Kategoriarkiv: Murvelhuset

Jag kan förstås ha fel men jag vet var jag står i munskyddsfrågan…

27 måndag Jul 2020

Posted by in Murvelhuset, Om dagsläget, Reminiscenser, Utflykter, Vin i Languedoc

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Nu skall jag börja med att slå fast följande som ett kraftfullt ”färdigdiskuterat” nej; fransmän är INTE mer coviddisciplinerade än någon annan nationalitet. Inte heller övriga nationaliteter som befolkar ett franskt IKEA en sketen måndag.

Plexiglasskärm och beställningsskärm mot kund. Ingen kontakt här inte.

Det är i utgångsläget en imponerande ordning och reda som gäller. Nästan precis, faktiskt, som i Sverige. Markeringar i golvet, insläpp en och en, tydliga skyltar, handsprit överallt och på alla sätt de bästa förutsättningar för att vi skall sköta oss. Personal patrullerar dessutom, men bortom deras blickar och vänliga påminnelser ballar det ur. Vi skall ha samma vara och medan jag tålmodigt väntar på min tur, sladdar någon annan emellan. På droppsmitteavstånd från den som är på väg därifrån. Jag håller mig på min kant och vevar hotfullt med min kundvagn för tydligt avståndstagande.
I hissarna, som bara tillåter två i taget, såvida du inte är en familj, blir det snabbt fullt. Maskerna hängs från örat eller under hakan för nu har de ju handlat klart. Jag trycker in mig i ett hörn och vevar återigen okontrollerat med min kundvagn. Det ser nog oerhört hotfullt och galet ut. Ingen verkar iallafall våga sig innanför den stipulerade 1,5-meters radien från mig.

Tycker ändå att texten är tydlig och strategiskt placerad. Lägg gärna märke till hur det dessutom pillas med munskydden…

Mitt ärende var av snabb karaktär. Det saknades en kökslucka och imorgon påbörjas målningen av dem. En ganska nödvändig tur, alltså, annars hade jag inte åkt dit.
Munskyddet är ingen behaglig historia. Det blir snabbt varmt och fuktigt bakom det och det kliar. Så jag kliar försiktigt precis i kanten och sedan spritar jag händerna med min medhavda sprit. När mitt ärende är avslutat och varorna lagts i bakluckan, tar jag av munskyddet.
I snörena, förstås. Sedan slänger jag den i en medhavd plastpåse.
Så spriten på det igen.
Jag är så jäkla helylle.
I bilen har jag en hel plastlåda full med allt vad man kan behöva för att sanera sig. Med våtservetterna tvättar jag nyllet efter den fuktiga och äckliga masken. Sen spritar jag händerna igen. Jag spritar mycket mer än hemma, så jag misstänker att ansiktsmasken gör mig mycket mer vaksam och så långt kan jag hålla med maskförespråkarna.
Men alla är inte lika helylle som jag😇 och jag tappar räkningen på alla de gånger då masktvånget troligen genererar ökad smittrisk snarare än tvärtom.
Alltså vidhåller jag att det att hålla avstånd och tvätta händerna troligen är ett bättre mantra att pumpa ut än det att tvinga folk att trä på sig ansiktsmasker.

Vårt lager med 50 engångsmasker är snart slut. Bara en sån sak.
Nåväl. Vi tror oss ändå ha överlevt ikeaturen. Det var inte jättemycket folk och vi uträttade det vi skulle snabbt.

Det blir ju till slut för trist med bara Ikea när man ändå är iväg, så det fick bli en lunch i Bouzigues efteråt,

Séte sett över etangen från Bouzigues…

följt av ett besök i lilla Pinet och ett återbesök på vingården Gaujal de Saint Bon.

Här var jag tillsammans med bygrannar E och C i september 2013; ganska längesedan, alltså. Den gången köpte jag bara deras ljuvliga rosé men nu fick det bli ett par av deras Picpoul också.

Vi får se om jag tycker att rosén är lika god som för sju år sedan! De vita var vi inte så imponerade av den gången men att degustera vin i coronatider är inte alldeles lätt – alltså klunkade jag mig pliktskyldigast igenom några, tyckte att de var intressanta och fick med mig några hem.
Sist vi var där var det mamma Gaujal som hjälpte oss. Denna gång var dottern på plats och hon skickade med lite druvsaft till eventuella barn också!
Coolt är det med alla tuffa, självständiga kvinnor som driver vingårdar härnere. I flera generationer, dessutom. Kan bara ana vilka chauvinistiska hinder de behövt ta sig förbi genom åren.
De har min respekt och beundran.

Mamma vinodlare i september 2013

Så sen eftermiddag och kväll hemmavid på det, och dagen är fullbordad. L lägger sig alltid tidigare än jag medan jag dröjer mig kvar ute tills jag inte längre orkar hålla ögonen öppna.

Sena kvällshänget…

Ännu en vecka har gått och bara en återstår. Köket verkar bli klart i tid och vi har börjat städa och röja. Det skall bara vara att ta huset i besittning nästa gång någon kommer ner hit igen. Kanske blir det vi, kanske blir det någon annan. Oavsett, blir det första gången på ganska länge som inte det stora rummet är en byggarbetsplats, alternativt ett pågående projekt i olika stadier av planering. Det skall faktiskt bli ohemult skönt!

Efter regnet

24 fredag Jul 2020

Posted by in Byliv, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget, poolliv, Reminiscenser, Väder

≈ 6 kommentarer

Etiketter

, ,

Vi vaknade tidigt idag till en sval och fräsch morgon med intensifierad grönska och en luft som är lättare att andas. Idag är den languedocblå återigen prickfri och förhoppningsvis hinner regnet sjunka ner i myllan ordentligt innan middagshettan, sin vana trogen, slår till igen.
Nattens oväder var av det där riktigt formidabla slaget, ett sådant som överraskar med sin snabbt tilltagande styrka. Vi ägnade oss åt nattligt poolbad igår men fick vackert krypa in under torgmarkisen tills regnet dragit vidare. Vi kunde på första parkett låta oss fascineras av såväl skyfall som blixtar med efterföljande dunder och brak. De senare höll sig dock snarare runt oss än direkt ovanför oss.

Nattbad blev det ändå, när åskan bedömdes vara på tillräckligt avstånd,

sedan gick den yngsta badmademoisellen, Saga, 11 år, och hämtade det största av våra badlakan (ett som införskaffades på semester i Florida för 15 år sedan), packade in sig i detsamma och fällde upp ett kvarglömt paraply till skydd för regnet som piskade in från sidan.

Jag myste och tänkte nostalgiskt tillbaka på min första resa till Languedoc tillsammans med barnen som då var mellan 6 och 15 år gamla. Jag var ganska nyligen frånskild och hade med hjälp av jobb på sommarskola lyckats skramla ihop till vår första ordentliga semesterresa sedan uppbrottet från barnens pappa. Den gången överraskades vi av skyfallet på en takterrass i vårt hyrda hus i Cessenon och vi kurade ihop oss under ett litet parasoll medan vi storögt och fascinerat njöt av skådespelet.
Regnoväder kan vara äventyr nog. Jag påmindes om det igår igen, när badmademoisellen alls inte ville gå hem, trots att klockan hunnit passera midnatt.

Min äldsta dotter, som fortfarande älskar att somna i soffan ihopkurad under en filt precis som när hon var barn, påminner mig ibland om hur tryggt det var att som liten få somna så, omgiven av sorlande vuxna. Jag minns det också, förstås; hur mysigt det var med ett tryggt litet barn bredvid sig, som efter att ha klippt med ögonen och kämpat mot sömnen ett tag under filten, till slut ger upp och låter sig övermannas av tröttheten.
Det stilla livet i Murviel fortsätter alltså.

Nyregnad natträdgård

På andra sidan gränsen mot Spanien är läget allt oroligare. Barcelonaborna uppmanas hålla sig hemma för att undvika smittspridning men gränsen verkar hållas öppen. Det är en skarp varning om att vi inte får trycka ner gaspedalen inom överskådlig framtid, så vi väljer bort turistande i år. Det går trots allt bra att ”hemestra” i vår trädgård med böcker, blaskor på paddan, stickning och vänner i småportioner och med distans.
Alltså blir bilderna därefter. Poolen som vy dominerar. Eller den från sovrumsfönstret, alternativt terrassen, ut mot trädgården. Men så till slut, efter en kort sväng ut i byn efter middag på Le Café Nouvel, en bild på de senast inflyttade bygrannarnas trappa i en smal, smal gränd.

Franskt, så det förslår, att ta med sig förfriskningar och njuta av kvällssvalkan på sin uråldriga stentrappa med alldeles för höga steg. Det är ju så de gör, byborna inne i cirkuladen, när uteplats eller takterrass saknas. En skön kudde under gumpen, en ljuslykta och en ljusslinga och trivseln är ett faktum. I det enkla bor det vackra, som han sa, floskelmästaren Ernst. Och det har han ju rätt i.

Så går en vecka i Murviel…

23 torsdag Jul 2020

Posted by in Byliv, Hantverkare, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, ,

Det känns som om vi varit här mycket längre. Det är en långsam lunk och en stilla vistelse. Vi får besök av badglada barn ibland, som tur är,

men umgänget i övrigt får ske i små portioner, några i taget.

Medan vi semestrar vid poolen med slöläsning, korsord och ohemula mängder vatten, fortgår arbetet nere i huset. Halva rummet är klart och attiraljerna har flyttats till den färdigmålade delen och målarna har kastat sig över köket. De är alltid tre stycken, ibland fyra och det går undan, vill jag lova!
Städar efter sig gör de hela tiden också.

Det känns nästan oanständigt slött att överlåta allt arbete på andra men jag tror inte de vill ha vår hjälp. Skulle vi gjort det själva, som jag i något outgrundligt anfall av optimism hade tänkt mig, är det tveksamt om det hade varit helt klart ens nästa sommar! Lika bra hade det definitivt inte blivit och inte hade vi gett oss på bjälkarna heller. Och bjälkarna, ja, de gör hela rummet och jag älskar dem! Dessutom kommer de att knyta ihop alltihopa, eftersom de har nästan samma nyans som bänkskivorna av ek.

Hyllplanet vid bjälken är densamma som bänkytorna

Varje morgon knatar L till bagaren medan jag får fram frukosten på terrassen. Då är de redan igång med arbetena inne i det stora rummet. Efter frukost far L och handlar medan jag får undan äteriet och kanske hinner med första simturen innan han är tillbaka. Det är samma rutin varje morgon och vi är tidigt uppe numera. Fast imorse for jag iväg istället, utrustad med handsprit och munskydd. På SuperU var alla väldigt noga med att hålla avstånd, måste sägas, trots att det ändå var en hel del kunder i affären. Och munskydden? Jag kan inte låta bli att fundera över om de där hemmatillverkade av tyg verkligen tvättas efter varje användning? Och det petas och pillas på dem; jag gör det själv utan att tänka men då åker den medhavda spritflaskan fram och händerna spritas! Munskyddet åker i tunnan utanför affären direkt när inhandlingen är avklarad. Inget återbruk här inte!

Vanligtvis har jag inga som helst problem med att handlingen inte sköts av mig. Fin arbetsfördelning, rentav. Men idag var det dags för en apéro med några av bygrannarna för att fira sagda L, som fyllt jämnt och då kan jag ju inte gärna överlåta införskaffandet av varorna åt honom. Något slags överraskningsmoment fick det ju ändå lov att bli.
Maria, byns totala tårtmästare, fixade tårtan;

 

En bragd under normala omständigheter men nu, i värmen, inget mindre än ett mirakel!

En pyramid med hieroglyfer till pensionären (nåja, kanske ändå inte riktigt) som skall läsa arkeologi i höst. Dessutom fick han en surikat iklädd khakiuniform – passande i öknen och för att L gillar surikater.

I övrigt fick tilltuggen vara av sådan karaktär att ingen tillagning krävs, eftersom köket är täckt av både fint byggdamm och skynken som skydd för målarskvättet.
Jag försökte göra mig till med presentationen istället, inspirerad av en bild på Instagram…

Vi hade egentligen planerat för en stor sommarfest men det var före Corona… Nu fick vi istället se till att vara tillräckligt få för att kunna sitta familjevis och buffén fick bli coronaanpassad den också, med den obligatoriska spritflaskan strategiskt placerad vid ena änden av buffén.
Det blir sisådär ett års förskjutning på allting, så det är mycket som förväntas hända nästa säsong. Den manar till eftertanke hela tiden, denna covidriga situation, men det finns något högst tillfredsställande i det också. Det behöver inte alltid vara så stora åthävor; en liten fest är också en fest!

Och barnen badade, drack Orangina och lekte med hängstolen

medan vi vuxna sorlade på medan myggorna bet. Inte mig men de andra.
Nu sover jubilaren, allt är bortstädat och jag, comme d’habitude, dröjer mig kvar på terrassen omsluten av sammetsnatt.

Klicka på bilden för ett kvällssvep med musik!

Semester

18 lördag Jul 2020

Posted by in grand-mère, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

Den har infunnit sig. Semesterkänslan. Jag har inte lämnat huset och trädgården alls idag. Jag har läst, stickat lite, simmat, slumrat, simmat lite igen, ätit en lätt lunch, simmat, slumrat på ett flytetyg,

fått stekt medelhavsmakrill till middag, ätit en glass, sippat lite rosé och har njutit av kvällen och utsikten. Loj, som läser deckare på schäslongen iklädd tubsockor och gympaskor,

och himlen och träden som speglar sig i poolen. En och annan pytteliten languedocsk mygga gör sig påmind men de är inte många. Enligt säker källa for en myggbil genom byn några nätter innan vi kom och sprejade giftigheter på kräken. Tur det, för trevliga är de inte och Loj blir också trevligare när de är färre. De gillar honom, nämligen, men han gillar inte dem.

Cikadorna har tystnat, svalorna har jobbat klart,

och ensamma ugglan håller mig sällskap.
Kvällarna avslutas på terrassen nere vid huset. Framför mig ligger trädgården i sammetsmörker och det prasslar lite i lövverken. En turkos strimma upplyst pool syns, ackompanjerad av ljusslingor och solcellslampor lite här och var. På bordet levande ljus och ett glas vatten. Det är allt.

Jag tror att kvällarna är det jag tycker allra mest om här. Mörka, varma, omslutande.
Sorlet från trädgårdarna runtomkring. Loj som gått och lagt sig och jag ensam kvar ute.
Och så lilla älskade Bertil, som drömt något och vaknat och vill ringa mormor på Facetime. Jag får vara med en stund och natta på distans, sedan säger han pussåkram och gonatt och jag känner mig för en stund alldeles äktlycklig.
De här kvällarna…❤️

En viss tvekan

15 onsdag Jul 2020

Posted by in Hantverkare, Min franska trädgård, Murvelhuset, Renoveringar, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

Det är som att vi trevande letar oss tillbaka till varandra igen, murvelhuset och vi.
Till och med solen har tvekat lite idag.

Jag har rensat i poolhuset och spolat rent i poolbadrummet, tvättat klinkersen och betongsulan vid matplatsen.

Mattor har kommit på plats och ljuslyktor har placerats ut. Kuddar och dynor har skakats av och lagts på utemöblerna. Här är vårt vardagsrum om somrarna och det kommer att vara ännu mer så nu, medan arbetena pågår nere i huset:

Torgmarkisen är fransig och tyget sprött; den får göra sin sista säsong i år.

Poolbadrummet ramas in av nytt vildvin – det är helt galet hur fort det växer! – och jag tycker det är så charmigt.

Vi lämnar det kvar tills i höst men då måste det ner, tillsammans med murgrönan och vildvinet på grannladans vägg, annars kommer råttorna och bygger stad i det igen.

I takt med att vinter- och vårskräp försvinner, blir huset åter mer och mer vårt. Det surar en aning fortfarande, som om det vill berätta att det känt sig övergivet. Bortglömt.
Hus skall bebos.
Murvelhuset vill bebos av många men i år får det nöja sig med L och mig. Vi är ändå glada över att äntligen få ta hand om varandra, vårt hus och vi. Jag inbillar mig att jag kan se på husets väggar, hur det lite nymornat och stelt sträcker på sig och undslipper sig ett försiktigt ”välkomna”. Vi ber om ursäkt att det dröjt så länge och förklarar för det att ett virus kom i vägen,

Fransk coronahumor...

för både den sedvanliga säsongsöppningen under påskveckan och för hela familjens sommarplaner. Jag berättar att familjen längtar hit och med det tycks huset låta sig nöja.

Det är ljuvligt.

Cikadorna håller samma konsert som alltid, duvorna, som verkar ha slagit läger på grannladans tak, har skrämts iväg och poolen glittrar som den alltid gör.
I byn finns de fastboende vännerna men flera badkompisar saknas i år.
Claes och Eva, som alltid är pigga på tidiga morgonutflykter till falaiser och till ställen de hittat och gärna visar oss andra.

Juli 2019

Bitte, min mesta badkompis och Janne med den underbara takterrassen och Åsa, som kommer cyklande med sin lurviga lilla Aska från grannbyn St Genies.

Aska sprang lägligt in i bild!

Den här sommaren kommer de inte och trots all sommarparafernalia blir det inte riktigt murvelsommar utan dem och familjen i omgångar på plats.
Vi utnyttjar detta något trista faktum genom att låta hantverkare gå loss på det stora rummet, som sagt. Skulle någon nu lyfta på luren och hojta ”hej, vi kommer!”, skulle vi tvingas säga att det inte går. Alla sovrum utom vårt är tillfälligt plomberade och i hallen på andra våningen står möbler staplade. Fint damm ligger över alltihopa, trots att Will och hans kompanjoner ägnat två dagar åt att städa bort så gott det går.

Första dagen på plats har varit sval för att vara sydfransk sommar och det var kanske lika bra det. Risken hade annars varit överhängande att jag legat blötlagd i det turkosa större delen av dagen. Imorgon kanske jag gör det och då är det dessutom trevligare och lite mer iordninggjort runt omkring mig än vad det annars hade varit. Lite socialare är vi förhoppningsvis då också. Det dräller ju faktiskt av bra folk härnere, trots att den vanliga skaran inte är komplett. Och dem vill vi ju träffa!

Påsk 2019

Framme

14 tisdag Jul 2020

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, Renoveringar, Resor

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Murviel tystnar och 14 juli går så sakteliga mot sitt slut. Vi har blåst genom Frankrike på nästan tomma vägar utan att fastna ens i den minsta lilla kö. Nästan inga långtradare, definitivt inga husbilar och ytterst få utbölingar befolkade autorouten. Vi kände oss nästan exotiska i vår vita, svenskregistrerade Volvo.
Det är surrealistiskt.

Vår resa ner har heller inte den varit självklar. Jag har frågat mig själv hur ansvarsfullt det egentligen är? Borde inte också vi hemestra? Hur nödvändigt är det att vi åker ner?
Vi har hemestrat också och åker ner betydligt senare än vad vi brukar. Vi kan heller inte stanna särskilt länge. Men i samma stund som jag kliver in genom dörren inser jag att vår närvaro definitivt behövs.

Huset har längtat efter oss och trädgården känns övergiven och oälskad.

Apelsinkarten, som är otroligt många i år, hänger där som om de väntat på att vi skall komma ner och förundras. Det ser ut att bli en god skörd i år.

En del av trädgården är ansad av Bertrand, men på andra håll börjar den anta djungelformat;

På väg att ta över igen…
Väggen rensad från vildvin i februari 2020

De friserade träden har hämtat sig och växer återigen som om de hade betalt,

Nyansade träd i februari…

… och i juli 2020…

Olivträdet uppe i backen sträcker sig också det stolt mot himlen, glad över ljuset som når det sedan träden runtomkring fått kortare frisyrer. Även olivträdet nedanför terrassen, till höger i bilden ovan, ser stoltare ut, så nog behövdes den där friseringen som gjordes i vintras.

Men huset då?
Jorå, där pågår febrilt arbete. Will blev lite förskräckt när vi dök upp. Han hade hoppats på sedvanliga köer för vår del, så att han och hans kompanjoner skulle ha hunnit städa undan innan vi kom. Istället klev vi rakt in i ett centimetertjockt lager sågspån.

Det bekom mig inte och jag försäkrade att det hade jag förstått; att det skulle bli stökigt. Jag tittade istället upp i taket och såg de strippade, trärena, friska och vackra takbjälkarna.

De är fantastiska! De ser ut som om de höggs i ekskogen bara häromdagen, trots att huset är ca 150 år gammalt. Tänk att de döljts av den där förfärliga vita färgen så länge! Enligt Will var de målade med vanlig väggfärg och det var därför ovanligt kletigt och svårt att få bort färgen. Men offerten gäller och att det tagit längre tid är inte en kostnad som hamnar hos kund enligt franska regler. Det är förstås bra och ekonomiskt tryggt för beställaren – i det här fallet vi.

Ett stilla sorl fyller nu natten. Det är inte bara jag som dröjer mig kvar ute i den sammetslena. Men cikadorna har tystnat, liksom tornsvalorna, och bara en och annan bil på gatan utanför bryter stillheten. Jag är i Murviel, äntligen. I mina mörkaste stunder drömde jag mardrömmar om att huset plundrades, förstördes och ockuperades av squatters. Men det har tålmodigt väntat på oss. Lite coronarufsigt, det också, men i allt väsentligt som när vi lämnade det häromsistens.
Eller kanske ändå inte! Kaoset som råder just nu är inte klokt! Men det blir fint och det är helt nödvändigt att vara här under processen.
Imorgon skall jag ta ett morgondopp innan frukost, sedan skall jag ställa iordning resten av poolhuset. Jag är så ödmjukt glad över att vara här, äntligen.

Jag både längtar och inte

06 måndag Jul 2020

Posted by in grand-mère, huset på ön, Murvelhuset, Om dagsläget, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Till värmen. Till ljumma bad och simturer tidiga morgnar innan hettan slår till. Till att ta för givet att alla måltider kan ätas utomhus. Till att slippa titta ängsligt på moln som hopar sig.
Till Murviel.
Det är nyttigt att få en dos tillnyktrande reality check när vinden vänder och en narig vind knuffat undan förra veckans sköna värme.

Glass är gott men kallt. Under ett täcke blir det bättre…

För lika ljuvligt som västkusten är i slösande sommarsol och värme, lika oförlåtande är de ständiga väderomslagen. Opålitligheten. Det som fick mig att ledsna och rikta blicken söderut, mot lätt bedagade sydfranska stenskönheter med gistna fönsterluckor.

Om en vecka skall vi åka, är det tänkt. Jag längtar dit, även om årets sommar är en helt annan än den vi planerat för. Ensamma i huset, L och jag och med det stora rummet inplastat och fyllt av färgpytsar istället för familjen.
På vår blåsiga ö har Bertil bytt shortsen mot långbyxor och vi har tömt plaskpoolen på vatten, eftersom den unge herrn ändå inte kunde låta bli att bada. Med hackande tänder, blå läppar och knottrigt, fruset skinn som följd.

En vill ju ändå bada…

Svensk sommar det också.
Jag njuter av att ha honom hos oss och är därmed tämligen nöjd med tillvaron iallafall. Dessutom har lillebror tagit med sig päronen och anslutit och det gör ju inte saken sämre!

Brorsorna på utomhusscenen på Sundsby gård

Värme får jag ju snart också, om än utan älsklingarna i varierande åldrar som sällskap.
Jag vet att jag skrivit om det förut, hur väderpaniken, som jag tillåtit prägla alltför många somrar, inte längre finns där. De många månaderna av höst, vinter och kylig vår vet jag ju kommer att fortsätta brytas av med sköna dagar i Murvelhuset.
God willing and corona permitting…
Att murvelhuset inte får njuta av horder av efterlängtade familjemedlemmar och vänner, för det goda med sig att vi blir klara med det stora rummet. Den smutsvita färgen på väggarna, den gamla fuktskadan vid ytterdörren

och färgflagorna på takbjälkarna är inom några veckor ett minne blott.
Arbetet sätts igång nästa vecka.
Precis som Lill på Thörners kök&bad hjälpte oss med den kreativa processen i huset på ön, har Helen på Le studio des Artisans lyhört guidat mig (för det är mest jag som går igång på renoveringar…) till ett färgval som jag tror att vi kommer att bli nöjda med.
Fast allra mest har jag lyssnat på Susanna, min stilsäkra, älskade yngsta, som tillsammans med Erik byggde ihop det kök hon ritat åt murvelfamiljen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hemma på ön har vi äntligen fått upp luftvärmepumpen. Den är så diskret placerad som det bara går, för inte tillför de där styggelserna något annat än ett skönare inomhusklimat. Vilket förstås är nog så viktigt för trivseln.
I augusti får vi en ny mussäker garageport och därmed kan vi sätta punkt för de planerade förbättringsarbeten vi drog igång med, först 2012 när vi fick nycklarna till murvelhuset och sedan 2015 när vi flyttade till huset på ön.
Jag gör mig inga illusioner om att det tar slut där men tänker att det fortsättningsvis skall få handla om underhåll och småfix i de båda husen.
Att badrummen i Murviel börjar få några år på nacken tänker jag blunda för så länge som det bara går…

 

Hälsning från semesterparadiset

18 torsdag Jun 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, La mer, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Egentligen har jag det alldeles utmärkt precis där jag är nu. Det är midsommarafton imorgon och redan på väg hem från läsårets sista styrelsemöte igår var trafiken tätare än vanligt över tjörnbron.

Lojs obligatoriska förmiddagsshoppingtur till den lokala ICA-handlaren imorse var ytterligare bevis på att sommargästerna hittat ut till ön igen. Tjörns kommun har gått ut med en vädjan om att fixa midsommarprovianteringen i god tid innan midsommar men det har uppenbarligen inte hörsammats. Köerna ringlade sig långa utanför Systembolaget. Parkeringen var knökfull. Värmen skuggkrävande redan tidigt på morgonen.

Så nog begriper jag att min sits är avundsvärd. Många vill ju just hit. Skall den sociala distanseringen hålla mig kvar någonstans, så har jag en jädra flax att det blev just här. Därför är heller inte min längtan till Murviel outhärdlig, utan bara otålig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag skulle kunna vänta till i höst men nu har vi ändå bestämt oss för att rulla ner. Vi har valt en bekvämare hytt på färjan till Kiel och tar med oss såväl middags- som frukostmatsäck för att slippa utsätta oss för onödiga risker. Sedan beslutet om att åka togs, har UD dessutom släppt rekommendationen om att inte resa till Frankrike, och det känns förstås bra. Det blir ändå en annorlunda vistelse den här gången.

Inga byfester,

Petetas i Murviel sommaren 2019

inget ljusspel i Béziers,

inga trånga uteserveringar,

inga marknadsbesök, såvida vi inte går upp i ottan och tar oss därifrån innan horderna kommer,

och i umgänget med bygrannarna kommer vi inte att duka fram bufféer.

Med andra ord kommer vi att självisolera oss därnere också, av hänsyn till oss själva men lika mycket av hänsyn till andra förstås.

Under tiden vi är där, kommer vi troligtvis att behöva bo i poolhuset, eftersom det stora rummet kommer att vara helt inplastat. Tak och takbjälkar skall strippas på gammal färg och taket skall målas om. Bjälkarna skall återfå sin trärena färg och sedan bara behandlas, möjligen bara kalkas lätt för att inte dominera för mycket. Medan Will Sainsbury (ett sådant formidabelt namn!) tar hand om taket, målar Iliana kökssnickerierna.

Under tiden är det rummet inte beboeligt.

Väggarna i resten av rummet målas i höst.

Så är det en nödvändig resa vi gör?

Jag antar att den frågan kan besvaras med både ett ja och ett nej.

Renoveringar som görs av enbart kosmetiska skäl är ju aldrig nödvändiga, bara tillfredsställande. Skall de ändå göras, vill jag nog hävda att vår närvaro krävs. Det dyker alltid upp frågor efter vägen och det uppstår lätt förargliga missförstånd.

Idag hade jag för övrigt tänkt premiärbada i havet

Augusti 2019

men moln kom ivägen.

Det hade nog varit minst sagt svalkande men också väldigt skönt. Det får kanske bli ett midsommardopp imorgon istället. Jag måste ju se till att ha badat innan vi drar söderut.

I Södern väntar poolen på oss.

… fast utan de här underbara badarna…🙁

Och falaiserna i Agde.