Kategoriarkiv: Resor

När broar stängs

08 fredag Nov 2019

Posted by in Om dagsläget, Resor, Väder

≈ 6 kommentarer

Etiketter

, , ,

And so it begins…

Under alla mina resor, korta såväl som långa, händer så gott som alltid något. Jag får ibland känslan av att jag konstant utmanar ödet eller som om någon/något försöker säga ett eller annat till mig. Extra skakigt kan det naturligtvis vara från november och alldeles för många tröstlösa efterföljande månader. Det är då jag till slut tvingas plocka fram min allra mest älskade besvärjelse:

Berglins snögubbar…

Det är alltså dags.

Det snöade i Dingle idag.

När det började skymma så smått, satte jag mig i bilen för att åka till Göteborg för vidare tågfärd mot Stockholm och prinsarna. Då hade det slutat snöa och duggregnade istället. Inget lappmögel hann fastna på backen där. Men i Uddevalla låg snön

och köerna ringlade sig fram runt kuststaden, eftersom den vackra bron längs E6:an var avstängd.  Det händer ibland när kylan slår till att bron måste stängas, speciellt när det är så där gränsfallsblött, när det inte riktigt kan bestämma sig – vädret, alltså – för om det skall regna eller snöa. Då rasar istappar från pylonerna och under dem vill ingen befinna sig. En stackars olycksalig medtrafikant råkade ut för det idag men klarade sig dessbättre med blotta förskräckelsen.

Kanske skall jag därför inte klaga över bilresan som blev fyrtio minuter längre, för nu sitter jag ju här, alldeles trygg på ett varmt tåg. Det är nermörkt utanför tågfönstret. Gruvsvart. Kolsvart. Novemberjävligt.

Men jag har pratat med murvelmänniskor om kommande trevligheter och motar dysterkvisterier med tankar på midvinterdagar i murvelhuset

Detta bildspel kräver JavaScript.


och på stundande helgmorgnar med de allra finaste av prinsar. Inte så illa, ändå!

När du till slut egentligen inte vill åka

26 lördag Okt 2019

Posted by in Murvelhuset, Resor

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

Resorna – de kortare – är många denna höst. Jobb och privatliv har hittills inte varit helt kompatibla och i år har heller inte skavstakärrans sista tur söderut fungerat med höstlovet. Den kommande hemresan, efter denna min planerade blixtvisit till Murviel,  blir därför irriterande bökig.

Jag skulle egentligen inte ha åkt.

Det är det ännu inte färdigrenoverade köket som jag fick för mig behövde tillsyn och nu är jag ändå glad att jag åkte ner.

Himla fin spis ändå!

Den gångna veckans förfärliga oväder har påverkat mig på ett sätt jag inte riktigt var beredd på. Jag har sovit oroligt, drömt konstigt och resan ner företogs denna gång med ett smått gnagande obehag. Snälla grannar, som tittat till huset, försäkrade mig om att ingenting hänt med vare sig hus eller trädgård. Taket som lades om för sju år sedan har visat sig vara precis lika gediget som det ser ut och det är förstås tryggt. Vatten i en stenkällare med gamla vintankar är inte en källa till oro; vattnet rinner rakt igenom och ut på gatan, som har ett ordentligt nerförslut. Det har hänt flera gånger förut och vattnet torkar snabbt upp igen.

Istället oroar jag mig för sådant som kanske inte syns. Sättningar i marken vid terrasseringarna, till exempel. Sådant som kan visa sig först senare.

Imorse fick jag en liten stund med småprinsarna i Solna innan avfärd.

Så mycket kärlek…

Bertil tyckte inte riktigt att jag skulle åka och det tyckte inte jag heller. Det kändes alldeles väldigt lockande att avblåsa hela resan denna gång och bara ägna mig åt dem istället. Alldeles särskilt som den planerade hemresan med TGV till Barcelona saboterats av flodvågor som sköljt bort banvallarna. Eftersom det är ytterst oklart när det kan vara fixat igen, har jag bokat en ny resrutt med Air France från Montpellier via Paris istället. Jag har lovat mig själv att aldrig mer fundera över Barcelona igen, för den rutten är alldeles uppenbart jinxad! Buss till Barcelona finns, men till slut går det åt alldeles för många restimmar för att det skall kännas som ett vettigt alternativ.

Solen skiner över Murviel igen. Om resorna allt oftare känns väl så besvärliga, är tillvaron när jag väl är på plats så axelsänkande att det ändå alltid är värt det. Jag vet ju det. Men det blir också alltmer uppenbart att vistelserna behöver vara längre för att inte resorna skall upplevas som alltför besvärliga.

Igen skriver jag om behovet av en annan lunk, inser jag. Denna höst är jag ändå mycket piggare än förra och kroppen protesterar inte. Men hur är det egentligen med knoppen? Hänger den med?

Jag glömde murvelnycklarna på ön och det har aldrig hänt förut. Men bygrannarna finns där och det är en trygghet bortom något jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Med resväskan innanför den låsta grinden, traskade jag genom byn för att hämta vår husnyckel, fick en snabb återkoppling om den gångna veckans fasor och hastade sedan hemåt igen.

Bortsköljda banvallar, glömda nycklar och bara uppbokade helger framöver borde kanske ha räckt som skäl att avstyra alltihop denna gång?

Men här är jag ändå.

Kvällen så ljum att till och med fransmännen sitter ute på Café Nouvel när jag springer förbi med extranyckeln till vårt hus, äntligen.

I kylskåpet en flaska vitt från Viranel, i skafferiet en påse chips och kvällen avslutas med tända ljus och ett lugn som intar min denna dag något oroliga själ.

Och det är ljuvligt.

Min plats. Och lugnet som snabbt parkerar sig.
Imorgon blir det nötfestival och lunch i St Nazaire hos Magnus och Outi.

Fast först sovmorgon.

Den stockholmska blixtvisiten…

22 tisdag Okt 2019

Posted by in distansjobb, Kennari fjärrundervisning, Murvelhuset, Om dagsläget, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

… avslutas med en Croque Madame på Restaurang Luzette på Centralen. Här blir en både så madamad och omhuldad att en rent av sticker ut lillfingret i en snipig gest när glaset förs till munnen. Jag vet inte jag, om det är en slump att jag letar upp matställen med franska förtecken när hungern sätter in och jag fått lite egentid att slå ihjäl innan avfärd västerut? Sådana ställen har dessutom mycket litet med det Frankrike jag lärt känna att göra. På vår bykrog, Le Café Nouvel, springer inte personalen omkring i svarta västar och långa, vita förkläden och ser ut som från en annan tid. Skägg som på en Toulouse Lautrecmålning verkar också det obligatorisk.

Jag fnissar lite, fast bara i smyg, för croquen är god,  personalen så himla gullig mot den här rufsiga, ensamma madamen att jag rent av roas av att spela med.

Men är det franskt?

Joråvars, filmiskt och romantiserat franskt. Parisiskt, kanske. Som på La Cupole. Eller, det kanske är att ta i, men någonting ditåt. De illgröna, orangea och cerisa servetterna lyser i alla händelser med sin frånvaro och det är lika bra det. Är inte överförtjust i dem, bara överseende. Det är trots allt så mycket annat som aldrig går att återskapa på en järnvägsrestaurang i Stockholm i oktober, hur mycket stärkelse som än gått åt för att ge servetterna den rätta looken.

De får iallafall fem murvlar av fem. För ansträngningen, liksom. Och för att frankofilen tillåtits drömma sig bort en stund.

Nu återstår tre dingledagar innan nästa resa; den till Murviel via Stockholm och lite lördagsmys med prinsarna. Det blir snabba ryck över den också, för fjärrundervisningsprojektet puttrar vidare, Dingle pockar på uppmärksamhet och när förkylningsbacillen nu är på reträtt, måste också mamma hälsas på.

Denna höst stavas tempo. Högt sådant.

Jag flaxar hit och dit. Har roligt. Njuter. Och försöker planera in ledigheter när jag bara är. Det senare är lättare sagt än gjort. Ser jag tillbaka, är det nog så jag för det mesta levt mitt liv, åtminstone de senaste dryga tjugo åren. Det där märkliga drivet att kasta mig in i spännande men ytterst osäkra projekt, var kommer det ifrån?. Det kittlande i att inte veta?

Något av det mest kittlande jag gjort är att tillsammans med L impulsköpa murvelhuset. Alla mina impulser har inte lett till bra saker men alla har de varit utvecklande. Med murvelhuset vaknade ett nytt mod och en ny kreativitet. Målet är hela tiden större frihet och större flexibilitet för att inte vara slav under geografin.

Håller det på att lyckas?

Jag tror nästan det.

Jag hoppas det.

Händer det inte snart, får jag kanske ändå fundera på att hitta en lugnare lunk.

Inte blir jag yngre, och hur bra är jag egentligen på att känna mina begränsningar?

Koketterar jag med min upptagenhet nu? Risken finns men det är inte meningen. Jag tror inte alls att jag står över sådant, utan tvärtom ser jag det som en av baksidorna med min blåögda optimism; eller uttryckt med den numer ganska populära pippi långstrumpklyschan; ”det har jag aldrig gjort förut, så det kan jag säkert”.

Eller inte.

Det har jag blivit varse fler gånger än jag vill minnas.

Det är ändå annorlunda nu. Barnen är vuxna, jag kan experimentera. Och just det, inser jag, är något jag längtat efter. Går det åt skogen, drabbar det främst mig själv och på ett sätt som ändå blir hanterbart, för mitt i alltihop knarkar jag trygghet också. Jag ser till att ha något att falla tillbaka på. Hängslen och en halv livrem, typ.

På tåget hem tänker jag sova. Bonsoir, tout le monde!

Det fina med väder

11 söndag Aug 2019

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Resor, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , , , , ,

Jag har för länge sedan insett att Väder påverkar mig på alla möjliga sätt. Den svenska sommarvarianten har genom åren oftare gjort mig på dåligt humör än det motsatta, när jag håglöst tittat ut genom regnpiskade fönsterrutor i hopp om att kanske hitta en strimma blått där någonstans.

Regnig lördagskväll…

Det gör jag inte längre. Jag kan till och med vila lite i det vemod som en augustisöndag med regn och futtiga sjutton grader framkallar hos mig. I min mentala kalender räknar jag fram de kommande helgerna och inser att hur jag än planerar de närmaste veckorna, så kommer inte många av de lediga dagarna på ön att kunna beskrivas som sommardagar. Inte ens med lite tur. Svensk sommar är liksom för det mesta mer av det här:

Kuddar och dynor i beredskap vid eventuell sol och tillräckliga grader…

än det här:

Sommaren 2018

Jag tycker nästan att det skall bli skönt när alternativet arrangera kuddar och dynor utomhus inte längre finns. Då vet jag åtminstone att vardagsrummet får vara luftigt en stund igen innan det lackar mot jul och granen intar dynornas plats. Ett inglasat uterum har seglat högt upp på önskelistan och jag drömmer om ett med en kamin och fårskinnsfällar i rottingmöbler när sommaren övergått i höst. Eller när det regnar i augusti.

Typ något sådant…

Det här ältandet om ostadigt sommarväder är normalitet. Som det skall vara. De senaste par somrarna har annars det som inte borde höra till vanligheterna intensifierat miljödiskussionerna och jag skäms ikapp med mina medpassagerare över alla flygresor som murvelhuset alstrar. Jag flyger i stort sett bara när jag skall dit, annars inte. Det är inte ett aktivt miljöval jag gjort, utan effekten av att tiden inte räcker till fler resor än dem jag företar till Murviel. Inte räcker pengarna till fler resor heller, för den delen. Jag kan därmed inte slå mig för bröstet och förnumstigt hävda att jag minsann inte är en så förfärlig miljöbov, eftersom jag inte vintersemestrar på paradisstränder långt bort. Hade annars varit fint att göra någon gång.

Miljödebatten och gretaeffekter undgår mig naturligtvis inte. Den snart gångna sommarens extremer har kommit nära och det blir skrämmande på ett alltmer påtagligt sätt när det du läser i braskande artiklar är något du själv är med om.

Sommarens första europeiska värmebölja i slutet på juni upplevde jag som särskilt otäck. Jag och L hade åkt i förväg till Murviel med småprinsarna och när termometern andra dagen på plats frustade förbi fyrtiogradersstrecket stängde vi in oss bakom fönsterluckorna i murvelhuset. Det gick bra en liten stund, sedan blev de små busfröna rastlösa och jag satte dem i bilen (åtminstone storprinsen gillar att åka bil och lillprinsen somnade) för en tur till St Nazaire för att hämta kaffekoppar hos Maisondedeux.

Motorn stängde jag inte av och prinsarna plockades aldrig ur bilen. Asocialt och besynnerligt beteende under normala omständigheter, men det enda möjliga just då. Dagen därpå kulminerade värmeböljan och samma ljuvliga prinsar och jag for till flygplatsen i Montpellier för att hämta päronen. På skärmarna ovanför autorouten varnades för caniculen och förmaningar om hur du bör bete dig i värmen upprepades med jämna mellanrum. Någon upprepning av effekterna av värmeböljan 2003 vill de franska myndigheterna inte se.

När jag parkerat bilen vid terminalen visade mätaren 46 grader. Vi rusade in till terminalen, trots att folksamlingar av det slaget inte är någon favorit hos storprinsen. Men luftkonditioneringen därinne var skön och vi iakttog en filminspelning i ankomsthallen medan vi väntade. Gång på gång kom samma passagerare ut genom dörrarna och gång på gång utspelades samma puss- och kramscener. Det tog ett tag innan det jag registrerade sjönk in och jag fattade vad det rörde sig om.

Till slut kom de något försenade päronen och vi gjorde en motsatt rusning ut till bilen.

Bror och hans efterlängtade mor på språngmarsch i skuggan

Snabbt in med barnen, på med motorn och AC:n och sedan in med packningen. Den dallrande luften ovan asfalten visade då 50 grader.

Sedan följde mer normalvarma juliveckor och vi kunde börja äta våra sena middagar utomhus igen. Dagarna tillbringades nedsänkta i poolvatten varvat med siestor i det svala huset.

Medan det ännu var morgonskugga vid poolen…
Siesta i svalkan inomhus mitt på dagen

 

Så många utflykter med barnen blev det inte – det fick räcka med trädgården och poolen.

Häromdagen läste jag en artikel i Svd om sommarens europeiska värmeböljor och om varför de inte nådde ända fram till Sverige. I Murviel undkom vi det värsta av den andra omgången och på vår bilresa upp genom Frankrike och Tyskland fick vi uppleva de randiga vädersystemen.

Vid Millaubron regnade det och jag fick ta på mig en tröja,

i Dijon var det för kallt för att sitta ut på kvällen,

Vi gjorde ett tappert försök…

medan det i Münster återigen var såpass varmt att det var lite svårt att sova i vårt hotellrum utan luftkonditionering

Hotellet tillhandahöll ett AC-substitut…

En ljuvlig frukost  al fresco på vårt münsterhotell,

blev starten på sista dagen på vår kontinentala resa, som tog oss förbi ett av en kraftig trombon härjat Osnabrück. Googling ger vid handen att trakterna kring just Osnabrück är generellt trombondrabbat och att klimatförändringarna troligen kommer att bjuda på fler av just det väderfenomenet.

Vi for vidare genom sömniga tyska byar utan öppna näringsställen till ett hett och så småningom regndrabbat Kiel.

Varm…
…men fin kajlunch i Kiel i väntan på färjan…
… och innan åskmolnen tornade upp sig

Båtfärden mot Göteborg tillbringade vi på däck i skön svalka men det var ändå varmt nog för grillad hamburgare utomhus på akterdäck.

De där resdagarna bekräftar vad jag kunde läsa i Svd-artikeln; att det framförallt var norra delen av kontinentala Europa som fick känna av sommarens andra kraftiga värmebölja.

Väder är fascinerande och inte så lite skrämmande.

Idag stannar jag inne. Det regnar och tjuter runt knuten på huset på ön. Lite mysigt, trots allt men jag tror att jag måste se till att boka nästa murveltripp per omgående.

Roadtrip dag två

28 söndag Jul 2019

Posted by in Jycken, Resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Vår resas andra dag är till ända. Vi lämnade vårt fina hotell i Dijon efter en skön sovmorgon,

Fin trapphall…
och en inbjudande innergård, som dock var för kall denna gång
Men plastfönster😱
Aska installerade sig snabbt

knappade in vår rutt på navigatorn och rattade ut på vägarna igen.

Inga köer har vi råkat ut för, inte särskilt många eller besvärliga vägarbeten och, eftersom det är söndag, inte heller några långtradare som sinkar och gör trafiken ryckig. En ganska bra resdag, alltså.

Men.

För sådana finns ju alltid.

Vi körde ganska långa sträckor på mindre vägar, framförallt efter Luxembourg på andra sidan gränsen till Tyskland. Söndagar i Tyskland är det mesta stängt inne i byarna och eftersom det inte fanns några serviceställen överhuvudtaget längs med vägen, ökade såväl desperationen som hungern för varje kilometer.

15 mil utan ett enda någorlunda lättillgängligt näringsställe tär på både krafter och humör. Speciellt med tanke på att vi efter det kaosartade tankstället i Luxembourg,

Ett synnerligen omständligt organiserat men prisvärt tankställe i Luxembourg…

irrade bort oss i väglabyrinterna från pumparna till McDonalds och hamnade tillbaka på vägen igen. Utan mat i magen. Jag ryckte lite förment världsvant på axlarna och menade att det var bara att ta nästa ställe. Två timmar senare, på en ledsen plats en bit från vägen, var bratwursten slut och jag ryckte istället åt mig en påse jordnötsbågar.

Vi ångade vidare, lätt desillusionerade men med åtminstone tillfälligt någorlunda återhämtade krafter. Väl framme på Parkhotel Hohenfeld i den ljumma kvällen, belönade vi oss själva med ett glas bubbel i väntan på maten. Inte dumt alls, faktiskt.

Hotellet utanför Münster är precis vad både vi och jycken behöver; en stor, härlig park att sträcka ut i,

och en mysig uteservering för mig och Askas matte.

Hotellet är aningens bedagat men tyskt ordentligt och därmed ett perfekt stopp på resan för oss. Imorgon blir det tidig revelj, en simtur i hotellpoolen, frukost i det gröna och sedan knappa 40 mil till färjan i Kiel. Känns ganska välplanerat ändå.

Genom ett regnigt Europa…

28 söndag Jul 2019

Posted by in Resor, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , ,

Jag lämnade murvelhuset och den ensamma trädgården imorse…

Det är stora resehelgen. Skandinaver är på väg norrut och de mer kontinentala semesterfirarna åker i karavaner söderut. Vi valde en extra resdag för att slippa hetsåka genom Frankrike och Tyskland. Första etappen till Dijon via Millau och Clermont Ferrand hann sinkas med två och en halv timme redan innan vi nått fram till Clermont.

En del köer och långsam trafik var det på spektakulärt vackra A75 men inget stillastående. Ett antal rejäla stigningar i motorvägsfart sätter bilen på hårda prov men det klarar den naturligtvis. Att åka över Millaubron är en upplevelse i sig men kalaset kostar 10.80€ och rastplatsen med bästa utsikten över det arkitektoniska mästerverket tycker att det är helt ok att ta 8€ för en liten flaska vatten och två små kaffe.

Vi hade köpt baguette hos bagaren i Murviel och tagit med smörgåsmat som blivit över och kände oss mycket nöjda över att vi åtminstone inte behövde köpa micropizza till överpris.

Det duggregnade och tröjan jag i sista stund plockade fram innan vi lämnade Murviel åkte på. Jag kastade avundsjukt lystna blickar på raderna av husbilar, där deras passagerare obekymrat intog sina luncher undan regnet. Skulle gärna haft en husbil för de här resorna genom Europa…

Till millautoaletterna var köerna långa, så det hoppades över.

– Vi tar nästa rastplats, föreslog jag och kände mig väldigt klok och resvan.

Nästa rastplats var begåvad med vackra vyer den med.

Och den var till bristningsgränsen full av kissnödiga som köade till illaluktande faciliteter med hål i golvet. Jag snurrade ihop benen ett extra varv och pep, mindre stursk denna gång, att vi nog ändå borde ta nästa rastplats.

Rastplats nummer tre var smått kaotisk. Till toaletterna på McDonalds var det kö. Men det hade snurrats färdigt med skånkorna för min del, så jag fick vackert inordna mig i leden.

Vägen över Clermont är fin och välhållen men servicestationerna, som är så välordnade och ordentligt tilltagna längs med franska autorouter, är av betydligt sämre standard.  Inte sväljer de heller tillnärmelsevis lika många bilar. Eller nödiga med ihopkrullade ben.

Vi nåddes av rapporter om att det stod helt stilla norrut på både A9:an och A7:an och vi insåg att överfulla rastplatser trots allt är att föredra framför stillastående mil på frustande varm asfalt. Jag minns med fasa bilresan upp via Orange och Lyon för några år sedan och det vill jag aldrig uppleva igen.

Klicka på bilden för inlägg om värsta resan hittills…

En annan rutt och den extra resdagen innebär ett större lugn, så visst är jag, som sagt, återigen sjukt nöjd med min oerhörda klokskap.

Till vår första anhalt kommer vi till strax efter nio på kvällen; sisådär två timmar senare än beräknat men ganska ok ändå. Dijon verkar trevligt och hotellet är fint,

Utsikt över innergården från vår franska balkong

så på det hela taget har det ändå varit en lyckad första resdag. Vi gick ut och tog oss varsitt glas vin och satte oss förstås på en av uteserveringarna.

Märkligt folktomma för att vara en lördagkväll var de, men vi blev snart varse varför alla satt inomhus. Det var kallt. En veritabel chock för kroppar som hunnit vänja sig vid att det är varmt ute och svalt inomhus.

No more.

Imorgon kör vi en rejäl sträcka till för att sedan kunna ta det lugnt sista resdagen när vi har en färja att passa. Marginaler är helt nödvändiga att ha när Europas befolkning semestrar samtidigt. Köer hamnar du alltid i – hur långa de är och hur länge de varar, är omöjligt att veta på förhand, hur bra appar och rapporter du än har tillgång till.

 

Lyckans minut

28 fredag Jun 2019

Posted by in Familjen, grand-mère, Murvelhuset, poolliv, Resor, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Ja, var skall jag börja? I den fullständigt sammetslena natten på terrassen med tre sovande grabbar i åldersspannet ettochetthalvt till femtionio år gamla bakom den stängda terrassdörren i Murviel?

Eller skall jag kanske berätta om hur en förväntansfull Bertil tillsammans med lillebror tar plats i bilen, far till Skavsta, bordar ett plan och landar i en ljummen languedockväll?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Eller skall jag berätta om hur en liten kille kastar sig ut i poolen första morgonen i Murviel innan solen tagit sig förbi de skuggande träden runtomkring? Fullständigt otippat, efterom de tidigare två somrarna tagit emot en betydligt mer tveksam liten badare? Fotbadet från tidigare somrar ersattes nämligen resolut av en fullständigt orädd badglädje som inte vet något slut.

Lillebror hakade på dag två, efter att ofrivilligt ha stått på örat från pooltrappan. Istället för att skrämmas, var det som att insikten kom ifatt även lillebror. Det ljumma, plaskbara vattnet lyckades därmed utöva sin välkända magi också på honom.

Visst blir vi lite trötta, L och jag; det blir inte många lugna stunder när prinsarna är vakna, men mest är vi både förvånade och nöjda över hur bra det går. Päronen vilar upp sig i Champagne och när de imorgon ansluter till oss murvlare, hoppas jag att de tänker fortsätta låna ut prinsarna till oss. Vi har nämligen barrikaderat oss på bottenvåningen, där sängarna, sofforna, och kuddarna delas, allt efter tycke, smak och dagsform. Lite stökigt blir det allt men vem bryr sig om det? Jag har prinsar hos mig i mitt favoritviste och det är förstås svårslaget.

Att det råder Alerte Orange på grund av den annalkande caniculen kanske oroar en smula men vi har redan etablerat en värmeanpassad rutin; Bertil och L drar till bagarn när de vaknat,

Frukost avnjuts antingen i skuggan på terrassen eller i klimatanläggningens svalka inomhus

och åtföljs av morgondoppet medan skuggan ännu skyddar uppe vid poolen.

Sedan blir det lunch och siesta; idag blev det en tur med bilen, dels för att maximera svalkan, dels för att hämta upp de beställda muggarna tillverkade av Joanne i vår by, i samarbete med Maison de deux.

Sååå fina🥰

Siestan bryts sedan av tidig prinsmiddag vid fem-snåret och därefter är det dags för kvällsdoppet när poolen återigen skuggas från den intensiva languedocsolen. Det är sen gammalt; kvällsbad efter middagen, även om mormor och L:s badkar är något större än det i Solna…

Prinsarna somnar sedan ovaggade, trötta av såväl värmen som av det myckna badandet.

Siesta i svalkan inomhus mitt på dagen

Skapar vi barndomsminnen nu? Jag vill tro det. Jag hoppas det. För egen del försöker jag spara varje sekund av de här dagarna. Det blir fint att tänka tillbaka på när höststormarna viner runt knuten igen.

Jag var ju lite vemodig när vi lämnade Tjörn på sitt allra vackraste för några dagar sedan men av det finns ingenting kvar. Det är här och nu som gäller.

Med prinsarna.

I Murviel.

Lycka i sin ädlaste form.

Det där andra som är vardagsliv och oro lyckas inte tränga igenom. Älskade, älskade barnbarn har den effekten. Fint så in i norden. Just precis nu.

Voituren for på ferie till Frankrike

13 torsdag Jun 2019

Posted by in Familjen, La voiture, Murvelhuset, Resor, Väder

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, ,

… för snart en vecka sedan. Det gjorde den rätt i, för av förra sommarens oändliga värmebölja märks ännu ingenting som ens lite liknar den. Istället är det råkallt. Det har blåst som om det är vilsegångna höststormar som viner runt knuten och jag sitter uppkrupen i soffan under en filt om kvällarna – torsdagskvällen är dock överraskande ett undantag och solen värmer en stund genom den öppna terrassdörren.

Sommar i Skärhamns hamn

Under tiden följer jag girigt bilens färd allt längre söderut i Hexagonen med hjälp av Susannas Instastories och, för all del, någon enstaka gång med hjälp av kartan i Volvo on call i telefonen när jag tycker att uppdateringarna dröjt lite för länge.

Fast sådant beteende gränsar nästan till spionage, så jag förbjuder mig oftast, trots att det är frestande. Så funderar jag på hur det hade varit när barnen var tonåringar, om jag då hade kunnat följa dem med en app i min telefon? Himla tryggt och behändigt? Eller integritetskränkande?

Det senare, kommer jag fram till. Du skall inte veta var dina nästan vuxna tonårsbarn befinner sig hela tiden. Jag riktigt ryser när jag tänker på det. Jag hade definitivt inte tyckt om det själv!

Fast nu är de förstås vuxna på riktigt. Ansvarstagande och tillsammans. Jag känner inget behov av att kontrollera dem. Alls. Tycker bara om att se bilder på när de har det bra.

De där två, sommaren 2017

Om mindre än två veckor bär det av för fler familjemedlemmar. Jag och L med de ljuvliga små prinsarna till Murviel,

Bertil på väg hem, sommaren 2017

och deras päron på egen hand en liten omväg om Champagne innan de dyker upp i murvelhuset.

Sommar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Semester alldeles om hörnet.

Sol och bad. Garanterat, trots allt. När sommaren börjat så ostadigt som den gjort hittills i år, är det väldigt skönt att tänka på. Då kan havet få skumma bäst det vill och jag kan till och med tycka att det är både mäktigt och vackert trots att jag måste köra långsamt på E 6:an över Uddevallabron om morgnarna. Ibland tänker jag att det väl vore bättre att köra fortare, inte långsammare när det blåser? Så att inte vinden hinner få fatt i bilen? Fast den logiska delen av min annars tämligen humanistiska hjärna slår bort sådana dumma tankar och låter foten trycka ner bromsen en smula när den blåsiga bron närmar sig.

Sommar är det ändå trots allt. Det är ljust, snöar inte och jag blir inte nerskvätt av långtradare på väg till och från färjor. Jag sitter inte med ett krampaktigt tag om ratten och säger till mig själv att jag måste sluta nöta vinterasfalt på den inte helt ofarliga motorvägen i den omfattning som jag gör. Jag blir vittne till många farliga situationer under de där mörka vintertimmarna på vägarna och får allt större respekt för vad som krävs av mig. Koncentrationen är aldrig så total som då.

Det där är dock nästan glömt nu. Så här års lyssnar jag på ljudböcker och kastar en och annan blick ut över det vackra kustlandskapet som susar förbi utanför bilfönstret.

Jag är inte lika förtvivlat trött när klockan ringer på morgonen. Sommar och ledighet ligger framför mig och det är lättare att orka då.

Murviel och murvelhuset. Snart kommer vi igen. Inte står det tomt särskilt länge åt gången! 

Pirrar det inte rentav lite vid blotta tanken…?