Kategoriarkiv: Murvelhuset

Mentala bilder – murvieloktober genom åren

28 onsdag Okt 2020

Posted by in Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

Det här är året när ytterst få murvelanekdoter får möjlighet att fylla bloggraderna. Det tar allt hårdare på mig. Varje dag när inte jobb eller prinsar aktiverar mig, riskerar jag att försjunka i förlamande längtan till murvelhuset.

Det är bara så oändligt trist. Jag vill ju tassa ner för trappan i mina ulltofflor när solen just gått upp och slå upp dörren mot trädgården.

Jag vill släppa in fågelkvittret, känna doften och irritera mig lite på trafiken ute på gatan medan jag väntar på en lucka i motorljuden för att kunna filma. Det är ju ingen motorväg utanför men i ”rusningstrafik” är bruset där påtagligt i bakgrunden på andra sidan huset. Jag kan avslöja att morgonfilmer som denna oftast kräver flera tagningar innan det som hörs är ostört fågelkvitter:

Jag längtar efter de omsorgsfulla frukostarna och de kreativa andar som väcks till liv när jag är där.

Mitt ekvilibrium och min vanligen så svårfångade förmåga att bara vara i nuet, det hittar jag där. Det är annars något som nästan bara solnaprinsarna lyckas med.
Idag är det hemmajobb som gäller. Bokföring. Ganska aptrist, om än snabbt undanstökat. Jag håller koll på nyhetssändningarna, läser tidningar i mina appar – DN, Gp, Aftonbladet, Aftenposten, The Times kompletterat med Omni, The Local France, nyhetssändningar från France Bleu Herault, som jag med möda hjälpligt kan hänga med i och CNN och BBC parat med dokumentärer i bland annat Svt. Jag dammsuger dessa nyhetskällor på senaste nytt om två saker; coronaläget och presidentvalet i USA. Två orosmoment som jag hela tiden synnerligen aktivt måste hålla stången för att inte deppa ihop.
2020 är ett förfärligt år.
Om jag, som ändå hittills har det tryggt och bra där jag är, känner så här, vad gör då detta med dem som är inpå skinnet drabbade?
Vilka kommer vi att vara när det lugnar ner sig igen?
Vad kommer det att ha gjort med oss?
Ängsligt inväntar jag Macrons tal ikväll. Blir det en ny lockdown? Brinner ännu en resa till Murviel inne? Blir det en lång trankvil december en France eller får vi planera om? Igen?
Nästa vecka kommer jag att ivrigt be till högre makter om goda nyheter vad gäller presidentvalet i USA. Att pandemin åtminstone skall föra det goda med sig att pajasen i Vita Huset får en kraftig spark i sin håriga bakdel och att anständigheten istället tar plats bakom de vita väggarna.
Jag rensar skallen med mentala bilder från gladare dagar så länge, trygg i förhoppningen om att de kommer tillbaka snart. Senhöst i Murviel genom åren. Varje år.

  • 2012
  • Nya räcken 2013
  • House hunting med Åsa 2014
  • Ny brevlåda på g sen september 2015
  • Morgonljus, oktober 2016
  • Konsert med tilltugg i Vieussan, oktober 2017
  • Ny stenläggning, oktober 2018
  • Ljummen oktoberkväll på Hansbys terrass
  • Köksmontering, oktober 2019

Jag har inte så mycket att berätta om

16 fredag Okt 2020

Posted by in huset på ön, Jycken, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

… förutom att jag är orimligt sliten; mentalt mer än fysiskt, även om det manifesterar sig i både ond nacke och dito knopp. Inatt sov jag i tolv timmar och enligt uppgift både snarkade och mumlade jag så mycket att L fick uppsöka gästrummet. Jag har ingen aning. Märkte ingenting. Var helt utslagen.
Men jag är otroligt tacksam över min förmåga att sova igen och komma tillbaka, även om det naturligtvis inte är alldeles nyttigt att behöva göra just det annat än i undantagsfall.
Så varför då detta?
Det stavas ett litet virus med kronegenskaper. Inte så att jag själv drabbats (ännu, kanske skall tilläggas för att inte jinxa virusfriheten), utan för att det för med sig ganska mycket omak. Frånvaron ökar på min lilla naturbruksskola, eftersom minsta symtom kräver att den drabbade måste hålla sig hemma. De som är på plats får då fara omkring som yra höns och försöka täcka upp. Jag och min kollega ägnar lejonparten av vår tid åt att leta vikarier, planera om, lappa, laga och försöka bevaka att ingen åtminstone jobbar sig sjuk. Det är mentalt stressande på en nivå jag inte tidigare upplevt och sällan har jag längtat mer efter höstlov än i år. Inte i första hand för min egen arbetsbördas skull, utan för att få luft i systemen och tid att planera om. Akututryckningar behöver få vara sällsynta och därför är tiden inne för planerade fjärrlektioner och skärpning av coronarutiner, så att vi inte vistas för många i lokalerna samtidigt.

Hästlektion på Dinglegymnasiet

Alla är så fantastiskt engagerade och envisa och jag beundrar hela personalstyrkan för deras uthållighet men det finns rimligen en gräns även för deras kapacitet och det oroar mig. Därav mitt allt större behov av lång nattsömn.
Jag funderar över om jag också är nedstämd men kommer fram till att jag faktiskt ändå inte är det. Bara ofantligt otålig över sakernas tillstånd och att inte självklart kunna kvista iväg till Murviel som jag gjort varje höst annars.

Efter badet i oktober 2019

2020 är ett sorgligt förlorat murvelår.
Det vill sig inte. Jag kan inte med gott samvete åka dit, även om det formellt sett inte är förbjudet, när nu den andra vågen verkar vara ett faktum och ingen ljusning ännu är i sikte.
Snälla Outi körde förbi huset härom dagen och knäppte en bild på vår bignone bakom den rostiga grinden:

Fint är det att få sådana hälsningar och tryggt att veta att huset hålls under uppsikt av flera; se där en fördel med trafiken på gatan utanför!

Gashällen i uteköket har hämtats av våra vänner i Sète och de kunde rapportera att allt såg lugnt ut. Kanske att vi till och med kan få hjälp med iordningställandet av ny bänk där hällen en gång satt av vännernas nyfunne vän, som följde med och hjälpte till?

Den här skall få ersätta den gamla av svetsloppor förstörda porslinshon och kompletteras med den gamla granitbänken från köket i huset.

Så där är det hela tiden; bekantskapskretsen utökas hela tiden och på alla möjliga sätt. Hjälpen är heller aldrig särskilt långt borta och det är förstås alldeles ovärderligt, speciellt i tider som dessa.
Vad funderar jag mer över när jag inte har något särskilt att berätta?
Apelsinerna!
De som såg så lovande och många ut i somras;

Ännu gröna blivande godsaker på tillväxt i juli 2020

Eller staketet mot grannen uppe vid poolen; det som har kryphål där Wilda, salig i åminnelse, vid flera tillfällen försökte smita ut.

Wilda❤️💔

Vi går ju här i ett slags väntans tider och hoppas på att en snygg värmlänning med päls

skall falla pladask för en skönhet från Göteborg

och att det skall resultera i en kull gulliga valpar, varav vi skall få ta hand om en och bli med hund igen! Det lär ska vara nära förestående och vi hoppas så alldeles väldigt på det. Vår murvelträdgård är redan tämligen såväl barn- som valpsäkrad, men förbättringsområden finns såklart alltid. Kanske är det ändå dags för en mur mot grannens trädgård där också?

En i brösthöjd och möjligen inte hela vägen, för undvikande av klaustrofobiskt resultat?

Vi får se.
Vi skulle ju ta det lugnt med projekt, och lilla vovven, oavsett när den blir verklighet, måste ju passas hela tiden iallafall, mur eller ingen mur.
I alla händelser skall färja bokas för murvelfärd i december. Då skall jag skrota runt i vår trädgård

och småfixa inför nästa säsong, som förhoppningsvis ser helt annorlunda ut än årets och som fyller murveltillvaron med alla mina viktigaste.
God willing and Corona permitting.

Semester, ändå…

30 onsdag Sep 2020

Posted by in huset på ön, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Jag skulle ha varit i Murviel den här veckan. Så blev det inte.
Men semester har jag ändå – of sorts. Jag bröt den igår och åkte in till Dingle men idag har jag vägrat att öppna datorn. Jag har istället fortsatt att ge huset på ön min andakt. Vardagsrummet är ordentligt genomstädat; fönster är putsade, gardiner och kuddar är tvättade och möbler har fått flytta runt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Idag blev det kökets tur och nu doftar det nyskurat och rent. Det är skönt att ha tid att städa igenom huset pö om pö. Energin är inte riktigt där och jag är märkligt låg idag. Jag borde ju som sagt ha varit i Murviel nu. Jag borde ha fått dra på mig mina merylbrallor,

Meryl…
Merylwannabe…

och ägnat mig åt att komma iordning i murvelhuset. Jag skulle ha lufsat runt i vår trädgård och kanske dröjt mig kvar ute om tidig kväll längre än vad som är motsvarande möjligt i huset på ön. Här är det höst, hur vackert än solen med jämna mellanrum lyckas bryta igenom molntäcket.

Corona ligger som en våt filt över min tillvaro på så många sätt att jag har svårt att sortera vad som är vilket. Jobbet är en smula tungt, både det i Dingle och det som handlar om mitt fjärrjobbliv och idag blev jag helt enkelt tvungen att strunta i båda.
Mitt rastlösa jag kräver dock aktivitet; alltså fick det bli handfasta uppgifter med omedelbart resultat; ett fönster rengjort från saltkladd efter ett antal regnväder, såpadoftande golv och rensade lådor och skåp.
Jag släntrar omkring och funderar över hur livet borde få te sig långsiktigt och i närtid. Jag har fattat ett eget principbeslut men har ännu inte fått något svar på hur andra ser på denna min ståndpunkt. Men det löser sig alldeles säkert.
Under tiden fokuserar jag på nyligen införskaffade lampskärmen med elefanter på,

och på den stora tillfredsställelse som en sedan länge välbehövd husrensning ger.
Imorgon blir det jobb framför skärmen i några timmar, följt av ett jobbmöte och det känns helt ok, även om det inte är så mycket semester över just sådana aktiviteter.

När det inte går som planerat

28 måndag Sep 2020

Posted by in Familjen, grand-mère, huset på ön, Murvelhuset, Om dagsläget, Resor

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, ,

I helgen skulle jag egentligen varit Solna. Hos prinsarna. Innan avfärd mot Murviel tidigt söndag morgon.

Alla förstår varför det inte blev så. Samtidigt är jag kluven; ett drygt halvår efter att jag lämnade Murviel alldeles i början av coronapandemin, funderar jag över hur jag skall förhålla mig till att jag fortfarande måste förhålla mig till corona. Inte i min vildaste fantasi hade jag i mars kunnat föreställa mig att jag fortfarande i slutet av september måste göra planer dikterade av ett virus vi för ett år sedan var lyckligt ovetande om.
Hos Air France ligger numera en voucher att utnyttjas vid ett annat tillfälle. Kanske kan vi få till en resa innan vi bilar ner i december, kanske inte. Varje september sedan 2012 har jag fått en vecka, ibland två, i Murviel.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har blivit en självklarhet och något som fått mig att inte bara acceptera svensk västkusthöst, utan till och med uppskatta den.
Tända ljus, en brasa i en inför vintersäsongen rengjord kamin

och med utemöblerna rengjorda, fixade och magasinerade i garaget, redo för en ny säsong på andra sidan nyåret.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I år känns hösten genast tyngre. Den gör sig påmind på samma sätt som den gjorde pre-Murviel. Det är redan mörkt när jag kliver upp för tidig vardagsfärd mot Dingle. Regnet har börjat piska mot mörka fönsterrutor,

och den nya luftvärmepumpen har fått börja jobba.

Inomhusklimatet är behagligt i år tack vara den. Den nya garageporten

verkar dessutom hittills klara att hålla mössen utanför vår tvättstuga.
Tänk om det kunde få vara så enkelt?
Att det var genom den gamla rullporten i garaget de tog sig in, de infernaliska gnagarna?
Det är ändå såpass kalla nätter nu att de små musrackarna börjar leta sig in i tillgängliga, varmare hoods. Inte hos oss ännu, som sagt, så vi håller tummarna.

När mössen, åtminstone för tillfället, inte verkar vara något att bekymra sig över i huset på ön, riktas oroliga tankar istället till murvelhuset.

Hur mår det, utan oss?
Ser det övergivet och ledset ut?
Saknar murvelhuset oss, skratten, de många samtalen, barnen, barnbarnen, hundarna, liv och rörelse?

Hus skall bebos.
”Forlorn” är ett bra engelskt ord för sådant som känner sig övergivet och oälskat.
Är det så huset känner sig?
Är det så det ter sig?
Forlorn?
Jag vill dit, få på handtagen på köksluckorna, prylarna upp på hyllorna och möblerna tillbaka på sin rätta plats.

Murvielhemma är ett viktigt hemma.
Det skall mycket till för att decemberresan ner med bil skall aborteras. S och E planerar för nyår med oss i Murviel och kanske kan vi locka ner ytterligare älsklingar? Få saker kan få mig att med gott mod genomlida en vindpinad västkusthöst som tanken på att få tillbringa murvielvinterdagar tillsammans med några av de allra mest älskade!
Advents- och julmys med L och murvelgrannar och -vänner är också det något att verkligen se fram emot.

Med köksdörren öppen mot trädgården på lilljulafton 2018

Coronasäkra är vi i lika hög grad i Murviel som på vår västkustö, så om inte pålagda restriktioner kommer att hindra oss, är det så det får bli.

Sista helgen i september är tillända.
Höst.
Vackert, vemodigt, stilla.
Jag tycker ändå om det.

Det där med att passa på…

16 söndag Aug 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, La mer, Murvelhuset, Om dagsläget, Väder

≈ 3 kommentarer

Jag tillbringade en hel dag på klipporna igår. Jag badade i salt, ljummet hav, torkade i solen, badade igen, läste tidningar, löste korsord, tittade på båtar och vältrade mig i att kunna njuta av sommar när den är som allra bäst.
Och brände mig.
Jag tänkte mig inte för.
Tänkte att jag måste passa på nu för det här kan vara sista chansen den här sommaren. Alltså, inte passa på att bränna mig, utan att passa på att bada och hålla sommar.
Idag är det lika varmt och skönt och jag tänker att jag borde passa på. Nästa helg är jag hos prinsarna och sen är nog den svenska sommaren slut. Den välkända gamla stressen över ett sådant trist faktum tränger sig fram och gör mig rastlös där jag sitter undan solen i skuggan bakom huset. Det är också alldeles ljuvligt skönt men borde jag ändå inte gå och bada?
Borde jag inte passa på?
Ångrar jag mig inte om jag inte passar på?
Men idag har jag faktiskt inte lust att bada. Jag är badmätt. Och bränd, som sagt.
Tre veckor med många timmar vid poolen under en sydfransk sol – åkejrå, mycket av tiden i skuggan ändå – utan att bli det minsta röd och så tvingas jag stå där med skammens rodnad framför badrumsspegeln och se min solplågade bröstkorg. Alltid där, sällan någon annanstans, och jag som aldrig är i solen numer utan minst faktor 30.
Det är pinsamt. Gamla mänschan borde veta bättre!
Baksidan av huset har norrläge och det är perfekt en dag som denna. Projekt fixa-trasig-soffa fick till slut min andakt,

Murken soffa med rostiga skruvar skall få nytt liv…

och nu har nya brädor äntligen ersatt de gamla murkna och soffan kanske kan leva ett par säsonger till.

Lagom arbete en söndag innan skolåret drar igång på allvar.
Den skall målas, förstås men först skall den slipas lite och spikhuvudena spacklas igen. På några ställen j-vlades spikarna med mig och resultatet blev inte så vackert men det kommer ingen att se.

Spikarna stötte på hård patrull…

I vinter skall jag fixa dynor och ryggkuddar så att hela härligheten är redo för njutning nästa säsong.
Nästa säsong…
Är vi alltså där redan, att planer för uteliv handlar om nästa år?
Att det som återstår nu är att passa på?
Försiktigt börjar jag fundera på december i Murviel. Adventsmys inne om kvällarna,

i kombination med en och annan lunch al fresco…

Jullunch hos Hansby, december 2018

Älskade murvelhus, vilken tur att du också finns!
Våra två hus.

Tänk att livet krumbuktade sig fram till en sådan tillvaro.
Jag kan gott låta mig plågas av att jag måste passa på. Skämskudde minsann på att tycka att det är jobbigt att behöva välja bort en njutning framför en annan. Vardagen har knuffats undan rejält när sådana tankar upptar mitt hjärnkontor. Dags för vardag och allvar, tror jag bestämt, innan hjärnan alldeles förvandlas till snömos.

En aldrig så försynt och lite skamsen titt…

13 torsdag Aug 2020

Posted by in Inredning, Murvelhuset, Om dagsläget, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

På min padda finns en mapp med appar som fått rubriken ”Resor”. Apparna har använts flitigt de senaste åren och den här frankofilen har mycket flygskam i sitt bagage.
Minns någon ens begreppet ”flygskam” längre, förresten?
Det var i alla händelser en ständigt pågående diskussion över middagsbord och i arga trådar på Facebook under lång tid. Så kom Covid. Himlen blev tom från en dag till en annan. Gamla bagagetaggar på mina resväskor kändes plötsligt främmande, rentav exotiska. Som från en annan tid.
Igår kväll bestämde jag mig ändå för att lite i lönndom undersöka möjligheten att flyga ner. Jag klickade på Air France-appen och den satte genast igång en uppdatering; det är länge sedan jag klickade på den. Där finns ett oläst meddelande från 10 mars med förslag på billiga resor.
Jag stirrar på det.
Igen – en annan tid.
Och vi vet ju vad som hände sen.
Det är som en orimlig tanke att vi någonsin skall kunna gå tillbaka till flygande på samma sätt som tidigare. Jag vill det inte ens. Tror jag.

Det var då det…

Jag trycker in datum, väljer avgångar, klickar i flexbiljett som är fullt ut avbeställnings- och ombokningsbar. Tittar på sammanställningen och förundras över priset, 320€ ToR Göteborg-Montpellier. Som om ingenting har hänt. Som om allt är som vanligt igen. Hur kan det vara så billigt fortfarande? Hur har ens flygbolagen överlevt?
Men jag klickar mig inte vidare. Jag vill inte flyga. Inte än. Mitt gamla flygbeteende kan inte återupptas. Jag har inte mage att. Det bränner lite i fingertoppen som nyss knappat på Air France-appen. Hettar det inte rentav lite om kinderna? Är det en eftertankens kranka blekhet som infinner sig?

Så jag avvaktar.

Det finns all anledning också av andra uppenbara skäl att göra just det. Viruset har inte försvunnit, utan det skenar igen på lite för många ställen. Att krypa in i en trång flygplanskropp tillsammans med många andra lockar inte. Inte nu. Inte än.
Jag blir irriterad på mig själv och över hur snabbt jag skulle kunna vara beredd att falla in i mitt gamla mönster med många och flygberoende korta vistelser i Murviel istället för färre men längre. Längtan dit är en stark drivkraft, till och med starkare än vetskapen om att den sortens resande inte är att rekommendera. Som om jag vore fullkomligt faktaresistent.
Så jag struntar i reseapparna och börjar fundera på andra alternativ istället. Jag har ägnat ganska mycket tid åt det på sistone.

Jag har sneglat på husbilar utan att få gehör hemmavid och jag fångar uppmärksamt upp varje nyhet om utökade möjligheter att tåga iväg mot kontinenten. Nattåg är förstås det som låter mest intressant, eftersom det bara skulle kräva marginellt fler semesterdagar för en resa ner till Murviel än med flyg. Den möjligheten finns dock inte ännu.

Jag känner mig som något av ett hopplöst fall. Trots att vi är nyligen hemkomna från sommarvistelsen i murvelhuset, så har jag redan börjat bläddra i min röda almanacka för att hitta möjliga tidpunkter för att ta mig ledigt.

Jag vill ner och göra iordning efter den avslutade köksrenoveringen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ni vet den som, efter att knoppar och handtag kommit på plats, innefattar placering av ärtiga små förvaringskorgar och snyggt porslin på de öppna hyllorna; knopplister på ömse sidor om köksfläkten för de köksredskap som tål att tittas på och som i bästa fall också är de som används mest.
Jag vill lägga omsorgsfullt ihopvikta kökshanddukar på hyllan närmast diskhon för att låta dem mjuka upp intrycket och vara nära till hands när disk skall torkas, och jag vill fixa till köksbänkarna i trä enligt köksarkitekten S:s önskemål.

Mattorna skall på igen, böckerna skall upp i hyllorna bredvid öppna spisen,

de kalla lamporna i de nya takspottarna

skall bytas ut mot nya med varmt ljus – varför är fransmännen så förtjusta i de blåaktigt kalla?!? – gardiner, kuddar och soffklädsel ska tvättas och sedan skall jag slå mig ner mitt i rummet och beundra hela härligheten. Länge. Till sist skall jag ta bilder och tapetsera bloggen med alltihop.

Men för att jag skall kunna sitta där och svepa med blicken över det äntligen färdigställda köket i någorlunda närtid, måste vi kunna ta oss ner på annat sätt än med bil. Terminen är igång och jag kan inte vara borta någon längre stund. Flyg, alltså…
Fast nej.
Fingertoppen vägrar att närma sig den appen just nu.
Jag har en fingertopp med samvete. Tydligen.
Vi får väl se hur den känner imorgon eller nästa vecka.

Ännu en sammetskväll

01 lördag Aug 2020

Posted by in Byliv, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget, poolliv, Väder

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Det drar ihop sig till hemfärd och det innebär som alltid ett visst vemod. Jag saktar ner, ser mig omkring, njuter, sniffar i luften, lyssnar. Trafiken som till slut tystnar. Kyrkklockorna.
En enstaka cikada som inte fattat att kompisarna gått och lagt sig. De hetsiga, högljudda tornseglarna som avlöses av de tysta, skygga fladdermössen. De är vackra mot den allt mörkare blå natten och jag välkomnar dem. Säger;
⁃ Varsågoda! Det finns myggor så att det räcker till er alla.
Simturen i en upplyst pool med långa, lugna, eftertänksamma simtag; ena vändan på mage, andra på rygg. Blicken som ömsom iakttar de egna händerna när de plöjer genom vattnet, ömsom riktas mot kvällshimlen och svalorna. Fladdermössen. Vänliga, trygga. Alltid där, alltid samma tid och lika flyktiga varje kväll.

En röd katt kommer släntrande och får syn på mig i poolen och blir stående. Våra blickar möts och jag ropar schas! med hög röst. Varför vet jag inte – jag tycker ju om katter. Snabbt försvinner den och jag kommer på mig själv med att tycka att det var väl dumt gjort. Om svalorna och fladdermössen tillåts ta hand om myggorna, kan väl katten få hjälpa till med eventuella gnagare?
Sedan både katt och flygfän lämnat trädgården, drar ensamma, sorgsna ugglan igång, denna kväll ackompanjerad av musiken från Café Nouvel, eftersom det är fredag.

Tidigare under dagen träffade vi Benjamin och Bertrand och med dem diskuterade vi trädgården. Cypresserna mot grannen är fem till antalet och slåss om utrymmet och därför skall två av dem tas bort.

I vinter skall grusytorna fyllas på med mer grus. Det har sjunkit undan såpass att det blivit otrevliga kanter här och var, medan vildvinet mot grannens laduvägg veckar unge Benjamins panna. Vi kommer överens om att den måste kapas varje år.

På väg att ta över igen…
… fem månader tidigare!

I terrasseringarna hade jag visst rensat bort vad jag trodde var ogräs men som tydligen istället är en synnerligen trevlig ört. Jag tyckte den såg ut som en jättebjörnloka på tillväxt och blev lite skraj men vad vet väl jag!
En vit Afrikas lilja beundrar jag varje gång jag går förbi den och såväl apelsinträd,

Ännu gröna blivande godsaker på tillväxt i juli 2020

som den övriga djungeln frodas och trivs. Lite av att inte se skogen för alla träd har det blivit i sommar och flera av de växter jag tycker allra mest om skyms av sina högresta grannar.

Det har varit en otroligt varm dag idag och nu efter att klockan passerat midnatt, sitter jag, såväl nysimmad som nyduschad, på vår terrass och svettas om mina bara armar. Det är en märklig känsla men efter ett tag i värme av sådant slag blir man lite van och jag tycker ändå att det är smått fantastiskt. Värmen kan få den spänstigaste att vilja avstå varje aktivitet men vi drog ändå iväg på apéro till våra bygrannar under eftermiddagen, under den riktiga hundtimmen.

Jyckarna, på vars ägor vi satt i skuggan och sippade på aperol, flämtade i värmen och höll sig still nära oss.

Grandiosa, ståtliga och gulliga på samma gång. Så himla snälla också, att vi tilläts klia dem bakom öronen allihop.
Jyckarnas trädgård är den gamla slottsträdgården i Murviel; en magnifik oas mitt inne i den gamla delen av byn och förstås unik i sitt slag. Trädgårdar är nämligen ingenting som brukar tillhöra husen inne i cirkuladen, speciellt inte sådana stora som denna och med pool.

Under tiden som jag klottrat har kvällen blivit svart och det är nästan fullmåne. Fredagskvällen är livlig. Fler bilar än annars kör förbi, glada bybor hörs utanför grinden och några grannungdomar stojar i sin pool. Det är trivsamt. Jag tycker om att lyssna på livet runtomkring oss. Och jag dricker vatten från vår nya bubbelkran och konstaterar att det drickat nog faktiskt slår det mesta!

Om det inte hade varit för Moa och Linus…

30 torsdag Jul 2020

Posted by in Byliv, grand-mère, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget, poolliv, Renoveringar, Väder

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Foto Maria Hansby

…hade det inte blivit någon barnbarnsapéro i år. De egna barnbarnen är inte här men det har ju faktiskt inte hindrat oss tidigare. Vi ordnar barnens apéro varje år och det minns minsann Moa och Linus. Kanske var det så att Moa började undra när den där inbjudan skulle komma, eftersom de åker hem om några dagar. Inte konstigt då att man får ta saken i egna händer och försiktigt fråga hur det egentligen blir med årets igelkott?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag blir så löjligt glad över frågan och svarar naturligtvis att traditioner är viktiga saker och att en igelkott självklart måste produceras. Det är fjärde sommaren som vi samlas för party i och vid poolen, med fokus på de yngre festdeltagarna och insikten att det är något barnen minns och förväntar sig gör något med mig. Vi får vara en del av deras barndomsupplevelser och alla har skoj.

Varsina skålar och fat till godsakerna…

Det är varmt; jättevarmt. Det är omöjligt att inte bada, så alla badar.

Foto Maria Hansby
Foto Maria Hansby

Vågorna går höga i poolen, igelkotten slaktas snabbt,

popcornen får följa med i egen skål till poolkanten, mini-colaburkarna är lika populära som oranginan,

Foto Maria Hansby

och den som inte vill bli blöt gör klokast i att befinna sig någon annanstans. Fast alla vill självklart bli blöta. Det vill man när det är eftermiddagshetta och hundtimme.

Under tiden som vi partajar, står vår målare Iliana och tar hand om köksluckorna i det luftkonditionerade huset. Hon skall ha barn om några månader och jobbet hos oss är det sista hon gör innan hon tar ledigt för att förbereda sig för lillens ankomst.

Luckor förberedda för målning…

Hon är metodisk och skicklig. Det hinner inte bli klart innan vi åker men vi hinner vara med om större delen av arbetet och nästa vecka skall det ändå vara klart. Hon kan inte dra ut på det längre än så själv, förstås. Deadline för arbetet har ändå nästan hållits. Det spiller över med några dagar, bara. Kunde jag, skulle jag nog skjuta på vår hemfärd men vistelsen här är redan tidsmaximerad som den är, just för att vi skulle se köket färdigställt.

Fläkten på plats till slut, iallafall. På grund av corona drygt 4 månader försenat.

En aning frustrerande är det att falla på målsnöret men den här gången känns det ändå stabilt och tryggt. En tur i september behöver det få bli men det är mycket som kan ställa sig ivägen för en sådan tripp, så vi får se.

Idag fick det först bli en stund framför datorn men nu har en ordentligt sävlig lunk infunnit sig. En canicule håller på att placera sig över Murviel och då gör man klokast i att hålla sig sval och ordentligt vattnad både inom- och utombords. Poolliv för bloggarn, alltså. Igen.