden. Hon skall tränas i bilåkningens ädla konst från dag 1.
I april och i juni, covid willing and weather permitting…

En evighetslång januari

24 söndag Jan 2021

Posted by in Jycken, Om dagsläget, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

Det är en låg dag idag. Grått, ingen snö och med en rörelsefrihet som nu är så kringskuren att det börjar kännas som en snara om halsen. Vi tar oss inte ner till Frankrike, hur gärna vi än vill. Gränserna är formellt fortfarande öppna men moraliskt och praktiskt helt stängda. Vi kan få till nödvändigt PCR-test och reseintyg, men med utegångsförbud mellan 18 och 06 och krav på 7 dagars karantän när vi isåfall väl är på plats, så kan vi ju inte ens ta oss till affären för proviantering. Dessutom var mitt nyligen tagna antikroppstest negativt.

Att säga att jag nu är otålig är ett kraftigt understatement.
Jag är arg.
Nere, rentav, åtminstone idag.
Det går upp och ner, det där. För att få tillvaron att ändå kännas meningsfull, har jag äntligen fått fram Rabalas kenyanska målningar, som jag i tio års tid förvarat åt honom och hans konstnärskolleger i Nairobi. Ett desperat rop på hjälp från honom har fått igång mig och nu finns de till försäljning.

Jag kan sitta här och bortskämt tycka synd om mig själv eller så kan jag inse att det finns saker vi kan göra för dem som har det svårt på riktigt. För familjen Rabala och konstnärskollektivet Maasai Mbili, till exempel.

Maasai Mbili Artists’ Collective – AFRICANAH.ORG

Covid-19 har gjort det omöjligt för dem att sälja sina alster på det sätt de kunnat tidigare och nu har de det riktigt svårt. Många av mina vänner hörde snabbt av sig och målningarna har redan börjat sälja och det känns naturligtvis bra. Något litet kan jag åtminstone göra.

Men vår uppskjutna murvielresa är nu till slut helt avblåst. Optimisten i mig har envist hoppats att R-talen efter jul skulle gå ner så att vi skulle kunna komma iväg. Det brittiska muterade eländet har dock effektivt satt stopp för det.
Så vad tror vi? Kommer vi att kunna bila ner i april?
Med lilla Stina?

4,5 veckor gammal…

Jag hälsade på Stina och hennes syskon igen häromdagen. De växer så det knakar och är så hjärtknipande söta att det alls inte går att värja sig. Valpar, ändå…

Nu både leker och gosar de tills de somnar som på en given signal. Med nosen i en toffel, till exempel.

Det är fint att tänka på henne och att hon snart kommer att sysselsätta oss på vår ö.
Wildas arvtagerska. Vald för att hon påminner om henne men ändå är sin egen. En energisk liten terrier som också hon så småningom skall bli en La Dame som övervakar sina franska ägor.

Jag har klottrat mig gladare nu. Imorgon är en annan dag och då skall jag åka till prinsarna! Helt kringskuren är jag alltså inte.

En jul som ingen annan

25 fredag Dec 2020

Posted by in Familjen, grand-mère, Jycken

≈ 6 kommentarer

Etiketter

, ,

Julafton har just övergått i juldag och jag försöker gömma paddans sken under täcket för att inte störa L, som redan hunnit sova en stund. Det är tidiga morgnar som gäller i Solna och även om de är det mysigaste som finns, så måste jag tillstå att jag också blir trött.
Imorse gick reveljen 04.30. Det är tidigt. Jättetidigt. Men det var just imorse också ren magi; midvinternatt utanför fortfarande och länge till, gnistrande vit frost under gatlyktorna efter att kallare väder till slut dragit in, dämpad julmusik på Spotify och bara Bertil och jag.

Resten av huset var stilla. Vi åt saffranspannkakor i den gemenskap som är bara min och Bertils och som är så alldeles väldigt speciell.
Så kom Bror och resten av huset och julaftonen snurrade igång.

Poppis diskoficklampa i ett av paketen…

Det är en väldigt annorlunda jul i år. Förutsättningarna är sannerligen inte de bästa och ändå lyckas den bli innerlig, viktig, betydelsefull. Jag har varit med om det några gånger förut, att den jul jag inte kunde hoppas skulle bli särskilt lätt att få till, visar sig bli en av de allra mest minnesvärda.
Den får den betydelse den är tänkt att ha.
Den om familjen och de nära vännerna. Om vikten av att hålla i varandra och hålla om. Att vi tar oss igenom kriser bättre i gemenskap.
Det har varit ett tungt år på så många sätt och tuffare för att vi alla drabbats, om än i olika hög grad. Det blir hopplösare när ingen annan dansar sorglös runt och visar att det finns hopp om en lättare tillvaro. Deppigt blir det, rentav.
Men de senaste dagarna har bjudit på nyheter av det trevligare slaget. Tre små valpar föddes på fjärde advent och en av dem blir vår om ett par månader.

Stina!

Det är hur fint som helst att se fram emot.
Andra glada nyheter att se fram emot under 2021 fick jag idag och försiktigt dristar jag mig till att hoppas att det kommer att bli ett bättre år på andra sidan 31 december.
I den välkända mix av alla sorters motstridiga känslor som tuffa tider bjuder på, får jag för en stund vara så sprittande glad att jag måste studsa där jag står.
Och förundras över att oro, ilska, sorg och obändig glädje klarar av att samexistera på en och samma dag.

Johanna har skjutsats till ännu ett nattpass hos covidpatienterna. Vi spelade julmusik i bilen och förde allvarsamma samtal när försiktiga snöflingor i tilltagande mängd började dansa framför bilens strålkastare.

Nu har det slutat snöa och jag drar täcket runt mig och tänker på alla dem som Johanna och hennes kolleger tar hand om på sjukhuset inatt. Likt Karl-Bertil Jonssons ömma moder är jag förstås mäkta stolt över barnet som måste jobba på själva julafton. Mitt barn räddar liv medan jag vilar tryggt i min säng.

En annorlunda jul, som sagt. Och en vidunderlig.

Jag har inte så mycket att berätta om

16 fredag Okt 2020

Posted by in huset på ön, Jycken, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

… förutom att jag är orimligt sliten; mentalt mer än fysiskt, även om det manifesterar sig i både ond nacke och dito knopp. Inatt sov jag i tolv timmar och enligt uppgift både snarkade och mumlade jag så mycket att L fick uppsöka gästrummet. Jag har ingen aning. Märkte ingenting. Var helt utslagen.
Men jag är otroligt tacksam över min förmåga att sova igen och komma tillbaka, även om det naturligtvis inte är alldeles nyttigt att behöva göra just det annat än i undantagsfall.
Så varför då detta?
Det stavas ett litet virus med kronegenskaper. Inte så att jag själv drabbats (ännu, kanske skall tilläggas för att inte jinxa virusfriheten), utan för att det för med sig ganska mycket omak. Frånvaron ökar på min lilla naturbruksskola, eftersom minsta symtom kräver att den drabbade måste hålla sig hemma. De som är på plats får då fara omkring som yra höns och försöka täcka upp. Jag och min kollega ägnar lejonparten av vår tid åt att leta vikarier, planera om, lappa, laga och försöka bevaka att ingen åtminstone jobbar sig sjuk. Det är mentalt stressande på en nivå jag inte tidigare upplevt och sällan har jag längtat mer efter höstlov än i år. Inte i första hand för min egen arbetsbördas skull, utan för att få luft i systemen och tid att planera om. Akututryckningar behöver få vara sällsynta och därför är tiden inne för planerade fjärrlektioner och skärpning av coronarutiner, så att vi inte vistas för många i lokalerna samtidigt.

Hästlektion på Dinglegymnasiet

Alla är så fantastiskt engagerade och envisa och jag beundrar hela personalstyrkan för deras uthållighet men det finns rimligen en gräns även för deras kapacitet och det oroar mig. Därav mitt allt större behov av lång nattsömn.
Jag funderar över om jag också är nedstämd men kommer fram till att jag faktiskt ändå inte är det. Bara ofantligt otålig över sakernas tillstånd och att inte självklart kunna kvista iväg till Murviel som jag gjort varje höst annars.

Efter badet i oktober 2019

2020 är ett sorgligt förlorat murvelår.
Det vill sig inte. Jag kan inte med gott samvete åka dit, även om det formellt sett inte är förbjudet, när nu den andra vågen verkar vara ett faktum och ingen ljusning ännu är i sikte.
Snälla Outi körde förbi huset härom dagen och knäppte en bild på vår bignone bakom den rostiga grinden:

Fint är det att få sådana hälsningar och tryggt att veta att huset hålls under uppsikt av flera; se där en fördel med trafiken på gatan utanför!

Gashällen i uteköket har hämtats av våra vänner i Sète och de kunde rapportera att allt såg lugnt ut. Kanske att vi till och med kan få hjälp med iordningställandet av ny bänk där hällen en gång satt av vännernas nyfunne vän, som följde med och hjälpte till?

Den här skall få ersätta den gamla av svetsloppor förstörda porslinshon och kompletteras med den gamla granitbänken från köket i huset.

Så där är det hela tiden; bekantskapskretsen utökas hela tiden och på alla möjliga sätt. Hjälpen är heller aldrig särskilt långt borta och det är förstås alldeles ovärderligt, speciellt i tider som dessa.
Vad funderar jag mer över när jag inte har något särskilt att berätta?
Apelsinerna!
De som såg så lovande och många ut i somras;

Ännu gröna blivande godsaker på tillväxt i juli 2020

Eller staketet mot grannen uppe vid poolen; det som har kryphål där Wilda, salig i åminnelse, vid flera tillfällen försökte smita ut.

Wilda❤️💔

Vi går ju här i ett slags väntans tider och hoppas på att en snygg värmlänning med päls

skall falla pladask för en skönhet från Göteborg

och att det skall resultera i en kull gulliga valpar, varav vi skall få ta hand om en och bli med hund igen! Det lär ska vara nära förestående och vi hoppas så alldeles väldigt på det. Vår murvelträdgård är redan tämligen såväl barn- som valpsäkrad, men förbättringsområden finns såklart alltid. Kanske är det ändå dags för en mur mot grannens trädgård där också?

En i brösthöjd och möjligen inte hela vägen, för undvikande av klaustrofobiskt resultat?

Vi får se.
Vi skulle ju ta det lugnt med projekt, och lilla vovven, oavsett när den blir verklighet, måste ju passas hela tiden iallafall, mur eller ingen mur.
I alla händelser skall färja bokas för murvelfärd i december. Då skall jag skrota runt i vår trädgård

och småfixa inför nästa säsong, som förhoppningsvis ser helt annorlunda ut än årets och som fyller murveltillvaron med alla mina viktigaste.
God willing and Corona permitting.

Det viner runt knuten igen

09 onsdag Sep 2020

Posted by in Familjen, Jycken, Om dagsläget

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, ,

Jag tittar på utemöblerna genom fönstret. Räknar helger då jag är hemma på ön framöver och inser att de kommer att vara försvinnande få. Så få att vi kommer att aktivt behöva boka in bortplockning av sagda möbler för att de inte bara skall bli stående i det oförlåtande klimat som är det tjörnska på vinterhalvåret.

Tjörn i november 2018

Det där med att få bort dem lite pö om pö när andan faller på är nog redan försent. Torgmarkisen som sattes upp i våras är redan hårt åtgången och behöver monteras ner om den överhuvudtaget skall vara användbar igen. Annat behöver tvättas och oljas in inför förvaringen, så det är en del att stå i. Av vårens många hemmatvingade helger finns ingenting kvar, så jag får tvinga mig till denna trädgårdmöbelomsorg när tillfälle ges och inte vänta tills jag känner för det.

Alltså. Jag rör på mig igen. I nästan samma omfattning som tidigare.
Hur blev det så?

Familj, stavas det. Längtan efter och behov av.
Prinsarna i Solna – helgens planerade tripp dit ställdes in när minsteman fick snuva, för så är det numera, att sådant inte kan äschas åt och det är en gigantisk anpassning av förhållningssätt. Pre-corona hade det inte hänt. Jag hade ryckt på axlarna och sagt att lite snuva bryr jag mig väl inte om. Så hade jag åkt dit, garanterat tagit över sagda snuva och sedan ägnat ett inte oansenligt antal veckor åt att snörvla och kraxa. På plats på jobbet, naturligtvis, för lite snuva har ju ingen dött av…
Nu räcker det med en buse i näsan. Nästan, iallafall.

Den fantastiske sonen och hans lika fantastiska tomatodlande sambo har jag inte träffat sedan i julas, eftersom han numer bor i Oslo. Nu får de tillåtelse av solskenet Erna att åka till Värmland igen utan att behöva sitta i karantän efteråt och dit får ju vi också åka. Äntligen skall vi få ses igen! I en annan tid, pre-corona, som sagt, hade de bara kunnat åka hit till huset på ön och jag och L hade kunnat stanna hemma och ta emot dem här.

Om vi hemska pestsmittade och pandemiutskällda svenskar anpassar oss till covidförbannelsen?

You bet ya!

Det har vi gjort länge och för egen del har det fått, och fortsätter få stora konsekvenser för såväl mitt sociala som mitt familjeliv. Och naturligtvis även för mitt reseliv. Det senare kommer aldrig att bli sig helt likt igen men det kanske ändå inte gör så mycket; det behövde förändras ändå.

Det många kortturerna till Murviel är ett av skälen till att vi inte gjort slag i saken och börjat leta efter en ny hund. Wilda, som fick skutta vidare över de ständigt gröna ängarna för två år sedan, hann bli en mycket världsvan globetrotter. Med en ny liten valp är resor av sådant slag som Wilda glatt hängde med på inte något som bara låter sig göras med en gång och därför har vi väntat. Funderat över vilken sorts dogg vi vill ha nästa gång. En lika fin som Wilda men lite mindre och som får plats i en flygplanskabin, blev en parameter att ta hänsyn till. En något lugnare variant än den Wilda var som unghund blev en annan. Barnkär och robust kändes också som viktiga egenskaper.
Många har engagerat sig i hundsöket och kommit med förslag på lämpliga doggar och till slut vann tipset om att leta efter en uppfödare av Norwichterrier. Den rasen verkar uppfylla all of the above, så det har vi ruvat på ett tag. Letat uppfödare och valphänvisningar. Mejlat och både fått och inte fått svar. Ett visst virus har dock gjort att valpuppfödare är nerringda av uttråkade coronahusarrestade som kommer på att att en hund nog ändå vore en bra idé när man ändå måste vara hemma så mycket.

Corona har dock ingenting med vår hundlängtan att göra. Den bara råkar sammanfalla. Jag la till slut ut en blänkare i en facebookgrupp och fick napp! Idag for jag så iväg och träffade uppfödaren på en vindblåst och regnig promenad vid havet. Hunddamerna Asta och Sally mötte upp och charmade mig sönder och samman.

Kramkalas med Asta

Deras matte gillade jag också och allt kändes bra. Nu återstår alltså att hoppas på att en av doggarna bär på valpar i höst och att vi kan få köpa en av dem. Hundbeslutet är taget. Det är dags. Ägorna runt såväl huset på ön som runt murvelhuset behöver en ny lurvig godsmadame,

Detta bildspel kräver JavaScript.

hunden Kerstin behöver en moster att leka med

och två små prinsar i Solna kan nog tänkas vänja sig vid ytterligare en fjärrhund som kommer på besök ibland.

Bror visar upp tummad idolbild på Kerstin när vi facetimeade häromsistens…

Kanske är det rentav så att jag redan längtar ohemult mycket?
Efter en röd liten norre! En La Dame för 20-talet.

Hämtade bilden på Norwichterrierklubbens hemsida…

I en provisorisk valphage

14 lördag Dec 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Jycken

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , ,

… av kompostgaller ligger Kerstin och sover. En snart tio veckor gammal lagottoullig sötchock valpsover tungt medan jag blir sittande bredvid, uppfylld av den där allt uppslukande förundran över det nya lilla livets perfektion.

Naturen har ordnat det vist med den där gulligheten som väcker omsorgsnerven också hos den allra mest förhärdade. Nu tillhör inte jag just den förhärdade skaran utan är istället den som börjar ge ifrån mig förtjusta läten redan vid blotta tanken på liten Kerstin.

Alltså sitter jag här och njuter av mitt sovande pälssällskap.

Jag är valpvakt.

Det är första gången.

På TV:n rullar Musikhjälpen.

Stickningen har fått följa med men den förblir liggande bredvid mig.

Det är lika bra det. Jag stickar som en tokig och har stickat på mig både onda armbågar och en knasig pekfingerled. Hela min kropp berättar att det är dags för julledighet.

Den är mörkertrött.

Bångstyrig att tippa ur sängen på morgonen, trots att den vaknar tidigt.

Helt omöjlig att hålla vaken när den slängs i soffan om kvällarna.

Så ljustörstande att den börjar bli irriterande att släpa runt på. Den, kroppen alltså, drömmer om att vakna i murvelhuset av att solen letar sig genom de kala trädgrenarna och in genom fönstret som står på glänt.

Insvept i duntäcket mot den kvardröjande nattsvalkan, sträcker den långsamt på sig och med påfylld energi tar den sig an den occitanska varianten av tidig vinterdag.

Jag lovar att det är något helt annat än det mörker som så här långt lidet på den västsvenska vintern hotar att krama ur den sista resten av fysisk energi hos mig.

Det är märkligt. Jag tycker ändå att jag har det bra. Jag jobbar på världens finaste arbetsplats med de bästa av kolleger – både bepälsade, behornade och tvåbenta sådana –

och får hänga med Kerstin, prinsar och mina viktigaste i världen, så den mentala hälsan är det inget fel på.

Varje terminsslut ser ut så här och så har det alltid varit. Det tär bara mer på min allt äldre kropp nu. Den behöver mer omsorg än den får.

Jag skall försöka ge den lika mycket kärlek som jag ger mina ständiga renoveringsobjekt. Den behöver ju så lite. Dagar i Murviel räcker bra. Särskilt när de följer på julfirande med precis alla som behövs för en riktigt god jul.

Om bara en liten vecka…

Roadtrip dag två

28 söndag Jul 2019

Posted by in Jycken, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Vår resas andra dag är till ända. Vi lämnade vårt fina hotell i Dijon efter en skön sovmorgon,

Fin trapphall…
och en inbjudande innergård, som dock var för kall denna gång
Men plastfönster😱
Aska installerade sig snabbt

knappade in vår rutt på navigatorn och rattade ut på vägarna igen.

Inga köer har vi råkat ut för, inte särskilt många eller besvärliga vägarbeten och, eftersom det är söndag, inte heller några långtradare som sinkar och gör trafiken ryckig. En ganska bra resdag, alltså.

Men.

För sådana finns ju alltid.

Vi körde ganska långa sträckor på mindre vägar, framförallt efter Luxembourg på andra sidan gränsen till Tyskland. Söndagar i Tyskland är det mesta stängt inne i byarna och eftersom det inte fanns några serviceställen överhuvudtaget längs med vägen, ökade såväl desperationen som hungern för varje kilometer.

15 mil utan ett enda någorlunda lättillgängligt näringsställe tär på både krafter och humör. Speciellt med tanke på att vi efter det kaosartade tankstället i Luxembourg,

Ett synnerligen omständligt organiserat men prisvärt tankställe i Luxembourg…

irrade bort oss i väglabyrinterna från pumparna till McDonalds och hamnade tillbaka på vägen igen. Utan mat i magen. Jag ryckte lite förment världsvant på axlarna och menade att det var bara att ta nästa ställe. Två timmar senare, på en ledsen plats en bit från vägen, var bratwursten slut och jag ryckte istället åt mig en påse jordnötsbågar.

Vi ångade vidare, lätt desillusionerade men med åtminstone tillfälligt någorlunda återhämtade krafter. Väl framme på Parkhotel Hohenfeld i den ljumma kvällen, belönade vi oss själva med ett glas bubbel i väntan på maten. Inte dumt alls, faktiskt.

Hotellet utanför Münster är precis vad både vi och jycken behöver; en stor, härlig park att sträcka ut i,

och en mysig uteservering för mig och Askas matte.

Hotellet är aningens bedagat men tyskt ordentligt och därmed ett perfekt stopp på resan för oss. Imorgon blir det tidig revelj, en simtur i hotellpoolen, frukost i det gröna och sedan knappa 40 mil till färjan i Kiel. Känns ganska välplanerat ändå.

Om avslut och nystart – min rentrée

02 söndag Sep 2018

Posted by in Familjen, huset på ön, Inredning, Jycken, Om dagsläget

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

September redan. Strumpor på fötterna och tröja på häromdagen och njutning i solen idag. Naturen har liksom börjat om här och där och sådant som normalt inte blommar så här års har fått för sig att göra det ändå. Märkligt.

Knoppar på rododendronbuskar i Kungsbacka

Idag är det en lugn och sällsynt hemmasöndag på ön i slösande varm och vindstilla sol och livsandarna återvänder där vid frukostbordet al fresco -med solrosduken som legat ihopvikt över en stol sedan i juni; vi var ju inte här när sommarsverige frustade i den vilda hettan.

September är annars nystart och första nya ylleplagget är införskaffat. Men jag lyckas inte skaka av mig det faktum att det jag haft omkring mig den senaste tiden är idel avslut, snarare än nystarter.

Av det senare finns det förstås en hel del och mycket av det är riktigt spännande. Ibland till och med onödigt spännande, om sinnesro är vad jag är ute efter.

Fast det är jag sällan på jakt efter. Det är trevligt när det händer saker.

Men kanske ändå att jag börjar fundera på hur jag skall åstadkomma lite stillhet runt omkring mig. Morgonens vindstilla lugn är mer välgörande än vad jag lyckas komma ihåg när vardagen virvlar runt med mig.

Alla avsluten påminner mig också om att jag hela tiden riskerar att springa ifrån viktiga saker. Relationerna och alla älsklingar som är så viktiga för mig. Prinsarna i Solna prioriteras alltid. Att vara med dem gör gott och mitt fokus har ingen som helst möjlighet att då vara någon annanstans än hos dem. Med det är jag nöjd. Det är som det skall.

Att bli väckt av Facetime med de där två leende vackra får endorfinerna att gå i spinn:

Det blir bra söndagar av sånt!

På lilla vovven tänker jag alltmer och jag drabbas varje gång hon dyker upp i tankarna av dåligt samvete för alla de gånger jag lämnade henne med bedjande ögon bakom ytterdörren, när jag for iväg åt än det ena, än det andra hållet.r

Nu finns hon inte mer och det är tomt. Ute på altanen ser jag henne liksom i ögonvrån när hon för några sekunder känns kusligt närvarande.

Sista dagen…

Sedan är hon borta igen och jag är både glad över det korta besöket och vemodig över att ögonblicket var så flyktigt. Det är fint att tänka på henne och hur självklar hon varit i våra liv under så lång tid.

Jag önskar att jag kunde omfamna och njuta av den härliga hösten fullt ut, men det är för mycket vemod förknippat med den årstiden för min del. Vemodet drabbar mig varje höst. Inte så att det förlamar eller hindrar mig från att också vara glad men träden som börjar skifta i gult och luften som blir så där hög och klar har jag i fyrtio år förknippat med min pappas sista förtvivlade dagar innan sjukdomen till sist tog honom.

Livsviljan var obruten men slutet obönhörligt.

Han var bara femtiotre. Jag var sjutton och rasande arg.

Pappa gör sig alltid mer påmind om hösten och bland minnen jag helst inte vill ha, ser jag honom som han var när jag var liten och pappa var tryggast i hela världen.

Nåja, jag låter tankarna dra iväg över tangentbordet. Jag har hamnat i den sköna rottingfåtöljen på terrassen,

Avkoppling…

efter att ha staplat ved och skurat trappa.

En sväng med snabeldraken i hallen blev det också för att bereda plats för Anna-Stinas vackra hallmatta, som nu får ta plats innanför vår ytterdörr istället.

Höst, förändring, avslut och nystart. Det finns något vackert i det. Trots allt.