Mille. Tusen. I snitt drygt hundra om året i nio år. Från sprittande glädje, tusen förhoppningar och barnslig förtjusning, över förvecklingar, sorg och nytt hopp, till en annan historia än vad den först var. Vuxnare, kanske? Mindre okritisk, absolut. Tråkigare? Ibland tycker jag det. Men att återgå till den oskuldens tid som en pinfärsk och omvälvande förändring, som den att köpa ett franskt hus, kan innebära, det går ju inte.
Första dagen i vår murvelträdgård, 15 mars 2012
Jag minns hur det skavde och gjorde mig irriterad när någon försökte sticka hål på min bubbla, i kommentarsfält och på andra sätt. Jag var förstås vuxen sedan länge redan för nio år sedan och visste naturligtvis att rosenskimmer som stadigt tillstånd har mycket lite med verkligheten att göra. Jag behövde inga påminnelser om det. Jag förbehöll mig rätten att stanna i euforin så mycket jag kunde, för det gjorde mig hel. Det gör mig hel. Hjälper mitt ekvilibrium. Murvelhuset har lyckats behålla sin magi för mig, om än med nya insikter och med bättre beredskap för det som ibland tillfälligt bryter just murvelmagin. Jag påminner mig om det och försöker hejda mig när någon i glädjeyra beskriver sin nyförälskelse i franskt liv. Hur viktigt det är att få vara ifred i sin bubbla och att råd och förmaningar inte bör delas ut för frikostigt och oombett. Tids nog blir vi alla varse. När det sker, har bubblan förhoppningsvis rustat oss för att möta också franska motgångar, eftersom vi upplevt det andra och vet att det finns kvar.
Nio år med älskat murvelhus just idag och som för att kröna det, läser du just nu blogginlägg nummer tusen!
Att jag fortsatt klottra, säger något om hur viktig den franska tillvaron är för mig. Utan den hade jag varit trasigare. Så grattis Murvielklotter och tack murvelhuset för att du finns där bortom Corona!
… och jag skrotade runt i murvelhus och dito trädgård, var lyckan total. Jag hade nyligen flugit ner och hittade murvelhuset precis så som vi lämnat det ett par månader tidigare. Det var varmt och jag bloggade euforiskt om fåglalåt, brunch på terrassen och den gnisslande grinden in till trädgården. När jag nu läser det två år gamla inlägget känner jag inte riktigt igen mig. Det livet, då lika självklart som ljuvligt, känns just nu väldigt avlägset. Ännu inte greppbart men så otroligt efterlängtat och saknat.
Nu skall jag inte ägna mig åt att i detalj återge mina knasiga mardrömmar, för det vore trots allt tämligen ointressant, men ett ständigt återkommande tema det senaste halvåret är det om att trädgården blivit ett gångstråk och att jag inte får de passerande att förstå att de är på privat mark. De svarar alltid att just den genvägen genom vår trädgård har de använt sig av hur länge som helst utan att någon klagat.
Oron för vad som kan hända när vi inte är där spökar om nätterna ibland, alltså. Men huset är under uppsikt och jag behöver inte vara så orolig. En märklig tillvaro är det ändå, att inte bara kunna kvista ner närhelst andan faller på och tiden tillåter. Men förbereda för och planera för nästa rendezvous med murvelhuset, det kan jag fortfarande göra! Det hjälper mot dysterkvisteriet. Jag har hittat en ny utemöbel som skall få ersätta den som vi i alla säsonger hängt i:
Flera av sektionerna har gått sönder bortom reparation. Solen går hårt åt materialet och soffan har blivit rank och börjar se gisten ut. De delar som fortfarande fungerar, skall fixas till och inta en annan plats i trädgården. Torgmarkisen har definitivt gjort sitt och måste bytas ut mot något annat.
Vad, vet jag inte ännu. Funktionen är nödvändig för att kunna njuta i skugga men det är förstås också viktigt hur det ser ut. En terrassmarkis monterad under taket på poolhuset, kanske? Eller en klassisk tonnelle i smide som passar ihop med den över matplatsen?
Den skall för övrigt få ny taktäckning, eftersom den gamla tunnats ut av väder och vind den också. Inomhus finns förstås att göra men det är mest finlir, som att få på handtagen på köksskåpen,
och att göra iordning efter renoveringen i somras. Får vi till en ny terrassdörr, till sist, tro? Liksom nytt glas istället för det spruckna ovanför ytterdörren?
Dörr till badrummet på övervåningen, nytt köksfönster och lite ytterligare barnsäkring skall också fixas, så nä, bara finlir är det ju inte som skall till inomhus. Mycket är dock sådant som måste lejas bort, så om det blir gjort eller inte, hänger på att vi får fatt i någon som har tid att hjälpa oss. Sådant är trots allt bekymmer av det mer angenäma slaget, eftersom murvelhuset går att njuta fullt ut i redan som det är. Fint att tänka på är det också. Snart är vi där, kan jag fantisera. Och då skall jag fara runt och fotografera frukosttallrik i solljus med porträttfunktionen för mer djup i bilden,
blommor i terrasseringen,
solglitter i poolvattnet,
och kanske att jag till och med dristar mig till att fotografera ett aldrig så litet immande glas lokalt rosé.
Det brukar aldrig hinna hända. I resväskan tillbaka från Murviel packas alltid diverse franska attiraljer med, som skall hålla mig flytande tills nästa gång. Det brukar bara hinna gå ett par månader mellan resorna ner och lagren av tvålar, tvättmedel, salladsdressing med senap och vin tar sällan slut.
I väntan på skjutsen till flygplatsen
För precis ett år sedan satt jag i murvelhuset och diskuterade med ett par av våra bygrannar om vi skulle behöva sätta plan B i verket och sätta oss i en bil tillsammans för att ta oss tillbaka till Sverige. Oroande nyheter mådde oss om att det skenande viruset i Italien hunnit ta sig förbi mer än en landsgräns och att åtgärder för att hejda den var nära förestående. Det var surrealistiskt och också lite skrämmande. Jag hade varit i Murviel i två veckor och äntligen blivit av med min ilskna förkylning. Den som dottern skrivit ut medikamenter för med stränga order om att uppsöka vårdcentral om inte den skrällande hostan gav vika med hjälp av sagda mediciner. Jag hade alltså satt mig på ett plan vrålförkyld den 26 februari. Jag hade varit på jobbet i flera veckor med hosta, snuva, en huvudvärk som jag höll stången med diverse piller och med en röst så kraxig att den inte gick att känna igen. Stanna hemma för en liten förkylning? Ett sådant nys! Ett år sedan. Hon som jag var då blir jag aldrig igen. Jag kommer alltid att sakna henne litegrand men hon har ersatts av en mer sansad version. Lugnare och kanske mer eftertänksam. Jag är hon nu.
Såväl jag som bygrannarna kom dock iväg till Sverige i våra respektive plan, de från Barcelona, jag från Montpellier.
Där satt jag och funderade på hur få vi var på planet…
Kvar i den murvielska garderoben hängde alla sommarkläderna. Jag lämnar dem där varje höst, eftersom sommaren alltid inleds i Murviel runt påsk. Och påskresan var redan bokad. Någon påsk i Murviel blev det dock förstås inte och det blir det inte heller i år och jag är genuint ledsen över det. Tillåter mig att vara det, trots allt. Det är 7 månader sedan vi satte oss i bilen och åkte ifrån Murviel och åtskilliga resor har sedan dess bokats, avbokats, ombokats och till slut hamnat i limbo. Den senaste avbokningen har inte resulterat i en ny voucher från Air France. Jag skall snart ta tag i det men nästa resa blir ändå med bil. Kommer vi iväg i april? Troligen inte. Men i maj? Jag lever på hoppet. Det kanske till och med är att föredra? Maj är hittills den minst utforskade murvielmånaden för min del.
En murvielgata i maj
Maj är en galen tid för skolmänscher och lämpar sig därmed inte för sköna semesterdagar i en älskad murvelträdgård. Fast i år kan jobbet skötas på distans, åtminstone. Den delen av mig är jag fortfarande; den som optimistiskt borstar av sig vemodet och tänker att imorgon är säkert allt bra igen. Hur många gånger än motsatsen bevisas. De temps en temps får nämligen optimisten rätt, planer går i lås och det mesta är bra igen. Tror bestämt att jag skall fortsätta hoppas på en sommar med prinsar när jag ändå är igång. Helst i Murviel, annars precis var som helst, bara jag får vara med dem.
Franska bilar är fina grejer
Ett svalkande kylskåp är bra att ha till hands när en tröttnat på poolen för en stund
Dyra kusin K taggade mig nyligen i ett inlägg på Facebook med hänvisning till en artikel om författaren Emma Hamberg i GP. I artikeln berättar Emma om hur hon förvånats över hur härligt det är att fylla 50 och upptäcka hur mycket friare livet blivit utan att någon berättat om just den aspekten av att kliva över tröskeln till livets andra halva. I artikeln förundras Emma över hur lite som skrivits om detta och som den författare hon är, tog hon naturligtvis tag i saken själv och skrev romanen Je m’appelle Agneta. Den skall jag alldeles bestämt läsa. Jag läser artikeln om Emma och inser att det decennium mellan 50 och 60 som jag i juni i år lägger bakom mig, har innehållit mycket av det som Emma storögt beskriver. Vad är det egentligen som händer med oss när vi passerar de 50? Så länge jag kan minnas, har jag för det mesta valt att fokusera på det som är bra. Många gånger har just det valet varit en mycket medveten strategi, också när livet i övrigt bråkat med mig och mina närmaste. 1998 var separationen från mina barns pappa ett faktum. Jag ser tillbaka på åren som följde som ett av mitt livs allra besvärligaste kriser. Det var en förfärligt jobbig tid och jag kämpade länge med att hitta ett sätt att förhålla mig till det som hände på ett någorlunda vettigt sätt. Livet då kändes så långt ifrån en romantisk komedi som man kan komma, men resultatet blev en storfamilj med bonusfru och två fina guddöttrar, mina barns halvsystrar. Också där känner jag igen mig i det Emma säger; barn kräver sansade, kloka vuxna. Jag kan också skriva under på känslan av att vilja agera vallhund, att ha alla runtomkring mig samlade och att alla skall må bra.
Jag är stolt och glad över vad vi med gemensamma krafter lyckades åstadkomma under de där åren som följde på separationen. Mycket har förstås hänt sedan dess men relationerna består, om än föränderliga, och det är fantastiskt fint.
En del av flocken samlad
Emma for som nybliven femtioåring till Provence som working guest på ett B&B och jag drog igång en kärleksaffär med murvelhuset och Frankrike. En helt ok 50-årskris, som min yngsta uttryckte saken.
Jag kan nu se tillbaka på ett decennium fyllt av förändringar. Några drivna av 50-åringens nyvunna frihet, andra av tuffa utmaningar, såväl privat som i mitt yrkesliv. Det har inte alltid varit lätt men jag har lyckats hålla näsan över vattenytan genom alltihop. Sjukdomar, kriser, hopplöst jobbläge innan jag landade i huset på ön och till sist två prinsar, som gör mig lycklig på ett sätt som är alldeles omöjligt att förklara. Ingen pandemi i världen kan ta udden av det! Och livet har en förmåga att gång på gång visa att det tuffar på, alldeles oavsett coronapandemier och andra prövningar. Vår lilla ulligan är pur glädje,
Soffpotatis…
Morgongos
Lördagshäng med blaska på padda
Terrassbus i snön, som nu är borta
och i år utökas familjen; prinsarna får kusintillskott och jag får uppleva ytterligare barnbarnslycka – hur fantastiskt är inte det! Dessutom kommer det en liten syssling i april. Till honom har jag stickat filt, tröja och mössa;
Filt i mjukaste kashmir och arrantröja i ull/silkeblandning
2021 artar sig, corona eller inte. Stort och smått, högt och lågt, pur lycka och djupaste avgrund. Ett decennium av mitt liv.
Första dagen i murvelhuset, mars 2012
Som att vara huvudpersonen i ett drama med mycket feelgood mellan varven. Men att jämföra med en romantisk komedi är kanske att ta i?
Det är nästan så att jag stapplar ut till bilen för färd mot Dingle, så ovant känns det. Det börjar ljusna när jag ger mig iväg, men mitt på Tjörn möter snöyran mig. På E6:an ringlar köer från Stenungsund till Uddevallabron och jag blir sen till morgonens första fjärrmöte. I Dingle är det barmark och övergivet. En av lärarna sköter sin fjärrundervisning från personalens fikarum och förutom henne och rektorskollega K, så är det tomt. Vi ses i små fyrkanter numer, medarbetarna och jag, och det börjar bli ganska tjatigt. Vi planerar för försiktig återgång och håller andan i hopp om att strypgreppet snart skall släppa. De där klimatränderna längs med kusten vid E6:an följer med mig på hemvägen också. Jag förundras alltid över hur vädret kan skilja sig så markant på bara några mil. Vild vinter som snabbt övergår i vårkänning för att till slut landa i plusgrader och blöta hemma på Tjörn igen. Motvikt till eländet och en påminnelse om vad vi missar fick vi under gårdagskvällens digitala apéro med Hansbys. Där satt de i shorts och T-shirts medan vi huttrade i våra tjocka ylletröjor.
Från en annan apéro Med Hansbys
Nu är det ju inte så att det är sommarväder i Frankrike heller, men dagstemperaturer runt 20 grader är ordentligt drägligt, även om det inte heller där är verklighet varje dag så här års. Jämförelsen är ändå iögonenfallande, eftersom något sådant trots allt är en omöjlighet i vår klimatrandiga januarivärld. Så vi fick drömma oss bort för en stund och känna oss otroligt stoiska för att vi inte bryter ihop av att vi inte kommer iväg. Jag kliver upp om morgnarna och tittar modstulet ut genom sovrumsfönstret på gråkalla vintervyer och inser hur mycket jag saknar tripperna till Murviel.
När Wilda parkerade sig i ständigt uppslagna resväskor…
Vintertristessen har fått fäste i mig igen. Den som jag sedan vi köpte murvelhuset 2012 har lyckats hålla stången. En bokad resa, med bil ibland, flyg ibland, till Murviel har varit ett effektivt botemedel. Jag har kastat en blick på eländet utanför fönstret och ryckt på axlarna, trygg i förvissningen om att jag snart får en stunds vila från det. Jag har helt enkelt sturskt vågat vägra vinter.
Den här kringskurna tillvaron tär och tar. Huset på ön, som jag egentligen tycker är toppen, lyckas inte hålla mina inredarambitioner igång, trots att vi nu har väldigt mycket tid över att fixa saker i huset. Inga stora saker ens, utan bara trevligt dutt. Istället ”inreder” jag murvelhuset. Kollar in trappmattor och drömmer om något riktigt stiligt men inser att det nog får stanna vid en enklare variant;
Allt för att underlätta för lilla Stina och för att göra stentrappan mindre halkig och hård för både små och stora människor. Jag ”byter” lampor i takspottar och i spisfläkten, eftersom de franska har för kallt ljus.
Kallt ljus från nya takspottarna…
Kallt ljus också ovanför spisen
Varm och mysig belysning är liksom inte grejen därnere…
I tanken sätts tavlor upp,
Den här skall få pride of place…
och skydd för de tunna enkelglasen i fönstren tillverkas;
Spännande fönster för småfolk...
Stenläggningarna ute rensas och får sig flera omgångar med högtryckstvätten,
Nystädat och fint...
och uteköket i poolhuset får välbehövlig omsorg.
Gashällen är borta och ny bänkskiva skall på
För min inre syn ser jag mig sedan stå där i mina blöta och smutsiga merylbrallor,
Merylwannabe...
nöjt betraktande mitt värv. Sedan bommar vi igen huset, låser ytterdörren med den stora nyckeln och åker tillbaka till Sverige ett tag igen. Men bara någon månad senare är vi på väg igen. I bil och med Stina, lilla hunden. Hon skall tränas i bilåkningens ädla konst från dag 1. I april och i juni, covid willing and weather permitting…
Jag tycker om att vara optimist. Livet är liksom lite lättare när förväntningarna är positiva. Bakslagen måste man ju hantera ändå, oavsett om de varit anticiperade eller inte. Fast ibland gör den där optimismen mig faktiskt korkad och riskerar att skapa bekymmer som annars inte hade funnits, det måste erkännas. Vi har bokat en resa ner till Murviel efter jul. Med Air France. Ganska snart efter jul, till och med. Hemresan avbokades av AF häromdagen. Nu har den ombokats och det känns skakigt. Min coviddrabbade dotter har skrivit på ett avstegsavtal för helgerna och ett antal monsterpass är inplanerade. Hon är min alldeles egna hjälte, inte för att hon vill utan för att hon måste. Hon har valt det som är det klokaste av flera ganska hopplösa val. Det förutsätter förstås att hon är helt symtomfri och att ingen annan i familjen drabbas. Jävla skitår. Jävla, förbannade skitvirus. Jag har skurat kök och badrum idag och lyssnat på Christmas Crooners och har plötsligt knockats av Frank Sinatras Have Yourself a Merry Little Christmas. Varje advent har den snurrat förbi i den tralliga ljudmattan hur många gånger som helst men i år fäller den mig. Jag blir sittande helt stilla på köksgolvet med trasan i handen och börjar lyssna på texten. ”Next year all our troubles will be out of sight…”
Hur kunde Herr Sinatra veta? Och jag brölar igen. En lika våt fläck som trasan där på köksgolvet. Men jag har fått kort på en väldigt stinn vovvemage och besked att om ungefär en vecka är det dags. Kanske kan en av valparna bli vår och full av förväntan blir jag. Kjell och Maria har fixat i vårt murvelhus och skickat bilder på vårt apelsinträd, som i år till slut bestämt sig för att leverera mer än tre torra apelsiner!
Maria knäppte bilderna…
Vi skall försöka komma iväg, trots restriktioner, för att göra iordning och förbereda för säsongen 2021. Jag kommer att vara alldeles förträffligt nöjd bara med att skrota runt i trädgården och med att fixa i huset. Får vi dessutom den stora ynnesten att få välkomna en liten valp i vår, behöver vi ta höjd för att vårt resande begränsas för en stund. Kerstin – förbered dig på att fostra en ny familjemedlem!
För nio år sedan rådde febril aktivitet i familjens dåvarande hem i Älta. Vi rensade, fejade, homestageade och förberedde huset för visning. Murvelhuset hägrade men innan vi fått ältahuset sålt, vågade vi inte lägga något bud. Bara några veckor hade gått sedan vi såg huset och trädgården i Murviel första gången och så alldeles förälskade i det blev vi att hela processen hemma, från kontakt med mäklare tills att försäljningen var klar, bara tog en dryg månad.
Gamla hemmet tömt
Sedan stod vi där, utan ny svensk bostad klar, omtumlade, lyckliga och lätt chockade över vår impulsivitet, med ett påskrivet köpekontrakt på ett stycke franskt vinbondehus i handen. Där och då slog tankar på ett friare liv med större möjligheter till längre perioder i det nyinförskaffade murvelhuset rot i mig. Jag var nyss fyllda femtio och förstås för ung för att börja tänka i termer av pension och dessutom mitt uppe i min rektorsutbildning. Svårt utgångsläge för ett friare liv, alltså. Fyra år senare hade vi sålt bostad nummer två och flyttat till huset på ön.
Ännu en tömd bostad september 2015…
Jag startade eget och hyrde ut mig själv som rektor – ett stort och viktigt kliv för att kunna ta kommando över min egen tid. Första hyruppdraget blev i Dingle och jag har liksom inte egentligen lämnat Dingle sedan dess.
En avstickare till Alingsås gjordes men sedan har Dingle och fjärrundervisning varit det som upptagit min tid. Så mycket mer tid i Murviel har inte möjliggjorts annat än som fler kortare turer än tidigare och med miljöboveri i bevingade farkoster som följd. Men dingleplanen har redan från början villkorats med att mitt rektorsjobb skall kunna lämnas över när min efterträdare är redo. Jag tänkte först att det skulle få uppta ett år av mitt liv. Det har hittills blivit drygt tre. Tre alldeles fantastiska, givande och stundtals skitjobbiga år. Men så bra det känts och känns! Och håll i hatten nu, alla ni som länge tvivlat på att jag nånsin skall få ändan ur den svenska kärran och få till en franskare deltidstillvaro; jag är till slut där nu; stafettpinnen lämnas över, jag slutar som rektor och får mer övergripande arbetsuppgifter istället. Detaljer återstår men förändringen är bara ett par månader bort. I perioder kan arbetsuppgifter framöver skötas på distans. Från terrassen i Murviel.
Det ni! Det trodde ni inte! Om vi raskt impulsköpte murvelhuset för elva år sedan, har jag skyndat desto mer långsamt med att få till en geografiskt friare jobbtillvaro. Jag är glad nu att det har fått ta tid. Jag behåller stabiliteten och med åtminstone en del av min inkomst fortsatt från stabil och säker källa. Den frihet jag efterstävar kräver trots allt det. Dessutom vill jag jobba. Mogen för pension känner jag mig inte ännu på ett bra tag.
Det här är året när ytterst få murvelanekdoter får möjlighet att fylla bloggraderna. Det tar allt hårdare på mig. Varje dag när inte jobb eller prinsar aktiverar mig, riskerar jag att försjunka i förlamande längtan till murvelhuset.
Det är bara så oändligt trist. Jag vill ju tassa ner för trappan i mina ulltofflor när solen just gått upp och slå upp dörren mot trädgården.
Jag vill släppa in fågelkvittret, känna doften och irritera mig lite på trafiken ute på gatan medan jag väntar på en lucka i motorljuden för att kunna filma. Det är ju ingen motorväg utanför men i ”rusningstrafik” är bruset där påtagligt i bakgrunden på andra sidan huset. Jag kan avslöja att morgonfilmer som denna oftast kräver flera tagningar innan det som hörs är ostört fågelkvitter:
Jag längtar efter de omsorgsfulla frukostarna och de kreativa andar som väcks till liv när jag är där.
Mitt ekvilibrium och min vanligen så svårfångade förmåga att bara vara i nuet, det hittar jag där. Det är annars något som nästan bara solnaprinsarna lyckas med. Idag är det hemmajobb som gäller. Bokföring. Ganska aptrist, om än snabbt undanstökat. Jag håller koll på nyhetssändningarna, läser tidningar i mina appar – DN, Gp, Aftonbladet, Aftenposten, The Times kompletterat med Omni, The Local France, nyhetssändningar från France Bleu Herault, som jag med möda hjälpligt kan hänga med i och CNN och BBC parat med dokumentärer i bland annat Svt. Jag dammsuger dessa nyhetskällor på senaste nytt om två saker; coronaläget och presidentvalet i USA. Två orosmoment som jag hela tiden synnerligen aktivt måste hålla stången för att inte deppa ihop. 2020 är ett förfärligt år. Om jag, som ändå hittills har det tryggt och bra där jag är, känner så här, vad gör då detta med dem som är inpå skinnet drabbade? Vilka kommer vi att vara när det lugnar ner sig igen? Vad kommer det att ha gjort med oss? Ängsligt inväntar jag Macrons tal ikväll. Blir det en ny lockdown? Brinner ännu en resa till Murviel inne? Blir det en lång trankvil december en France eller får vi planera om? Igen? Nästa vecka kommer jag att ivrigt be till högre makter om goda nyheter vad gäller presidentvalet i USA. Att pandemin åtminstone skall föra det goda med sig att pajasen i Vita Huset får en kraftig spark i sin håriga bakdel och att anständigheten istället tar plats bakom de vita väggarna. Jag rensar skallen med mentala bilder från gladare dagar så länge, trygg i förhoppningen om att de kommer tillbaka snart. Senhöst i Murviel genom åren. Varje år.
Murvielklotter 