25 onsdag Sep 2019
Posted in distansjobb, Hantverkare, Inredning, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar
Etiketter
Jag hade en hel dag bakom min grind igår. Det var inte riktigt meningen men så fick det bli när ett mejl om möjlig leverans av det beställda kylskåpet plingade till i min inbox. Jag satt och jobbade medan jag väntade och eftersom det finns att göra, så var ju inte det alldeles tokigt. Fast solen utanför lockade och hann göra mig en smula otålig, Fortsätt läsa
22 söndag Sep 2019
Posted in Inredning, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar, Väder
Etiketter
Jag sovmorgnade mig idag och vaknade till samma ljumma gråväder som igår. Det är vilsamt och jag tycker om det. Veckan som kommer skall enligt väderappen bjuda på soligare dagar och det blir isåfall bra det med. Badar gör jag ändå, för det är skönt i luften. Värmepumpen till poolen har förstås varit av när ingen varit här. Ändå visade termometern dryga 24 grader i vattnet när jag kom, så det var inte alls svårt att hoppa i. Nu har pumpen jobbat i några dagar och morgonens simtur i lätt duggregn var överjordiskt skön.
Det tjugoåttagradiga vattnet kändes mjukt som silke men nu har jag en liten aning träningsvärk; jag ville liksom aldrig sluta simma!
En stadig brunch följde,
medan jag kastade lystna blickar på de nya, ännu tomma, hyllplanen. En lagom aktivitet för en söndag att fylla den, bestämde jag och skred till verket;
Hyllplanen är ännu inte fastskruvade, eftersom både de och väggen bakom skall målas. Inte heller har riktigt alla böcker kommit upp men det här får räcka så länge. Nu finns åtminstone läslektyr lättillgängligt för den hugade. Återstår bara att söndagsbeundra resultatet en liten stund,
innan jag tar tag i beställning av köksinredning. Susanna har förberett allting, så jag behöver bara knappa in artikelnummer, betala och skicka iväg beställningen. Kylskåpet finns dessutom redan för avhämtning, så snart finns alla förutsättningar för köksetapp 2 på plats. Det verkar gå bra nu.
Jag omger mig med fantastiska, hjälpsamma, oerhört skickliga och omtänksamma mänscher! Vackra är de också – som prinsarna, till exempel.
Söndagsmys i älskad ”pöl” hos storfavoriterna!
Jag är en riktig lyckans ost, jag.
21 lördag Sep 2019
Posted in Inredning, Murvelhuset, Renoveringar, Shopping, Väder
Etiketter
Stilla regn utanför den öppna terrassdörren och en ljum morgon gaddade imorse ihop sig tillsammans med de tända ljusen; fransk musik ur högtalaren och den jämna strömmen av skramlande skörderedskap på gatan utanför och jag fullständigt kapitulerar. Jag tittar dumt på datorn som om jag rent av funderar över vad det där är för en tingest.
Jag vaknade tidigt av fönsterluckor i kamp med vinden utanför det vidöppna sovrumsfönstret. En sedvanligt lång frukost följde, komplett med susannainspirerade ingredienser och facetime med prinsar och där i min frukosthörna med vy över hela det stora rummet, tickade planeringshjärnan igång. Rummet andas projekt, påbörjade och bara planerade.
Före…
Den nya, utbyggda köksdelen har tippat den gamla balansen i rummet och ett nytt, bättre flöde börjar kunna skönjas. En så enkel sak som att vända på den stora mattan framför öppna spisen gav soffdelen bättre harmoni. Jag har varit så rädd om den nyrenoverade CM-gruppen att jag inte velat riskera stabiliteten genom att bara ha halva möbeln på mattan. Antingen helt och hållet på mattan, eller annars vid sidan om. Nu står de på och hela möblemanget stramade upp sig. Inga engelska avstånd mellan soffa och bord längre! Jag kanske visar imorgon. Eller nästa dag. Vi får se vad jag har lust med.
Agent General dök upp med mått och klokskap;
Vi diskuterade de sedan mycket länge planerade hyllorna invid öppna spisen. Det har inte kommit upp några tidigare, eftersom vi använt den ytan till storbildsteven. Men nu är ingen av TV-tittarna här och då passar jag på!
Jag hade redan bestämt att jag skulle åka till Castorama för att köpa hyllplan och då föreslog agenten att jag skulle köpa bänkskivor att såga till istället. Känner jag någon som har en såg, undrade jag då… Och jodå, jag känner en sågägare. Agenten själv, skulle det visa sig.
Så jag for iväg på bänkjakt och hittade tämligen kvickt vad jag letade efter.
På väg mot kassorna med mitt byte…
Så for jag hem och gjorde potatismos – jag älskar potatismos – som jag åt tillsammans med grönsaksbiffar och tsatziki, samtidigt som jag satt och måttade hyllväggen mellan tuggorna. Vi hade bestämt att hyllorna skulle monteras under några söndagstimmar men agenten, som gillar eldrivna verktyg, och hans arbetsledare, tyckte att det var lika bra att få det gjort, så nu är de uppe!
Den här hyllplatsen har jag i princip planerat sedan vi köpte huset men annat har kommit ivägen. Nu skall till slut nedfraktade böcker få komma upp och den gapande tomma vita ytan får liv. Den nya planen är att måla både sagda yta, liksom hela rummet men det får vi ta en annan gång. Eller så får jag fart senare i veckan och drar igång!
Nu kanske någon fångar upp att bloggarns sinnesstämning är en annan än under de senaste inläggen? Korrekt noterat, isåfall. När blicken börjar svepa runt rummen och stanna vid än den ena, än den andra detaljen, när idéer kring handfasta saker börjar ta form, då har den smått överhettade hjärnan gått ner i varv.
Jag älskar vårt hus. Ser med ömhet på både skavanker och sådant som bara är vackert. Som de gamla fönstren; idag med regnet lätt strilande utanför och grannens taktegel lätt krokigt genom det ojämna, handblåsta glaset.
Eller det vanligtvis så ljusa rummet som idag varit insvept i ett mjukt regndunkel. Till och med andningen saktar ner, liksom handen över tangentbordet, tankarna, diskborstens rörelser över frukostdisken. Det går långsamt och det är som det skall.
Ingen tid att passa.
Lördag i Murviel i september.
Så långt från den febriga intensitet som råder under högsommarmånaderna här. Fint det med, förstås, och jag vill vara med om båda delarna. De är liksom varandras nödvändighet för att uppskattning av båda tillstånden skall vara möjlig.
Hemma i norr har det varit en strålande vacker septemberlördag. Här har det regnat. Men luften är ljummen och jag har fått en del gjort inomhus och, som sagt, stressen har runnit av mig för en stund. Och det är bara så skönt!
15 söndag Sep 2019
Etiketter
Vi är hemma igen efter en utflykt till murvelvänners svenska viste i Lysekil.
Vilda vindar från havet rycker i våra västkustska fönster och jag har svept en filt runt benen. I händerna en stickning som får mig att fånigt leende tänka på prinsarna jag lämnade i Solna för en knapp vecka sedan:
Hejdåvink utanför solnaköket
”Landet runt” rullar på vår tv-skärm och jag låter den första, allvarliga höstkänslan svepa in över mig. Helt oävet är det inte. För en liten stund, iallafall.
Jag åker snart till Murviel för att försöka få igång köksrenoveringen del 2. Kylskåp är beställt,
Ett stort rostfritt monster från Smeg…
kakelprover är fixade,
och François är vidtalad, så jag hyser någorlunda gott hopp om att det kommer att komma igång.
Spis har jag hittat fast ändå inte. Vi vet vilken vi vill ha men just de måtten vi bestämt oss för är naturligtvis såpass ovanligt att jag ännu inte lyckats lokalisera just den. Liknande, ja, men med fel mått. Monteringen av skåpen blir liksom avhängigt av att de där större pjäserna som kylskåp och spis är på plats för att det inte skall bli oväntade glipor och därmed skarvar. Det lutar därför åt en bredare variant, trots att det innebär mindre bänkyta på sidorna men med den fördelen att den verkar finnas inne både på Boulanger och Darty, med möjlighet till någorlunda snabb leverans. Något billigare är den också, sin större storlek till trots.
Susanna är genast på och ritar en ny variant med den bredare spisen och det ser ut att kunna fungera det med.
Precis som det varit de senaste gångerna inför resorna ner till Murviel, så kryper en stress in under skinnet på mig och den är inte alldeles lätt att mota bort. Jag behöver liksom en ursäkt (som att planera ett kök….) bortom att jag bara vill dit med jämna mellanrum för att rättfärdiga resorna ner. Det är faktiskt riktigt fånigt men så fungerar jag. Jag har också skaffat mig en inte oansenlig hoper nya förpliktelser som ständigt pockar på uppmärksamhet. De är ena riktiga illbattingar, de där förpliktelserna, och de får allt som tar min uppmärksamhet ifrån dem att framstå som trivialt, onödigt och som något som faktiskt borde få vänta. Att de i grunden är förpliktelser jag i högsta grad valt och som jag också trivs med, bidrar förstås till kluvenheten.
Helt och hållet kan jag sällan släppa taget om jobbet. Jobben. Jag vill det inte heller. Det är mycket att göra, rent av kniven mot strupen, men bit för bit tar vi gemensamt kommando över sakernas tillstånd och min dingleskola har mig i sitt grepp. Det får den. Det är fint att få vara engagerad i något som känns viktigt.
Samtidigt har jag de senaste dagarna gett simultankapaciteten ett ansikte, när jag i fredags morse sladdade in på skolan tidigare än vad jag brukar, drog igång Adobe Connect för att kunna supporta mitt lilla språkföretags lärare under deras första fjärrlektioner i spanska och tyska, och samtidigt satte mig i ett möte om städrutiner inför en inspektion nästa vecka.
En mängd saker pockar på min uppmärksamhet samtidigt och ibland får jag spel. Fast oftast inte ändå, för saker blir gjorda, både av mig och av alla proffs runtomkring mig. Jag känner mig rentav för stunden priviligierad och jag är dessutom smått tagen av och fascinerad över hur bra det ändå går att ha lärare på två olika platser i den södra halvan av landet, medan eleverna sitter på två olika skolor nästan så långt norrut i landet som det går att komma.
Att jag kan bli nästan löjligt lycklig där jag befinner mitt i en virvelvind och ser hur det ändå fungerar, skvallrar måhända om att det är tur att det inte riktigt är dags för pension än på flera år.
Så var det det där med älsklingarna. Dem som jag alltid vill vara nära. S som finns mindre än en timme bort men som jag ändå inte hinner träffa så ofta som jag hade önskat. Mamma i Värmland. Och De två äldsta tillsammans med prinsarna, som jag trots allt ser till att prioritera. Den minsta prinsen i Solna älskar att titta på mina inspelade filmsnuttar på paddan. ”Ärtil!” ropar han förtjust när jag tar fram den, i förhoppning om att han skall få titta på sin rolige och högst älskade bror Bertil. Att han själv finns representerad bland de där filmklippen vill han inte riktigt gå med på. Det är Bertil för hela slanten.
Häromsistens satt det lilla grynet i mitt knä när vi bläddrade bland klippen och tryckte fram ett klipp från december 2018. Ingen Bertil finns med i det och ingen Bror heller. Istället står fönster och dörrar öppna mot vår murvelträdgård, solen skiner och fransk musik ljuder ur högtalare i bakgrunden. Det är lite stökigt. Julförberedelser pågår och det sköljer över mig hur mycket jag längtar dit.
För vad den där filmsnutten förmedlar till mig är att avkopplingen, den totala, den finns där. Den väntar på att sänka mina axlar och på att få mig att släppa den knottriga stressen för ett tag. Jag vet att när jag väl är där, är det lättare att släppa taget och hitta mitt ekvilibrium igen.
25 söndag Aug 2019
Etiketter
Glaserat kakel, köksrenovering, Le Studio des Artisans, Lofra, Smeg
Så kom sommaren i retur för en stund och i sköna rottingstolen ligger S och sover middag.
Huset har fått sig en genomkörare och har befriats från några veckors damm, jag har rensat avlopp och puttrat omkring och planerat för både murvel- och tjörnhus. Vårt gamla matmöblemang har fått flytta till Dingle, där det nu får agera konferensbord istället och i vardagsrummet har sofforna fått flytta runt medan matdelen ännu så länge bara har en matta. Vi tänker inte sitta på den och äta i väntan på att jag skrapat färgen av bordet som bott i källaren sedan vi lämnade Stockholm för fyra år sedan. Det lilla köksbordet får duga så länge.
Men värmepistol är införskaffad, eftersom bordet målats med något slags plastfärg, och i en låda i tvättstugan väntar färgpigment och linolja på att få återställa bordet till sin forna glans. Ett gäng gamla stolar skall målas också och kanske får jag införskaffa några fårskinn att slänga över stolssitsarna. Vi får se.
Samtidigt kommunicerar jag med en butik i St Chinian, som jag fått tips om efter att jag la ut en fråga i en languedocgrupp på Facebook. Det börjar dra ihop sig till köksrenoveringens andra etapp och jag hittar inte de vitvaror jag fått för mig att jag vill ha på de stora kedjorna.
I sverigehemma är de inte så svåra att hitta men i Frankrike har det varit värre. De finns ju förstås, det krävs bara lite mer detektivarbete. Och nu verkar det lösa sig. Det engelska paret som driver Le Studio des Artisans i St Chinian hoppas jag skall kunna beställa hem dem åt oss. Även kaklet verkar vi kunna få hjälp med där. Nu är förvisso inte just kakel svårt att få tag på, men det blir genast lite knepigare, om än inte omöjligt, när det inte är det moderna stuket som en vill åt. Som de här glaserade, tex:
Allt skall handlas på plats, iallafall. Det skall inte fraktas ner franskt kakel köpt i Stockholm igen! Jag gjorde det när kommoden i gästbadrummet skulle få traditionellt kakel,
men det får jag ursäkta med att jag var ny och ovan och att det då kändes lättare att stuva in kaklet i bilen som ändå skulle köras söderut.
Konsoler till de öppna hyllplanen skall jag däremot köpa här. Jag har hittat dem jag vill ha och de är inte svåra att packa ner i resväskan. Resväskan och jag skall fraktas ner under andra halvan av september men vitvarorna behöver beställas innan dess för att vara på plats när köksjobbet drar igång. Det är nästan så att jag får aningens lite stresspåslag. Av erfarenhet vet jag ju att jag behöver vara på plats när renoverandet drar igång, eftersom frågor alltid dyker upp och behöver lösas på plats. Och jo, jag vet att jag skriver ”jag”, trots att vi är två om det, men det beror på att jag är den som knarkar inredning och får idéer. L är inte så intresserad av alla detaljerna, bara det färdiga resultatet.
Sedan vet en aldrig exakt när hantverkarna kommer; september, är det sagt men det kan ju hinna hända saker som försenar starten.
Världsliga saker, trots allt. Fint att fantisera om och att försöka visualisera hur det kommer att bli, är det iallafall. Och köksplaneraren, ja hon ligger fortfarande och sover under en yllefilt i kvällssolen.
Att få vara nära henne gör mig lyckligare än det mesta annat!
03 lördag Aug 2019
Etiketter
Jag är så upptagen av att njuta av min västkusttillvaro att jag alls inte kan uppbåda energi för att ta tag i sådant som är en förutsättning för ett friare liv om inte alltför länge. Mitt lilla fjärrundervisningsföretag är i skriande behov av en andakt som det skall få alldeles, alldeles strax.
Idag varnades det för åska och regnskurar, framförallt i västra Sverige men vi har bara sett molnen cirkla runt oss medan solen fortsatt att gassa.
Molnen långt borta…
Vi började morgonen med sovmorgon och sedan en simtur i havet. Uppfriskande var det men vattnet vid Klädesholmen på Tjörn,
höll i stort sett samma temperatur som vattnet vid falaiserna i Cap d’Agde för en dryg vecka sedan.
Eller åkej då; ganska mycket svalare men fortfarande i högsta grad badbart och då är jag ändå en notorisk badkruka när graderna i vattnet är för få. Jag simmade en bra stund,
lät solen som just bränt bort morgonmolnen torka det salta vattnet från skinnet,
och drog sedan vidare till det lilla bageriet intill Klädesholmen, som omnämnts i engelska The Guardian som ett av Europas tio bästa caféer vid vatten, och köpte färska, grova frallor.
Bild från bageriets hemsida
Sedan bar det hemåt för en lång brunch under parasollen på verandan, medan vi delade nyheter med varandra från tidningarna som införskaffats på vägen hem.
En mjukglass i hamnen under en kort eftermiddagsutflykt,
och sedan fortsatte min loja lördag med korsord och Eleanor Oliphant i öronen.
Jag bor här, påminner jag mig själv om och kan inte riktigt ta in hur fint det faktiskt är. På måndag börjar terminen på allvar för min del och ostadigare väder utlovas. Kommande helger innebär dessutom resor igen, så jag bestämmer mig för att låta värmepistolen – jag köpte den i vintras… – ligga kvar på sin hylla och matbordsprojektet därmed få vänta lite till. Bordet från lägenheten i Blåsut har stått i garaget i snart fyra år och väntat på att få bli av med sin flagnande plastfärg. Jag hade planer på att fixa det innan terminen drog igång…
Visst kan det vänta några veckor till på ny, vacker äggoljetempera?
Istället fantiserar jag om hur fint det kommer att bli när det till slut är fixat och bestämmer mig för att också tankeverksamhet av sådant slag kräver visst mått av energi.
Eller ändå inte.
Men himla fint att tänka på är det ändå.
Jag vet att när molnbankarna väl rullar in över oss och temperaturen sjunker, så kommer tankarna att vandra betydligt längre bort än till vårt garage i huset på ön. Då drar de söderut med en väldig fart och tur är väl det, eftersom det nu är hög tid att planera för arbetsledning av murvelköksrenovering etapp 2.
Den är planerad till september och för att den skall gå planenligt, måste jag se till att spis – det får bli en italiensk Lofra men en mindre än vad vi först tänkt –
och att kylskåp finns på plats innan François sätter igång. De där två prylarna får liksom bestämma resterande mått och passbitar. En side-by-side-kyl/frys var det tänkt att bli men det är inte helt lätt att hitta en sådan som vi vill ha. Jag ser den framför mig men hittar den ingenstans. En svart som spisen men utan ismaskin som stjäl utrymme i frysdelen.
Någon mer än jag som tänkt på hur mycket fula och vräkiga kyl/frysar det finns? Ingen stil och konfekt alls.
En retro-Smeg kunde kanske fungera men placeringen av en sådan i murvelköket blir knepig…
En inbyggd variant vore det allra bästa men side-by-side-varianterna verkar inte finnas i någon sådan version. Himla problematiskt, det där…
Spisen som vi sett ut kommer dessutom att kräva trefas, vilket inte är standard i Frankrike, efter vad jag förstått. Elektrikern måste kontaktas, så att det inte blir tok av den anledningen.
Jag får nog återgå till Miss Oliphant innan jag blir alldeles uppstressad av köksgrubblerierna. Kylskåpsproblematiken hinner jag alldeles säkert lösa.
En annan dag.
19 fredag Jul 2019
Posted in Byliv, La mer, Murvelhuset, Renoveringar
Etiketter
fête Petetas, Le Cap d’Agde, Les Falaises, nytt murvelkök, utekök
Igår kväll.
L sover. Från slottsbacken hörs fortfarande musik; de sista resterna av byns årliga dockfest, Féte Petetas.
Kvällen är som vanligt ljum och vinden har mojnat. Kvällarna när de är som allra bäst; byn som håller fest till långt in på småtimmarna, jag ensam på verandan med mina tankar, planer och funderingar. Inte det där ganska hetsiga, lätt oroliga, som lite för ofta präglar kvällarna hemma när jobb väntar dagen därpå eller när andra plikter kallar på min uppmärksamhet. Här är avkopplingen istället total.
Ikväll sitter jag också på verandan men nu är byn tyst. Det är snart helt mörkt och i huset finns bara jag. Det känns lite märkligt, fast rutinerna är i stort sett desamma; förmiddagstimmarna ägnas vanligtvis åt lite pyssel följt av en lång lunch och några timmars siesta vid poolen.
Flygplatsavlämningar har det blivit några stycken och imorse släppte jag av L. De där turerna till Montpellier har i år fått inbegripa en och annan sväng inom Ikea för att komplettera utrustningen till köksrenoveringen. Det blir raska vändor med inköpslista i handen och skygglappar för allt annat som möjligen skulle kunna locka till onödiga köp. Det får liksom räcka med det som verkligen behövs. En köksstomme till uteköket har jag sedan monterat och därefter, efter konsultation med min alldeles egna fantastiska köksplanerare, fått på en bångstyrig diskho.
Fast jag tappade en högst väsentlig och lite ovanlig skruv och fick ge upp att få dit avloppsrören under hon. Skall jag verkligen behöva åka till Ikea en gång till för något så bagatellartat?
Nåväl, det löser sig säkert.
Occitanska förmiddagar kan annars också inbegripa fjärrintervjuer med nya medarbetare, mejlkoll och telefonsamtal som behöver klaras av. Då släpper semesterkänslan för en stund men jag tror att jag har lärt mig att styra just sådana måsten till specifika tider. Då störs inte det ekvilibrium som jag annars vaktar på så noga.
Eller så innnebär förmiddagar turer till havet innan horderna anfaller. Les Falaises är ännu så länge den plats jag tycker bäst om; klippor som liksom skivats ner i havet och bildat naturliga trappsteg och avsatser;
Ingen het sand i sandalerna och, trots allt, färre badare, eftersom platsen inte lämpar sig för vare sig barn eller för dem som hellre vadar än hoppar ut i vattnet.
Det är dessutom en geologiskt fascinerande plats, också för den som har ytterst begränsade kunskaper om de avtryck naturfenomen lämnar efter sig. Falaiserna, eller klipporna, är resultatet av vulkanisk verksamhet för mellan 700.000 till 800.000 år sedan men hur jag än letar efter geologisk information om dem på nätet, så går jag bet. Jag hamnar på turistsidor, oavsett övriga sökord, så fort ”Agde” nämns. Naturistcampingen, hotellen, restaurangerna, vattenlanden, stränderna, kommunikationerna och ”allt jag behöver veta om Agde”. Utom just platsens dramatiska och spännande historia, såväl geologiskt som kulturellt. Jag får helt enkelt återkomma när jag lyckats ta mig igenom turistbruset som omger Agde.
De gör inte platsen rättvisa, de där skräniga turistsidorna. Agde och Cap d’Agde fascinerar mig och där är svindlande vackert bara några minuters promenad bortom semesterkomplexen.
Hur kommer det sig att det så uppenbart intressanta med platsen inte får utrymme på turistbyråernas hemsidor? Är jag kanske dålig på att leta?
I vår by finns en duktig geolog. Jag skall be henne undervisa mig. Jag skall, alltså, be att få återkomma med mer fyllig information vid ett annat tillfälle!
16 tisdag Jul 2019
Posted in Min franska trädgård, Murvelhuset, Renoveringar
Etiketter
Vad skall en säga? Fåglarna har svirrat färdigt för natten och bortsett från lite prassel i vegetationen och en och annan bil på gatan utanför, så är det alldeles tyst. Det svider i ögonen. Jag är trött men vill inte gå och lägga mig för det är ju så förbaskat skönt ute. Vi var hos K och M på La Maison Hansby igår och käkade pizza medan vi beundrade grannens trädgård.
Ikea hann jag med också.
Igen.
Det har blivit många turer till det blågula, dels på grund av att den pågånde köksrenoveringen kräver det, dels för att jag ändå åker till Montpellier för att hämta och lämna på flygplatsen och tågstationen och då passar på.
Ett parasoll mot fågelfekalierna är äntligen införskaffat…
Nu har alla åkt. E och L också. Jag tycker inte om det. Men jag skall använda den resterand tiden till att ge mig iväg på utflykter och till att umgås med alla försummade vänner. Det känns iallafall bra. Till havet skall jag. Tidigt imorgon bitti för att hinna före horderna och middagshettan. Kanske till floden också och till marknaden i St Chinian. En B&B-kväll hos Chez Amis vore fint det med.
Vi får se vad jag hinner med under dagarna som kommer. Idag blev det i alla händelser en kokongdag i huset och trädgården. Jag har hunnit med en del av det som jag sett behöver åtgärdas men som jag tidigare inte hunnit med. Prylar har hittat tillbaka till sina ordinarie platser, leksaker har sorterats och grupperats.
Det ser prydligt ut vid poolområdet igen;
Och, som sagt, tomt. Det är som att eftersäsongen redan är här fastän den sydfranska turistsäsongen bara börjat.
Bakom oss har vi tre dagar med nationaldagsfirande och restaurangbesök i Béziers på självaste nationaldagen – med ljusspelsshow om Jean Moulin på Place de la Madeleine.
Idag har jag har skrotat runt och bara varit. Röjt i i poolhusets utekök inför byte av arbetsbänk, städat undan trasiga flytetyg och inrett för stillsamt vuxenliv. Och stillsamt är det. Inget förväntansfullt prinsansikte finns där när mitt huvud bryter vattenytan efter ett dyk, ingen barnbarns-PT finns där att träna mormorns benmuskler när hopp och snurr i vattnet är så roligt att det visst aldrig får ta slut.
Imorgon kommer bygrannars barnbarn och tar över plasket. Himla tur det; kan inte riktigt svara för hur det skulle gå annars!
Murvielklotter 