Kategoriarkiv: Murvelhuset

Om hantverkare – känsliga läsare varnas för långt inlägg

18 lördag Aug 2018

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Hantverkare, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jag skall drista mig till att berätta lite om våra hantverkarkontakter genom åren. De har hunnit bli ganska många, nämligen. Jag blottar kanske strupen en aning; sticker fram hakan och kanske, men förhoppningsvis inte, riskerar jag att trampa på en och annan tå.

Det är förstås inte meningen, för låt mig börja med att inskärpa att jag med bara få undantag inte hyser något annat än beundran för skickligheten, slitet och beslutsamheten våra hantverkare visar. Vi har anlitat både svenska, engelska, irländska och franska hantverkare och jag vågar, efter dryga sex år med vårt maison secondaire, påstå att det finns vissa distinkta skillnader. Ibland med fördel Frankrike, andra gånger med fördel hantverkande expatrioter.

De första åren som nybliven ägare av gammalt franskt vinbondehus med tillhörande trädgård, var jag helt beroende av min fransktalande bättre hälft i kontakterna med de franska hantverkare från byn, som vi vinnlade oss om att gynna. Vänliga, professionella och alltid noga med offerterna och att hålla överenskomna slutdatum för färdigställande. Dessutom var de snabbt på plats och gjorde vad de skulle.

Offerten – devisen – är helig.

Det blev vi inte minst varse när takläggare Campo tog sig an vårt läckande tak och tvingades forsla bort dryga 16 ton oväntad betong under takkuporna. Det blev ett betydligt tyngre och mer tidskrävande arbete än vad som förväntats men både devis och överenskommet slutdatum gällde. Inga överraskande nya utgifter för oss, alltså, vilket vi förstås var glada för, eftersom det läckande taket redan hunnit äta upp större delen av vår optimistiskt planerade renoveringsbudget.

Takläggare Campo i farten i maj 2013

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så naiva vi var!

200.000 var avsatt för smärre förbättringsarbeten och en köksrenovering, som fortfarande inte hamnat högst upp på prioriteringslistan. Det räckte till ett nytt tak, ett poolskydd och lite trädgårdsgrus. Har du följt mig ett tag, så vet du att vi gjort betydligt mer än så. Och att kostnaderna därmed för länge sedan spräckt vår första optimistiska budget, tja, det är kanske inte så svårt att räkna ut!

Vi har bara en negativ erfarenhet av lokala hantverkare och det handlade mer om språkförbistring blandat med en saltad räkning, där en svensk kontakt var inblandad. Tråkigt, men en viktig erfarenhet för oss, som sedan dess varit nogrannare med vilka vi anlitar. Fast det där är förstås sedan länge preskriberat och eftersom jag vägrar att tro något annat än att de flesta vill väl, så väljer jag att tro att den jag då kände mig lurad av, själv var offer för olyckliga omständigheter.

Nåväl. Tydlighet, effektivitet och trygghet i kontakterna; fördel Frankrike!

En skrämmande upplevelse senare, då jag med viss förvärvad kunskap i det ädla tungomålet, blir vittne till hur den inkallade snickaren diskuterar fördelen med nya fönster i PVC med den i just detta fall sämre hälften, ser jag, liksom i grötig slowmotion, hur sagda hälft nickar instämmande till förslaget att byta ut de vackra gamla fönstren mot nya, praktiska i PVC. Jag ser framför mig hur vederstyggligheterna fyller hålen efter de en gång så vackra, och berövar vårt själfulla hus all charm.

Så jag skriker högt ett hest Non! och lyckas på något sätt med min bristfälliga franska kombinerat med galet viftande armar förklara att sådana dumheter naturligtvis aldrig kan komma på fråga. De båda herrarna ger varandra menande blickar och ler överseende. Jag kokar av helig byggnadsvårdsvrede. Byta ut de gamla fönstren?!? Complètement fou!

Det är då som räddningen uppenbarar sig i form av ett nedrest svenskt par, som kastat ankar och modigt fyllt ett hästsläp med sitt pick, pack och dotter för att börja om på nytt i Languedoc. Jag behöver inte ens förklara. De förstår precis. Några månader senare sitter de gamla fönstren åter stolt på sin plats, vackert languedocgröna och omisskännligt doftande av linoljefärg.

September 2016

Fördel Sverige, alltså! Ingen språkförbistring, samma vurm för det gamla och en gemensam våglängd att utgå ifrån.

Sedan dess har det där svenska paret – Maison de deux, om någon missat det – tagit sig an flera andra stora som små projekt hos oss. Till stor belåtenhet, skall sägas.

Irländska Lisa och hennes engelske man Gary har fixat med vår el och med rörmokeri. Garys kompis har installerat en ny clim och med hjälp av en svensk bygranne har vi fått en poolvärmepump på plats.

Allt, återigen, till full belåtenhet.

Lokale smeden Laurent har fixat fina räcken,

Oktober 2013
Välbehövlig ledstång längs med innertrappan
Nya räcken 2013
Räcke till innetrappan

lokale snickaren Loubet hjälpte oss alldeles i början med vår ytterdörr

Och så till sist, men definitivt inte minst; Bertrand, vår allvarlige, vänlige, envist och hårt arbetande trädgårdsmästare och hans kompanjon Benjamin! Hur hade det sett ut utan dem?!? Det senaste projektet, stenläggningen innanför grinden, är ordentligt på plats och betald och vi är så nöjda!

Men trots att vi både ser och uppskattar hantverksskickligheten hos samtliga, så gnisslar det en aning ibland.

Av olika skäl.

När de gäller våra franska hanverkare så har det varit en ibland något dyrköpt erfarenhet att precis varenda liten detalj måste specificeras i devisen om det skall bli gjort. Jag förstår varför. Devisen är bindande och prisofferten gäller just det beskrivna. Det är tryggt för både kund och utförare men det gäller att tänka till.

Och hur är det med våra expatriotiska hantverkare?

Jo, så här tänker jag; det är så smidigt att kommunicera med dem, inte bara för mig, som fortfarande har bristande kommunikativa skills i franska, utan också på grund av de olika förutsättningar som icke-franska och lokala hantverkare har att förhålla sig till. De lokala är väletablerade. De har många gånger ärvt verksamheten av tidigare generationer. De har ett fungerande nätverk och skyddsnät och de navigerar i kända vatten. Tillvaron står inte och faller med  med nästa uppdrag på samma sätt som för dem som försöker nyetablera sig. Ganska självklart, egentligen.

För mig som kund får det senare konsekvenser.

De duktiga svenska, irländska och engelska hantverkarna är hett eftertraktade. De flesta av dem får mer jobb än vad de klarar av att tacka ja till. Men att tacka nej innebär förstås alltid en risk att gå miste om ett viktigt uppdrag och därför blir ofta beskeden vid en förfrågan något svävande.

Jovisst kan de göra jobbet, fast inte precis nu.

Så jag väntar tålmodigt på att de skall ha tid att ta sig an murvelhuset och att de där sista detaljerna skall bli åtgärdade. Ofta får jag vänta ganska länge. Fast jo, jag förstår vad det är som händer och jag respekterar det, men jag skulle ljuga om jag inte också berättade att en viss frustration smyger sig på.

Jag önskar mig flera klara och koncisa nej.

– Tyvärr, jag är fullbokad till mars 2019.

Eller:

– Nä, kom igen om tre år.

Då kan jag leta vidare och förhoppningsvis hitta en annan hantverkare som har tid för det som brådskar mest. Det som är mindre bråttom kan då planeras in vid ett senare tillfälle.

Efter fyra veckors väntan på svar från expatriotisk elektriker, till exempel, hittade jag till slut ett annat alternativ. Ett lokalt franskt alternativ (tack Lena M för tipset!).

Han kom efter en vecka. Devisen hade vi då redan fått.

Han var oklanderligt klädd, så väldigt artigt fransk och han slet i den nära fyrtiogradiga värmen medan jag hällde i honom den ena kylda vattenflaskan efter den andra.

Patrick fixar trappbelysningen

Nu lyser det vackert i trädgården igen och plånboken, ja den hämtade sig snabbt.

2-1 till Frankrike, därmed.

Så vad blir slutsatsen?

Med våra franska hantverkare vet vi vad det kostar och med få undantag vet vi också när det skall vara klart. Det är viktigt rent juridiskt för dem att hålla vad de lovar. Språk- och kulturförbistringen innebär ibland att det inte riktigt blir som vi tänkt oss, så noggrannhet vid beställningen av arbetet är A och O.

Med de svenska/engelska kan jag bolla idéer och låta projektet växa fram efter hand. Resultatet hamnar oftare närmare vad jag ursprungligen tänkt mig. Byggnadsvård är ett välkänt begrepp för expatrioterna, medan fransmännen mer tänker function over fashion. Oftast, iallafall.

Ergo:

Vi behöver använda oss av såväl inhemska som invandrade krafter. Uppgiftens karaktär får avgöra.

Om jag får önska mig något, så vore det is i magen hos dem som kämpar med att etablera sig härnere. Lättare sagt än gjort, jag vet, när utgifterna tenderar att bli fler än inkomsterna.

Men jag vill slippa tjata.

Jag vill slippa irritationen.

Jag vill slippa fundera över hur jag kunde ha agerat annorlunda.

Jag vill ha klara papper och deadlines som respekteras.

Lever jag alltid själv som jag försöker lära? Verkligen inte, men kanske just därför blir den där överblickbarheten så viktig för mig.

Till syvende och sidst handlar det dessutom om att kunna planera utgifterna så långt det är möjligt. Att sprida dem och få kontroll över när respektive räkning skall betalas.

Har du orkat läsa ända hit, är du beundransvärd! Det blir lätt så när det skall bokslutas över allt arbete vi låtit göra i murvelhuset. Efter tre års ständiga renoveringar, både i Murviel och på Tjörn börjar jag bli luttrad. Mitt råd till våra hantverkare, om jag nu skulle drista mig till ett sådant, är att alltid kommunicera, alltid tala om när något verkar dra åt fel håll och, framförallt; säg nej när arbetena hopar sig.

Ett nej är betydligt lättare att förhålla sig till än ett nja, kanske.

Så ibland kommer vår Agent General med verktyg i högsta hugg och fixar dörrar som lossnat och annat småfix som annars har en tendens att inte bli gjort. För det är vi evigt tacksamma, förstås!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det gamla vinbondehuset på krigshjältens gata kräver sin man – och kvinna – det vet vi nu. Och det kräver förtroendefulla samarbeten med hantverkare. Någon raljerande languedocsk motsvarighet till en klagande Peter Mayle vill jag trots allt inte vara.

Säsongsavslutning

03 fredag Aug 2018

Posted by in Hantverkare, Inredning, Murvelhuset

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

Fem veckor är en lång tid. En oändlighet i miniformat. Det är alldeles för lång tid när du inte får träffa småprinsar;

B1,
Och B2

och det är såpass lång tid att hjärnan hinner gå ner i viloläge också efter att den nästan hunnit nå kokpunkt.

Det är också tillräckligt lång tid för att hinna tänka klart och utvärdera vad som hänt sedan den senaste längre ledigheten. Att jag vill vara i Murviel mer än vad som för tillfället är möjligt, är ingen nyhet. Inte heller att solnaprinsarna och resten av familjen är livsviktiga och dem som jag allra helst ägnar min tid åt.

Däremellan måste jag förstås jobba och där börjar konflikten. Jag vill jobba, trivs med det och har åtminstone åtta år kvar innan jag uppnår pensionsålder, om jag inte väljer att kliva av i förtid. Dingle är bästa arbetsplatsen på mycket länge men resorna är långa och det är hård konkurrens om de timmar jag har till mitt förfogande.

Jag kände av det rent fysiskt när jag i början av juli gick på semester, hastade ner till Murviel och blev sjuk. Tokförkyld och ämlig stängde jag grinden om mig själv och mina baciller och undvek sociala sammanhang tills jag kände mig någorlunda säker på att jag inte längre smittade.

Den där påtvingade ensamheten var inte bara dålig, även om jag till slut började vässa naglarna för väggklättring. Den blev istället en påminnele om hur det alldeles för ofta varit när läsår övergått i sommarlov och sista unset av ork gått åt till att försöka få allt så färdigt som möjligt innan ledigheterna tar vid.

Det har aldrig varit klart. Någonsin.

Oavsett hur tillfredsställande jobbet varit i övrigt, så har de där terminssluten aldrig varit i balans med livet i övrigt. Inte terminsstarterna heller, för den delen.

Jag har kommit fram till att jag behöver bestämma ett slutdatum för just den delen av mitt yrkesliv. Att jag om inte alltför länge vill använda min erfarenhet på annat sätt. Jag gör redan det, fast bara på halvtid och bunden till specifika platser är jag ändå fortfarande.

Förbaskat att det skall vara så svårt att blanda business with pleasure!

Imorgon åker vi tillbaka till Sverige. Älskade B1 tar med sig sin pappa och hämtar oss på flygplatsen. Att få träffa honom och hans lillebror B2 gör resan hem lätt. Fast vemodet sätter in ändå. Nu dröjer det tills jag kan simma i upplyst pool under ändlösa rader av tropiska nätter. Det dröjer tills cikadegnisslet tjatar öronen trötta och tills det gnisslar i grinden och L kommer tillbaka med en baguette under armen efter morgonens tur till bageriet.

Men en hel del har blivit gjort, både av oss själva och av hantverkarna vi anlitat. Inga nya arbeten, som gräver djupa hål i det franska checkkontot, är inplanerade och det som skall göras framöver brådskar inte. Jag har blivit varse hur stora skillnader det är mellan de olika hantverkare vi anlitar och att mycket av det som skiljer sig åt, är såväl lagligt som kulturellt betingat. Om det kanhända skriver jag en annan gång.

Vår nyfunne elektriker Patrick Vezy kom hit för knappt två veckor sedan, tittade på arbetet som skulle göras, antecknade noga och dagen efter besöket kom hans devis med ett fast pris och med besked om att arbetet skulle ta mellan två och tre dagar och att han kunde börja första augusti.

Så blev det också. Lagom till lunch på tredje arbetsdagen skakade vi hand, betalade honom resterande belopp och sa hejdå. Från start till slut mindre än två veckor alltså. Det tog två och en halv dag för honom att fixa utebelysningen vid huset,

sätta upp ny utekontakt,

installera två nya taklampor, systematiskt gå igenom belysningen i utetrappan och göra rent, torka upp fukten,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och isolera elledningarna.

Sedan gick han loss på poolhuset, bytte dimmers,

installerade nya spots under utetaket och i uteköket och fixade belysningen i badrummet.

Nu lyser det där det skall och även kvällsträdgården känns inbjudande igen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så mycket trassel det hade besparat oss om vi hade fått fatt på honom med en gång!

Så imorgon bär det alltså norrut. Vi hinner med både frukost, lunch och flera timmars badliv innan vi blir skjutsade till flygplatsen. Väskorna är så gott som packade och imorgon bitti städar jag undan det sista. Kylen har fyllts med lite proviant till S och hennes vänner och löven är blåsta, terrassen städad och de rostande stolsfötterna försedda med gummiproppar, så att de inte skall fortsätta att lämna trista rostfläckar efter sig.

Och den utdömda voituren, den hade jag sånär glömt, den har körts ner till verkstan i byn, där den skall få bo i några veckor, tills de har tid att fixa den. Det kommer att kosta en slant men inte mer än att det får anses vara värt det. Beslut om bilens vidare öde får vi ta senare. Tillsvidare får den rulla några mil till innan vi säger hejdå.

I mitten av september är jag tillbaka igen men då bara för några dagar.

Fast jag längtar redan.

Nous avons des voisins!

02 torsdag Aug 2018

Posted by in Byliv, Hantverkare, Min franska trädgård, Murvelhuset

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , ,

Minsann!

Det råder febril aktivitet i murvelhuset, i murvelträdgården och i det stora grannhuset som sitter ihop med vårt. Halvåtta imorse drog det igång utanför sovrumsfönstret. Jag var redan vaken, eftersom förmiddagen var inplanerad för arbete framför skärmen. Jag slog upp fönsterluckorna och skymtade orangea tröjor i den djungelliknande trädgården på andra sidan muren.

Röjsågar vrålade och det ena trädet efter det andra föll till backen. Nu, när det snart är lunch, ser vi för första gången på flera år hur det ser ut på den lilla gården på baksidan av det stolta huset. Den har jag fantiserat om förut och önskat att den skulle sjuda av liv och få leva upp till den fantastiska potential den har.

Ljuset i vår trädgård är nu helt annorlunda. Jag hade inte ens tänkt på att vegetationen där skulle påverka oss nämnvärt, eftersom det bara är den sena eftermiddagssolen som letar sig in till oss den vägen. Men skillnaden är faktiskt monumental.

Före…
… och efter

Det slår mig också att det kanske, förhoppningsvis, kan påverka den ständigt växande myggpopulationen i vår trädgård. Mygg gillar ju djunglar. I alla händelser är det fantastiskt skönt att vegetationen är borta. Det är som att trädgården drar djupt efter andan och nyvaket plirar mot det intensiva ljuset.

Men dagens absoluta klo är att vi äntligen, efter sex och ett halvt år av total avsaknad av grannkontakt äntligen fått skaka tass med grannhusets ägare!

Monsieur och madame invid den blå porten

Ägarna är ett äldre par, som ju faktiskt tar hand om sitt obebodda hus, och de berättade att de bor i Causses et Veyran och att ingen har bott i huset på många år. Den gamle mannen går med kryckor efter en olycka men de verkar pigga i övrigt. Och väldigt vänliga på det där sättet som de så gott som alltid är här. Tusen frågor stångas i mitt huvud men dels kan en ju inte gå till omedelbar attack, dels räcker inte min franska riktigt till för att driva samtalet i den riktning som jag vill. Jag får vara glad för att jag ändå numer förstår åtminstone det mesta. Ta reda på om ägarna har några planer för det stora, ensamma huset får jag göra en annan gång. Tänk om det kommer upp en skylt om a vendre snart? Det skulle vara väldigt trevligt med lite liv och rörelse på andra sidan muren!

Häromdagen träffade vi dessutom för första gången grannen i det gigantiska huset på andra sidan gatan. Honom har jag verkligen aldrig sett och han har inte sett oss heller. Han berättade för oss att han flyttat hit för ganska många år sedan för solens skull. Från Carcassonne! Vi måste ha sett ganska frågande ut, för han skyndade sig att förklara att det går en klimatgräns ungefär vid Capestang i en kil ut mot kusten. Den där förklaringen har jag hört förut och den går ut på att Murviel och byarna i närheten ligger i en särskilt gynnsam klimatzon. Runt omkring oss lär det skall både blåsa och regna mer.

Hur det egentligen förhåller sig med den saken kan kvitta lika. Jag är bara så glad över att äntligen ha fått prata med våra osynliga grannar!

Det har varit frustande varmt idag. Så varmt att vi satte oss i bilen för att åka några hundratal meter upp till våra nya bygrannar Paasi och Bretton. Där bjöds vi på storartad lunch i ännu en av byns makalösa trädgårdar med tillhörande magnifikt hus.

Pasi och Brettons magnifika villa
…och lika imponerande fågelbur!

Inte gammalt och traditionellt, utan modernt, smakfullt och, hm, filmiskt. Här har uppenbarligen en arkitekt varit i farten och den tretusen kvadratmeter stora tomten slingrar sig i spännande vindlingar runt det vita snörräta huset.

Som en romersk villa. Eller en californisk. Lite Frank Lloyd Wright meets Alvar Aalto och Corbusier. Elegant, personligt och avspänt på samma gång. Till och med hundarna passar perfekt i miljön.

Men vi är i Murviel. En liten by där invånarna i generationer slitit ute på sina vinfält. Finns ingenting fancy över vår lilla by. Tror inte att några världsberömda arkitekter eller konstnärer satt sin fot i byn. Den är fin, har potential att vara riktigt charmig och den är medeltida med en spännande historia. Det är nu Murviel förvisso inte ensamt om. Occitanie är strösslat med medeltida byar med spännande historia.

Rue Victor Gelly med slottet i fonden

Så vart vill jag komma med detta? Jo, bakom rostiga gamla grindar eller anonyma, mer moderna diton döljer sig fantastiska pärlor. Ingenting skvallrar om prakten bakom grindarna. Väl innanför de där grindarna är det sedan lika svårt att ta in att inget av husen kommer upp i en prisnivå motsvarande vad du får ge för en högst ordinär villa i en högst ordinär stockholmsförort. Men bäst som jag sitter här och förundras över just detta faktum, inser jag att vi som köper hus här, om inte nu, så kanske inom en snar framtid kommer att haussa upp priserna och knuffa undan de lokala unga, som kanske annars skulle ha velat lägga vantarna på våra hus. En angenämare tanke är den att husen kanske skulle förfalla om inte vi tokiga svenskar kom hit och förbarmade oss över dem? Att vi är välkomna i byn för att vi både skapar jobb och bidrar till byns glans?

Nåväl, ingenting har gett mig anledning att tro att vi inte skulle vara välkomna här, oavsett hur vi eventuellt bidrar eller tär. Gäster har vi många, såväl välkomna som något mer oväntade besökare som råkat irra sig in i vårt hus. Som den här gynnaren, stor som en tumme på en rejäl labb och högljutt gnisslande;

Jag fick rycka ut och förklara för den att vi inte brukar ha konserter i vårt badrum och att chansen att hitta kompisarna skulle öka väsentligt därute i trädgårdens täta vegetation. Den höll med och lät sig villigt lotsas ut igen.

Nu är den tyst. Kompisarna också. Dagens dallrande hetta har klingat av och det är dags att dra de svala (jo, faktiskt!) lakanen över axlarna och sova. Imorgon kommer elektrikern igen.

Det var 36 grader. I skuggan
Isoleringen på den gamla elsladden sönderbränd av solen

Och Bertrand kommer också för att fortsätta med småjusteringarna innanför grinden. Tidig revelj är därför ett troligt scenario imorgon också.

Gazpacho, canicule och ändrade rutiner

24 tisdag Jul 2018

Posted by in Inredning, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar, Shopping, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Jorå, en är ju inte sämre än att en kan ändra sig! Medan horder av turister letar sig ner till medelhavsstränderna och, som fallet oftast är längs med den occitanska östkusten, ofattbart nog klämmer in sig i någon av alla de ökentorra semesteranläggningarna med strandnära läge, börjar jag så smått drömma om fläktande tjörnvindar. För nu är den här, hettan. Vi klarar oss bra med både iskall gazpacho till lunch, pool och clim, men igår eftermiddag fick den här värmedyrkaren till slut nog i de heta seneftermiddagstimmarna och så smått kippande efter andan, flydde jag inomhus och stängde omsorgsfullt dörren efter mig.

Då hade jag nyss försökt svalka mig i den trettiogradiga poolen utan att få önskad effekt, så nu får poolaggregatet kyla vattnet istället. Som inbitet huttrande skandinav känns ju det helt bakvänt men det är faktiskt helt nödvändigt. Det finns alltså gränser även för mig för när jag tycker att det är varmt nog och lite till.

Fast klaga skall jag verkligen inte! Jag får bara rucka på de rutiner som fram tills nu fungerat alldeles utmärkt; istället för runtlufsande tidiga morgnar för att få någonting gjort, får badliv levas de där tidiga morgnarna istället, om det skall bli något badliv alls.

När sedan solen bränt på i några timmar, är det istället småfix inomhus som får ta vid. Precis tvärtom, alltså, och bara för att huset har en klimatanläggning.

Så monterades till slut taklamporna, som skall hänga först över matbordet och sedan över den planerade köksön, när vi till slut hittar orken och tiden samt när plånboken fått chansen att återhämta sig, för att sätta igång projekt murvelköket. Jag såg lamporna första gången i en inredningstidning för flera år sedan, gjorde slag i saken först i vintras och beställde dem från USA(!). De skickades därefter ner till murvelhuset med möbeltransporten för några veckor sedan.

De landade på köksbordet, som så mycket annat och där har de blivit liggande. Ligger där gör de för övrigt fortfarande, men nu är de åtminstone ihopmonterade, de beresta miljöbovspjäserna!

Upp i taket får de komma en annan dag; den för dagen avsatta tiden tog slut och montören – petite moi!- behövde vila sig efter den oerhörda ansträngningen.

I poolhuset snurrar för övrigt takfläktem igen. Gardinerna hamnade bakom dörrarna när jag öppnade dem imorse och då insåg jag att med dörrarna uppslagna, kan inte gardinerna fladdra in i fläkten och just den faran är därmed avvärjd.

Den där analysen att den skulle kunna lossna från taket och dansa ner med sina roterande vingar, får vi lösa med en extra säkerhetskontroll istället.

Så voila!, det fortsätter att fläkta skönt i poolhuset. Fast utan romantiskt fladder av flortunna gardiner då, förstås. En kan, som sagt, inte få allt.

Om att lufsa runt och småfixa

21 lördag Jul 2018

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Vi sov länge imorse. Klockan hann bli nästan nio innan jag sömndrucket satte fotsulorna i golvet. Numer är det ganska sent; mina långa sovmorgnar från förr har jag allt svårare att förstå. I juli, i Murviel är relativt tidig revelj en nödvändighet, om det överhuvudtaget skall bli någonting gjort. Sedan blir det för varmt.

Igår flämtade jag bara. Mådde nästan lite illa i den fuktiga hettan. Det spelade ingen roll hur mycket vatten jag drack; halsen kändes ändå som sandpapper och huvudvärken lurade bakom pannbenet. Den senare fick hållas i schack med Ipren för att inte alldeles tillåtas ta överhanden. Det bar sig inte bättre än att middagen fick inmundigas inomhus i den sköna svalkan från luftkonditioneringen.

Idag fläktar det lätt och är bara 35 grader. Himla skönt.

Det kom några lätta regndroppar igår eftermiddag medan vi hörde åskan mullra över bergen en bit bort. Men det stannade vid några stänk men innebar ändå ett väderomslag, som vi passar på att njuta av idag.

Alltså fick det bli lite bestyr på morgonen. Ett av våra allra bästa inköp de senaste åren är vår neongula kombinerade lövblås/-sug och den används flitigt. En liten halvtimme några gånger i veckan rensar grusplanen,

och den nyligen stenlagda infarten från löv och annat skräp, som stökar till och får det att se ovårdat ut. Och den behövs sannerligen. Träden är många i vår lustgård och släpper ifrån sig löv vid minsta vindpust. Löven gör sig sämre på backen än på sina grenar anser jag å det bestämdaste, så blåsen tvingas ge valuta för pengarna den kostat.

Valet av arbetsplagg var kanske inte optimalt för en sådan syssla men de där tunna klänningarna är så svala och sköna att de liksom hälls på morgonkroppen alldeles av sig själva. Det ligger överhuvudtaget ingen tankeverksamhet bakom det klädvalet.

Lövblåsning avlöstes sedan av njutningsfullt vikande och hängande av tvätt – en av mina absoluta favoritsysselsättningar. Det är nästan meditativt. Tvätten doftar vind och sol och jag viker omsorgsfullt och långsamt. Hörn mot hörn, kant mot kant i snöräta högar. Ett morsarv och barndomsminne. Fast mammas högar är fortfarande nycket prydligare än mina. Mammas linneskåp är fulländning. Mitt är ganska ok.

Tillbehören vid tvätthängning är synnerligen viktiga! Helst skall de vara av gammal modell och av trä, trots att de är en smula mer opraktiska än klykor av plast. Men att vika en lakanskant över tvättlinan och fästa den med de där träklykorna, det är något alldeles speciellt. Då far tankarna. Då minns jag Emil, som nyss var här och gjorde murvelhuset vackert med sin blotta närvaro; då kan jag tänka på Susanna och hennes barndomsvänner som kommer hit i augusti och hur jag förbereder för deras ankomst.

Vi skall fylla kylskåp och skafferi och i poolhusköket är det riggat med nyordning på de numera säkrade hyllplanen. Delar av Emils köksutrustning från Heidelberg har fått flytta in här, medan resten av bohaget, som hamnade här efter hans flytt tillbaka till Sverige, skickades med transport norrut härom veckan. Uteköket skall få ny bänkskiva och ho i höst och när innertaket och belysningen fixats så är det klart. Då blir det redan ganska charmiga uteköket mer funktionellt och lättarbetat.

Ikväll skall förhängena plockas ner och få ny, rätt längd. Känns som ett lagom projekt så länge caniculen råder.

Det är dock inte bara jag som skrotar runt idag. Cikadorna har fullt sjå och på grannens tak råder febril verksamhet. Jag är inte avundsjuk på dem. De sliter där och när det är som allra varmast och jag begriper inte att de orkar. För egen del intog jag sedvanlig position i skuggan av mitt parasoll, efter att löven var blåsta, tvätten omhändertagen och poolhusköket fixat. Jag ansåg då att dagens arbetsuppgifter var avklarade. Där satt jag sedan och inväntade eventuella badsugna.

Och hon kom! Med elefanter på armpuffarna och med en mamma, en pappa och en farmor som medföljande entourage.

Sådärja. Det blev en bra dag av den här dagen också.

Denna dagen – ett liv

08 söndag Jul 2018

Posted by in Byliv, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv

≈ Lämna en kommentar

Om en nu skall ge sig på att vara lite melkersk. Jag har hållit mig innanför min rostiga grind och i skuggan med min snuva och min skrovliga stämma idag. Jag har inte ens behövt fundera på om jag skall delta i några sociala begivenheter de senaste par dagarna; det har liksom stoppat sig själv. Nu på tredje dagens kväll – comme d’habitude – börjar jag känna mig smått otålig över den snoriga snoken och sandpappret i halsen.

Himlen i en liten flaska…

Grannar någonstans (eller är det kanske på caven i byn?) spelar ”Highway to Hell” på hög volym och jag undrar smått om de spelar den just för mig? Fast jag tror att förkylningen har peakat idag och att det vänder nu, evig optimist som jag är. Håvetet får förhoppningsvis därmed vänta.

Imorgon blir i alla händelser en stilla dag till. Lite plock och fix får det bli och det är väldigt skönt att lite i taget få ordning på sådant som pockat på uppmärksamhet sedan jag kom.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Till veckan kommer Bertrand och hans kompanjoner och fixar färdigt innanför grinden. Naturligtvis hade han noterat att trappan blivit alldeles fel; jag hann inte ens nämna det innan han tog upp problemet med de ojämna stegen. Stenläggaren fick för bråttom, berättade han och fadäsen skall åtgärdas i höst, när den värsta sommarhettan lagt sig.

För det är varmt nu. Cikadorna skriker fortfarande, fastän klockan är midnatt. Det betyder enligt uppgift att det är minst 27 grader. Är det svalare, tystnar de.

Aska sprang lägligt in i bild!
En del av kvällsbelysningen fixad

Fast ikväll har de som sagt sällskap av diverse byljud. Det är lördag och det festas.

Jag, däremot, skall gå och lägga mig.

Imorgon är bestämt en ny dag.

C’est normal

06 fredag Jul 2018

Posted by in Murvelhuset, Renoveringar, Utflykter

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Tydligen. Att få alla möjliga krämpor när semesterlugnet bit för bit stångar sig fram för att helt kunna ta över i några veckor. Jag knaprar Ipren för att få loss tunnbandet över pannan. När jag lägger mig för natten snurrar sängen och rösten så som jag känner igen den är snart ett minne blott. Trött är bara förnamnet. Doktor G säger att det är normalt; att det är kortisonet – eller nåt… – som går ur kroppen när den får vila och att förlusten av hormonpåslaget får kroppen att tro att den är sjuk. Jag tror att rentav den förklaringen hjälper bättre än pillren jag petat i mig!

Skönt att veta, liksom. Och jag slipper gå till doktorn i tron att jag är dödssjuk.

Alltså lät jag mig häromdagen övertalas att följa med till skrotnissen i Caylar, långt uppe i bergen på väg mot Millau.

Inte bara skrot utan också får som ligger och myser i en grushög…

Det tog hela dagen och med hem följde en bedagad skönhet, som skrotnisse krängde till mig för €50.

Hon kanske skall få ersätta terrassdörren på baksidan av huset eller så får hon bara stå och vara vacker någonstans. Vi får se. Allt måste inte vara färdigtänkt, även om nathorstarna tog sig för pannan när de insåg att jag inte tagit mått på dörröppningen innan jag for. Men jag skulle ju bara reka, hade jag tänkt.

Vägen upp i bergen går genom ett fascinerande landskap, med klippor som störtdyker ner i raviner

och vad som ser ut som kratrar i landskapet. I närheten finns Circe de Navacelles och den platsen är bortom fascinerande.

Det får bli en utflykt dit i sommar.

Jag skall inte ge mig på att geologiskt förklara hur landskapet formats, utan nöjer mig med att förstå att det har med istider, landhöjningar och meandrande floder att göra. Jag får ta reda på hur det gått till mer ingående en annan gång. Hjärnan är som sagt upptagen med att gå in i semester-mode, så nu är inget bra tillfälle.

Fast vackert kan jag konstatera att det är utan att ha någon närmare geologisk förklaring!

Dagen avslutades med grillafton hos Chez Amis;

De har fått det så fint och det är smått fantastiskt att se vad kämpaglöd, hårt slit och en aldrig sinande entusiasm kan åstadkomma. Just den där entusiasmen smittar och stämningen blir därefter. Himla trevligt, helt enkelt.

Torsdagkvällar i Saint Nazaire hos Magnus och Outi, alltså.

Rekommenderas!

Dagens utflykt gick annars till Montpellier, där jag plockade upp Å med pälsdjur. En vrålsnabb tur till IKEA fick det bli också, så nu är förrådet av stearinljus, värmeljus och andra livsnödvändiga pryttlar påfyllt. Lunch i Bouzigues

blev jag bjuden på också och kyparen tittade på den pälsförsedda och undrade om vi ville ha ett bord för tre och om doggen önskade en aperitif.

Så åkte vattenskålen fram och först därefter vände han sig till oss. Föredömligt, tyckte vi, och jycken fann sig snabbt tillrätta. Hon hade ju en lång resa i bur bakom sig, så lite andakt för henne var ju också på sin plats.

Vad vi åt? Jamen moules frites, såklart, medan vi njöt av utsikten över etangen.

Så vad har jag hunnit med …

05 torsdag Jul 2018

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, Utflykter

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

… under mina två första semesterdagar på plats i Murviel?

Facetimeat med prinsarna. Obviously.

Inspekterat ägorna en första vända – check på den. Det blir fint med nya stenläggningen, konstaterar jag, men de tre nya trappstegen är både en aning för höga och ojämna, så de måste troligen åtgärdas, trots att de är fina och ser ut som om de alltid funnits där. Bertrand har öga för trädgårdsdesign och har fullt ut greppat vilka vi är och hur vi vill ha det, så vi får fundera på hur vi skall göra ett tag till. Medeltida trappsteg är ju ofta en smula hejochhå, så varför inte?

Älskar ändå det grova gruset och hur Bertrand gjort små murar för att dela av och skapa små trädgårdsvrår i den tidigare så dystra och mörka entrén till trädgården. Nöjd med valet av stenläggning är jag också, trots att jag funderade över om stenarna kanske skulle bli för ljusa. Nu när jag ser dem på plats, är det just det faktum att de är så ljusa som gör att jag tycker att det blev så bra.

Så vad mer har jag ägnat mig åt?

Jag har simmat, slurpat gazpacho till lunch och konstaterat att jag har lite att fixa med, trots att tjugofemåringarna lämnat efter sig ett renare hus än det jag lämnade i maj. Tack, älskade Susanna, Erik, Lovisa &co, för att ni tagit hand om murvelhuset så bra! Huset känns faktiskt alldeles rödkindat lyckligt just för att ni varit här.

Så har jag förstås umgåtts. Comme d’habitude.

Missat ett aprés travail i en av grannbyarna för att det var så skönt att guppa i det turkosblå har jag också gjort. När jag kom till lilla torget i Autignac, hade de flesta redan hunnit därifrån men några hade stannat kvar för att äta middag, så jag slog mig ner och åt en ganska ledsen biff med måttligt krispiga pommes frites till. Men sällskapet var trevligt så det gjorde ingenting.

Ja, kära nån, så fullständigt navelpilligt ointressant och alldeles ljuvligt det är att var här!

Nämnde jag att den languedocska sammetsnatten omslutit mig två kvällar i rad? Igår, på terrassen, med tänt ljus och svart natt, lyssnade jag på prasslet i trädens lövverk, till cikadorna, som till slut upphörde med sitt gnisslande när temperaturen sjönk och på annat djurliv i den mörka vegetationen i kvällsträdgården. Bara lite kusligt, till slut, och voleten vid köksingången stängdes mot nattljuden.

Myrorna har byggt bo i trappbelysningen igen och kortslutit elen. När jag är ensam i huset, blir den trolska trädgården väl så mystisk och då är det skönt att dra sig inåt.

Båda de första kvällarna har det dessutom både åskat och regnat men det har bara känts uppfriskande. Och egentligen är det väl alldeles idealiskt att det efter en varm och solig dag kommer en rejäl skur?

Klicka på bilden för lite regnoväder!

Nu bär det snart av till en skrotnisse uppe i bergen. Nathorstarna guidar, som tur är. Har ingen aning om vad för slags järnskrot jag inte visste att jag behövde, så det här skall bli spännande. Fortsättning följer, kanhända.