När jag tänker på hur mina tidiga blogginlägg kom till och vad som upptog mina tankar då, för snart tretton år sedan, slås jag av minnet av hur lätt det var att knattra ner stjärnögda berättelser om det ljuvliga och nya murviellivet. Ingen stökig verklighet lyckades armbåga sig fram av det enkla skälet att det där känslomässigt ostyriga då inte gick bredvid mig på samma sätt som det gör nu. Att jag hade en stressig jobbtillvaro, till exempel, var ju stök av just sådant slag som busenkelt gick att skuffa undan så snart konturerna av Murviel visade sig på krönet vid Corneilhan när vi lirkat in en kort murvielvistelse och kom åkande från flyget i Béziers.
2012
Jag hade många att älska och bekymra mig för redan då men nu är de ännu fler och tankar på alla dem varken vill eller kan jag skuffa undan. Beskrivningen av det där ytligare njutet faller sig därför inte lika naturligt längre men jag skall ändå göra ett försök. Några grubblande, lite tunga dagar har förbytts i ett lättare sinnelag igen och energin att åstadkomma något är tillbaka.
I denna återfunna sinnesro valde jag mellan att måla våra sängbord, dyka in i ett av gästrummen för en ny omgång kalkmålning eller nöja mig med att måla dörren till vårt sovrum. Det fick bli det senare!
På med de gamla merylbrallorna, som nog snart får anses ha gjort sitt,
och fram med Farrow&Ball-burken igen.
Med ny ljudbok i öronen, håret på ända och plasthandskar på händerna för att slippa målarfläckar på desamma när det skulle svidas om för lördagskväll på byn, skred jag till verket.
Det gick snabbt och det är alldeles otroligt tillfredsställande att se vilken skillnad några penseldrag åstadkommer. Lite spill blev det förstås, så kroppssanering kändes vettigt efter kladdandet.
Vi har ju numera ett badkar, gudbevars,
så efter första strykningen målarfärg på sovrumsdörren, tappade jag i ett bad och kröp ner.
Bara en sån sak; att kunna ta sig tid till sådant är verkligen en ynnest!
Sedan for vi iväg till Béziers och de nyinvigda hallarna, där vi bokat bord på Plancha, ett av de många nya äterierna där. Vi utspisades rikligt,
och stället fylldes snart av besökare i alla åldrar och det blev stimmigt, härligt och fullt av liv.
När vi åkte därifrån,
bestämde vi genast att hit måste vi åka en gång till innan vi vänder norrut. Då skall vi också se till att närmare undersöka julmarknaden på Allée Paul Riquet och de fantastiska juldekorationerna på Place Jean Jaurés. Förhoppningsvis är möjligheterna att bli av med bilen något större än vad de var denna vimlande lördag.
Nu tar jag natt, efter att ha tittat på invigningen av Notre Dame i repris.
Under vår senaste vistelse i Murvelhuset kom vi oss iväg på åtminstone några utflykter – en av dem till fascinerande Cirque de Navacelles.
Jag har länge velat åka dit men det har liksom inte blivit av. Jag nämnde visst just denna utflykt i mitt senaste inlägg men tillvaron låter mig inte riktigt ägna tid åt bloggkrafsande i tid och otid. Men nu så.
Jag vill nu varna för en passage om elbilar; vad nu det har med Cirque de Navacelles att göra! För den tålmodige kan dock just dettta kanske klarna så småningom.
Vi har nämligen skaffat elbil och är galet nöjda. Med bilen, vill säga. Och körkomforten, liksom med känslan av att ljudlöst susa fram på vägarna utan att spotta ut en massa gräsligheter (jo, jag vet att tillverkningen av såväl bilen som batterierna den får sin kraft ifrån är allt annat än miljövänlig). Vad jag däremot inte är nöjd med är laddmöjligheterna.
Jag har varit ute på bilens tredje längre tur. Bilen har varit fram och tillbaka till Oslo, Rättvik och Stockholm och besviket tvingas jag konstatera att laddmöjligheterna lämnar en hel del övrigt att önska. Ibland är laddstationerna svåra att lokalisera och jag inser att den ordentlige (alltså inte jag!) tar reda på i förväg var laddstationer med lämpliga intervaller finns. Jag trodde verkligen att det skulle vara mer självklart utbyggt än vad det faktiskt är.
Även den ordentlige/-a kan dock stöta på patrull, när den lokaliserade laddaren är ur funktion eller upptagen av någon annan hugad eltankare. För en nybliven laddbilsägare är det dessutom en djungel av appar som måste laddas ner på telefonen innan det går för sig att ladda, för på förvånansvärt många av stationerna går det inte att bara langa fram sitt kreditkort och betala, som man gör vid en bensinpump.
Hittills har jag registrerat och laddat ner appar hos sju olika leverantörer och jag blir lika irriterad vid varje ny laddstation, för det blir sammantaget väldigt tidskrävande. Nåväl, när de hittats och 30 till 40 minuters väntan är över, går det bra att köra vidare.
Tillfredsställande?
Inte mycket.
Men jag hinner blogga!
Toabesök, en kopp kaffe och införskaffande av lite färdkost går snabbt och scrollande på sociala medier är snabbt avklarat det också. Alltså bloggar jag. Och då är vi tillbaka i Cirque de Navacelles! Om du inte hunnit tröttna på elbilspladdret, så får du nu veta vad elbilar och spektakulära utflyktsmål har med varandra attgöra; svaret äringenting alls, förutom att jag hinner få på pränt det som hunnit ligga och ruva i flera veckor, vilket måhända är en bra sak!
Cirque de Navacelles från utkiksposten La Baume Auriol
Vi åkte dit helt oplanerat när vi plötsligt insåg att vi hade två timmar tillgodo för en annan plan och insåg att Cirque de Navacelles var inom räckhåll. Det var lunchtid och vi tänkte att med lite flax kanske vi skulle kunna hitta något att äta i den pyttelilla l’hameau Saint-Maurice-Navacelles längst ner i den isolerade dalen. Om inte, resonerade vi, skulle vi nog överleva ändå, eftersom vi ätit en stadig frukost innan vi for.
Under alla år i vårt Herault har vi lärt oss att luncher är allvarliga saker och något som man inte bara släntrar in på ett hak för att riva av för lite bukfylla. Desto lyckligare blev vi då när vi hittade ett creperie i den urgamla, sömniga lilla eftersäsongsbyn;
Solen sken, det var lagom varmt, personalen var hur trevliga som helst och crepesen var riktigt goda.
Här finns fina och dramatiska vandringsleder som vi inte gick, däremot strosade vi runt i den lilla byn och tittade fascinerat på det vackra lilla vattenfallet, de urgamla husen och bergssidorna som omringar alltihop.
Här har tiden stått stilla och fantasin får fritt spelrum.
Vad har utspelat sig här?
Varför valde man att anlägga en by just här? På toppen av en kulle, som i fallet med traktens cirkulader, kan jag förstå men nere i en grop? Är inte det ett väldigt utsatt läge?
Det får sin förklaring när jag börjar läsa på; floden Vis som vindlar genom dalen, valde någon gång under historien en annan väg, så som floder ibland gör, och lämnade efter sig en uttorkad flodbädd som förstås visade sig vara alldeles särskilt bördig. Här bosatte sig därmed jordbrukare för någonstans skulle de ju också bo. På platån ovanför var jorden allt annat än bördig, vilket förklarar varför denna svårtillgängliga plats fick sin lilla by.
Jag funderar vidare över att platsen kanske inte väckte så stort intresse under de mer dramatiska historiska perioderna i området, för den känns som ett lätt byte utan flyktvägar, om nu någon skulle ha fått för sig att anfalla.
Under vårt besök råder bara lugnet. Det är vackert och fascinerande men jag skulle inte beskriva det som idylliskt. Trots varm septembersol, vindlande söta gränder och välbekanta stenhus känns det nästan lite kusligt att befinna sig på botten av dalen med bergväggarna runtomkring. Jag föredrar vidder och befinner mig hellre på toppen av berget än vid dess fot.
En och en halv vecka har gått sedan jag lämnade Rättvik. Eller åtminstone lämnade den vackra dalaorten som en fysisk plats; jag fortsätter att arbeta för kommunen på distans ett tag till under hösten. Hade jag fått önska mig något, hade det varit att mer koncentrerat fått fokusera på utvecklingsfrågorna men de trängs som så ofta bort av de mer vardagliga i alltför stor utsträckning. Men jag skall inte klaga, för uppdraget är bra och själen har fått sitt med allt vackert som ständigt fångat mitt öga.
Men nu är det Murviel som gäller och här är det trots allt mer av det landskap och framförallt det klimat som får mig att må som allra bäst.
Snart en vecka har gått av en mer rumphuggen murvielvistelse än vad jag ursprungligen hade planerat för. Men nu sitter jag här i solen, med fötterna i det ljumma turkosa, och låter lugnet ta tag i mig.
Den tre dagar långa resan ner är till slut bortvilad men rättviksjobbet har fått följa med ner tillsammans med fix med mitt egna Kennari; det lilla företaget som hjälper skolor med fjärrundervisning i modersmål. Det är inte alldeles lätt att låta jobbet begränsas till bara ett par dagar i veckan men jag försöker. Med fötterna i poolvattnet stirrar jag på vårt poolhus och skissar på en ny exteriör med vikdörrar längre ut än de befintliga. De som finns där nu gnisslar och kärvar ihop konstant och de som stänger uteköket hoppar fortfarande ur skenan de löper i och blir potentiellt livsfarliga.
Skulle vinden få ordentligt fatt i dem när de är öppna, skulle de kunna mosa också den mest imposanta av trädgårdsgäster. Så kan vi ju faktiskt inte ha det längre!
En liten utbyggnad i glas på max en halvmeter, tänker jag därför. Vikdörrar, förstås, för att de skall kunna öppnas maximalt och i härdat glas, såklart. Vi får räkna på det. Tanken är också att göra poolhuset mer beboeligt för fler, genom att det lilla boxrummet då skulle kunna rymma en fullängdssäng till. Då kanske vi också skulle kunna nöja oss med att bara hyra ut poolhuset och ha det stora som bara vårt och några utvaldas. Airbnb har visserligen fungerat bra men uthyrning i större skala kräver en hel del. Jag har också insett att vi behöver finnas mer till hands, åtminstone mellan uthyrningarna. Ja, ja, on verra! Jag varvar mina lata timmar vid poolen med jobb, som sagt, och fix med huset. Än så länge har det bara resulterat i tre målade tavelhyllor och ordning på tavelväggen, som ersätter den trasiga extrabädden, äntligen.
Färg har dessutom införskaffats och fraktats ner för att äntligen få ny färg på de kritvita sovrumsväggarna:
Jotun minerals, för enkelhetens skull, fick det bli. En dov persikofärg till huvudsovrummet och en halmgul till de båda gästrummen hoppas jag skall bli toppen. Idag på förmiddagen bar det av till Caylar för att reka lite. Kunde vi månne hitta stommen till den inglasning av verandan på framsidan av huset som vi tänkt oss?
Inspirationsbild!
Nog för att stället är fullständigt proppfullt med gamla grindar, staket, portar, dörrar och fönster i smide men det krävs att vi tar med oss en kunnig person för att se vad vi faktiskt skulle kunna använda som delar i vårt framtida jardin d’hiver på framsidan av huset.
Vi hittade en vacker dörr, som nog skulle kunna passa och som den gamle monsieur’n sa sig vilja ha 100€ för:
Hittar vi bara en kunnig smed som kan hjälpa oss att plocka ihop materialet på smidesjärnsbrocanten i Caylar, kan vi få till något riktigt snyggt och unikt. Men det var ju just det; var hittar vi en smed med ett sådant specialintresse och som inte kostar så himla mycket att det faller på det?
Nåväl, så länge får det duga med att drömma och planera och det äger sin alldeles speciella charm det med!
Nära Caylar ligger för övrigt Cirque de Navacelles och dit åkte vi i väntan på att Skrotnisse skulle öppna. Men det är en annan historia för ett annat inlägg.
Till slut tog jag mig dit, till den rosa hotellbyn alldeles där bergen börjar.
Byn är pytteliten. Inte ens 200 bofasta finns här och en måndag i eftersäsong är byn tyst och stilla. Vi parkerar i utkanten, så som påbjuds, och promenerar in till det lilla torget, där en thairestaurang och La Petite Table ligger. Vi äter lunch på den senare; en klassisk lunchmeny med tre rätter.
Chèvrefluff med gurka och nötiga skorpsmulor till förrättPork belly till huvudrätt ……och en ljuvlig chokladmousse med havssalt och chili (så god att den bara försvann) före den avslutande noissetten.
Barnen sover i sin dubbelvagn, regnet slutar dugga och torget fylls snabbt med fler lunchgäster. Miljön är helt speciell. Husen i bykärnan är rosa eller har rosa, lila och röda detaljer och lyckas med konststycket att vara vackra, trots att färgkombinationerna är långt ifrån vad jag brukar fastna för. Men ögat vandrar från husfasader,
till brandposter,
till de prydligt stenlagda gränderna och vidare till skyltar, växter och knasiga parasollfötter.
Vi inser efter ett tag att bykärnan är ”hotellet”, där bygatorna är hotelkorridorerna och där husen rymmer de olika hotellrummen. Som sig bör på ett modernt hotell, är tillgängligheten självklar och inga höga trottoarkanter eller plötsliga trappsteg ställer till det för den som antingen drar barnvagn som vi eller som själv behöver hjul av något slag för att ta sig fram. Behöver du upp en våning, finns självklart hissar.
Om vädret tvingar dig inomhus, åker du hiss upp till restaurangenLila kakel på toaletten, såklart.Kolla …… taklamporna!Konst som följer stilen på väggarna
Det skulle kunna upplevas som en kuliss, men jag tycker att det är formidabelt! Excentriskt, visst, men utan två förmögna belgare med en halvt tokig idé om att skapa en vinturistby, hade byn säkert förfallit och slutligen somnat in.
Istället har paret successivt köpt upp husen i bykärnan och förvandlat dem till rum i sitt ”exploderade hotell”. Ett halvt galet men ändå ett underbart sätt att göra sig av med några miljoner som ändå bara ligger och dräller! Åk dit, vetja, och ät gott, ta in på ett av rummen, sov som en kung – eller drottning – vakna utsövd och ät frukost under de röda parasollerna på lilla torget. Jag kan tänka mig sämre sätt att låta timmar gå än som en sann epikuré bland rosa fluff!
Här sitter jag, med galet vackra omgivningar utanför knuten och en sol som klättrar allt högre upp på himlen och som faktiskt till och med börjar värma.
För två veckor sedan drog våra ulebergsgrannar, tillika tidigare kollega en av dem, ut oss på promenad och fika till Ramsvikslandet. Efteråt kände jag mig alldeles endorfinstinn och lycklig. Jag tappar andan av allt vackert.
Inte blev jag heller mindre lycklig av solnedgången över Ulebergshamn som följde;
Ändå är jag så otålig att få komma härifrån att det kliar under skinnet. Det får bland annat skyllas på den eftermiddag i Tjuvkil för drygt två veckor sedan, då vi fick spendera flera timmar i vårt nästan helt färdigställda radhus.
Entrésidan med frukosthörna under takBostadsrättsföreningens gemensamma orangeri
Det levererar nämligen. Det är ljust, luftigt och väldigt nytt.
Ett tomt ark att fylla som får mig att gå igång på alla cylindrar. I mitt huvud är nu uteplatsen på framsidan inredd och klar. Jag ser hur lätt vi skulle kunna glasa in där istället för på baksidan, där det troligtvis skulle bli för varmt.
Baksidan i sydväst
Inne i hörnet bakom en spaljé, under tak och i morgonsol skall ett ”lilla Languedoc” skapas med mosaikbord, två bänkar i hörn och- många kuddar, liksom sittdynor från Chamois.
En del av detta har redan införskaffats, en del är beställt och resten står på införskaffningslistan. Här får jag hålla i mig. Vi behöver inte mer prylar att flytta på när det är dags om några veckor. Det får vänta tills vi är på plats, så jag hejdar mig. Nästan, i alla fall. Det är bra att tvingas vänta, eftersom många av idéerna hinner bytas ut under resans gång.
Jag har för tillfället en kort mellanlandning i Ulebergshamn.
Häng med henne är ju verkligen inte fel!
Sedan promenaden på Ramsvik och inspektionen av vårt nya radhus, har jag varit på barnbarnsturné. Jag har varit i Falun och blivit alldeles tossig, knollrig och återigen galet charmad av den här gullungen;
Himla kul att halka runt på isen, tyckte Maj
Morgonmys med hunden Kerstin
Lässtund i morgonsolen genom köksfönstret
Vackert i Faluns gamla gruvby
Det är värt varenda meter på isiga och trista landsvägar mitt i ingenstans för att få hänga med falunfamiljen!
Lika lätt är det att stå ut med full vinter och snöglopp i Oslo,
Full vinter påTrollåsen
för där finns ännu en liten som fullständigt knockar mig.
Jag har varit barnehagetaxi i några dagar och förundrats över det lilla trollet, som varje morgon stolt kränger på sig sin ryggsäck och glatt travar in till sin barnehage. I ryggsäcken ligger dagens niste i två burkar; en för frukosten och en för lunchen. Dem får hon raskt ur ryggsäcken när vi är framme och sedan bär hon myndigt in dem till barnehageköket. För en farmor bara med vana från svenska förskolor, är detta med medhavd lunch en smula exotiskt. Jag tänker mig alla möjliga sorts problem med ett sådant förfarande men fördomarna kommer snabbt på skam; det verkar fungera fint! Imorgon fortsätter turnén. Jag skall till Solna och mysa med prinsarna och lilltrollet.
Murviel får vänta och det är inte alldeles lätt. Jag längtar dit. Frågar mig om det nyplanterade mandelträdet blommar och längtar ner till en vår som är så oändligt mycket tidigare där än här. Det nya halvmånefönstret ovanför ytterdörren kommer snart på plats
och de sista detaljerna i en suite-badrummet är i färd med att bli klara. För att inte alldeles misströsta, är nästa resa ner bokad. I slutet av april bär det av, efter den avslutande flytten till Tjuvkil, mellan helgdagar och dingleelevernas praktik och före nästa barnbarnsturné. Logistik, minsann! Skall leva livet lugnare snart. Tror jag. Någon gång.
Vi drog till Domaine de Brescou i Alignan du Vent idag. Det var vi inte ensamma om.
Över tvåhundra glada svenskfransoser bänkade sig i den enorma caven på Domaine de Brescou för att lyssna på svenske ambassadören,
representanter för Rivieraklubben; Lars Näslund, som driver bloggen Franska fönster; La Belle Vues Yvonne Tenninge, och Brescous egen oenolog, Lars Torstensson . Handelsbanken var också där och berättade om sin utlandsverksamhet. Det har hänt en del sedan vi senast var i kontakt med Handelsbankens utlandsfilial, kan vi konstatera, och våra hjärnkontor började jobba och fundera över hur murvelhuset och det nya huset i Tjuvkil skulle kunna ha draghjälp av varandra framöver.
På det följde vindlande samtal med personer jag inte träffat sedan före pandemin, ackompanjerat av ett stigande sorl i den enorma caven och vinprovning med diverse tilltugg;
Efterrätt fick vi också.
Himla bra ordnat, alltihop!
Allt var gratis men såklart var detta ett tillfälle för såväl vingården som Handelsbanken och Rivieraklubben att marknadsföra sig. Sådant riskerar lätt att bli en smula överväldigande men idag balanserades det bra. Brescou hade gjort iordning lådor med 6 av deras viner och lådorna fick en strykande åtgång.
Jag tror att alla inblandade var nöjda med dagen.
Rosor bland vinrankorna är inte bara vackert, det fyller också en funktion; skadedjur ger sig på rosorna först och vinbonden hinner reagera innan det är försent! #ekologiskt_vin
Imorgon blir det tidig revelj för att hinna före horderna på antikmarknaden i Pezenas. Jag skall leta linnetyger, inspirerad av Yvonne T, och kanske att vi har tur den här gången och hittar en fin och prisvärd gammal spegel att hänga ovanför öppna spisen.
Kort stopp för att heja på frihetsgudinnan i lilla byn Lugné på vägen hem från dagens utflykt: ”Cette copie de la statue de la Liberté trônait en 1987 à la proue du Maxim’s des Mers dont Albert ABELANET (natif de Lugné) était commandant”
Vi vaknade till ännu en blå himmel och en dag som lovade sommar. Slöa timmar vid poolen hade varit lockande, men vi hade andra planer. Inspirerade av Therese & Rolle på Doc d’or, gav vi oss inåt land och upp en bit i bergen, till en alldeles bedårande liten hameau mellan bergssidorna, till synes långt borta i ingenstans.
Men det är just det som är det fina, att det inte är långt borta alls. Fyra mil från oss, inte långt från Olargues, där vi också gjorde ett kort stopp,
Olargues och Pont du Diable och med berget Caroux i bakgrunden
klamrar sig pyttelilla byn Mauroul fast en bit upp i en dalgång.
Där är det som om tiden stått stilla och ändå inte. Här finns såväl ett litet airbnb – La maison du Bonheur
– som en restaurang som verkligen inte behöver skämmas för sig. Som så ofta är utsidan tämligen oansenlig,
Trappan upp till restaurangens takterrass till vänster
men uppe på takterrassen är utsikten alldeles ljuvlig och stämningen är vänlig och välkomnande.
På baksidan av huset finns en ny utbyggnad som säkert är jättemysig när vädret inte inbjuder till al fresco-luncher.
Men vi satt förstås ute. 27 grader, strålande sol, en ljum, försiktig vind och ett pergolatak ovanför våra huvuden var alldeles ideala förutsättningar för lång lunch en alldeles vanlig tisdag.
Fram på bordet kom snabbt en skifferbricka med amuse bouche; en shot svampsoppa samt krutonger med tapenade och paprikaröra fick fart på aptiten.
På det följde fisk, anka och gris för oss fyra,
hembakat bröd,
och till det potatismos med färskost på Tomme, som var alldeles himmelskt.
Till dessert blev det Mont Vanille, och en tarte au citron till Eva.
Stina fick en skål vatten och vänliga blickar, så hon kände sig välkommen hon också.
Därmed, för att avrunda, varför slutar jag inte att älska Languedoc?
En sådan här dag säger egentligen allt. Det är med svenska mått mätt full sommar, naturen är storslagen och bortom varje krön väntar överraskningar och vyer som det är omöjligt att tröttna på. Medelhav, strand och vågskvalp ena dagen, poolliv en annan och hisnande bergsformationer nästa. Från Murviel och en knapp timme upp i bergen eller en halvtimme ut till havet väntar ständigt nya upplevelser.
Och hur kommer man på att öppna en gourmetrestaurang i en sån avlägsen, pytteliten by som Mauroul?
Det senare har jag ingen aning om, men hittar dit på slingriga vägar gör du nästan bara om någon som varit där berättar för dig. Om den utsökta maten, det fräscha vinet, det engagerade och välkomnande värdparet och byn själv; pittoresk och sömnig.
Nu får ni därmed höra om den från mig, så åk dit, njut och pass it on!
Och som en fin och inkluderande gest; trots att byn är backig skulle det nog faktiskt med lite påpuffningsassistans gå att ta sig fram och in till den nybyggda delen på baksidan i rullstol. Därinne finns både ramper och en stor (och fräsch!) handikapptoalett. Bil går att köra ända fram, om det behövs, så avståndet från bil till dörr behöver inte vara långt.
Bara en sån sak i en urgammal by med branta gränder uppe i bergen!
Helt utan förvarning har jag idag drabbats av något alldeles väldigt storslaget, bisarrt, vackert, barockt (i ordets rätta bemärkelse), magnifikt och plötsligt, mitt i allt det fantasieggande och fullständigt främmande, så nära den värld som alltid varit min att jag tappar andan.
Vi håller söndag. En ljuvlig sådan. Dagen börjar med mina två prinsar på Facetime, fortsätter så med härligt slapp frukost inomhus just idag, eftersom tidiga morgnar nu är ganska svala historier.
Idag hade vi bestämt oss för att åka på Rallye Pinardier** i environgerna.
Vi kom till det första slottet; Chateau de la Raissac, och blev kvar. Flera timmar efter hemkomst ägnar jag mig fortfarande åt att smälta alla intryck. En vacker septemberdag i Languedoc är redan i utgångsläget något alldeles extra. Att sedan få tillbringa en söndag i en slottsträdgård i skuggan av stora träd,
Random madamer som avnjuter konsert
medan överjordiskt vacker musik spelas,
små prinsessor för en dag låter sina klänningar få precis det rätta svänget,
och medan de första löven släpper taget om grenarna, ja, då kapitulerar jag. Gråter nästan och måste sätta mig ned. Överväldigad. Lycklig över att allt är så vackert, så mycket, så allt på en gång.
Då har jag ändå med stora ögon och gapande mun redan klarat av faïencemuseet på ägorna, och konstaterat att slottsfrun Christine Eyde Viennet är både sagolikt produktiv (allt på bilderna är keramik),
galet förtjust i keramik – och norsk. Inget märkvärdigt i sig att vara av norsk börd; det är vi många som är, men snart skall jag bli varse hur alldeles speciellt norsk just Christine är.
Vi får en rundtur i slottet. Christines son guidar oss runt. Där finns inte så mycket som en millimeter yta som inte fascinerar och fångar ögat.
Jag blir alldeles matt.
Vi lotsas in i en salong, där vår guides föräldrar Christine och Jean gått loss och skapat vad som nästan känns som ett akvarium, där de mytomspunna sirenerna föds och där nakna, vällustiga sjöjungfrur och unga män blickar ut över hela härligheten.
Kan undra om pappa drabbades av lätt gubbsjuka när rummet dekorerades, skämtar sonen, möjligen en smula förlägen. Jag lyssnar på hans behagliga, anpassade franska, jag fotar och ser mig förundrat omkring. Kommer på efterkälken och möter vännen Eva på väg ut ur ett av rummen jag ännu inte sett.
Det hänger ett stort porträtt av en tydligen viktig norrman till vänster i rummet, berättar Eva. Enligt uppgift Christines morfar.
Då börjar det gnissla igång på den norska delen av mitt järnkontor. Christine är född och uppvuxen på Tönsberg, har jag läst mig till. Tönsberg är inte jättelångt från Rjukan, där min mamma växte upp. Traktens megakändis och starke man där under tidigt nittonhundratal hette Sam Eyde. Han kan sägas ha grundat byn Rjukan och bär en stor del av ansvaret för industrialiseringen av den trånga dalen. Huvudgatan och torget, där han står staty, bär hans namn.
Jag kliver in i rummet, möter Sams blick från oljemålningen och vet meddetsamma att det är han.
Sam Eyde är Christines farfar (inte morfar)och här hänger hans porträtt på en slottsvägg alldeles utanför Béziers, där landskapet och hela stämningen alltsedan vi fick vårt hus för snart 11 år sedan har känts märkligt bekant.
Och norskt, på något sätt.
Jag tar en extra tur in på Christines faïencemuseum. Går upp på andra våningen för att titta på de miljöer hon byggt upp och som skall symbolisera olika delar av hennes liv. Där hittar jag stabburet,
och små parafernalia som jag omedelbart känner igen som typiskt, inte bara norska, utan rentav telemarkska.
Där hänger en liten barnbunad;
och när jag kommer hem och googlar för att försöka förstå hur de eydska släktbanden hänger ihop, hittar jag bilder på Sam Eydes barn, där en av flickorna ser ut att bära den lilla bunaden från museet.
Jag har hoppat över min simtur idag. Appleklockan har hunnit påminna mig flera gånger om att det är dags att ställa sig upp. Jag blev helt enkelt tvungen att försöka få ner alla dagens intryck på pränt. Ringt mamma har jag gjort också för att berätta.
Nu sänker sig lugnet igen, medan jag tänker på min bestefar – mammas pappa – som växte upp med Sam Eydes industrialisering av den djupa dalen i Telemark, och på min farfar, som byggde järnväg där när expansionen drog igång.
En av rallarna är min farfar …Farfar Johan
Och på farmor – Rjukans belle – som lagade mat åt farfar och hans rallarkolleger.
Farmor Gunhild
En annan samhällsklass än Christines telemarksförfäder men med en gemensam historia likafullt.
Den dominerande norska sidan av min familjehistoria; naturen här så märkligt lik den norska dramatiska naturen på sina ställen, kopplingarna jag på olika sätt hittar och den alldeles speciella tillhörighet jag känner här; vad handlar det om, egentligen?
Letar jag i någon mån efter dem, eller får jag dem bara serverade? Alldeles oavsett; jag är hemma här. Den känslan är rent fysisk. Inga språkförbistringar i världen har förmått störa den.
Mina världar, till synes så långt ifrån varandra, men allt som oftast så nära, så nära.
Château de la Raissac… och mammas barndomshem utanför Rjukan
Murvielklotter 