Den sydfranska solen har ganska otypiskt kämpat större delen av den gångna veckan med att vinna över ett jämngrått molntäcke. Idag nästan vann hon, till slut, solen. Inga stilla regnskurar fick mig att galoppera ut och rädda tvätt, dukar och kuddar, som istället fick ligga kvar på utemöblerna hela dagen. Det typiska svenska sommarvädret försökte långsamt och försiktigt övergå till ett mer typiskt sydfranskt. Men oj, så solen fick kämpa utan att riktigt orka hela vägen. De där klentrogna blickarna upp mot envisa moln och stråk av blått kändes bara alltför välbekanta. Sådant obestämbart väder tycker jag inte om.
Medan solen förde sin kamp mot moln och vind, utspelade sig ett annat drama i min mobiltelefon. Mamma mår inte bra och jag måste åka tillbaka till Sverige. Jag är bedrövligt ledsen över det, främst naturligtvis för att jag är orolig för henne men också för att jag till synes aldrig lyckas få till en längre, avkopplande, komplikationsfri vistelse härnere. Vi har fått mycket gjort under de två veckor vi varit här men mycket återstår och det har hittills inte funnits särskilt många tillfällen till att bara njuta av hela klabbet. Så jag är ledsen. Jag delar det mer er nu för att liksom förklara varför de där sorglösa inläggen om allt som prunkar, fåglar som kvillrar, humlor som surrar och rosévinsglas som immar, uteblir.
Aloeväxten blommar
Solanum…
Nån som vet?
Rosmarinen väller över kanten!
Jag skall be att få återkomma med härliga oväsentligheter när saker och ting har lugnat ner sig. För det gör de. Varje gång, oavsett hur mycket det kostar på.
Men nu vill jag bara hem till mamma och min syster. Söstra mi hoppas jag snart kunna locka att följa med mig ner för att tjattra bort timmar med ett – eller kanske två? – glas immande i handen. Nedsänkt i poolen medan cikadorna bråkar och L fixar middag. Jag skall ta med mig den mentala bilden på flygresan upp, liksom förstås hoppet att kanske mamma klarar att studsa tillbaka igen. Bloggar gör jag nog som vanligt ändå. Längtansbloggar. Igen.
Rumpgrillen åkte på när vi gav oss av från hotellet i Luxemburg tidigt imorse. Minusgrader, frost, apkallt.
Jag har alls inte varit klädd för sådana temperaturer, eftersom mitt huvud målat upp bilder av medsläpade ylletröjor som bara blir liggande, bortglömda och skrynkliga. Jag älskar ylletröjor och har hur många som helst. De är långa, mindre långa, tjocka, tunna, filtade, glest stickade, mjuka eller i en del fall stickiga. En tröja för varje tillfälle, kort sagt. Och lite till. En av dem fick följa med. Den är starkt orange och därmed den minst neutrala av dem alla. Benen är iklädda ett par rosa brallor och jag fick därmed åka mismatchad genom Europa. Tänkte fel när jag packade bagen för resan ner och inte gitte jag riva i packningen efter andra klädespersedlar. Helt uppenbart har min packvana fått sig en allvarlig törn av det långa, ofrivilliga reseuppehållet. Men bortsett från dagens brokiga klädsel, har resan genom Frankrike löpt på friktionsfritt. Stina, det lilla yrvädret, har skött sig exemplariskt och till och med sagt ifrån när det varit dags för toalett; en förmåga som annars inte sitter fullt ut hos henne ännu.
Men trafiken på de franska vägarna överraskade oss en aning. Om det var stilla på autobahn igår, så har de franska autorouterna liknat rena kosläppet idag. Ystra fransmän lydigt iklädda munskydd har setts trängas med varandra på alla de servicestationer som så föredömligt strösslats längs med vägarna. Jag kan förstå beteendet efter månader av confinement, men även om jag inte är rädd för egen del, känns beteendet en aning bekymmersamt. Med siffror som varit på stadig nedgång den senaste tiden, vore det katastrofalt om de skulle vända uppåt igen. Liksom i somras, kan jag konstatera att kulturen kring covid skiljer sig åt mellan länderna och det som är superviktigt i det ena landet, spelar ingen större roll i det andra.
Nu sitter vi till slut här i vårt hus och pustar ut efter resan, överväldigade av att vi faktiskt lyckats ta oss ner. Nu är planen att vi blir här ett tag, men med en avstickare tillbaka till Sverige innan sommarsäsongen drar igång. När det blir, är beroende av andra, inte oss själva. Men först skall vi få ordning på allting och däremellan njuta av hela härligheten!
Britterna skrålar glädjestrålande på sina pubar igen, Erna aviserar lättnader i Norge, och Danmark öppnar upp för resor till och från den omhuldade landtungan, låt vara med krav på vaccinpass men utan karantän. I min franska covid-app ser jag att R-talet i Occitanie nu är 0,98 men att vården är fortsatt ansträngd. Det pratas om en fransk platå, att antalet rapporterade fall inte längre ökar och jag känner hoppet stiga.
I Sverige är experter försiktigt eniga om att efter den pågående tredje vågen kommer ingen ny. Om inte viruseländet muterar bortom all kontroll, om inte hela världen inte får tillgång till vaccinet, om inte ”om” ställer till det. Det är så många ”om inte” att jag blir alldeles matt; så mycket hängslen och livrem i varje uttalande att det blir alldeles omöjligt att få en klar bild av läget. Finns det ens en klar bild av läget att berätta om eller är det bara fromma förhoppningar som vädras?
Oavsett, väljer jag en något mer optimistisk hållning nu än för några veckor sedan. Våren har dessutom marscherat in med besked denna helg och trädäcket görs redo för en ny säsong.
Vi har väldigt mycket trädäck att göra rent efter den långa vintern men jag har fått en hel del gjort i helgen. Idag plockades äntligen utemöblerna fram, rengjordes och återtog sina vanliga platser.
Före på morgonbalkongen …
… efter
Före på framsidan …
… och efter!
Jättevarmt i solen, tyckte Stina.
Fortfarande skönt i kvällssolen på rengjord terrass i väster
Solstrålen och en solstråle ❤️
Skall jag ändå våga hoppas på en aldrig så liten svensk måltid al fresco i närtid, funderar jag? Hade jag inte varit så upptagen med iordningsställandet av terrassen, hade det redan skett. Det har definitivt varit varmt nog idag. Våra olika sittplatser är ännu så länge lite sterila men imorgon åker pimpet fram och kanske, kanske blir det en frukost här imorgon?
Söderläge och frukostplats i maj 2020
Det ser onekligen ganska så lovande ut de närmaste dagarna, om jag skall våga lita på mina väder-appar! Svensk utesäsong invigs därmed försiktigt denna helg med ett glas rött från Languedoc och lite popcorn.
Men allra mest förbereder jag mig mentalt för langedocsk sol i närtid. Otåligt väntar jag på besked från Macron, medan den planerade och bokade resan ner bara är ett par veckor bort. Semester, minsann, varvat med lite fjärrjobb och franskplugg.
Det spritter försiktigt i livsandarna och det är till och med så att jag lite försiktigt vågar hoppas på glada, badande prinsar i murvelpoolen i sommar. Vi pratar iallafall om det, prinsarnas päron och jag och det räcker för att hålla optimismen vid liv.
Sommaren 2019…
Nu blir det alltså hopp och fri lek och vi kan glömma allt vad covid, Corona och R-tal heter, eller?
Nja.
Inte än på ett bra tag, men jag märker ändå hur annorlunda det åtminstone känns att planera nu, jämfört med för bara ett kort tag sedan. Vårsol, relativ värme och ett nyskurat trädäck hjälper en bit på väg.
Tid för PCR-test och reseintyg inför avfärd är också det bokat, så nu är det mesta på plats. Stina skall få en dos leptospirosvaccin till nästa vecka men sedan är det bara viruset som skulle kunna ställa sig ivägen för resan. Eller en förkylning, eller… Nä, vet ni vad, nu GÅR vi definitivt mot ljusare tider, förhoppningsvis på mer än ett sätt.
… alltid skolflicka, tydligen. Jag vet inte varför jag fortfarande skulle tycka att det har betydelse men det hjälps inte; det är skoj att få VG på sin första fransktenta. Resultatet säger dock fortfarande mycket litet om min förmåga att otvunget uttrycka mig på franska, utan mer om en kvardröjande, förvärvad förmåga att plugga effektivt. Det senare kan jag tydligen fortfarande. Och det är väl trots allt bra, eftersom jag kommit fram till att det för mig är den enda, om än kanske inte den mest effektiva, framkomliga vägen.
Det är till och med så att jag blir irriterad över de tre poäng jag missat. Slarvfel, väser jag mellan sammanbitna tänder och skakar på huvudet. Oavsett vad detta säger om mig, så upptäcker jag att jag tycker om att vara mottagaren, den som skall lära sig, ta emot och prestera inom tydliga, begränsade ramar. Jag har påsklov från franskan fortfarande men nästa vecka är det dags igen och som den plugghäst jag tydligen fortfarande är, läser jag naturligtvis i förväg för att ha förförståelse; en viktig nyckel till pluggframgång.
Annars har dagen lallat vidare med diverse småfix. Lite bokföring och fakturering, lite städ light men framförallt spontanbesök av kusin med bättre hälft. Så himla glad blev jag över det och tacksam över att akvarellmuseet i Skärhamn just öppnat och lockat ut dem till vår ö. Spontanbesöken är inte särskilt många på ön i vanliga fall och ännu färre har de varit det senaste coronaåret, så det var synnerligen välkommet.
Trots alla våra antikroppar fick det bli coronasäkrat umgänge utomhus. Vinden var kall men solen värmde, så det fungerade riktigt bra.
Men nu längtar jag efter värme och riktig vår. Vi har en färja bokad om drygt tre veckor och med anledning av den knarkar jag covidnyheter och dammsuger nätet efter minsta lilla positiva signal om lättnader och bättre tider. Och de finns, trots allt, de där ljusglimtarna, så inte tänker jag planera för något annat än att resan skall bli av. Innan dess skall jag dock hinna med ännu en tur till prinsarna och till mamma, äntligen. Jag inväntar hennes andra dos vaccin men när den är avklarad skall vi till och med kramas. Länge och innerligt. Gamla mammor ändå; hur fint är det inte att ha sin mamma kvar när man till och med själv tillhör mormor-/farmorgenerationen?
Vi har umgåtts intensivt under en slösande sol, även om årets påsk varit mer kylslagen än vad vi hunnit vänja oss vid tidigare år. Och prinsarna har strålat ikapp med solen, så den här mormorn känner sig alldeles lycklig. Att dessutom få se Bertil skratta högt åt Stina som jagar fjolårslöv i vinden och att se hur han blir modigare och modigare när han närmar sig henne är så fint. Vi har fått bli vittnen till hur ett samförstånd mellan barn och valp sakta fått fäste. Det blir bra det här, tänker jag.
Bror har lånat ut alla sina mjukisdjur till Stina och också han har först reserverat men nyfiket närmat sig henne, tills han den tredje kvällen sjöng godnattvisa för henne och alls inte vill sova i sin nya lyxiga storbarnssäng, utan på golvet bredvid Stina. Låt vara med Stina i sin valphage men vi tar det varligt, som sig bör när en trevande ny vänskap skall byggas.
Det är fantastiskt fint att se hur de kramas och börjar leka med varandra. De behöver dock vår omedelbara närvaro hela tiden, när elefantkramarna blir väl så kärleksfulla eller när Stina blir i valpgasen och glömmer all vett och sans. Men barn och vovvar får en alldeles egen förståelse för varandra om de ges chansen!
Fint var det också att få fira påsk på ett nästan normalt vis. Runt påskabordet satt idel antikroppar, och en imponerande mängd medicinsk kompetens i den församlade skaran gjorde firandet tryggt. Vi satt runt ett bord med vanliga avstånd emellan oss och den normaliteten var otroligt välgörande. Måtte det samma snart få gälla en hel värld och i alla sociala sammanhang!
För tretton månader sedan anade ingen av oss vad som väntade. Jag blev återigen påmind om det när jag förra veckan insåg att min kvardröjande täppta näsa och begynnande nya rethosta var allergi och inte rester av covid. Fjolårets allergimediciner letades fram och berättade det för mig. Mediciner har förstås bäst-före-datum, så nu har jag fått nya färska utskrivna. När jag gick in på 1177 för att hitta det nya receptet, föll ögonen på journalanteckningarna från förra året och jag stannade upp. Att datumet för fjolårets receptförskrivning ensamt skulle kunna dra igång en berättelse om hur det en gång var, anade jag förstås inte då. Men nu…
Den 26 februari 2020 satt jag på ett plan på väg till Murviel, fortfarande allergisimmig men åtskilligt bättre tack vare meducinerna. Jag snöt mig, nässprayade och kunde bara väsa när jag pratade. Ingen reagerade synligt på det och med min medpassagerare diskuterades allergier och hur man bäst handskas med dem. Jag fick till och med några matnyttiga tips från det lilla samtalet.
Det hade börjat talas allt mer om det nya viruset i Italien men om det pratade vi inte. Det var ju i Italien, inte i Frankrike. Jag var värre allergisk än vanligt, eftersom jag dessförinnan varit rejält förkyld i över en månad, med hårt prövade luftrör som utgångsläge. Att tänka tanken att det skulle kunna röra sig om ett livsfarligt virus och inte allergi fanns inte på kartan, inte heller att jag skulle behöva ändra mina planer.
Stanna hemma från jobbet? För en täppt näsa och kraxig röst?
Inte en chans!
Skjuta på resan till Murviel och bli helt återställd först?
Bah! Löjligt!
10 mars reste jag tillbaka till Sverige igen genom ett Europa mer förändrat än vad jag i min vildaste fantasi hade kunnat koka ihop. Då hade de täta rapporterna om sjuka hemvändande alpresenärer nått oss och det knöt sig i magen på mig vid tanken på hur jag hade snörvlat mig söderut.
På loppis i St Genies innan hemfärd tidigt i mars 2020, började det kännas en smula nervöst...
När det gäller bestående förändringar i livsföringen, är det detta som är den tydligaste för mig; aldrig mer kommer jag att utsätta medresenärer eller arbetskamrater för risken att smittas av mig. Ingen förkylning kommer någonsin att äschas bort eller bagatelliseras igen. Inte så att jag gått och blivit hypokondrisk, bara till slut medveten om hur också en snorbuse på tvären i min snok skulle kunna innebära en potentiell fara för andra.
Nåväl. Nog om covid för den här gången. Trädgårdsguru Benjamin skickade bilder från murvelträdgården i lördags. Nu är den ansad, rensad och redo för njutning. Det upprullade pooltäcket skvallrar om work in progress där också och jag blir fånigt glad av att se alltihop.
Annat som ger glädje av mer nostalgiskt och längtande slag är alla facebookminnen från påskfirande i Murviel, som ploppar upp varje dag. Vänner och familj är samlade, solen skiner och vi premiärbadar. Lika självklart och för alltid som det känts genom åren med murvelhuset, lika overkligt känns nu en återgång till ett sådant läge igen.
Men läkarna runt årets påskbord har varit det bästa tänkbara sällskapet för en misströstande murvlare; vi kan faktiskt inte fortsätta leva våra liv så här i all oändlighet. Vi måste börja återgå i takt med att alltfler blir vaccinerade och/eller har tråcklat sig igenom några veckor i sällskap med det fruktade viruset.
Det är ingen utopi.
Det är en nödvändighet.
Igår morse snöade det.
Det är ju i sig egentligen ren och skär kränkning men jag var omgiven av prinsar och ville ändå inte vara någon annanstans.
Oslo har samma höga smittal som Stockholm nu, hårda nedstängningar bakåt till trots. Det ser inte lovande ut någonstans och jag tar bloggen till hjälp att minnas hur det var i fjol.
Klicka på bilden för länk till inlägg 29 mars 2020
Så många diskussioner jag hunnit ge mig in i, så mycket ilska jag både bevittnat och också utsatts för, så mycket ifrågasättande, idiotförklarande och pekpinnande. Det har inte varit lätt att hålla huvudet kallt genom hela processen och mer än en gång har jag funderat över hur vi kommer att prata om coronapandemin när vi till slut hunnit få lite perspektiv. När den till slut lugnar ner sig, för det måste vi ju ändå tro att den gör.
Sveriges vaccinsamordnare Herr Bergström lät riktigt entusiastisk häromsistens och jag mår så bra av att också få lyssna på det som är ett möjligt positivt ljus i tunneln. Jag behöver det för att orka. Fixar inte att gräva ner mig och sluta hoppas på bättre tider.
Prinsarna har varit förkylda – har de kanske haft covid? Egentligen spelar det för min del mindre roll. Vi skall inte ses så länge någon av oss har pågående symptom, oavsett om det är på grund av covid eller inte. Men planen är påskfirande med dem. Vi längtar efter varandra och påsken närmar sig.
I övrigt får vi knuffa vår avresa framåt. Igen. Med några dagar bara, i bästa fall, betydligt längre i värsta. En ny fransk lockdown var ju inte oväntad men extremt tröttsamt likafullt. Och jag hör olyckskorparna hånskratta; trodde du verkligen?
Och vet ni? Lite försiktigt trodde jag verkligen, fast mest hoppades och hoppas jag. För att jag måste, om det så skall betyda att jag stångar min förhoppningsfulla panna blodig i processen. Så vi gör ett nytt försök. Hittar ett nytt datum. Trots att det ser högst osäkert ut. Vi håller oss ständigt uppdaterade, för det är enda sättet. Imorgon ringer vi Alexandre igen för att höra hur nedstängningarna eventuellt påverkar hans arbete med vår pool. Avdelning fruktansvärt oviktiga saker i det större sammanhanget förstås och man kan säkert ha synpunkter på att just en sådan sak bekymrar mig. Men det blir hela tiden snöbollseffekter när planer måste skjutas på, så vi behöver veta, eftersom det påverkar vad vi kan göra och inte längre fram.
Tröttsamt är bara förnamnet.
Och våren då?
Tveksam här västerut, medan jag hör meteorologerna på TV prata om värmerekord och temperaturer runt 20 grader österut tidigare i veckan. Istället blev jag glad när mina nya gummistövlar dök upp.
Dem behöver jag på vovvepromenaderna på Toftenäs, liksom vinterjackan som ännu inte fått flytta ner i källaren. Jag är frusen efter min covidomgång. Nästan faktisk så att det gör ont om benen när sura havsvindar snor runt mig. Stina verkar tycka att alla sorters väder är toppen, förutom sent på kvällen och tidigt på morgonen när pälsen är sovevarm och hundblicken sömndrucken.
Då tittar hon istället förebrående på mig, piper lite ynkligt, gör snabbt det hon skall och vill sedan in igen. Det är väldigt sött och jag kan inte låta bli att fantisera över hur nöjd hon kommer att vara över de nattliga turerna i den ljumma murvelträdgården. När det än blir.
Visst tusan har vi covid, både jag och L och vi är därmed beordrade karantän i en vecka.
Vi mår båda två ganska ok men rätt vad det är blir jag plötsligt obeskrivligt trött och huvudet börjar värka. Då är det bara att ge efter för det en stund och vila. Inte i ryggläge, dock; det skall tydligen undvikas. Så länge symtomen inte är värre än vad vi hittills upplevt, skall vi kanske inte klaga alltför mycket men jag är ändå arg på hela situationen. Jag blir med jämna mellanrum håglös och rastlös på samma gång och det känns minst sagt skumt. I nästa stund är det mesta som vanligt igen och jag börjar ana ljuset vid horisonten.
Någon resa till Solna blir det förstås inte och inte heller får jag träffa Emil, som planerat. Han är förkyld också, men hade dessbättre inte covid. Han har fått sin lägenhet såld och har därmed kapat banden med Stockholm. Annars är det smått surrealistiskt, alltihop. Som att befinna sig mitt i en dystopi som någon dysterkvist diktat ihop. Jag försöker tänka att när vi är förbi och igenom det här, så har vi åtminstone antikroppar och får därmed kanske större frihet att röra på oss. Men jag hade helst sluppit. Lite imponerade över vården är vi ändå mitt i covideländet. Igår morse blev vi uppringda av en läkare på vårdcentralen som ville veta hur vi mår, vilka symtom vi har och var vi tror att vi plockat upp smittan. Han pratade länge med oss, gav oss goda råd och talade om att det är karantän i minst en vecka som gäller. Vi skall helst inte ens lämna tomten för hundpromenader men det måste vi ändå göra. Vi skall nog klara att inte möta någon, tror vi! Vi bor ju ändå rättså bra till ur det hänseendet. Tryggt känns det, i alla händelser, att bli uppringd och ha en direktlina, om det skulle behövas. Vi har beställt mat för hemkörning från ICA Nordeviks i Skärhamn,
solen skiner och Stina håller igång oss, så nog skall det här bli bra också, till slut.
Och vi har bokat resa, igen! Färja och bil med vaccinerad valp genom ett Europa som vi då hoppas är lite mera på fötter igen. Jag ser det också som ett tecken att jag till slut fått min voucher från Air France, flera månader efter att den resan brann inne. Vi får se när jag får användning för den. Att en ny linje Stockholm- Montpellier öppnas i juni ser jag också som ett gott tecken i skyn. Kanske ändå att något slags normalitet väntar runt hörnet, även om de många flygresorna för egen del inte kommer att återupptas på samma sätt igen. Av andra skäl än just covid.
Jotack, inte alls. Det vill säga, det lyckades inte så jag måste göra om den smetiga proceduren.
Under tiden har bacillen blommat ut till vad som känns som en klassisk vårförkylning. Trötthet och huvudvärk verkar ha gett vika och för det är jag så här långt glad. Kanske att det ändå bara är just det; en förkylning av det lättare slaget? Imorgon gör jag om proceduren, för det känns ändå viktigt att veta, om det nu skulle visa sig vara covid iallafall. Tjörn är helt vindstilla idag och vi gav oss iväg på bilträning och tänkt promenad med jycken igen.
Inga klagomål den här gången! Framsteg!
Långt ifrån stråk där vi kan riskera att stöta på andra i trånga passager, hade vi tänkt, eftersom jag både snörvlar och kraxar. Men solen gick i moln, jag började frossa och insåg att jag kanske inte är så väldigt frisk ändå. Så vi åkte hem och jag drog en filt över mig i soffan, fick sällskap av Stina och sov en stund istället.
Resten av dagen ägnades åt franskan innan det var dags för fjärrapéro med murvelvänner:
Första tentan är under uppsegling och jag övar, tränar och nöter. Passé composé, ännu så länge bara med avoir, futur proche, passé récent, impératif, prépositions de lieu, negationer, artiklar, pronomen, kvantiteter, m.m – och glosor i långa rader.
Dessutom skall jag recensera en fransk film på franska. Det är på väldigt basal nivå fortfarande men det är bra och helt nödvändigt för mig att tvingas till prestation med deadlines och examinationer. Pluggandet sitter i ryggmärgen fortfarande efter den ohemult långa tid som gått sen sist. Det känns fortfarande rätt att angripa det på traditionellt vis. Naturmetoden är för yngre hjärnor och för dem som är i daglig kontakt med språket, inte för mig.
Imorgon öppnar antagningen för höstterminens kurser. Jag skall fortsätta frankofila mig, förstås. Nu finns ingen återvändo. Och imorgon är det dessutom exakt nio år sedan vi satte den stora nyckeln i dörren till murvelhuset för första gången, liksom dagen för en annan milstolpe. Den väntar jag dock med att berätta om tills imorgon.
Murvielklotter 