Kategoriarkiv: Min franska trädgård

Inför Murviel

18 söndag Mar 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Inredning, Min franska trädgård

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Det var vår i typ några timmar för några dagar sedan men nu är den tillbaka, vintern.

Minusgrader och snorkallt.

Rester av en gammal envis förkylning vägrar att helt släppa greppet och jag är dödligt trött på spruckna läppar och torra händer, tjocka jackor och kängor som börjar ha sett bättre dagar. Fast vad jag tycker om vinter vet alla som känner mig, så det behöver jag egentligen inte orda om.

För snart en vecka sedan bilade vi på en inledningsvis torr E4 från Stockholm till Tjörn och snöfria fläckar längs med vägen fick mig att börja hoppas på att nu vänder det.

Ta mej tusan; vår, finalement!

Tänkte jag.

Några dagar tidigare hade jag och min älskade yngsta bilat åt andra hållet för att förbereda firationerna av den trettioåriga sonen/brodern, och den bilturen var ingen barnlek…

5 centimeter fastfrusen issörja i fronten…

Fast skitmöglet börjar äntligen ge vika och det är när jag misströstar som allra tyngst som det slår mig att det nu bara är knappt två veckor kvar till påsk och återtåg till Murviel. Där är arbetet med infarten bakom rostiga trädgårdsgrinden till slut påbörjat;

Marken jämnas…
… och får ytterligare en avsats mot trädgårdstrapporna
Ytan innan markutjämningen påbörjats
… och under work in progress

förberedelserna för säsongsöppningen av poolen är igång och temperaturerna är tillbaka till mer normala, trygga grader.

Mars 2017

I arbetsrummet i huset på ön växer högarna med pryttlar som skall följa med ner och de skvallrar både om kommande projekt och förväntningar på en annan sorts tillvaro.
Tvätt på tork utomhus under nya lilla takutsprånget vid terrassen, tillexempel;

Work in progress hösten 2017

Träklykor är en absolut nödvändighet för rätta känslan,

Träklykor, små mjölkkannor och cederträringar mot ovälkomna gäster

liksom alldeles plastfria tvättlinor.

Tvättlinor från Nacka byggnadsvård

Det är en rituell njutning att hänga tvätt i en vårvarm murvelträdgård med ivrigt fågeltjatter i öronen och solen som silar sig ner genom lövverket.

Det där förutsätter förstås att arbetet med infarten är någorlunda klart, annars kommer det inte att vara en urbra idé att hänga tvätt i byggdammet.

Lilla toan på bottenvåningen skall målas med röd äggoljetempera

och tapetstuvar skall upp i den lilla nischen ovanför porslinsfåtöljen.

Om jag hinner.
Om inte ivrigt umgänge alldeles tar över.

Att sedan den sista praktiska Kleenex-tuben med servetter tog slut under bilresan från Stockholm häromsistens gör förstås behovet av en resa till Murviel än mer nödvändig!

Så vårens biljetter är bokade och ombokade, röda resväskan står beredd och innan nästa avfärd mot Murviel skall jag hänga med de älskade småprinsarna i Solna.

Lika som bär; Bertil 4 månader i januari 2015 och Bror, snart 4 månader i mars 2018!

Bertil, som är så van vid att mormor kör bil att han raskt säger ”kör försiktigt” när mitt nylle dyker upp i paddan och Bror, den lille luringen, som ger hals så snart han tycker att han får för lite uppmärksamhet. Det skulle inte vara hälften så härligt att längta till Murviel om jag inte också hade dagar tillsammans med de där två skatterna att se fram emot.

Och för all del; ganska glad är jag över att behöva dra för gardiner mot stark vårsol, eftersom det obönhörligen betyder att vintern är chanslös om bara alldeles snart!

Stilla dagar i Murviel

29 måndag Jan 2018

Posted by in Byliv, Min franska trädgård, Murvelhuset

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Vi umgås. Solen skiner och dagarna är längre än därhemma. Jag jobbar lite; intervjuar på distans, lägger in texter på dari i vårt verktyg för fjärrundervisning och läser mejl. Men när svala morgnar övergår i dag badar trädgården i värmande sol och det går inte alls att vara inne framför en skärm.

Så jag går ut. L tar på sig shorts, trots att det egentligen är aningens för kallt för det och jag kränger av mig ylletröjan och stolpar ut i trädgårdsdjungeln med sekatören i högsta hugg. Rosenbuskarna sågas jäms med fotknölarna och jag river mig på taggarna. I terrasseringen går jag loss på säckvis med fjolårsris.

På mandarinträdet hänger tomma skal efter att någon oinbjuden, men förmodligen hungrig, kalasat på de eftertraktade frukterna,

och långa tanor, som hotar kväva växtligheten de lagt under sig, faller obönhörligt offer för den skoningslösa sekatören.

Efteråt betraktar jag nöjt mitt värv men låter riset ligga kvar i trappan en stund för att vissna ner och bli något mindre bångstyrigt innan vi klipper ner det och stoppar det i säckar.

Kvar är grönskan och blommor som tycks andas ut när de äntligen fått utrymme att göra just det.

Näst på tur är den vintersolkiga terrassen.

Högtrycken åker fram och vattnet från den skickar regnbågar mot eftermiddagssolen medan smutsen raskt försvinner från plattorna.

Få saker inom städskrået är väl så tillfredsställande som just en högtryckstvätt! På nolltid är terrassen ren igen och imorgon planeras för lunch al fresco, nu när terrassen ser trevlig och inbjudande ut igen.

Efter väl förrättat värv slår jag mig ner i solen med korsord och stickning

och där blir jag kvar tills solen dyker ner bakom grannens tak.

Där i dörröppningen satt jag för övrigt igår också, efter ett par timmar på Stade Municipal, där vi hejade på murvelns rugbylag, medan de spöade det gästande laget från La Motte.

Där värmde solen våra ryggar, medan vi satt på läktaren med Murviel i fonden och njöt av både folkliv, utsikt och match.

I mitt fall njöts det kanske mest av folklivet, det skall erkännas, men L kämpade så tappert med att förklara vad som hände på plan att jag åtminstone med ett halvt öra försökte lyssna och förstå allt om bra och dåliga sparkar, scrums och poängräkning.

Imorgon skall jag gå upp tidigt för att jobba några timmar innan dagen är min att göra vad jag vill med. Alldeles säkert går jag ut. Alldeles säkert skall jag tanka ljus.

 

Den känslan

27 lördag Jan 2018

Posted by in Byliv, Min franska trädgård, Murvelhuset

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Den när du kommer in i badrummet och hittar en bikini och ett badlakan på handdukshängaren och inser att senast du var i murvelhuset, då badade du i poolen.

Då var det sen oktober och eftersäsong och luckorna stängdes mot 2017. Alldeles ljuvligt, lite vemodigt och med känslan av att nu dröjer det ett tag innan du kan åka tillbaka.

Den känslan.

Sommarhuset som du lämnar när säsongen är slut och kommer tillbaka till och allt är precis som när du lämnade det. Som om tiden stått stilla.

Det är som om huset måste väckas ur sin dvala; som om det yrvaket gnuggar sig i ögonen och tittar klentroget på dig och med en lätt anstrykning av klagan i uttrycket liksom tycks säga ”jaså, det är så dags att komma nu!

Att sedan sakta vakna första morgonen till ett lätt duggregn, fågellåt och ljudet av däck på våt asfalt på gatan utanför; att dröja sig kvar med örat mot kudden och titta på de välbekanta trädtopparna och insikten plötsligt drabbar dig att träden har löv. De är inte kala.

Det är vår i Murviel. Det är ännu januari.

Så ger vi oss ut på sedvanlig inspektion i trädgården. Den är en smula vildvuxen och rufsig men lyckas ändå vara charmig. Min kärlek till den är fullständigt ovillkorlig.

Bignonens växtkraft upphör aldrig att fascinera;

Av Bertrands omsorgsfullt lagda terrasseringar syns inte mycket; här krävs åtgärder och seriös ansning för att återställa glansen. Jag beundrar den trotsiga grönskan som bara låter sig tuktas högst tillfälligt men jag suckar också över hur mycket omsorg den älskade trädgården kräver och som vi själva inte riktigt förmår ge den.

Och ändå. Den får vara vild här och där, medan resten utsätts för både sekatör och tukt i största allmänhet. Mest av andra, inte av oss.

Uppe vid poolhuset uppstår spontandans inombords vid åsynen av de färdigställda dörrarna,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och av den nya spången för känsliga fötter, som inte vill trampa vasst grus när nöden gör sig påmind och fötternas ägare motvilligt måste släpas från solsäng till porslinsfåtölj:

Så får de tre lysande gula citronerna på ett i övrigt, oroande nog, kalt citronträd,

följa med in i huset, där de får ta plats på ett grönt fat.

Jag tittar lika fascinerat på dem som jag gjorde den gången jag kunde skörda de första, ganska smaklösa, apelsinerna från trädet i den då ännu inte tuktade backen.

Idag skall vi vara sociala. Det var vi förresten redan igår. Bygrannar med musselgryta i påse, baguette under armen och basker på den ena av knopparna förgyllde vår fredagskväll.

Det är fint här. På så väldigt många sätt.

 

Förberedelser inför ny säsong

05 fredag Jan 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Min franska trädgård, Resor

≈ Lämna en kommentar

Nu infinner sig de där dagarna när vemodet hotar runt knuten och huset bara känns nedtyngt av allt tingeltangel som fick december att kännas så mysig.

Något dagsljus att tala om har jag inte riktigt sett idag,

och den alldeles nyss så ståtliga granen börjar säcka ihop av brasvärme och pynttyngd i grenarna. I år satte vi i sladdlösa julgransljus i granen och det har fungerat alldeles utmärkt men nu lyser bara fyra av ljusen, eftersom jag inte längre byter batterierna. Så de slocknar, ett efter ett. Inte får den vatten längre heller för det är lättare att hiva ut den om julgransfoten är tom. Lutar gör den också, så det är hög tid att strippa den och låta den få somna in.

Imorgon är det trettondagsafton och sista julrycket för den här gången. På lördag åker juleländet ut.

Huset skriker efter befrielse.

Jag ser mig omkring och planerar för ljusare tider. För första gången på säkert tio år har jag köpt en trädgårdstidning!

Det skall ordnas med nya planteringar och uppdatering av de gamla runt huset. Det är bara små ytor det handlar om, för någon traditionell tomt har vi inte, bara några skvättar kvadratmetrar här och där som inte är trädäckade. Några nya buskar, en smula saxgödsling och så är det klart. Lagom trädgårdspyssel för min del.

Annat är det i Murviel! Den trädgården kräver sina modiga timmar! Vi överlåter väldigt mycket av det arbetet på andra som är duktigare än vi och som framförallt finns på plats. Fast nu är det ändå dags att åka ner för att planera tillsammans med Bertrand och hans kompanjon. Märkligt det där att jag alltid tycker att jag behöver en anledning att åka ner. Att det inte räcker bara att jag vill, att jag längtar dit och tycker att det är så härligt. Som om det inte riktigt kan vara tillåtet att ha njutningen som främsta skäl. För vem är väl jag att tillåta mig sådana utsvävningar? Typ så.

Fast nu förhåller det sig ändå så att det finns en direkt anledning. Infarten, som jag gafflat om några gånger, skall stenläggas och plånboken öppnas ännu en gång. Resan ner är bokad och det är bara några veckor kvar innan vi är där. Brussels Airlines via Bryssel till Toulouse den här gången.

Tanken på det och på vresrosor som står pall för obarmhärtiga, salta vindar från havet håller mig uppe. Det har vänt. Vi går mot ljusare tider. Murvelhuset står där och väntar på oss.

Snart kan jag börja kvittra om säsongsinvigningar igen! Och om omöjligt blå himlar och ljus som sätter fart på sega livsandar. Det riskerar att bli tjatigt men det kan inte hjälpas. Kvittret måste ut och på pränt. Så motar jag dysterkvistan som annars hotar att invadera min lekamen så här års.

Det sägs att det är höst…

20 onsdag Sep 2017

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

Det talas om eftersäsong. Det sägs att den sydfranska sommaren är slut. Jag såg täckjackor och sjalar virade runt halsar på SuperU idag. Men jag såg också linnen, sandaler och shorts, så ryktet om att hösten kommit också till Murviel, väljer jag att betrakta som ytterst överdrivet.

Jag har fyllt mitt kylskåp med en veckas proviant, korkat upp en flaska rosé som jag nu försiktigt sippar på, tryggt förskansad bakom fönsterluckorna på mitt murvielska hus, nu när mörkret till slut tagit kommandot över trädgården. För visst är det eftersäsong, rent av höst, hur gärna jag än vill låtsas som något annat. Trots de många längderna i ljummet poolvatten, de lata timmarna i varm sol, den sedvanliga omöjligt blåa languedochimlen, så är det inte sommarkänsla längre. Sommarkänslan har nämligen inte så mycket med temperaturen att göra, även om det denna september har varit ovanligt kylslaget.

Sägs det.

Idag har det iallafall varit precis lika sommarvarmt som de flesta septemberdagar jag tillbringat härnere.

Dagens jobb på distans avverkades poolside,

och under några eftermiddagstimmar höll jag sommar, innan skuggorna blev för långa och det blev dags att ta kväll.

Det är istället stillheten och att det blir mörkt mycket tidigare, som bidrar till eftersäsongskänslan. Av cikador hörs ingenting, trafiken utanför på gatan är lugnare och inga uppsluppna röster längre bort i sammetsnatten hörs. Byborna tillbringar de sena kvällarna bakom stängda fönsterluckor, precis som jag. I mitt fall handlar det dock återigen inte om temperaturen; det är väl bara att på sedvanligt svenskt maner dra på sig en kofta om det skulle bli lite väl kvällssvalt! Istället är det det faktum att samma trädgård som dagtid omfamnar och andas trygghet, om kvällarna är för höstmörk för att jag skall känna mig alldeles trygg. Åtminstone när jag är solokvist i huset.

Dagtid är det allt annat än höstligt i trädgården. Istället är det löjligt grönt och frodigt. Det blommar, växer så det knakar och är, trots viss ansning av fantastiska Maison de Deux, alldeles ljuvligt vildvuxet. Jag älskar det! Blir alldeles nervös av alltför tuktade trädgårdar och det är ju en farlig tur att det inte är tvärtom, för då skulle jag drabbas av lätt panik så snart jag öppnade den gnisslande grinden in till trädgården!

Mandarinträdet har massor med ännu så länge omogna frukter;

det blommar,

och vildvinet håller återigen på att ta över väggen upp mot vårt sovrumsfönster.

Utan trädgårdshjälp hade den älskade, oslipade trädgårdsdiamanten förvandlats till djungel på nolltid. Jag inser till exempel nu att det är dags för trädbeskärning. Igen. Tycker att det var alldeles nyss. Men alltid är det något.

Det hör dock till kategorin angenäma bekymmer som kommer av ynnesten att äga ett litet sydfranskt, paradisiskt hörn. En världslig sak, alltså.

 

En solitär dag till slut

03 torsdag Aug 2017

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Idag har jag simmat tills jag fick kramp. Jag hade bestämt mig för åtskilligt fler längder men fick ge upp. Vistelsens sista bad blev därför lite rumphugget och jag kände mig en smula lurad på konfekten. Endast motvilligt avslutade jag därmed dagens pool- och solliv, slog ihop min av vatten och solkräm alltmer solkiga bok med den ominösa titeln Det förlorade barnet,

och stapplade runt med mina krampande lårmuskler för att stänga den delen av trädgården där vi tillbringar mest tid.

Städat, hopfällt och…
…helt utan drällande badleksaker.
augusti 2017

Det har varit varmt idag. Mycket varmt. Jag har följt solen, tagit paus från plumset och betat av plock och städ efter var skuggan befunnit sig. Välplanerad har jag varit, välrutinerad som jag är. Två dagar utan gäster har fyllts med jobb, fix och stora mängder njutning. Denna min sista dag har jag inte träffat en själ och jag inser att det är denna sommars enda ensamma dag i Murviel. Jag har njutit av det mer än vad jag vill erkänna för mig själv.

Sommarens favoritdryck – helt utan alkohol; Panaché med massor med is och citron!

Boken som fått följa med fram och tillbaka mellan nattygsbord och solsäng har jag tidigare denna vistelse antingen somnat ifrån eller fått lägga ifrån mig när samtal jag inte vill vara utan pockat på min uppmärksamhet. Nu har jag läst ut den under några intensiva egentimmar. Med solhatt, solglasögon och i skuggan av ett parasoll. Parasollet fick till och med följa med ner i poolen när det enda stället som inte var för varmt var platsen nedsänkt i vatten på pooltrappan.

Den är bra, boken. Ruggigt bra. Jag väntade på den svenska översättningen i månader och har längtat efter just sådana här timmar när jag ostört och likt en eremit har kunnat ge mig hän. Fjärde delen i Neapel-sviten av Elena Ferrante. Läs de fyra böckerna, om du inte redan gjort det! Passar för övrigt särskilt bra att läsa när den franska caniculen – dvs hetta av det mer ordentliga slaget – får svetten att bryta fram i pannan bara av tanken på aktivitet av något som helst slag, såvida sagda aktivitet inte företas nedsänkt i vatten.

Nu stundar istället svenska augustitemperaturer av västkustsk kaliber och på måndag träffas dingleiterna för två intensiva förberedelseveckor innan pionjärerna ramlar in. Jag ser fram emot det men bävar också litet. Det är ingen liten sak att starta en ny skola, även när den är något av en Fågel Fenix med erfarna lärare i teamet. Jag vet att det blir mycket jobb. Men projektet omgärdas av så mycket goodwill och kämpaglöd att det inte går annat än att känna sig inspirerad och full av förväntan. Samtidigt skall mitt andra projekt förhoppningsvis också få fart och det är ingen vild gissning att jag kommer att ha fullt upp.

Jag har valt det själv. De är steg på vägen mot en tillvaro där Murviel skall tillåtas ta ännu mer plats så småningom. En del kan jag göra på distans, för annat behöver jag vara på plats. Däremellan kan jag smita iväg till Murviel för en långhelg och kanske till och med ibland för längre tid än så. Alltså har almanackan åkt fram och höstens murvielvistelser är preliminärplanerade. Annars fixar jag inte att åka härifrån.

Nästa inlägg skriver jag med svensk mark under fötterna, efter dryga 5 veckor med riktig sommar och franskt välmående. Vädret och temperaturerna därhemma kan jag få lite ångest över, även om det faktiskt skall bli skönt att få krypa in under ett nattäcke igen. Jag ser också fram emot snabbare internetuppkoppling. I år har just den murvielska internetuppkopplingen varit bedrövlig och det lutar åt ännu en praktikalitet att ta tag i. Annars kan jag nästan inte blogga på plats. Eller distansjobba. Och det känns en smula trist. Så mycket annat smolk har jag dock inte att rapportera om.

À bientôt!

Tioåriga gästens sista kvällsdopp…

På den bästa av platser med de allra mest älskade

16 söndag Jul 2017

Posted by in Familjen, grand-mère, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Det har snart gått en vecka sedan Bertil och hans päron med vänner kom och dagarna springer iväg. Jag och L har flyttat ut i poolhuset medan de två småbarnsfamiljerna tagit det stora huset i besittning. Och med risk för att jag blir ohemult tjatig med mitt eviga tjatter om de ljuvliga kvällarna, så måste jag ändå återge ytterligare en sådan. För jag sitter här i mitt nyligen ernstade poolområde;

Detta bildspel kräver JavaScript.

i loungemöbeln som fått komma ut ur poolhuset

och som snabbt fått sina kuddar vederbörligen patinerade av idel blöta bakdelar samt av vattenmelon och platta persikor kladdiga små barnhänder.

Ödlor prasslar i vildvinet längs med stenväggen mot grannen, en av alla hundar, som tillbringar nätterna utomhus på svala inhägnade bakgårdar, skäller långt bort; ibland ger sig den ensamma fågeln till känna, ibland hörs ett förirrat cikadegnissel och då och då susar en bil förbi på gatan utanför grinden. Fast mest är det tyst. Ikväll är det dessutom helt vindstilla.

Bara jag är vaken nu. Mitt nattsuddande barnbarn somnade tidigt ikväll, fast då gjorde hans mamma det också. Hon brukar göra det, Bertils mamma, mitt fina barn, allra helst mitt ibland oss ugglor, på en soffa omgiven av kvällsstilla, lågmälda samtal. Det är som om sammetsnatten omsluter också rösterna och ger dem en behagligare, mjukare klang. Sövande för den kvällströtta, uppenbarligen.

De andra finingarna åkte härifrån för snart två veckor sedan och hann inte se förvandlingen runt poolen. Maison de Deux fick en priolista av oss tidigare i våras, där iordningställande av poolhus för sovande gäster hade högsta prioritet, eftersom sommarsäsongen inleddes med många gäster i huset. När gästerna hade åkt, hade A&R en dryg vecka på sig att få färdigt nya matplatsen och att måla färdigt dörrarna.

Det lyckades de med och nu kan jag konstatera att det inte bara ser bra ut, utan att det också fungerar fantastiskt bra. Här hänger vi gärna. Och länge.

Kvällarna är min tid. Min ensamtid, då ganska många av mina blogginlägg blir till. Ofta hinner det bli gott och väl natt innan jag är klar. Det beror inte på att det tar lång tid att skriva, utan på att nätet är trögt och att det hinner gå eoner av tid innan jag fått mina utvalda bilder uppladdade. Sedan skall tankarna samlas i fack och hitta sina rubriker också. De är så många att det varit trafikstockning i pallet ett bra tag nu. Jag har velat berätta om när L kom ner för ganska precis två veckor sedan och jag tillsammans med E, S & E först for till en välsorterad cave i Béziers,

Klicka på bilden för Au Chai du Languedocs hemsida!

och sedan till Leucate. Vi hade letat upp ett bohemiskt litet lunchställe, där kocken lagade crossover mat med inspiration från det franska köket men med tydliga influenser från kockens hemland Burkina Faso. Exotiska drinkar och spännande ölsorter bidrog till upplevelsen,

fast allra mest är det atmosfären och den entusiastiske delägaren och servitören som stannar kvar.

Klicka på bilden för Les Planches facebooksida!

Lilla Leucate, alldeles vid en av de större etangerna längs med kusten ner mot Spanien, kändes genuint, lite lagom turistanpassat och franskt, bedagat charmigt.

Liten ateljé/butik där S och jag botaniserade. Av sådana butiker fanns det dessutom flera

På vägen hem hade jag tänkt att vi skulle stanna nedanför Cap Leucate för att bada,

Badbukten nedanför Cap Leucate i januari 2017

men vädret inbjöd inte riktigt och mina medpassagerare verkade inte heller upplagda för det. Inte ens ett kaffestopp tyckte de lät särskilt lockande. Tvärtom verkade de bara vilja åka hem och utflykten började kännas både onödigt lång och en smula misslyckad, det trevliga och lite ovanliga restaurangbesöket till trots.

Så vi for hem. Stannade på Géant utanför Béziers, där ungdomarna hade lite att handla inför deras resa hem några dagar senare. Jag uppmanades stanna kvar i bilen tillsammans med hunden, eftersom de alla hade ärenden in. Väl hemma fick jag min kaffekopp och drog sedan iväg igen för att hämta L.

Inte anade jag att den där ruschen hem, det avböjda havsbadet och det uteblivna cafébesöket handlade om att det skulle ordnas överraskningsfest för mig och L och att de behövde bli av med mig för att hinna få allting klart. Att sedan ratta in på gården, knata upp för trapporna och ute på terrassen mötas av tre flinande festgeneraler, våra festfixande languedocvänner, ett synnerligen rikligt apérobord och en ståtlig bröllopstårta kreerad av tårtproffset Maria… inte ens mitt skräniga munläder räckte till för att uttrycka hur fantastiskt jag tyckte att det var.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sådant sitter jag här i den ensamma natten och tänker på. Gottar mig i och känner tacksamhet över. Det och att lilla B ligger och sover bakom fönsterluckor i stora huset och att han ännu inte hunnit till halva sin vistelse här. Två andra småttingar finns där också och de där tre är ena riktiga stjärnor.

Minou och Bertil!

… och lillasyster Linnea!

Jag är i mitt esse.

 

Inte en tråkig sekund

10 måndag Jul 2017

Posted by in Hantverkare, Min franska trädgård, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Jag tog ett kvällsbad ikväll. Poolen har jag lämnat orörd i flera dagar, eftersom jag har haft så mycket annat för mig. Jag har till exempel gnussat färg på poolhusdörrarna tillsammans med Mäster Anneli på Maison de Deux.

Poolhusdörrarna på väg mot en grönare tillvaro

När jag lägger ifrån mig penseln är den alldeles rufsig och mitt skinn är prickigt av allt det languedocgröna. Mäster själv skakar på huvudet och är inte ett dugg prickig. Inte är hennes pensel rufsig heller. Förstår inte hur hon bär sig åt.

Både jag och L har efter bästa förmåga försökt bistå proffsen och känner oss nu ohemult duktiga efter allt vårt hantverkande. Ledbrutna är vi också, så det skall bli skönt med vila. Proffsen däremot, de fortsätter oförtrutet vidare. Jag blir stum av beundran inför dem.

Jag fick en idé på Pinterest och presenterade den för Anneli, som gick i spinn.

Råskiss på Pinterest blev något helt annat i händerna på Maison de deux

Lastpallar och trallvirke skulle ge oss en ny matplats vid poolen. En överbliven, illa måttad pergola, skulle till slut få sin givna plats, dessutom. Hur den där hantverkarhjärnan spinner, begriper jag inte men den förstår verkligen precis och ur det kaos som gjorde mig smått panikslagen för bara ett par dagar sedan,

Detta bildspel kräver JavaScript.

växte under eftermiddagen idag ett dansgolv fram. Richard – Annelis kompanjon och livskamrat – har slitit som ett djur i stark sol och dallrande värme. De båda har sågat, skruvat, slipat, måttat och – levererat!

Trädäck och pergola på plats och solen på väg ner

Så tog jag fram tralloljan och öste på i ganska sena kvällen och nu ligger det där, murvelhusets alldeles egna utomhusparkettgolv:

Citronträd i kruka utan botten och kryddränna i förgrunden

Imorgon städar vi upp det fortfarande ganska stökiga poolområdet och lägger ett soltak på tonnellen. Bredvid ”parketten” står ett citronträd vi fått av familjen Maison de deux i bröllopspresent,

och under arbetets gång kom Anneli på den lysande idén att ordna med en upphöjd kryddlåda och en flytt av de klätterväxter som tidigare kämpat för sin tillvaro invid stenväggen.

Det ena har på ett makalöst kreativt sätt gett det andra.

Det är inspirerande.

Tänk ändå vad en pin från Pinterest kan dra igång när du har rätt mänscher omkring dig!