Kategoriarkiv: Murvelhuset

Jag både längtar och inte

06 måndag Jul 2020

Posted by in grand-mère, huset på ön, Murvelhuset, Om dagsläget, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Till värmen. Till ljumma bad och simturer tidiga morgnar innan hettan slår till. Till att ta för givet att alla måltider kan ätas utomhus. Till att slippa titta ängsligt på moln som hopar sig.
Till Murviel.
Det är nyttigt att få en dos tillnyktrande reality check när vinden vänder och en narig vind knuffat undan förra veckans sköna värme.

Glass är gott men kallt. Under ett täcke blir det bättre…

För lika ljuvligt som västkusten är i slösande sommarsol och värme, lika oförlåtande är de ständiga väderomslagen. Opålitligheten. Det som fick mig att ledsna och rikta blicken söderut, mot lätt bedagade sydfranska stenskönheter med gistna fönsterluckor.

Om en vecka skall vi åka, är det tänkt. Jag längtar dit, även om årets sommar är en helt annan än den vi planerat för. Ensamma i huset, L och jag och med det stora rummet inplastat och fyllt av färgpytsar istället för familjen.
På vår blåsiga ö har Bertil bytt shortsen mot långbyxor och vi har tömt plaskpoolen på vatten, eftersom den unge herrn ändå inte kunde låta bli att bada. Med hackande tänder, blå läppar och knottrigt, fruset skinn som följd.

En vill ju ändå bada…

Svensk sommar det också.
Jag njuter av att ha honom hos oss och är därmed tämligen nöjd med tillvaron iallafall. Dessutom har lillebror tagit med sig päronen och anslutit och det gör ju inte saken sämre!

Brorsorna på utomhusscenen på Sundsby gård

Värme får jag ju snart också, om än utan älsklingarna i varierande åldrar som sällskap.
Jag vet att jag skrivit om det förut, hur väderpaniken, som jag tillåtit prägla alltför många somrar, inte längre finns där. De många månaderna av höst, vinter och kylig vår vet jag ju kommer att fortsätta brytas av med sköna dagar i Murvelhuset.
God willing and corona permitting…
Att murvelhuset inte får njuta av horder av efterlängtade familjemedlemmar och vänner, för det goda med sig att vi blir klara med det stora rummet. Den smutsvita färgen på väggarna, den gamla fuktskadan vid ytterdörren

och färgflagorna på takbjälkarna är inom några veckor ett minne blott.
Arbetet sätts igång nästa vecka.
Precis som Lill på Thörners kök&bad hjälpte oss med den kreativa processen i huset på ön, har Helen på Le studio des Artisans lyhört guidat mig (för det är mest jag som går igång på renoveringar…) till ett färgval som jag tror att vi kommer att bli nöjda med.
Fast allra mest har jag lyssnat på Susanna, min stilsäkra, älskade yngsta, som tillsammans med Erik byggde ihop det kök hon ritat åt murvelfamiljen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hemma på ön har vi äntligen fått upp luftvärmepumpen. Den är så diskret placerad som det bara går, för inte tillför de där styggelserna något annat än ett skönare inomhusklimat. Vilket förstås är nog så viktigt för trivseln.
I augusti får vi en ny mussäker garageport och därmed kan vi sätta punkt för de planerade förbättringsarbeten vi drog igång med, först 2012 när vi fick nycklarna till murvelhuset och sedan 2015 när vi flyttade till huset på ön.
Jag gör mig inga illusioner om att det tar slut där men tänker att det fortsättningsvis skall få handla om underhåll och småfix i de båda husen.
Att badrummen i Murviel börjar få några år på nacken tänker jag blunda för så länge som det bara går…

 

Hälsning från semesterparadiset

18 torsdag Jun 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, La mer, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Egentligen har jag det alldeles utmärkt precis där jag är nu. Det är midsommarafton imorgon och redan på väg hem från läsårets sista styrelsemöte igår var trafiken tätare än vanligt över tjörnbron.

Lojs obligatoriska förmiddagsshoppingtur till den lokala ICA-handlaren imorse var ytterligare bevis på att sommargästerna hittat ut till ön igen. Tjörns kommun har gått ut med en vädjan om att fixa midsommarprovianteringen i god tid innan midsommar men det har uppenbarligen inte hörsammats. Köerna ringlade sig långa utanför Systembolaget. Parkeringen var knökfull. Värmen skuggkrävande redan tidigt på morgonen.

Så nog begriper jag att min sits är avundsvärd. Många vill ju just hit. Skall den sociala distanseringen hålla mig kvar någonstans, så har jag en jädra flax att det blev just här. Därför är heller inte min längtan till Murviel outhärdlig, utan bara otålig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag skulle kunna vänta till i höst men nu har vi ändå bestämt oss för att rulla ner. Vi har valt en bekvämare hytt på färjan till Kiel och tar med oss såväl middags- som frukostmatsäck för att slippa utsätta oss för onödiga risker. Sedan beslutet om att åka togs, har UD dessutom släppt rekommendationen om att inte resa till Frankrike, och det känns förstås bra. Det blir ändå en annorlunda vistelse den här gången.

Inga byfester,

Petetas i Murviel sommaren 2019

inget ljusspel i Béziers,

inga trånga uteserveringar,

inga marknadsbesök, såvida vi inte går upp i ottan och tar oss därifrån innan horderna kommer,

och i umgänget med bygrannarna kommer vi inte att duka fram bufféer.

Med andra ord kommer vi att självisolera oss därnere också, av hänsyn till oss själva men lika mycket av hänsyn till andra förstås.

Under tiden vi är där, kommer vi troligtvis att behöva bo i poolhuset, eftersom det stora rummet kommer att vara helt inplastat. Tak och takbjälkar skall strippas på gammal färg och taket skall målas om. Bjälkarna skall återfå sin trärena färg och sedan bara behandlas, möjligen bara kalkas lätt för att inte dominera för mycket. Medan Will Sainsbury (ett sådant formidabelt namn!) tar hand om taket, målar Iliana kökssnickerierna.

Under tiden är det rummet inte beboeligt.

Väggarna i resten av rummet målas i höst.

Så är det en nödvändig resa vi gör?

Jag antar att den frågan kan besvaras med både ett ja och ett nej.

Renoveringar som görs av enbart kosmetiska skäl är ju aldrig nödvändiga, bara tillfredsställande. Skall de ändå göras, vill jag nog hävda att vår närvaro krävs. Det dyker alltid upp frågor efter vägen och det uppstår lätt förargliga missförstånd.

Idag hade jag för övrigt tänkt premiärbada i havet

Augusti 2019

men moln kom ivägen.

Det hade nog varit minst sagt svalkande men också väldigt skönt. Det får kanske bli ett midsommardopp imorgon istället. Jag måste ju se till att ha badat innan vi drar söderut.

I Södern väntar poolen på oss.

… fast utan de här underbara badarna…🙁

Och falaiserna i Agde.

 

Kan undra vad som väntar post corona…

31 söndag Maj 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Murvelhuset, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Etiketter

Klicka på bilden för blogginlägg från maj 2019

Jag roar mig med att med jämna mellanrum använda mig av äldre klotter som den dagbok det faktiskt också är. Speciellt nu när inga färska direktrapporter från Murviel kan förmedlas. Bloggen är ju egentligen tänkt att framförallt skildra livet i Murviel men det blir ju av förklarliga skäl svårt när jag inte kunnat åka dit.

På de där virtuella minnesvandringarna som jag företar med jämna mellanrum, slås jag av hur mycket det handlar om projekt av olika slag. Det är ständigt något på gång och det ena projektet öppnar upp ögonen för det andra i en aldrig sinande ström.

För exakt ett år sedan åkte jag på blixtvisit i två dagar för att träffa Bertrand och Benjamin och diskutera nya betongsulan invid poolen.

Jag tog tåget från Göteborg tidigt på morgonen, klev av på Centralen i Stockholm och tog flygbussen ut till Skavsta och landade i Béziers som vanligt vid åttatiden på kvällen.

Back in the days…

Invant och självklart. Ingenting att fundera så värst mycket vidare över.

Välbekanta nyllen som möter upp på lilla flygplatsen och tar mig med till Murviel och andra som nickar igenkännande och som jag växlar några ord med. Som en gammaldags tågstation i en liten by där alla känner alla.

Så återfärden tre dagar senare med tidig TGV till Paris och flyg vidare till Göteborg för att hinna iväg till 60-årskalas i Värmland dagen efter.

Göteborg-Stockholm-Skavsta-Béziers-Murviel-Paris-Göteborg-Tjörn-Karlstad-Tjörn på fem dagar.

Normalt.

Då.

För länge, länge sedan och alldeles nyss.

Resehjul som bara snurrade fortare och fortare och som ingenting förmådde få hejd på.

Före corona. En annan era.

Jag vet att jag inte kommer att leva så igen.

Än så länge finns heller inga flyg som skulle möjliggöra det och den lätta desperation jag kände när RyanAir meddelade att rutten Skavsta-Béziers skulle läggas ner – tillfälligt eller för evigt var då högst oklart – känns närmast löjeväckande när jag tänker tillbaka på det. Betydligt tuffare utmaningar väntade runt hörnet och det är tur att jag inte då visste att större delen av årets sommarsäsong skulle brinna inne.

Nu öppnas Europa upp igen. Från 15 juni verkar det bli fritt flöde in i Frankrike men vi kommer inte att åka då. Vi har för många vi måste semestra med på hemmaplan först. Kanske att vi ändå får till en roadtrip ner i juli men också det är högst oklart.

Men visst vill vi ner i sommar.

Stenaterminalen i Göteborg…
… inför roadtrip till Murviel 2017

Kanske kan vi få till drygt tre veckor. Det är rekordkort jämfört med tidigare år men bättre än att inte få några varma sammetsmörka sydfranska sommarkvällar och lata dagar under markiser och parasoll alls.

Aska sprang lägligt in i bild!

Nu väntar jag också på offerter från Le studio des artisans, som skall ta hand om målningen av köksluckor och väggar i stora rummet på entréplan. Det är inte realistiskt att tänka att vi skall få till det själva nu, även om vi tar oss ner för en kortare sejour i sommar. Tre olika offerter tar de fram; en för bara köksdelen med väggar och skåp; en där också taket tas om hand och en tredje där också bjälkarna strippas och får ny behandling. Det är en kostnadsfråga, förstås, men det vore skönt att få alltihopa gjort när det ändå stökas runt.

Helen hade med sig två målare till huset härom dagen och det visade sig att en av dem gjort arbeten i vårt hus förut, när familjen Trygg ägde det. Det är alltid lite spännande att höra om husets äventyr innan vi tog det i besittning men han mindes inte så mycket. Det var väldigt länge sedan nu. Däremot berättade han att den fina tapeten vi skaffat för väggen ovanför buffén inte fungerar att sätta upp,

såvida vi inte sätter upp en gipsskiva för att få väggen jämn och rak.

– Quelle horreur!, utbrast jag. Kommer inte på fråga.

Då föreslog Helen istället att de skulle ta en mönsterrapport av tapeten, göra en mall och istället måla mönstret direkt på väggen. Det väckte min entusiasm, vill jag lova! Sedan är den stora frågan hur högt upp det skall målas tapetmönster; upp till första eller andra hyllan?

Jag ser fram emot att få det stora rummet klart. När det är gjort är ursprungsplanen för renoveringarna slutförd. Det tog bara åtta år.

Klara blir vi förstås aldrig men nu skall det förhoppningsvis få handla mer om upkeep än renovering ett tag.

Kanske.

Lagom skugga och lagom sol

26 tisdag Maj 2020

Posted by in huset på ön, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Till slut har vi fått upp torgmarkisen som inhandlades för flera år sedan och som bara blivit liggande. Den köptes för att vara en tillfällig lösning efter att den tjusigare paviljongen som kom först, inte ens överlevt en västkustvinter utan att duka under för oförlåtande salta höststormar med oundviklig rost som följd.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Markisen tog lång tid på sig att komma och när den väl kom, saknades flera delar. Ingen på VidaX, där den beställts, visste var de andra delarna var och när de väl lokaliserats, var den sommaren nästan slut.
Det årets franska veckor hann komma emellan.
Den arma markisen slängdes därför in i ett mörkt hörn av garaget och glömdes bort.
Men nu är den alltså på plats till slut. Ingen skönhet med sitt gulbeige nylontyg,

Men jag tänker att när vi fått pimpa den färdigt, skall det nog kunna bli bra iallafall.
Middagsplatsen har fått en bättre placering i full kvällssol och i åtminstone lite lä för kvällsbrisen från havet. På bordet ligger den outslitliga franska duken inhandlad i Béziers för tjugo år sedan och som ända sedan dess fått kråma sig i full sommarsol utan att blekas nämnvärt.

Igår åt vi middag ute för första gången. Det har nog visserligen varit varmt nog vid ett par tillfällen tidigare men det har varit för många works in progress på den sidan av huset under våren för att vara tillräckligt inbjudande. Men nu så! Lite lycklig blir jag allt över att kunna sitta utomhus utan att hacka tänder och frysa om nacken!

Innan kvällssolen försvinner bakom grannens kulle…

Jag tänker på hur vi här hemma följer solen för värmens skull medan sittplatserna i Murviel är arrangerade för att erbjuda mesta möjliga skugga.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Där behöver vi ersätta den gamla torgmarkisen vid poolen med någonting annat, eftersom tyget i den till slut blivit alldeles skört av den starka solen. En rejäl skur på den markisduken i uppfällt läge och den skulle alldeles säkert rämna. Inte så skoj att befinna sig under den då…


Snart startar förhoppningsvis poolrenoveringen i vår frånvaro och vi har dessutom fått tag på en målare som kan hjälpa oss med köket. Jag hade sett fram emot att göra det själv men därav blev av förklarliga skäl intet. Om vi överhuvudtaget kommer dit i sommar, kommer vi dessutom att ha annat att pyssla med och nu måste till slut köket bli helt klart. Dessutom vill vi få det målat innan köksfläkten kommer upp – och den vill vi nog gärna ha på plats nästa gång vi kommer ner.

Fläkten som skulle satts upp i april, är åtminstone levererad…

Det känns inte längre fullt lika omöjligt att tänka att vi kan få återvända till Murviel inom någorlunda överskådlig framtid. Det är en fin känsla. Jag tänker hålla kvar den och hoppas. Det blir lättare då.

Att sedan få börja dagen med frukost ute, som jag lyckades snika till mig tidigt imorse, får vara värt den kvart jag sedan kom försent till jobbet.

Skärhamn vaknar

20 måndag Apr 2020

Posted by in huset på ön, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , , , , ,

Den är fysisk nu, saknaden. Den svider i ögonen, skruvar åt vid tinningarna, susar i öronen och manifesterar sig emellanåt som ett lätt tryck över bröstet. Ett snörp, liksom, när tankarna på mina fina handlar om hur tomt det är att inte ha planer på att träffa dem.

Där är de, några av dem, i Stockholm i april 2017. En knapp timme senare rådde totalt kaos i huvudstaden…

Det har aldrig hänt förut. I vanliga fall sätter L och jag oss med jämna mellanrum med våra respektive kalendrar för att uppdatera varandra om kommande resor. På prinsarnas väggkalender brukar det stå saker som L till Cph, E till Solna, Murviel, Dfs; det borde ha stått oslohelg, Gbg med S och E, jobbmöten, jobbresor, barnvakt, hundvakt, FF på Paradgatan, Murviel och en massa annat roligt som brukar trängas på kalenderbladen.

För all del brukar där också stå sådant som stressar och känns arbetssamt ibland men det har jag förträngt. Nu är den helt tom.

Jeg vil ud!

Jag har en wanderlust av sällan skådad dignitet.

Jag vill packa väskan, sätta mig bakom ratten och dra iväg.

Till de mina.

Till vänner.

Till Murviel.

Jag oroar mig för murvelhuset. Tänker på poolen som skulle fått en uppfräschning i vår och på köksfläkten som skulle ha levererats 21 mars. Den har inte ens lämnat huvudlagret, fick vi veta idag när vi äntligen fick tag på en faktisk person på Darty. Men det brådskar ändå inte för tillfället. Ingen får ändå åka till huset och ta emot den eller montera den.
Alla förberedelser inför sommarsäsongen som nu borde varit gjorda tänker jag på och på hur den av Benjamin och Bertrand omsorgsfullt ansade trädgården nu nog är alldeles vild och övervuxen igen.

Före ansningen…

Jag tänker att huset känner sig övergivet och inte alls förstår var vi håller hus. Att vi har gett upp om det. Det är förstås fånigt. Hus känner ingenting men de drabbas väldigt kvickt av ödehuskänsla när ingen befolkar dem. Ibland, när jag tillåter dysterheten att ta tag i mig, fantiserar jag om hur någon okänd kliver över tröskeln till huset, forcerar spindelväven och blir stående mitt i rester av det liv som inte levs där längre. Så som jag hört talas om att franska hus ibland överges när sista familjemedlemmen dör och inga arvingar finns som bryr sig om det.

Hjärnspöken överdriver för det mesta, jag vet.

Det är kanske ändå dags att be bygrannar gå och titta till huset igen, liksom att kamma till mig, skärpa mig och inse att det faktiskt bara är knappt en och en halv månad sedan jag var där.

Det känns längre sedan.

Den där overkliga, underliga känslan att det var bråttom att komma därifrån gör sig påmind, liksom insikten några dagar efter hemkomst att påskresan till Murviel inte skulle bli av. Jag tänker ofta på hur det kändes att åka därifrån då. Hur ledsen jag blir av påskbilder från tidigare år som nu dyker upp i mitt facebookflöde i en strid ström.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Att det är ett slags sorgeprocess jag går igenom trots att ingen dött och ingen familjemedlem hittills drabbats. Trots att jag mitt i det kaos som omger oss känner viss trygghet. Ett lugn och ett vemod som fått mig att motvilligt stillna.

Men Skärhamn vaknar. De små säsongsbutikerna har öppnat och förbereder sig för sommarsäsong som om ingenting har hänt. Båtarna blir allt fler i småbåtshamnen och på vackra Athene rådde i helgen febril aktivitet.

Nylackade trädetaljer låg och glänste på kajen bredvid henne, ungdomar  klättrade vigt i hennes master, måsar gastade och det luktade tjära.

Filmiskt, idylliskt och välgörande framåtblickande. Förberedelser för en annan verklighet; en verklighet från förr som tränger sig på och kräver plats också i ett normalnu till synes inom räckhåll.

Så åts årets första mjukglass med lakritsströssel vid den turkosblå hamnbassängen,

vi for och köpte röd slamfärg till vår nya lilla bod och jag kröp runt och målade den i en för de här breddgraderna slösande varm sol.

En sjöbods-wannabe för utedynorna, redskap och möbler som inte gillar regn och som också den bär hopp om sommar och normalitet.

Det blir kanske en sommar på ön för första gången sedan 2011.  Den mentala förberedelsen för ett sådant scenario börjar så smått ta form i mitt huvud.

Fast samtidigt pratas det om möjlig flockimmunitet i Stockholm i maj och en återgång  till något  som kan börja likna normalitet i slutet av samma månad och hoppet väcks. Från Frankrike hörs  hur det planeras får en återgång till större frihet igen. Långsamt och försiktigt men dock.

Jag pratade med E i Oslo i eftermiddags och han frågade hur min priolista såg ut.

– Den är lätt, svarade jag. Först att träffa alla oavsett var. Kramas, prata, sitta uppe halva nätterna och bara titta på er. Beundra utsikten. Sen platsen; helst Murviel, såklart men annars Tjörn, Solna, Oslo, Göteborg, utan inbördes ordning.

Men jag skall faktiskt också se till att påminna mig om hur välgörande stillheten varit, vemodet till trots. Jag skall släppa på bromsen varligt och försiktigt. Vara tacksam för allt jag har och anstränga mig att stanna i det.
Skall jag ha rusat färdigt nu?
Om jag lyckas med det lär framgå av framtida blogginlägg.
Stay tuned!

Meditation…

Klotter kan ibland provocera…

09 måndag Mar 2020

Posted by in Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 6 kommentarer

Etiketter

, ,

Ibland ser jag mig föranledd att förklara varför jag skriver på min blogg. Jag behöver ibland på förekommen anledning förklara vad jag skriver om men kanske framförallt vad jag inte skriver om. Det är nämligen sällan särskilt mycket djup eller allvar som tar plats i raderna på bloggen. Det är ett mycket medvetet val från min sida. Har man följt mig ett tag, hoppas jag ändå att det framgår att betraktelserna här bara är en liten, men ack så viktig, del av det som på daglig basis upptar mina tankar.

Vardag är för mig, precis som för de flesta av oss, rader av måsten, tider att passa, problem att lösa, arbetsuppgifter att bocka av, en älskad mamma att oroa sig för eller ett lika älskat barn eller barnbarn som jag bara vill vara nära. Det är inrutade dagar planerade in i minsta detalj månader i förväg och någonstans vid horisonten en förhoppning om ett lugnare tempo. Jag jobbar på det där senare.

Under tiden flyr jag, bokstavligt ibland och bildligt talat andra gånger, till just Murviel. Mitt andningshål. Platsen där det mesta förmås rinna av mig; det är tankar kring det som sedan rinner ur fingrarna på mig och ut till tangentbordet. Det blir funderingar kring en upphittad fågelholk, en vinkel av trädgården jag inte sett förut, högst hanterbara bekymmer kring vilken färg vi skall ha på väggarna och så en förundran över hur starkt orangea vallmor som växer i dikeskanten i grannbyn. Ni som läser bloggen får ta del av den där murvlande sidan av mig.

Jag är dock också en person med ett självklart intresse för min omvärld, både för det som är alldeles nära och för för sådant som får hänföras det större perspektivet. Med såväl mina franska vänner som med mina svenska diskuteras högt och lågt och tillsammans kan vi ondgöra oss över både Herr Åkesson och över nyhetsrapporteringen om coronaviruset. Eller för den delen diskutera vilka lokala frågor vi hoppas skall komma upp på agendan i det stundande franska borgmästarvalet. Det är så mycket mer jag förstår om just det nu, än när det senast begav sig 2014 men det är naturligtvis också mycket jag inte vet. När behovet av att få mer kött på benen, fakta i målet, gör sig påmint, finns det fantastiska källor av allehanda slag att tillgå. En av dem är en för de flesta frankofiler välkänd blogg;

https://franskafonster.blog/

Den föreslår jag för förkovran i ämnet franska kommunalval och annat franskt matnyttigt. Mycket bättre som kunskapskälla än denna klottrares fritt springande tankar om vadhelst som dyker upp under min franskt nyfriserade blonda kalufs.

Imorgon bär det norrut igen. Vardag av ett annat slag än min franska väntar.

Bonne journée!

En borgmästare tackar för sig

08 söndag Mar 2020

Posted by in Byliv, Inredning, Min franska trädgård, Murvelhuset, Renoveringar, Utflykter

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Igår morse knackade Bertrand och Benjamin på dörren

Jag hade precis hoppat i mina merylbrallor för att efter en frukost i solen på terrassen (det var inte jättevarmt men skönt ändå) sätta igång med att målartvätta väggarna i köket. Ögonen rann och näsan var tjock och jag pep att det nog måste vara en hel del pollen i luften.

Joråvars, menade Bertrand och berättade att de vackra blommorna på lagerträden är tämligen pollenpotenta, liksom cypresserna uppe vid poolen.

Mina stackars plågade luftrör får alltså brottas också med pollen men jag letade raskt fram en karta Clarityn från husapoteket och kunde därmed fortsätta med dagens värv.

De båda trädgårdsexperterna berättade sedan om det enorma buskaget mot grannladans vägg, som de hade fått kämpa med ett bra tag. Inga råttor hade synts till, däremot råttornas hem… Det känns därför fantastiskt skönt att de där gnagarna inte längre har någon vegetation att gömma sig i nu när säsongen står för dörren. Samtidigt kan jag inte låta bli att rysa lite av obehag vid tanken på kvällsprasslet jag hört just där de senaste somrarna när jag dröjt mig kvar ensam ute i den varma sammetskvällen sedan L gått och lagt sig.

Jag tycker inte om gnagare. Iallafall inte i min trädgård och inte i mitt hus!

Så pratade vi klimat och om den gångna, ovanligt milda, vintern. Mycket av det som blommar nu borde inte göra det, berättade Bertrand. Vintern kom aldrig till Occitanie heller och så ägnade vi oss åt en stunds gemensam huvudskakning över sakernas tillstånd.

Så försvann de båda herrarna iväg och jag traskade upp i terrasseringarna för att hämta dagens apelsin. De har tjockt, fint skal, är saftiga och smakar gott, om än inte så väldigt sött.

Helt mogna är de dock och jag tycker att det är helt fantastiskt att kunna plocka dem direkt från trädet, skala dem och mumsa i mig. Jag tror att jag nog aldrig kommer att sluta betrakta det som något alldeles väldigt exotiskt.

Dagens apelsin avnjöts i solen uppe vid den vinterstängda poolen. Vinden, som under lördagsmorgonen hållit sig lugn hängde med upp men det var skönt ändå. Fint är också att släntra runt och upptäcka sådant som länge gömt sig under den myckna vegetationen;

En fågelholk med påväxt
…och ett stuprör som slutar i tomma intet
Utsikt vi inte visste att vi hade bakom de nu ansade träden

och att fundera kring det fix som kommer att krävas innan hus och trädgård får anses redo för en ny säsong. I påsk åker vi förhoppningsvis ner tillsammans igen, L och jag. Om inte Corona fortsätter härja så att vi får hålla oss på backen.

Vi får se vad vi hinner åstadkomma då.

Imorse blev det en tidig revelj och färd till grannbyn med det gröna kyrktornet. Där var det loppis och minsann fick jag inte med mig ett par gamla glasburkar därifrån.

En alldeles fantastisk söndagsmorgon har blivit till en solig och varm dag och jag har hunnit med både lunch och ännu en strykning grundfärg på kortväggen i köket.

Det är alldeles fantastiskt vad till och med lite grundfärg kan göra med en misshandlad liten väggstump!
Läst borgmästare Norberts hyllningsskrift till sig själv har jag också hunnit med.

Han har åstadkommit mycket, tycker han, och det kanske han har. Alldeles strax är det borgmästarval i Frankrike men då finns Norbert inte längre med, efter flera decennier som kung över Murviel. Han har velat pensionera sig länge men det har varit svårt att hitta någon lämplig som velat ställa upp som kandidat. Så vem är vår nye borgmästare? Ingen aning, men det blir nog bra. Vi skall/kan(?) inte rösta. För att kunna göra det måste man ha registrerat sig och det har vi inte ens försökt oss på, eftersom vi inte är skrivna här. Vi har tagit för givet att det då inte går att rösta i borgmästarvalet. Men som med så mycket annat härnere, är också detta föremål för livliga nätdiskussioner. Alla som ger sig in i den diskussionen är lika tvärsäkra på sin sak och det är svårt att till slut veta vem man skall lita på. Det verkar dessutom variera från den ena byn till den andra, oavsett vad lagen må föreskriva. Vi gör därför vad vi finner rimligt och överlåter med varm hand åt de garanterat röstberättigade bofasta att välja sin maire. Har vi tur, tycker han (jo, det lär bli en han) att det är dags att göra någonting åt trafiken genom byn och att de små torgen lämpar sig bättre för människor än för bilar.

Det viner runt knuten

05 torsdag Mar 2020

Posted by in Hantverkare, Inredning, Kennari fjärrundervisning, Min franska trädgård, Murvelhuset, Reminiscenser, Renoveringar

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Det gnisslar och slår i fönsterluckorna. Ett lätt regn smattrar mot rutorna och det är kväll i Murviel. Jag är solokvist i huset och har noggrant stängt ute den kvällsmörka trädgården med hjälp av fönsterluckorna som vetter just mot trädgården.

Mot gatan fösöker jag envist hålla dem öppna men vinden vill något annat och till slut ger jag upp och stänger också luckorna mot gatan. Inte för att gnisslet och slamret skrämmer mig, utan för att jag trots allt inte vill att vinden plötsligt rycker tag i någon av dem och virvlar iväg med en fönsterlucka över gatan.

Imorgon när jag vaknar och släntrar ner för trappan, kommer rummet därför att vara dunklare än vad jag vill att det skall vara och jag kommer att få bråttom att öppna luckorna mot morgonljuset igen.

Två välfyllda dagar har jag bakom mig; jobb med fjärrundervisningsföretaget, samtal med Dingle, en tur till St Chinian och samtal med François medan han fått både kakel och hyllor på plats i vårt kök, som om alldeles snart är klart.

Några knoppar, lite färg, en fläkt, och lite småfix på det där och vi är hemma!

Igår kom en glad nybliven ägare av franskt hus och hämtade delar av vårt gamla kök. Jag är glad över att bli av med sakerna och att de kommer till användning. Förhoppningsvis får den nye ägaren glädje av attiraljerna.

Den förre ägaren till vårt hus satsade stort på vitvarorna. Gaggenau och Miele, minsann. Men istallationerna kan inte ha gjorts av någon särskilt kunnig och det ursprungliga köket har i alla år lämnat en hel del övrigt att önska.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det var till och med så att när huset köptes, så var köket högst upp på priolistan. Nu, åtta år senare, har köksplanerna, som dessutom naturligtvis ändrat karaktär genom åren, äntligen blivit verklighet. Det som återstår att göra innan det är helt klart är överblickbart och redan nu kunde jag inte vara nöjdare. Flera års, låt vara milda, irritation över det knasiga och opraktiska köket har med hjälp av köksbyggarkunniga älsklingar förvandlats till en dröm.

April 2019

Hade det blivit lika bra om inte ett trasigt tak,

Takrenovering i april 2013

en veranda

Detta bildspel kräver JavaScript.

och en trilskande pool

ställt sig i vägen och knuffat ner köksrenoveringen på prioriteringslistan? Alldeles absolut inte alls. Om det är jag tämligen övertygad.

Imorgon beger jag mig iväg till en av våra franska frisörer i byn för en välbehövlig personlig  ansning. Det blir första gången jag klipper mig på franska. Skall bli spännande att se om en fransos klarar av mitt skandinaviska, typiskt mjuka och tunna hår!

Renoveringar är alltså vad dessa mina marsdagar i Murviel handlar om. Såväl byggnadsmässiga som personliga, uppenbarligen.